Om hopp

Kom nyss hem från vår lilla metastasgrupp. Har pratat om hopp och nåd. När det gäller min cancer, så är det bara mina läkare som kan ge mig hopp om att den behandlingar jag får hjälper. När vänner vill uppmuntra mig och säga något positivt om utvecklingen av cancersjukdomen, så blir jag nog nästan alltid irriterad. Ingen mer än mina läkare kan bedöma vad som händer i min kropp bättre än vad jag själv kan. Jag vill bli respekterad i hur jag känner och tänker runt min sjukdom. Däremot lyssnar jag gärna på berättelser om andra som blivit friska, på information om nya behandlingsmöjligheter etc.

Hoppet kan vara definitivt, bli frisk istället för att dö, men hoppet kan också vara relativt, leva några år till istället för att dö inom ett år. Ibland känner jag hopp om att jag kan bli frisk, men det är väldigt sällan. Däremot har jag ofta hopp om att behandlingarna jag får hjälper, så att jag blir bättre och får leva några år till.

Avseende nåden, så är det framförallt djupa känslor om att glädjas över det hen har. Jag har ofta skrivit om den tacksamhet jag känner för att jag bor bra, har bra läkare, god ekonomi, bra jobb, har vänner, barn och barnbarn och att det finns många som ger mig stöd. Har inte tidigare tänkt på att ordet nåd på ett bra sätt beskriver dessa känslor av tillfredställelse över det liv jag har haft och fortfarande får leva.

För övrigt har jag orkat ganska mycket idag. Damsugit lägenheten, cyklat till Årike Fyris, genomfört ett yogapass och därefter träffat mina två vänner i vår lilla metastasgrupp. Den bild jag får upp på näthinnan när jag skriver om min dag är en kvittrande sädesärla. För mig årets första sädesärla flög upp på en stolpe, när jag var på väg hem från ängsmarkerna vid Fyrisån. Sädesärlan fyllde mig med glädje.

Sädesärla © Steve Dahlfors