Trött och gnällig

Nedanstående text brukar jag visa på en PowerPoint när jag pratar genusfrågor.

”Exempel pojke: Det är kallt i pulkabacken. Emil 3 år står, fryser och står och gråter.
Pedagogen Annica: Att du aldrig lär dig Emil! Sluta gnälla som en liten bebis nu, det hjälper inte ändå. Du får röra på dig lite istället. Kom så går vi till de andra barnen. Så! Visa att du är en stor och duktig kille nu som inte gnäller.

Exempel flicka: Kajsa 3 år vägrar städa upp i dockvrån efter sig.
Pedagogen Katarina: Inget gnäll, då får du vara på bebisavdelningen. Här på denna avdelning vill vi ha stora flickor som lyssnar…… Du kunde ju, vad fint det blev! Nu visade du verkligen att du var en stor tjej!"

Exemplen är hämtade ur boken Maskulinitet på schemat, under redaktion av Marie Nordberg.

Närjag var barn var det fult att gnälla. Barn skulle lära sig att tåla saker. Ovanstående exempel kommer från observationer av etnologer i förskolan under 2000-talet, så det är fortfarande vanligt att barn fostras till att det är positivt att bli stor och att stora barn och vuxna inte gnäller.

En annan sak som framkommer av tilltalet till flickor är att de förväntas att ta ansvar. Killar ska bli stora och starka, men har inte samma förväntningar på sig att ta ansvar. Fostran in i könsstereotyperna sker i det lilla och komplexa i vardagen och vet hen inte vad hen ska observera så märks inte skillnaderna i förväntningarna på pojkar och flickor.

Nu har jag varit och pratat genus och kön vid två tillfällen igår och två tillfällen idag. Det blev för mycket för min kropp. Ska inte planera in så många APT och utbildningsmöten så tätt framöver. Jag är trött så att det värker i muskler och leder. Känner mig gnällig, men är fostrad till att inte visa detta för andra. Jag har inga problem att prata om hur jag mår om andra frågar. Men om ingen frågar kan jag istället tiga och lida och det är jag knappast ensam om. Är hen stor så tiger hen med sina skavanker. Hen ska inte gnälla.

Har nyss kommit hem från födelsedagsfirande hos min dotter som fyller 31 år idag. Mina barnbarn var på slutet trötta och gnälliga och det är tillåtet. Njuter av att de tillåts släppa ut sitt gnäll och att de inte behöver kämpa för att bli stora. Stora blir alla ändå. Och troligen mognare som människor om hen lär sig se och respektera alla känslor hen har.