måndag 15 augusti 2011

Gnäll, offer och förväntningar

Har gått fram och tillbaka till jobbet, klädd i jympaskor som skär sig mot klänningen, stavar och med hörlurar. Lyssnat på radion. På hemvägen var det ett reportage från Nossebro skola i P1 programmet Reportage Sverige. I Nossebro skola i Essunga vändes utvecklingen på tre år, från att ha legat i botten bland Sveriges skolor – till att bli bäst. Och man använde sig av de resurser och den personal en redan hade.

I radioprogrammet berättar skolans personal om att resultaten förbättrades när en såg på och grupperade eleverna på ett nytt sätt. Skolan förändrade sitt förhållnings- och arbetssätt från att ha lägre förväntningar på en del elever och snabbt sätta dem i liten grupp om de fick problem, till att tro att alla elever kan lyckas och låta alla gå i en klass med två lärare. Schablonmässig enskild undervisning med speciallärare och smågruppsundervisning för vissa elever togs bort. Däremot var det möjligt att få hjälp av speciallärare med en del moment. Skolan slutade lägga skulden för dåliga resultat på eleverna.

Detta sätt att tänka känner jag igen från Uppsalas kommunala grundskolor. Tycker att det är riktigt. Vuxna ska ta sitt ansvar, istället för att ”klaga” på eleverna.

Ibland tycker jag att det finns en gnällkultur, där allting är någon annans fel. När människor enbart ser sig som offer för andras agerande gör en sig själv en björntjänst. Och när gnällkulturen sprider sig till en hel arbetsplats kan det bli riktigt illa. Individer har alltid ett ansvar för sitt eget handlande.

Jag har flera gånger bloggat om hur jag ser på offerrollen, Texter som gör mig nästan lycklig och Goda och onda finns inte och Om tävling, offer och normer

Som också framgår av tidigare bloggar tycker jag att individen och verksamheten också har ett ansvar att säga ifrån och protestera om arbetsvillkoren är oacceptabla eller resurserna inte räcker till för att tillgodose elevernas eller brukarnas behov. Gränserna mellan en gnällkultur och en kultur när en tiger och lider pga av brist på resurser är inte alltid självklara. Jag tror att problemen idag framförallt är att människor tiger och lider istället för att en säger ifrån. Men ibland kanske en också tiger mot dem som har makt att förändra och istället klagar på elever/brukare och företeelser som en själv kan påverka.

Kanske är det också så att de som oftast framställer sig som offer är människor som har bäst förutsättningar och makt att skapa förändringar och de som tiger istället skulle må bra av att ta plats med sina svårigheter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar