Om gemenskap med ”olyckssystrar”

När jag fick cellgifter i måndags träffade jag både en gammal kompis, som kan vara botad från sina metastaser och en kvinna med metastaser jag känt ungefär ett år. Blev glad över båda mötena. Det är en speciell känsla att träffa andra kvinnor som också har/har haft metastaser. Det ger en särskild förståelse att prata med någon som ”vet”. Det är helt annorlunda att prata med någon som sluppit metastaser och troligen är botad. Deras oro är annorlunda.

För mig är det nog ingen skillnad att prata med personer som bara är rädda för att få cancer och personer som är behandlade och troligen slipper metastaser. Vill de ha stöd så vill jag gärna bidra med det, men det blir aldrig samma gemenskapskänsla som med mina kära olyckssystrar.

När jag skriver detta tänker jag på människor som lyckats ta sig ur ett allvarligt missbruk och träffar andra f.d. missbrukare. De har ofta också en speciell gemenskap, ungefär som ”vi som har levt i dödens väntrum”

För övrigt mår buken bra och det är bara en lilltå som behöver särskild vård av mig.