Varje kväll sedan våren 2006 ska jag ta en spruta med Fragmin för att minska risken för blodpropp. Jag avskyr att ta dessa sprutor. Det gör nästan alltid ont och jag får både blåmärken och knölar där jag tagit sprutan. Ibland tar jag risken och hoppar över en spruta för att slippa. Har berättat detta för mina bröstcancerläkare och det är ingen större risk att hoppa över en spruta någon gång då och då. Har också bett at få slippa sprutorna, men alternativet är att äta Varan. Det medför större risker, fungerar sämre och medför krav på täta sjukvårdsbesök, så det känns inte som ett bra alternativ. Jag vet detta, men fortsätter ändå att beklaga mig och be att få slippa - som ett barn. Och det känns bra att tillåta mig att vara lite barnslig.
Under nästan fyra år har jag tagit cellgifter i tablettform. Då har jag också behövt andra tabletter för att skydda slemhinnorna i mag- tarmkanalen. Mest med olika sorters mediciner behövde jag sommaren 2006. Då behövde jag vissa dagar följande medicin: Fragminsprutor mot blodpropp, Xeloda cellgifter, Betapred för att motverka cellgiftbiverkningar, Navoban mot illamående, Omeprazol mot magproblem, Bondronat som skelettstärkande, Heracillin mot infektioner under naglarna, Diflucan mot svamp.
Infektioner under naglarna gjorde att jag också behövde tvätta med Alsolsprit och sätta på kompresser flera gånger per dag. Jag led av allt jag behövde komma ihåg att ta vid rätt tidpunkt. Mina vänner kommer mest ihåg det som syntes : bandagen på mina fingertoppar
Inser att det var bra för mig att jag hade tillgång till allt detta som jag behövde då, men det känns befriande när jag nu bara behöver ta en tablett på morgonen och en spruta på kvällen. Men jag fortsätter tycka synd om mig för sprutorna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar