Artikel om döden

Läser en artikel i lokaltidningen som har rubriken ”Döden ska skilja dem åt”. Känner mig ambivalent när jag läser.

1. Funderar över rubriksättningen och allt tungt som artikeln förmedlar
2. Och var mina egna gränser går för vad jag vill berätta.
3. Och vem som har rätten att bedöma detta – jag? –du? –den som berättar? - media?

Tänker att jag håller mig inom min gränser. En del tycker säkert att jag inte borde lämna ut mig så mycket, men det är mina val som andra gärna får tycka till om. Så jag vill gärna ha dina synpunkter.

Utöver att artikeln berör mina känslor så beskriver den hur en kan uppleva ett cancerbesked. Likaså att besked om obotlig cancer nog ofta medför att en väljer mer noga hur en vill använda sin tid.

Rubriken ”Döden ska skilja dem åt” startar mina kritiska tankar. Döden kommer att skilja alla människor åt och ingen kan vara helt säker på vem som dör först. Jag upplever rubriken som lite snyft – locka-läsare- aktig. Samtidigt skriver jag ju själv om döden och min oro, så det handlar som alltid om var gränsen går.

I artikeln står det vidare

”De har bestämt sig för att vara helt öppna om sjukdomen och inte hymla om något. De har berättat allt för familj, vänner och arbetskamrater, de svarar på frågor och undviker inga samtalsämnen, de pratar om att Kajsa ska dö.”


Tror verkligen det är viktigt att prata om döden och att förbereda sig på att den finns, men tänker att det gäller oss alla. Kvinnan i artikeln har tillsammans med sin man planerat för hennes begravning. Tänker att det borde jag också göra, men känner att jag inte vill. Vet inte om min ovilja beror på att jag vill förtränga min egen död eller på att vi människor är olika. Jag vill att mina släktingar som överlever mig ska påverka var, när och hur jag ska begravas. För mig är det inte vikigt. Jag är död då.

Samtidigt reagerar jag på det definitiva i uttrycket ”Kajsa ska dö”. Åter kommer tanken att det ska jag och alla andra också, men ingen kan veta när. Jag lever dessutom utan partner, så jag vet inte hur jag skulle agera om jag bodde tillsammans med en man eller kvinna.

Tänker också på hur olika vi reagerar på och tänker runt cellgifter. Jag har haft turen att inte må illa av cellgifter. Naturligtvis är det tungt att behöva kontinuerlig behandling, men annars hade jag nog inte levt idag.

Har mött många andra som upplevt det väldigt tungt med cellgifternas biverkningar. Vet människor som har valt döden direkt istället för cellgiftbehandling som har kunnat förlänga livet i några/många månader.

Vi är olika, mår olika mycket dåligt och har olika förutsättningar att bli hjälpta av behandlingarna. Alla har rätt att få välja vad just de vill.
Kvinnan i artikeln har fått metastaser av sin bröstcancer i bröstben och lungor. Hon är ”bara” 35 år. Hon har fått strålning under sommaren.

”Som första åtgärd får hon hormonell behandling, fungerar inte den kommer hon att få cellgifter. Men hon hoppas slippa, det kan försämra livskvaliteten avsevärt. ”

Jag tänker att cellgifter är den enda möjliga behandlingen när hormonbehandlingen har slutat hjälpa. Tänker också att en aldrig kan bli frisk av strålning eller hormonbehandling, när en har drabbats av metastaserad bröstcancer. Däremot finns det en minimal möjlighet att bli frisk av cellgifter eller nya läkemedel som forskas fram.

Det jag verkligen kan identifiera mig med i artikeln är orden

”De gör sitt bästa för att leva ett så vanligt liv som det går och de vill inte bli bemötta med en tycka-synd-om-attityd.”


Önskar att alla vi människor får ha ett värdigt liv under de månader/år/decennier vi får leva.

För övrigt har även denna dag varit full av olika aktiviteter. Orken har även idag räckt till allt jag vill. Höll på att glömma att betala mina räkningar. I morgon eftermiddag tar jag tåget till Nyköping för att träffa min mamma. Åter lördag kväll.

Längtar efter att få läsa en rapport ”Politiska konstruktioner av svenskhet” som jag hittade på nätet på UNG&DUM idag. Återkommer om innehållet.