Har varit ledig från jobbet idag. Ville ha en hel dag hemma när jag skulle göra allt det där….
Varit en grinig dag. Har mest varit sur och irriterad. Gjort samma moment på datorn hur många gånger som helst, när det inte fungerat. Och sedan glömt vad jag gjorde. Bakat, städat, mer dator, mer grinighet. Lagt om tån, som fortfarande gör ont och blivit till ett sår ovanpå foten. Annars är fötterna OK. Regnet småstrilat utanför under dagen. Tänkte cykla ner till Kungsängsbron och titta efter forsärla, men kom bara till affären för att handla jäst. Samlade inte ihop mig för yoga eller cykeltur som jag tänkt och ”borde”. Strulade istället runt hemma.
Tills nyss. När det sista brödet var klart, klockan bara var halv åtta och det fortfarande var ljust. Längtade efter att höra koltrasten sjunga och var nyfiken på om isen gått upp på Fyrisån.
Det var full fart på koltrastarna. Några sjöng men de flesta varnade bara. Njöt också av rödhakens snabba lätta drillar under min lilla cykeltur längs ån ner till Årike Fyris. Isfri å. Dimman låg över fälten. Gräsänder snattrade och några gäss försökte komma till ro. Fullt med dofter. Målarfärgsdoft från småbåtsuppställningsplatsen, URK-lukt från reningsverket, dimdoft och vårfuktdoft. Ådoft. Liv som uppstår ur fjolårets död. Snart är gärdesgårdsfältet fyllt av vita och vinröda kungsängsliljor. Än är allt brunt och gröngråmurrigt. Härligt att så många koltrastar överlevt vinterns snötäcke och kyla.
Längtar efter att sitta vid ladan en solig aprildag och höra enkelbeckasin och storspov, tovsvipor och sånglärkor. Se kärrhöken komma flygande och kanske tornfalken. Kan känna livskraften från allt fågelsurr och alla knoppar som kämpar upp ur jordens mörker. Snart ska nykläckta ungar matas.
Var länge sedan min ”unge” var helt beroende av sin mor. När jag fick cancer var min dotter 14 år. Nu fyller hon 30 om 11 dagar och har egna ”ungar” som behöver henne. Ser hennes slit för att barnen ska få sina behov tillfredställda. Tänkte på min oro för att dö när hon behövde mig. Har pratat med vänner om ursinnet över att bli drabbad av cancer när man har barn. Ursinnet som gör att man orkar hur mycket som helst.
Är koltrasthanarna ursinniga eller glada, när de sjunger för att bevaka revir och locka honor?
Nu får jag hämta kraft från annat än en ”unge” som behöver mig. Kanske ur våren, livet, fågelsången, vänner, skrivande… Kanske ur kamp för välfärd, hållbar miljö och fred…. Barnbarn… Vet och vet inte. Många möjligheter och liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar