Fler kandidater och delat ledarskap

Nu har ytterligare en partiledarkandidat klivit fram inför vänsterpartiets kongress i Uppsala i januari 2012. Hans Linde skriver i Flamman att han vill vara en del av det nya laget och tycker att Vänsterpartiet ska vara moderna, kaxiga och framtidsinriktade.

Jag har tidigare bloggat om delat partiledarskap m.m. och gillar att fler kandidater kliver fram.

Ska vänsterpartiet bli kaxigare så krävs det ökat mod hos såväl medlemmar som partiledare. En partiledare kan aldrig tycka som medlemsmajoriteten i alla frågor. Jag tycker det visar på mod och mognad att som partiledare föra fram egna tankar och ställningstaganden innan partiet har satt ned foten och tagit beslut i olika frågor.

I går bloggade jag om ledarskap och manliga maktstrukturer. I den patriarkala maktmodellen ska innehavaren av den tyngsta aktörsrollen leva upp till den auktoritära manligheten som idealtyp. Vänsterpartiet har delvis frångått denna partiledarkultur, men synen på ledarskapet behöver utvecklas i partiet. Det märks bland annat bland alla kritiker till delat ledarskap.

Flera medlemmar har skrivit i Flamman om att de inte tror på delat ledarskap. Argumenten känns svaga och lite gammaldags.

Ett argument mot delat ledarskap är att det ställer extremt stora krav på dem som ska väljas. Följdfrågan till detta argument är för mig: Vilka ledare vill vänsterpartiet ha? Mogna människor eller räddhågsna personer som använda härskartekniker mot sina partikamrater.

En medlem skriver att delat ledarskap försvagar partiet. En ledare ska enligt debattören vara stark och tydlig. Denna medlem verkar ha såväl en patriarkal bild på ledarskap som en biologistisk syn på könen, alltså en föreställning om att könen är komplementära och olika.

Fler har uttryckt en rädsla för att delat ledarskap medför att könsmaktsordningen stärks genom att mannen då kommer att räknas som den riktiga partiledaren. PS-ledamoten Mats Einarsson skriver i Flamman att delat ledarskap i praktiken garanterar att det alltid kommer att finnas en man i ledningen. Han menar också att delat ledarskap bara handlar om att på ett symboliskt plan markera förnyelse. Jag tycker att debattörerna argumenterar för att inget kan förändras och att könsmaktsordningen och patriarkatet kommer att bestå .

Jämlikhet för mig handlar om att alla människor har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett etnicitet, tro, utseende, sexuell läggning, status, åsikt, funktionskapacitet, klass eller kön. Om vänsterpartiet har visionen att människor ska bli jämlika, istället för att merparten ska representera olika underordnade grupper, så ska vi också klara av att ha visioner om att flera individer kan leda partiet oavsett de tillhör olika kategorier eller samma kategori. Idag är det definitivt inte de mest lämpade som väljs till olika positioner i samhället, men vänsterpartiet ska väl tro och arbeta för att partiet kommer att klara detta framöver.

Hans Linde skriver så här:

”Men Vänsterpartiet står inför stora utmaningar, som inte kan underskattas. Vi har gått på defensiven, motståndet mot borgerlighetens försämringar har kommit i fokus och vi har alltför ofta fått utgå från en politisk dagordning som vi inte själva satt. För alltför många har vårt parti kommit att uppfattats som ett bevarande och försvarande parti – inte ett parti med idéer om hur vi vill bygga Sverige bättre i morgon. Det duger inte om vi ska växa, om vi ska lyckas göra Sverige mer rättvist och jämställt.

Vi har inte råd att gräma oss över politiska förluster på 90-talet eller fastna i interna strider från 00-talet om vi vill vara ett parti för 2010-talet. Vänsterns stora utmaning är att hitta sin egen roll i svensk politik och att gå på offensiven. ”

Flera debattörer som är mot delat ledarskap påstår sig göra detta för att de är feminister. Jag tycker att dessa inlägg genomsyras av en tro att det inte går att förändra könsmaktsordningen ens i vänsterpartiet. Hur ska ett parti som inte ens tror på sin egen politik kunna sätta dagordningen och bli mer offensiva. Delat ledarskap är ingen symbolfråga, men flera inlägg vittnar om att medlemmarna inte vågar tro på sina egna visioner.

Idag är varken vänsterpartiet eller övriga samhället jämlikt. Det är enkelt att visa att det finns många olika maktordningar. Jag tycker inte att det är något problem om vänsterpartiet kommer att ledas av en man och en kvinna. Och jag klarar att det bara blir en ledare som väljs på partikongressen.

Viktigare är att partiet arbetar för jämlikhet både i teorin och i praktiken, både i det egna partiet och i övriga samhället. Och då måste medlemmarna också våga titta på den egna partikulturen och inte bara tro att allt blir bra om alla andra ändrar sig.

Miljöpartiet hade modet att pröva för decennier sedan. Vänsterpartister – sluta vara så defensiva!!!