onsdag 17 augusti 2011

Mer om delat ledarskap och representant för en grupp

I debatten om vem/vilka som ska ingå i vänsterpartiets ledning efter kongressen framkommer ibland synpunkten att det måste vara en kvinna, eftersom det historiskt sett framförallt varit män som varit partiledare. En del verkar tänka att en kvinna kan representera alla kvinnor och därför är kön viktigt. Det blir nästan en fråga om rättvisa.

Jag har tidigare bloggat om ifall en person kan representera sitt kön, sin etnicitet, sin religion etc.

Hoppas att alla som uttalar att de är feminister har kommit längre i sitt tänkande än att de sätter likhetstecken mellan feminism och fler kvinnor på maktpositioner.
För hundra år sedan var det nödvändigt att kvinnor också gavs möjlighet att studera, att rösta och att bli invalda i parlamenten. Fortfarande är alldeles för få professorer kvinnor, under 20 procent. Och kvinnor som partiledare är fortfarande ytterst ovanligt. Kvinnliga förebilder på olika maktpositioner har varit nödvändigt och är fortfarande viktigt. Att kvinnor inte är representerade i olika ledningsgrupper till minst 40 procent visar att Sverige inte är jämställt.

Men representativitet med minst 40 procent i alla beslutande församlingar är inte samma sak som att jämställdheten är uppnådd. Vänsterpartiet blir naturligtvis inte ett jämställt parti bara för att en kvinna är partiledare. Titta bara på hur den första kvinnliga partiledaren i det andra arbetarpartiet socialdemokraterna motarbetades. Gamla manliga maktstrukturer sitter betydligt hårdare än att det räcker med att byta kön på ledaren.

När jag skriver detta tänker jag bland annat på en avhandling ”Gubbvälde trots fler kvinnor” som jag tidigare bloggat om.

Så här stod det i pressmeddelandet om avhandlingen
”Fler kvinnor i politiken är ingen garanti för en mer jämställd fördelning av makten. Så länge den informella makten fortsätter att vila på manliga maktstrukturer kan ”gubbväldet” bestå.”

I morse klev Rossana Dinamarca fram som partiledarkandidat. Du kan lyssna på P1 intervjun här.

Jag tycker att Rossana har missat viktiga argument om för varför det är bra med delat ledarskap när hon menar att argumenten för delat ledarskap handlat om jämställdhet.

I intervjun säger Rossana Dinamarca:
”De argument som framförts handlar om att det skulle bli mer jämställt. Jag tror inte att vi bara för att man har femtio-femtio överallt så kommer vi att stärka feminismen i vårt parti. Snarare har jag sett det som ett sätt att fortsätta ha en manlig partiledare”.

Jag tycker istället att Rossana Dinamarca argumenterar för att den enda möjliga partiledaren är en kvinna, ungefär som om västerpartiet inte väljer enbart en kvinna så är vänsterpartiet inget feministiskt parti.

Vänsterpartiets riksdagsledamot Jens Holm har bloggat om hur argumenteringen för enbart en ledare, som bör vara kvinna utestänger andra lämpliga kandidater.

Det bekymrar mig att vänsterpartiets båda kvinnliga partiledarkandidater är tveksamma till delat partiledarskap. Jag saknar fler argument mot delat partiledarskap än att kvinnan i så fall hamnar i skymundan eller att delat partiledarskap alltid innebär att en ledare är man. Se min argumentation för delat ledarskap här.

Nu får det nog räcka om detta. Måste ständigt kolla mig själv så jag inte tjatar om samma argument på blogg efter blogg. Känner väl till uttrycket ”Det är vattendroppen som urholkar stenen” men vill inte se min blogg som en ständigt återkommande, likformig, irriterande vattendroppe.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar