måndag 12 september 2011

Om tyst diplomati och att tappa ansikten

Studio ett i eftermiddag handlade bland annat om Dawit Isaak, den svenske journalisten som suttit fängslad i Eritrea i 10 år utan rättegång. UD hänvisar till tyst diplomati som nu döpts om till något annat. Syftet med diplomatin är däremot fortfarande att regeringar inte ska behöva tappa ansiktet. Därför vägrar UD att berätta om vilka åtgärder en vidtagit. Om en nu överhuvudtaget ska prata om att tappa ansiktet, så är det kanske UD som gör det om deras insatser offentliggörs. Hade insatserna varit lika tysta och regeringen accepterat att inga förändringar till det bättre skett om Dawit Isaak varit vit svensk medborgarebidragit stället för färgad svensk medborgare?

En politisk uppgift tycker jag är att inte rakt av acceptera begrepp, som att tappa ansiktet. Ju mer en bekräftar detta som acceptabla begrepp, desto mer stärker en patriarkala strukturer och ”vi“ och ”dom”samhället. Diplomati handlar ju också om att vi i form av en svensk regering tar kontakt med andra vi i form av andra regeringar för att prata om dom, om människor med lägre positioner. Så kallad ”förbrödring” är väl en stor del av arbetet på en ambassad.

Orden ”tappa ansiktet” används framförallt när det gäller män på höga positioner och regeringar. Sabuni hade knappast några tankar om att etniskt marginaliserade grupper kan riskera att tappa ansiktet om andra får för sig att deras dotter inte var oskuld före bröllopsnatten. Sabuni skriver i en debattartikel i Aftonbladet att ”Sjukvården måste sluta bidra till hedersförtrycket.” Om en barnmorska ger en flicka rådet att hon kan sticka sig med en nål så att hon blöder så anses barnmorskan bidra till hedersförtrycket. I artikeln står det också att sjukvården ska informera om att mödomshinnor inte existerar och det tror jag nog att sjukvården kan lista ut själva. Jag är dessutom övertygad om att nuvarande regering bidrar mest till hedersförtrycket genom att öka marginaliseringen av utsatta grupper.

Hade regeringen haft intresse av att arbeta intersektionellt , synliggöra maktskillnader i samhället och lyssna på de mest utsatta, hade Sabunis råd istället varit att stärka de utsatta flickornas position och lyssnat på dem.

Det finns inga mirakelkurer för att stärka marginaliserade människor vars mänkliga rättigheter kränks. Allt kan inte alltid i alla sammanhang göras öppet, men det är alltid viktigt att reflektera över och utgå ifrån att stegen tas i rätt riktning.Patriarkala strukturer ska om inte i alla sammanhang bekämpas, så åtminstone inte gödas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar