I söndags kväll gjorde jag en snabbvisit hos min dotter för att lämna en sak jag köpt. Min dotter vilade på rygg med minstingen på bröstet. Hela bilden jag såg andades tillit. Lillasyster hade hakan i min dotters grop ovanför bröstbenen, kinderna hängde ner mot huden och benen var uppvikta i fosterställning. Denna avspända bild av närhet mellan liten människa och stor människa har jag sedan dess burit med mig. Kanske ett alternativ till alla mediterande Buddhafigurer. Bilder behövs om att leva i nuets tidlöshet, befriat från alla maktordningar.
Dessförinnan samtalade jag med en bröstcancervän om cancersjukdom, funktionsnedsättning och normalitet.
När du drabbas av en svår sjukdom som cancer, så får du alltid omgivningens stöd. Det skickas blommor, presenter och omtänksamma ord. Alla vill visa sin medmänsklighet. Detta är positivt. Den person som drabbats och ibland även omgivningen hamnar i chock. Omtanke hjälper till att bearbeta chocken. Likaså är det alltid skönt att få bada i alla andras medmänsklighet.
Men vad händer när sjukdomen eller skadan blivit kronisk?
Jag minns en högstadieklass som jag undervisade mycket i under slutet av 80-talet. En flicka i klassen hade mycket svår astma. Fanns det inte mediciner i närheten som kunde häva astmaanfallet var det risk för hennes liv. Minns hur jag pratade med henne om klasskompisarnas avundsjuka. Varför skulle hon få så mycket uppmärksamhet? Hon försökte ständigt tona ner sina besvär för att på så sätt få vara en del av normen och slippa bli behandlad som krävande och annorlunda.
Tänker på alla äldre och personer med funktionsnedsättningar som jag möter vid mina sjukhusbesök. En del är rullstolsburna, andra går med rullator, några har svåra utslag och allvarliga hudskador, andra går långsamt och skakigt. Alla kämpar, men hur ser en på dem om en är s.k. normal och frisk. Tror att en del blir provocerade och stressade av andras darrighet och oförmåga att klara olika fysiska krav. Dessutom är risken stor att bli objektifierad och nedvärderad som tänkande människa när du har en funktionsnedsättning. Ser jag på mina egna reaktioner, så märker jag att jag behöver medvetandegöra mig själv om allas lika värde i vår praktiska vardag. Tror att jag har blivit bättre på att se människan bakom funktionsnedsättningen, men känner att det är lätt att halka tillbaka i gamla tankar och förhållningssätt. Se även tidigare blogg.
Tänker också att det är svårt och ibland smärtsamt att se sig själv i andras ögon. Funderar över och samtalade också med min vän om hur andra ser på mig. Några ser mig som frisk och mitt hårglesa huvud har inkluderats i individen Britt. Många återkommer ständigt till att jag ser så pigg ut, troligen för att visa uppskattning för min kamp, men också för att markera att jag tillhör normen och inte underordnas. Jag tror också att jag hos en del väcker samma avundsjuka känslor som jag beskrev att flickan med astma möttes av. Detta innebär att en tycker att jag inte ska ta plats med min sjukdom. Kanske att jag också blivit ett objekt hos några få, en person som ska underordna sig eftersom jag är cancersjuk och inte fullt funktionsduglig.
Det är svårt att veta vad andra tänker eftersom det finns så mycket rädslor och känslor runt kroniska sjukdomar. Jag har massor med ”spöken” och fantasier och är därför ytterst försiktig med att tolka andras bemötande av mig. Behöver däremot tid för reflektion och att för mig själv synliggöra och bekräfta de känslor som jag har. Och ge tid för känslorna. Känslor och intellekt är ömsesidigt beroende av varandra tror jag. Om inte känslorna finns där, så är det svårt att sätta ord på vardagen. Och om inte intellektet och analysen finns där så kan en fastna i sina egna känslostormar.
Det var så skönt att få samtala med en vän om detta. Det stärkte min självkänsla och gav bekräftelse och nya bilder över hur en kan tänka.
Tillit är viktigt men svårt. Särskilt svårt är det för oss som i våra liv ofta har fått kämpa mot andras krav på vår underordning. Tillit är samtidigt nödvändigt och ibland livsviktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar