Objekt eller subjekt

Jag har många gånger skrivit om att jag inte vill vara ett objekt för andras välgörenhet. Jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer att ha rätten att själv definiera vilka behov jag har, hur jag mår och hur jag vill leva. Jag har många gånger skrivit om hur objektifiering av människor riskerar att undergräva deras självkänsla. Utsatthet Likabehandlingsplaner för all verksamhet?? och Välgörenhet eller volontärverksamhet
När jag är ute och pratar om jämställdhet, mångfald och likabehandling brukar jag ibland visa nedanstående citat från en av skolverkets utredningar Diskriminerad, trakasserad, kränkt.

”Diskriminering, trakasserier och kränkningar uppstår sällan som enskilda företeelser utan uppkommer på varierande sätt i den komplexa väv av sociala relationer, identitetsskapande, maktutövande och inneslutande och uteslutande normskapande processer som ständigt pågår i verksamheterna.
Hur kan då ojämlika maktförhållanden förändras?
Ett sätt är att utmana överordnade sociala kategorier och reflektera över vem som ges makt, görs till subjekt och ges tolkningsföreträde, och vem som görs till objekt för förändring.”

Jag vill alltså inte göras till ett objekt för andras förändring. Lika lite anser jag att så kallade ”svaga” grupper ska göras till objekt för samhällets förändring. Risken är stor att sådana insatser istället stjälper människor.

Som socialist anser jag att mer resurser ska omfördelas från rika till fattiga. Jag tror på högre lön för samhällets lägst betalda, liksom höjd A-kassa, höjd lägstanivå på sjukpenningen, höjd lägstapension och höjda socialbidrag. Det är viktigt att själv få disponera tillräckligt med pengar för att kunna leva i jämlikhet med andra.
Utöver detta kommer det alltid att finnas behov av olika former av insatser för olika kategorier i samhället. Skolan ska också ha en kompensatorisk roll. Barn och unga vars föräldrar brister i sin föräldraroll ska t. ex. erbjudas mer stöd i skolan.

För att inte olika grupper som kan ha behov av särskilda stödinsatser ska objektifieras, så ska målgruppen ha ett stort inflytande över insatsen. Särskilda projekt som någon har tänkt ut för att t ex stödja ”invandrarpojkar”, psykiskt funktionshindrade eller ”tysta flickor” tror jag alltså inte på om inte målgruppen får vara med och utforma själva insatsen. Alltför många människor har objektifierats och passiviserats för den goda sakens skull.

Många människor tror nog att det är ett sådant passiviserande samhälle som jag som socialist vill ha och detta kan vara ett skäl till att vänstern förlorade valet.

För övrigt hörde jag bara någon enstaka talgoxe och blåmes idag när jag under förmiddagen cyklade längs med ån och sedan upp på Kungsängsleden med solen i ansiktet. Tyvärr var det ganska tyst på fågelsång under min cykeltur, så ganska många fåglar har nog svultit och frusit ihjäl under vintern. Jag längtar efter mitten av maj då Kungsängen är fylld av kungsängsliljor och lärkor och enkelbeckasiner svirrar i skyn.

Om tillit och att ha lagom kontroll

Som individer har vi förstås olika mycket behov av att ha kontroll, liksom vi känner olika mycket tillit.

Minns när jag jobbade som biträde på en operationsavdelning och en man kördes in för att bli opererad. Jag frågade vad han skulle opereras för och han visste inte. Detta hände för mer än trettio år sedan. Denne man hade ingen kontroll, men jag tror inte heller att det handlade om tillit. Han behandlades som ett objekt av dåtidens sjukvård, en som inte hade någon egen vilja, utan bara skulle underordna sig vad sjukvårdsmakten bestämde. Idag är nog denna okunskap om vad sjukvården ska utsätta den egna kroppen för sällsynt. Som patient vill en veta, även om det är olika hur mycket vi vill vara delaktiga i vår egen vård. Och det är också olika hur mycket plats vi vågar ta med våra krav och frågor.

Vartefter åren har gått har jag fått mer och mer tillit till mina läkare. Jag har också i mycket släppt detaljerna och har inte alls samma koll. Däremot frågar jag mer och mer om hur en kan tänka, vilka risker olika behandlingar innebär och vilka möjligheter som finns. Jag är en aktiv part i min egen behandling och för samtal med mina läkare. Jag är trygg i min patientroll. Det känns bra.

Jag är lillasyster och är van att följa. Gillar att följa, men inte att springa efter. Låter mig inte ledas, men ibland vill jag leda och kan vara drivande i att vilja förändra. Har ibland väldigt bestämda åsikter . Märker hur jag med åren har lärt mig mer om att prioritera, lita på andra, släppa kontrollen eller hålla kvar hela eller delar av kontrollen. Jag har helt enkelt fler strängar att spela på och kan se saker ur ett helikopterperspektiv. För det mesta i varje fall – för ibland hamnar jag i mina egna känslostormar och bara reagerar.

Jag är däremot säker på att jag aldrig kommer att acceptera att bli behandlad som ett objekt. Att ha tillit till andra och släppa på kontrollen kan vara ganska behagligt – att bli behandlad som ett objekt är något helt annat.

Dessa skrivna rader har sitt ursprung i något helt annat. Tankarna uppstod när jag tänkte på människor jag mött som tror sig vara i alltings mitt och har behov av hundra procents kontroll. De är själva aktiva subjekt som försöker göra andra till objekt. Sådana förhållningssätt från andra kan göra mig oerhört irriterad. Deras förhållningssätt är deras problem och inte mitt . Och om jag inte placerar dem i centrum, så finns de inte heller i mitt centrum eller?

Frihet att välja???

OBS! Detta inlägg är långt

Jag har sista veckorna funderat mycket över uttrycket frihet att välja och vad som menas med valfrihet. Är det över huvud taget möjligt med fullständig frihet? Vi påverkas av alla av historiska berättelser och det omgivande samhällets olika maktstrukturer och normer. Dessutom är vi inte ekonomiskt jämlika. Kan en då säga att vi är fria att välja?

Förtryck och krav på underordning kan komma utifrån. Friheten kan begränsas av omgivningen. Men andras krav och förväntningar kan också internaliseras i individen och därmed bli till inre krav som är omöjliga att uppnå. Individen skam- och skuldbelägger sig själv och begränsar därmed sin egen frihet.

Vem har ansvaret för att fler ska ges möjlighet till utveckling utifrån sina förutsättningar?

Jag anser att offentliga sektorn ska omfördela resurser så att de ekonomiska villkoren blir mer jämlika. Men vem har ansvar att sätta gränser för yttre och inre förtryck? Staten, familjen, individen själv, vänner, den som utövar förtrycket eller?

Hur definieras frihet? Fysisk frihet att välja känns möjlig? Är total frihet att välja möjlig för individen under förutsättning av att friheten inte strider mot demokratiskt antagna lagar eller överenskommelser eller medför kränkningar av andra människor eller förstör miljön.

Här är några bakgrunder till mina tankar:

1. Har läst en C-uppsats om flickor i särskolan och deras tankar om sexualitet, normer och kärlek. Flickorna anses ha en funktionell kropp och ett intellektuellt funktionshinder. De ses som ”onormala” flickor i ”normala” kroppar.

I mäns sexualiserade blickar är de endast kroppar. I skolan anser sig lärarna veta bäst om vad flickorna behöver, eftersom de har ett intellektuellt funktionshinder. De får heteronormativ undervisning om hur de ska skydda sig från framförallt ”okända” män. Flickornas föreställning blir att sexualitet är något som framförallt är till för mannen.

Flickorna försöker leva upp till att vara ”normala”, dvs. att gifta sig med en man och att leva utifrån historiska borgerliga ideal om att kvinnan ska vara oskuldsfull och passiv. De söker efter den rätta mannen som de kan gifta sig med i ett äktenskap som förväntas vara för evigt.

De får genom skolan träning i att vara tydliga i sitt kroppsspråk. De får lära och ta ansvar för hur de klär sig. Ett nej är inte tillräckligt. Det har även betydelse hur en beter sig, vilket indirekt skuldbelägger flickorna. De lär sig att också ta ansvar för mäns handlingar.

Även om de klär sig i en hip-hop stil, för att ”dölja” kroppens former, kallas de nästan dagligen för horor. Flickorna berättar om daglig utsatthet i sinvardagliga miljö såsom i hemmet, i skolan, på bussen till och från skolan, i relationen med en partner och genom kontakter som skapas på Internet.

Flickorna får också lära sig att acceptera och förstå andras annorlundahet. De fostras till att förlåta andra, vilket kan leda till att de även förlåter våld som riktas mot dem själva. Personen/mannen mådde ju dåligt och det var därför han var dum.

Eftersom ingen verkar lyssna på flickorna fostras de till att vara andras objekt, andra anser sig veta bättre vad flickorna behöver. Och samtidigt är skulden deras när de är utsatta. Hur de än gör så gör de fel och hora stämpeln kan de inte tvätta av sig.

Är dessa flickor fria att välja eller?

2. Fanny Ambjörnsson skriver i ”Kom nu hora, så går vi” att stämpeln hora inte enbart är en sexuell position, utan har kopplingar till samhällsklass och social status. Oavsett om de gränser en flicka överträtt är sexuella eller sociala, löper hon långt större risk att klassificeras som hora om hon läser på ett yrkesprogram i gymnasiet än om hon läser på ett högskoleförberedande program.

Kvinnlig sexualitet är genom den västerländska idétraditionen förknippad med skam. Den kvinna som av olika anledningar positionsbestäms som sexuell kommer därför alltid att känna sig manad att reglera och övervaka sitt beteende. Detta skapar i sin tur en känsla av att aldrig riktigt duga eller räcka till som människa. Skammen blir sedan ett bevis för att kvinnan har något att skämmas för, hon upplever sig vara förbrukad sexuellt. Kopplingen till denna skammens logik försvårar för den enskilda kvinnan att befria sig från den stigmatiserande horastämpeln. Skammen kan sällan bemästras enbart genom stolthet eller ilska. Arbetarklassens kvinnor drabbas oftare av horastämpeln, eftersom de har en underordnad klasstillhörighet. Likaså färgade kvinnor.

Vilka sexuella frihetsgrader har en flicka som benämns hora?

3. Har också läst en uppsats om förväntningar och bemötande på nyanlända ungdomar. ”De kallar oss bananer”- en studie av nyanlända elevers utbildningssituation i Uppsala kommun. Uppsatsen är skriven hösten 2010 av tre lärarstudenter. De intervjuade eleverna gick på IVIK (introduktionsutbildning för nyanlända elever inom ramen för gymnasieskolans individuella program)

De nyanlända elevernas skolform tas inte upp i författningarna. De är också bortglömda i den nya gymnasiereformen, enligt författarna. Att eleverna och deras specifika skolform inte uppmärksammas innebär att de inte erkänns. De blir inte synliggjorda i den politiska styrningen av skolan. Osynliggörandet av eleverna, att de ”glöms bort”, visar på hur eleverna värderas. Bristen på erkännande beror på att nyanlända eleverna är en strukturellt underordnad grupp och denna underordning upprätthålls genom det fortsatta osynliggörandet.

Eleverna är många gånger inte delaktiga i skolans sociala miljö. IVIK är ofta en isolerad del på gymnasieskolorna. De inte får delta i gemensamma aktiviteter, såsom friluftsdagar m.m. På skolan blir de också osynliggjorda genom att placeras långt från skolans mittpunkt.

På de undersökta skolorna finns en uppdelning i ”vi och dom”, vi svenska elever och dom ”IVIK-eleverna”. Denna uppdelning görs av såväl IVIK-eleverna själva som av övriga på skolan.

”Vi vet att våra IVIK elever vill bli svenska ungdomar, de vill väldigt gärna komma ut och vara bland svenskar” säger en intervjuad lärare. Både eleverna själva och den omgivande miljön har förväntningar på dem att de ska assimileras. De förväntas inte tillföra skolan något positivt.

Uppsatsen avslutar med orden:

”Framtiden får utvisa om eleverna fortsatt kommer att placeras i det dolda. Vår förhoppning är att eleverna ska uppmärksammas, ges möjlighet att vara delaktiga och få en utbildning av kvalité för att vi ska närma oss målet om jämlikhet. Vi befarar att om detta inte sker och utvecklingen går åt ett annat håll kommer målet om jämlikhet att bli alltmer avlägset…”

Vilka frihetsgrader har en nyanländ elev att prestera utifrån sina förutsättningar? Ges de likvärdiga förutsättningar som andra ungdomar?

4. 1982 antog riksdagen en lag om att våld mot partner i hemmet kan leda till allmänt åtal. Kvinnomisshandel och partnervåld var inte längre familjens ensak. Om den misshandlade inte anmälde misshandeln kunde andra göra det. Bakgrunden till lagen var att kvinnor misshandlas allvarligt och i värsta fall till döds i hemmen.

Trots att kvinnor inte är fysiskt inlåsta och totalt bevakade i hemmen, så har de ofta svårt att lämna den misshandlande partnern. Jag har precis köpt en bok ”Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser” av Carin Holmberg och Viveka Enander. Den handlar om den känslomässiga bindning som knyter kvinnan till mannen och som är nödvändig att bryta.

Vilka frihetsgrader har en misshandlad kvinna att bryta upp från en destruktiv relation?

5. I det PM jag skrivit i mina genusvetenskapsstudier diskuterar jag varför en 16-årig flicka med självskadebeteende söker upp en dubbelt så gammal man för att bli misshandlad och kränkt. Flicka har skrivit på en ”slavansökan”

”Jag är en slav, en äcklig smutsig hora och vill behandlas som det, jag vill bli utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad tills jag knappt kan hålla tillbaka tårarna och de tysta skrik som kvävs inombords”.

Enligt domar i såväl tingsrätten som hovrätten frikändes den 32-åriga man som haft våldsex med flickan, eftersom flickan samtyckt till att bli förnedrad.

En av forskarna som vi läste heter Susan Bordo. Hon skriver att i litteratur om slavägare bär färgade kvinnor ofta tredubbla bördor av negativa kroppsliga associationer. P.g.a. sitt kön/sin kropp anses hon locka mannen till moraliskt förfall. Som färgad kvinna uppfattas hon som djurisk. Hon förtjänar inte att få vara ett eget subjekt. En svart kvinnlig slav behandlas inte bara som en djurisk kropp, hon får användas hur som helst. Hennes kropp har inte ens samma värde som ett djur, hon blir ett ting.

Fanny Ambjörnsson har intervjuat unga kvinnor som ses som välfungerande i dagens samhälle. Samtliga kvinnor har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Flickorna ser på sina kroppar som ett bihang, som samtidigt tar mycket energi och tid. Kroppen är ett objekt.

Välfungerande, välintegrerade flickor tar alltså ofta avstånd till sina egna kroppar. Barn som ägnar sig åt självskadebeteende tar säkert ett ännu större avstånd till den egna kroppen. Kroppen blir ett objekt att förtrycka.

När den 16-åriga flickan skriver under på att hon är en slav så gör hon sig till mannens objekt, hans ting. Hon skriver under på att hon vill bli behandlad på samma sätt som kvinnliga färgade slavar historiskt har blivit behandlade. Det finns alltså tydliga kopplingar mellan det kontrakt hon skrivit under och hur kvinnor genom hela vår historia i olika kontexter har avkrävts total underkastelse. Den 32-åriga mannens fullständiga kontroll över flickans kropp kan ses som en patriarkal längtan efter total manlig dominans, skriver jag i mitt PM.

Flickor som skär sig själv upplever troligen skam över den egna kroppen. Detta trauma behöver bearbetas. Ett sätt att bearbeta sitt eget trauma för att åstadkomma en förändring kan vara att självmant ikläda sig stigmat för att därmed återupprätta en positiv självuppfattning.

Enligt förespråkare för sado-masochism kan det ge unika insikter i naturliga sexuella maktspel och bidra till terapeutisk sexuell rening. SM är såväl lek, som ritualer, enligt förespråkarna.

Detta kan vara ett skäl till att flickan söker upp mannen via BDSM-sidor på internet och medverkar till och skriver under sitt eget slavkontrakt. Skammens logik försvårar däremot för flickan att befria sig från sitt stigma. Hon riskerar att istället allt djupare ha internaliserat i sig själv att hon är en sämre sorts kvinna.

Söker en 16 årig flicka upp en dubbelt så gammal man av fri vilja, eller är det ett inre tvång som driver henne?

6. Så här skriver en av vänsterpartiets medlemmar avseende att erbjuda missbrukare nya rena sprutor

”För sprutbyten finns bara FÖR. I Malmö har vi haft det i många år och det är bara positivt. Missbrukarna ges möjlighet till rena sprutor och därmed också minska risken för en massa obotliga sjukdomar. Vid besöken på sprutbytet får de också möjlighet att träffa personal som kan hjälpa dem o stötta dem om de vill ha hjälp att bryta missbruket eller om de har infektioner o dyl kan få hjälp. Sprutbytet är inte alls någon liberalisering av droger utan är att ge missbrukarna en drägligare tillvaro och bättre möjligheter att komma tillbaks till ett drogfritt liv.”

Jag tror inte på sprututbyte. Alla injicerande narkomaner är medvetna om att nästa sil kan innebära döden, för dör av en överdos eller något annat före de fyllt 50 år gör i princip alla som inte lyckas sluta. Att knarka är att leva ett hårt liv och att sluta knarka är svårt. Några bestämmer sig när alltför många ”narkotikakompisar” har dött. De flesta behöver mycket stöd och rimliga krav för att lyckas. När landstinget delar ut sprutor så ger de narkomanen ett dödsverktyg. Narkomaner behöver möta humanistiska professionella som tror på alla individers förmåga och styrka att ta sig ur sitt missbruk. Personer som delar ut dödsverktygen inger knappast förtroende och respekt . Men frågan är svår.

Hur mycket frihet har en injicerande narkoman att välja att bli fri från missbruket?

7. I maj 2005 reserverade jag mig i kommunstyrelsen i Uppsala angående ett remissvar på SOU 2004:132 ”Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg” om flyktingpolitiken. Jag ansåg att KS-förslaget innebar ett Moment 22 för flyktingar. Miljöpartiet skrev också under denna reservation. Under denna mandatperiod var socialdemokraterna i majoritet i såväl Uppsala som nationellt. Så här löd reservationen

”Vi anser att förslaget med tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet är ett ytterligare steg bort från en human flyktingpolitik. Det är EU-ländernas regeringar inklusive den svenska som är orsaken till den ökande dokumentlösheten. Detta på grund av att man byggt murarna runt EU så höga att det för många blivit nödvändigt att anlita flyktingsmugglare och falska handlingar för att kunna använda sig av den asylrätt som länderna förbundit sig att respektera. Vidare är Dublinförordningen, dvs. att asylansökan som huvudregel skall göras i det första EU-land den sökande reser in i, en viktig orsak till oklar identitet och resväg. Detta eftersom den används av de nordeuropeiska EU-medlemmarna för att försöka skyffla de asylsökande till de syd- och östeuropeiska medlemsländerna. Den som rest igenom t.ex. Grekland för att ta sig till Sverige och söka asyl kan ha mycket goda skäl att dölja detta för att inte riskera att skickas tillbaka till sina torterare via en s.k. Dublinavvisning till Grekland. Eftersom den asylsökande inte vet om han/hon verkligen kommer att få skydd i det Dublinland som han eller hon skickas till kan det finnas goda skäl för den asylsökande att inte visa upp handlingar i Sverige som leder till att vederbörande deporteras till sina väntande bödlar.
 Vi anser därför att det är fel väg att försöka bekämpa oklar identitet och resväg med administrativa bestraffningsåtgärder. Utredaren hävdar att det är av säkerhetsskäl som dessa personer bör undantas från rätten att få arbeta under tiden som det tillfälliga uppehållstillståndet gäller. Detta riskerar att uppmuntra främlingsfientliga synsätt. Att stänga ute människor från möjligheten att arbeta och göra rätt för sig är djupt inhumant. Tidsbegränsade uppehållstillstånd ger inte rätt till familjeåterförening. Det är grymt och djupt inhumant att förhindra t.o.m. kärnfamiljen att återförenas.”
Efter att vi skrev denna reservation har inhumaniteten bara ökat. Se t ex tidigare bloggar här och här och här och här. Läs gärna också flyktingbloggen 

Kan en politisk flykting som har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och vet att hon inte överlever om hon blir tillbakaskickad till hemlandet överhuvudtaget känna sig fri?

Jag anser att frihet är en vision. Människor i normens mitt finns närmare visionen än människor i normens utkant. Frihetsgraderna är också beroende av om du har fasta tillräckliga inkomster, ett bra boende, sociala nätverk, lever i ett land med yttrandefrihet m.m. I dagens politiska individualistiska kultur så ges ofta en bild av att alla människor finns i normens mitt. Är du arbetslös eller hemlös har du inte ansträngt dig tillräckligt mycket, så du får skylla dig själv enligt den rådande normen.

En viktig uppgift för dagens vänster är att synliggöra de strukturella orättvisor som gör att olika individer har väldigt olika och ojämlika villkor. Alla har ansvar att sätta gränser för yttre förtryck. Likaså att stödja personer som utsätter sig själva för ett inre förtryck. Offentliga sektorn har ett särskilt ansvar att arbeta förebyggande och att förhindra alla former av förtryck. Dessutom att omfördela resurser för att skapa mer jämlika villkor. Ju mer makt och inflytande en individ har desto större frihetsgrader har en att sätta gränser för andras förtryck. Allra minst frihetsgrader i dagens svenska samhälle har flyktingar som saknar uppehållstillstånd. Vi lever i en orättvis värld och orättvisorna bara ökar. Arbeta intersektionellt och öka maktlösa människors egenmakt.

Vänstertidningar

Har svårt att hinna med att läsa alla vänstertidningar, men är glad att jag har dem. Det finns mycket som inte kommer fram i mainstreammedia. Här kommer ett litet urval av artiklar som intresserat mig.

Läs om köttet som äter upp vår planet i Fria tidningen  och kolla i tabellen vad som är bäst att äta för att minska klimatutsläppen
Oljeindustrins härjningar i Ogaden
På onsdag ska jag se Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig! På Fyrisbiografen. Enligt Fria tidningens artikel är filmen en rysare om Sveriges ryggradslösa självgodhet och talangen att förneka det som är uppenbart.
Uppsalademokraten beskriver hur oljebolagens närvaro i Ogadenprovinsen har intensifierat konflikten som inneburit brända byar, massfördrivningar och grova förbrytelser mot mänskliga rättigheter.

Johan Persson och Martin Schibbye häktades när de skulle göra ett reportage om dessa övergrepp på människor och miljö. Tack vare deras mod så har värden fått upp ögonen för det som sker.

Demokrati
Det som är intressant är att politiken i dag är befolkad av en politisk elit. Även om det handlar om människor som bara har ett politiskt uppdrag ett par dagar i veckan. Du ser det här i alla partier. Kommunikationen med väljarna sker genom medier, snarare än genom de lokala partiorganisationerna, säger Svend Dahl i Fria Tidningen.

Jag tycker det finns skäl att oro sig över vad som händer med vår demokrati. Svend Dahl efterlyser en debatt om medborgarnas roll i de politiska partierna. Jag tänker på den Demokratiutredning som socialdemokraterna tillsatte och som Bengt Göransson ledde. Minns hur moderaterna förlöjligade utredningen och förslagen. Moderaternas agerande lade en död hand över demokratifrågorna. Nu är det alldeles för tyst alla partier inklusive mitt eget, så moderaterna lyckades med detta liksom de lyckas genomföra det mesta i sin ”hemliga agenda”.

Bengt Göransson har skrivit en bra artikel i Expressen som avslutas med orden

”…medierna hellre vill skapa politik än granska den. Och om då partierna an¬passar sig kan vi i förlängningen få ett läge där medier och partier smälter ¬samman och blir ett. Då blir det inte längre tankar och politikens innehåll som avgör valen, utan ledarpersonernas privatliv. Behöver jag påminna om -Berlusconi, vars öde inte avgörs av hans politik utan av hans unga älskarinnor?” 

Aron Etzler har ett liknande tema i sin ledare i Flamman, där han beskriver medias makt. ”Skandalen är död – men lever. Med opinionsundersökningar förpassas saklighet till bakgrunden, samtidigt som tyckande blir objektiva sanningar.”
Maria-Pia Boëthius skriver ofta om mainstreammedia och ger hopp om att människor väljer andra sätt att söka nyheter t ex här.
Hon skriver också om hur demokratin är kidnappad av ”mediesamhället” och definierad av andra krafter än folken själva, i sin engagerade ledare ”Var förbannad” .

Visst behövs mindre mainstream och mer radikalitet, mod och energi.

Kroppsfixering och könsnormer
Klara Strandberg skriver i en krönika i ETC om ätfixering och kroppsfixering
Fanny Ambjörnsson har intervjuat fem unga kvinnor om hur de ser på sin kropp. Alla kvinnorna har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Så gott som dagligen funderar de över sin kropp, sina bröst, sin mage, sina lår m.m. samtidigt som de säger sig försöka förtränga sin kropp. De har svårt att beskriva någon del av sin kropp som de är nöjda med. Den ideala kroppen är en kropp som egentligen inte finns. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Kroppen blir samtidigt ett objekt att bearbeta och något att använda sig av. Jaget beskrivs som synonymt med ansikte och huvud. Kroppen däremot är ett bihang, den är både avstånd och yta, den är ett objekt. Kroppen är man inte, den har man. Samtidigt kan självkänslan och självförtroendet vara nära kopplat till upplevelsen av den egna kroppen.

Tänk vad många kvinnor och säkert även män som i dagens samhälle försöker göra om sina kroppar, enligt ouppnåeliga ideal, ideala kroppar som egentligen inte finns. Tänk om rynkiga kutiga tanter med dubbelhakor och gäddhäng kan bli nya ideal, om erfarenhet får synas i kroppen.

Fria tidningen skriver om hur transsexuella som vill genomgå en operation tvingas in i stereotypa könsroller. En transsexuell man som gestaltar eller berättar om kön på sätt som går på tvärs med rådande föreställningar om ”riktiga” män och kvinnor och vill genomgå könskorrigering men ändå inte ser sig själv som en typisk kvinna får problem. Han/hon/hen kanske inte blir godkänd i den tvååriga psykiatriska könsutredningen. Det skapar psykisk stress eftersom man inte vet hur framtiden kommer se ut, vilket beror på vårdpersonalens uppfattning om vad som är ett trovärdigt kön.
Jag har flera gånger bloggat om att jag tror på normkritisk pedagogik. Fria Tidningen har en artikel om att denna pedagogik kan leda till en friare värld. Kanske kan pedagogiken öka individens frihet och minska rädslan för att bli socialt utstött och känna att en inte duger.

I alla samhällen finns det individer med stark självkänsla. I P1 morgon hörde jag Lollo berätta. Hon föddes med ett ben utan att någon visste varför och fick protes för att passa in. På söndag sänds hennes radiodokumentär "Att laga ett barn", där hon berättar sin egen historia om hur vuxna påtvingade henne en protes för att passa in i samhället trots att hon gick och mådde bättre utan.

Ilskna tankar

Har idag promenerat fram och tillbaka till jobbet. Under två 35- minuters promenader hinner man med många tankar. Här kommer några. Innehållet kan bero på att jag får en massa energi och ilskna tankar av att gå. Mina gamla erfarenheter snurrar runt i huvudet.

Jag avskyr när människor görs till objekt
Jag har många erfarenheter av att bli objektifierad, alltså att andra tror sig veta vem jag är som f.d. kommunalråd, som vänsterpartist, som politiker, som kvinna, som feminist, som f.d lärare, som cancersjuk, som en del av offentlig sektors byråkrati osv.

Jag avskyr homosocialt och heterosocialt beteende
Mäns nätverkande handlar ofta om att bejaka och lyfta upp varandra, utifrån tänkandet att jag hjälper dig, så hjälper du mig (homosocialitet). Detta är ett skäl till att könsmaktsordningen består. Kvinnor bejakar också män, för att män har mer makt och kvinnor vill få stöd i att göra karriär (heterosocialitet). Detta är också ett skäl till att könsmaktsordningen består.

Jag har många erfarenheter av att kvinnor bekräftar män för att själva få stöd. Av naturliga skäl har jag inte lika många erfarenheter av att män bekräftar män, för dessa nätverk bjuds jag inte in i.

Jag avskyr stereotypiseringar av människor
Det är en vanlig uppfattning att vi alla ser på varandra som individer, där alla ges likvärdiga förutsättningar i mötet mellan människor. Tror en detta så är en inte medveten om att människor positioneras utifrån olika maktordningar. En vit medelålders medelklassman får oftare gehör för sina åsikter och blir mer respekterad i de flesta sammanhang. Fortsätter vi stereotypisera människor utifrån kategorier, såsom att vita medelålders medelklassmän oftare får gehör för sina åsikter och blir mer respekterad i de flesta sammanhang, så är det samtidigt svårt att förändra maktstrukturerna.

Paradoxen är alltså att för att vi ska börja möta människor som individer, så måste vi först bli medvetna om och granska oss själva i hur vi gör idag. Utan medvetenhet och kunskap om nulägets maktstrukturer går det inte att förändra. Om vi samtidigt fortsätter stereotypisera hur andra så, så kan vi inte heller åstadkomma någon förändring.

Jag avskyr alltså stereotypiseringen av människor, men är samtidigt en del av att den består.

Jag avskyr när människor bugar uppåt och sparkar neråt
Många människor gör karriär genom att ständigt bekräfta andra på högre positioner säger. Ett sätt att göra karriär är också att vara vänlig och inte säga så mycket själv men nicka instämmande när andra talar. Alla som blir bekräftade tycker att den som bekräftar är väldigt klok och tillstyrker ofta att denna individ får en maktposition.

Jag har sett många människor göra karriär genom denna typ av beteende. Jag har också erfarenheter av att under kommunalrådstiden få mycket smicker från tjänstemän. Har sedan också hört berättelser om hur dessa tjänstemän i andra sammanhang kränkt människor på underordnade positioner.

Jag tycker illa om begreppet social kompetens
Begreppet kan naturligtvis ha olika innebörd för olika grupper och individer. Jag tror att en s.k. socialt kompetent person är en person som snabbt knäcker koderna för hur en ska vara i olika sammanhang och därmed ser till att en själv befinner sig i normens mitt. Skala bort negativa känslor, erfarenheter och kritik, anpassa dig till normen och du uppfattas som socialt kompetent, särskilt om du är vit och svensktalande.

Jag avskyr vi och dom
Jag vill inte vara med i sammanhang när:

Vi kvinnor pratar om hur dom männen är

Vi svenskar pratar om hur dom invandrarna är

Vi stadsbor pratar om hur dom landsbygdsborna är

Vi vänsterpartister pratar om hur dom borgarna eller socialdemokraterna eller miljöpartisterna är

Vi tjänstemän pratar om hur dom som arbetar ute i verksamheterna är osv.

Jag vill överhuvudtaget inte vara med när vi som träffas bekräftar oss själva som goda genom att framställa andra som onda.

Samtidigt har jag säkert vid olika tillfällen betett mig på ett sätt som stämmer med det jag ovan har listat att jag avskyr. Jag avskyr inte mig själv utan tycker på det stora hela att jag är ganska bra och kompetent. Det jag skrivit ovan handlar om att jag ska våga se och förändra mig själv och också bidra till att andra vågar se och förändra. Tror att största hindret i förändringsarbetet handlar om rädslor, om rädslor och makt.

För övrigt lever jag ganska mycket i nuet och är inte lika orolig för framtiden som jag var i fredags och lördags. Är också på väg in i den stora tröttheten efter gårdagens Taxoterebehandling. Vet inte ännu hur jag kommer att må av att också äta Xeloda.

Om normer, klass och feminismen

Det är nu länge sedan Berith Ås lanserade de fem härskarteknikerna. En härskarteknik är ett medel som en människa kan använda sig av för att utöva makt gentemot en annan människa. De spelar en betydande roll när det gäller att vidmakthålla ojämlika förhållanden. Idag finns det flera varianter på härskartekniker. Jag föredar Berit Ås variant med två tillägg:

• Osynliggörande – låta bli att se någons behov eller att försöka hävda sig. Exempelvis ger inte ordföranden ordet till någon, trots att vederbörande har något att framföra.
• Förlöjligande – håna, ironisera eller på annat sätt visa att en annan person är mindre värd.
• Undanhållande av information – inte ge bakgrundsfakta eller berätta vad man kommit överens om för alla för att utnyttja och förstärka sin maktposition.
• Dubbelbestraffning - i karriären = dålig mor/far, mor/far = dålig yrkeskvinna/yrkesman. Vad man än gör så blir det fel!
• Påförande av skuld och skam – ett exempel på denna teknik är att flickor som blivit sexuellt trakasserade har själva ansvar för det som hänt genom t ex sin klädsel.
Ytterligare två härskartekniker:
• Objektgörande – ett objekt beskådas och bedöms utan att höras eller ges utrymme att hävda sina åsikter, t.ex. exploatering av kvinnokroppen i pornografi.
• Våld och hot om våld.

Jag tycker att liknande strategier används inom retoriken, i politiska samtal och i olika debattböcker och debattartiklar. Syftet är att förminska andras åsikter och att vinna fler anhängare för den egna saken. Hen använder mer eller mindre medvetet knep som att
• sätta negativa känsloord på andras åsikter, typ andra gnäller
• förlöjliga andras åsikter, typ framställa dem som orimliga
• bemöta påståenden som hen själv har konstruerat, när hen bemöter andras åsikter
• undanhålla viktig information och därmed ge en skev bild av andras åsikter

Tycker att Kajsa Ekis Ekman använder några av dessa strategier när hon kritiserar boken ”Klass, feministiska och kulturanalytiska perspektiv” av Ulrika Holgersson.

17 juli bloggade jag om en recension av Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan.”

Så här skriver Kajsa Ekis Ekman bland annat i sin artikel på Röda rummets webbsidor:

”Snart kom den andra backlashen – den postmoderna, nyliberala livsstilismen. Plötsligt var befrielsen individuell och handlade om att klä sig och bete sig annorlunda. Fokus kom att ligga på normer och avvikande i stället för på makt och förtryck. Ordet kvinna byttes ut mot ordet genus. I stället för att kämpa tillsammans och uppnå förbättringar skulle vi byta identitetsmarkörer.”

Hon fortsätter med:

”…..att beteendet är sekundärt. Det bottnar alltid i en verklig skillnad. Klasskillnaderna är grunden, kulturen följden. Detta kallar marxister för relationen mellan bas och överbyggnad. Holgersson menar att det är en ”binär modell” och avfärdar den som ”alldeles för deterministisk, mekanisk och förenklad”. Ja, förenklad därför att det är en förenkling, och förenklingar är nödvändiga om vi ska kunna tolka hela samhället och inte bara zooma in på enskilda fall. Men den är absolut inte mekanisk. Det blir den bara om man själv har ett mekaniskt tänkande och glömmer bort dialektiken. Dialektiken innebär att det alltid finns en kamp, en dynamisk konflikt mellan grupper. Samhället är aldrig statiskt.”

Och slutorden

”Att börja kalla något så uppenbart materiellt som klass för en social konstruktion tror jag är för magstarkt för de flesta människor, än så länge. Men om det gick med kön – som till skillnad från klass även har att göra med biologiska skillnader – så varför inte? Nu gäller det att sätta emot med en annan klassanalys.”

Jag har tidigare bloggat om hur jag ser på dikotymiseringar, på uppdelningar i ”vi och dom”. Tycker att Kajsa Ekis Ekman gör det väldigt lätt för sig när hon ställer sina åsikter mot postmodernism och hur kön, etnicitet och klass ”görs”.

Måste det vara antingen eller? Jag har inte läst Ulrika Holgerssons bok, men tycker att det skulle vara intressant att höra hennes syn på Kajsa Ekis Ekmans artikel. Ställer verkligen bokens författare det materiella mot görandet av kön, klass etc? Eller handlar budskapet snarare om att ny forskning visar på att konstruktioner av olika kategorier av människor faktiskt låser in människor i över- och underordnade grupper?

Jag har aldrig i de artiklar om queerfeminism, postmodernism, intersektionalitet, normkritisk pedagogik etc läst någon som påstått att befrielsen är individuell och handlar om att klä sig och bete sig annorlunda. Att befria människor handlar alltid om att förändra maktstrukturer. Sedan behövs det i alla sammanhang också individer som kan och vill förändra.

Jag skulle också gärna vilja veta om Kajsa Ekis Ekman har läst ”Den dolda läroplanen” i tidskriften KRUT av Donald Broady som publicerades för första gången 1981. Jag har för länge sedan bloggat om den på en annan blogg.

I en ny utgåva från 2007 avslutar Donald Broady sin inledning med orden:

”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”

Den dolda läroplanen innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering.

Fredrik Bondestam, genusvetare på Uppsala universitet har på uppdrag av DEJA (Delegationen för jämställt arbete i skolan) gjort en metaanalys av svensk forskning om jämställdhet i skolan under 40 år, 1969 – 2009. Utredningen avslutas med rekommendationer. Nedan har jag klippt in och kommenterat av mig valda delar av rekommendationerna.

Förslag 1 lyfter fram att det behövs mer forskning och kunskapsutveckling om jämställdhet och skolan.

”Målet för en progressiv forskningspolitik bör istället vara att prioritera och efterfråga forskning om förutsättningar för och konsekvenser av relationer inom och mellan grupper av flickor och pojkar och relationer mellan lärare-elever och elever-elever respektive lärare-lärare utifrån senare tids begreppsutveckling inom fältet. Härmed avses särskilt de kunskapsfält som intresserar sig för maskuliniteter, (hetero)sexualiteter, queer, intersektionalitet, och andra traditioner vilka på olika sätt utmanar såväl diskurser kring eleven/läraren som problemen med återskapandet av två dikotoma könskategorier.”

Fredrik Bondestam skriver dessutom att i princip samtliga analyserade tillvägagångssätt tenderar att återskapa själva grunden för de problem som ska lösas. Själva angreppssättet som sådant skapar situationer där den eller det som avviker utgör problemet och lösningarna blir att osynliggöra och bibehålla de normer som överordnar och underordnar elever, lärare och övrig personal. Maktstrukturerna består, min anmärkning.

Han framför också att olika ”postperspektiv” (postkoloniala teorier, postfeminism, poststrukturalism, m.m.) bör prioriteras i syfte att på ett tydligare sätt positionera forskning om skola och jämställdhet i de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas nuvarande teoretiska utveckling. FB anser att den nya metoden Normkritiskt arbetssätt bör få ett särskilt fokus eftersom detta arbetssätt kan leda till faktiska förändringar .

I förslag 2 rekommenderas att ”ett nationellt kunskapscentrum för skillnad, makt och utbildning inrättas.”

Jag har aldrig tidigare i mitt liv så ofta läst och samtalat om maktfrågor och maktanalyser som under mina två sista år som tjänstekvinna i Uppsala kommun. Mitt eget parti och mina partikamrater har ofta tyckt att jag varit obekväm när jag lyft maktfrågorna och klassfrågorna. Nu äntligen pågår forskning, samtal och debatt om makt, klass och kön och det finns massor av intressant material att hämta på våra universitet.

Läs t ex om boken Normkritisk pedagogik på mina bloggar Mer om ledarskap och makt och Om normer och Begränsande och stereotypiserande normer

Kajsa Ekis Ekman skriver att kön till skillnad från klass även har att göra med biologiska skillnader och visst är det så om vi jämför medelpojken med medelflickan. Men människor är inga medelvärden utan olika, med olika genuppsättningar och olika kroppar. En del barn föds med olika varianter av X och Y, fostret påverkas i livmodern vilket gör att några barn föds med oklar könstillhörighet, flickor kan födas med en stor klitoris och pojkar med en liten snopp etc. Ungefär 1 barn av 1500 har någon form av intersexuellt tillstånd. Några barn är helt säkra på att de är födda i fel kön redan i förskoleåldern m.m. Vänsterpolitik ska väl handla om att både synliggöra att det finns en massa olikheter och att det finns en könsmaktsordning, där kvinnliga egenskaper/kvinnor underordnas manliga egenskaper/män.

Att arbeta normkritiskt innebär att syna makten i vardagen, att undersöka normerna där du finns och att medvetet arbeta för mer jämlika kulturer. Vänsterpartiets politiska inriktning är systemförändring, inte systembevarande.

Nödvändiga delar i detta arbete är att omfördela makt och resurser på nationell och global nivå. Så länge makthavare i dagens kapitalistiska system kan hota med och också genomföra flytt av pengar mellan olika länder för att på så sätt påverka den nationella politik hen är missnöjd med, så kan vänsterpartiet inte få gehör för mer än marginella förändringar i välfärden. All omfördelningar i ett land från dem som har till dem som inte har är visserligen betydelsefulla, men inte tillräckliga för att åstadkomma systemförändringar. Jag saknar vänsterns strategier i detta arbete.

Genom klasskamp kan det bli möjligt att byta roller i Kajsa Ekis Ekmans binära modell. Överbyggnaden och basen får byta plats och de goda får makten över de onda eller? Här finns väl verkligen en risk att som Kajsa Ekis Ekman skriver människor bara byter identitetsmarkörer.

Jag saknar vänsterns strategier för att öka jämlikheten i möten mellan människor. I dagens Sverige har rika människors åsikter högre värde än fattigas, mäns åsikter högre värde än kvinnors, vita människors åsikter högre värde än färgades, heterosexuellas åsikter högre värde än homosexuellas i de flesta sammanhang.

Hur ska vänstern åstadkomma förändringar så att människors synpunkter inte är beroende av kategoritillhörighet oavsett synpunkterna framförs i klassrummet, i media eller på möten i vänsterpartiet. Det är ju inte så att alla tänker att han är en rik, vit, heterosexuell, svensk medelålders man, så därför litar jag mer på honom?

Jag började bloggen med att skriva om olika härskartekniker och dessa tror jag är välkända inom vänstern. Nästa steg borde vara att se till att syna vem som har makten på mötena och i andra sammanhang, alltså att börja arbeta mer normkritiskt.

Horan och madonnan

Har precis kommit hem från Elsie Johanssons drama Hjärterhus

Dramat byggde på schabloner om horan och madonnan eller om arbetarklassflickan och överklassflickan. De möttes på skolvägen där båda var fria. Särskilt överklassflickan levde ett överkontrollerat liv innanför grindarna till barndomshemmet och skyddade sig själv mot klasskamraternas avundsjuka i skolan. Hennes frihet var väldigt begränsad. Skyddet blev en hård attityd. Arbetarklassflickan fick inga utmaningar hemma och blev horan i skolan. Som 16-åring blev hon gravid med samhällets stora förförare. Hon blev ”fri” när hennes barn blivit vuxna och mannen dog i en trafikolycka.

Överklassflickan försökte frigöra sig från sin fars krav på att bli hans objekt att visa upp, den lyckade dottern. När hon inte underordnade sig faderns krav blev hon inlåst i ett mörkt källarrum. I sina frigörelseförsök bli r hon gravid. Hon hatade i början barnet som växte i henne och tvingades att bo i ett kloster av modern för att dölja graviditeten. Hon födde barnet som hon fått en relation till, men fick aldrig se det igen. Hennes hämnd mot faderns tyranni var att sedan gå i kloster och försöka stänga av omvärlden. Hon stängde in sig själv.

Istället för att beskriva dramat med schabloner om madonnan och horan som grundton, ger dramat en möjlighet att reflektera runt vilka frihetsgrader kvinnor har och har haft utifrån samhällsnormen att en kvinna antingen är madonna eller hora. Jag har tidigare bloggat om dessa motpoler och om vem som har frihetsgrader att välja 

I just denna pjäs var det arbetarklassflickan/horan som vågade utmana mest och välja sitt liv, även om hon höll sig inom sina ramar. Överklassflickan/madonnan var mer instängd i sina klosterramar, men vågade släppa lite på garden.

Tror att vi alla bär på såväl schabloner som tvingande ramar om madonna och hora, om klass och kön, om reglerande samhällsnormer som styr in oss i olika fållor. Hjärterhus ger möjlighet att reflektera runt våra egna ”val” . Det är aldrig försent att granska maktstrukturerna, att våga tänja och utmana och leta nya stigar och möten. Jag kommer att tydligare bära båda kvinnorna i pjäsen med mig, både horan och madonnan. Pjäsen berörde mig.

Så här skriver författaren Elsie Johansson om dramat på teaterbloggen http://uppsalastadsteater.tumblr.com/post/11609298300/elsie-johansson-om-det-fortjusande-med-ord ”Processen startade som vanligt: orden byggde rummet. Det blev ett avhelgat bönhus fyllt av symboler och en grusplan och en trädgård utanför fönstren. Två kvinnor möts i det där huset efter många, många år, deras barndom och ungdom har länkat dem samman, båda gnager sina gåtor och båda söker svar. Jag kände dem inte när de steg fram från första början men jag hörde deras ord och nu uttalar de mina som jag lagt i deras munnar – fast jag är ingen av dem och ändå båda två. Författarjaget i mig är större än jag själv, det står bredvid och ovanför mig och vågar vad som helst. Lider inte av begränsning, känner ingen skam. Vältrar sig i lustar, ylar av förtvivlan, är skabröst och bedjande, inburat och frisläppt. Utmanar Gud Fader och ende sonen Jesus – som lika gärna kan heta Josefsson. Hyr ut rum åt Döden och tror att till syvende og sidst är Kärleken det enda…”

Skådespelarna Anna Carlson och Monicka Stenbeck i Hjärterhuset . Har hämtat bilden i lokaltidningens recension av dramat

Välgörenhet eller volontärverksamhet

Jag vill inte vara beroende av välgörenhet. Däremot uppskattar jag ideellt arbete. Skillnaden kan nog vara hårfin. För mig är det två saker som skiljer.

För det första är det viktigt att alla människor har rättigheter att få hjälp när man behöver samhällets stöd, så att man inte blir beroende av andra människors välgörenhetsinsatser för att kunna leva ett värdigt liv. Ideellt arbete i form av att några kommer och läser tidningen för synskadade på ett särskilt boende eller engagerar sig i nyanlända flyktingar tror jag på, om individerna som är subjekten för insatsen kan leva ett gott liv även utan denna volontärverksamhet. Ideellt arbete i föreningsliv och partier är nödvändigt och viktigt. Då tycker jag snarare att det är problematiskt när människor vill ha betalt för ideella insatser i föreningsliv och partiverksamheter.

För det andra handlar det om förhållningssättet hos dem som gör insatsen. Om volontären förväntar sig att subjektet för insatsen ska visa tacksamhet och underordna sig blir det istället en kränkning. Det välgörenhetsarbete som gjordes innan väldfärdssverige byggdes upp innebar för det mesta kränkningar av dem som var fattiga, gamla eller sjuka och därmed beroende av välgörenheten.
Jag har varit positiv och stött den volontärsverksamhet som byggts upp i Uppsala. Var ute och letade på nätet nyss för att kolla upp hur verksamheten beskrevs. Så här står det på Uppsala kommuns hemsida:

”Är du intresserad av ideellt arbete, det som ibland kallas volontär eller frivilligarbetare? Om du vill engagera dig och har någon timme över kan du öppna nya dörrar, möta nya människor och skapa nya kontakter. Att engagera sig ideellt berikar både dig själv och andra.”
”Uppdraget är ett ömsesidigt utbyte mellan volontären och den ideella organisationen. Förutsättningarna skiljer sig beroende på hur uppdraget ser ut. Att vara volontär innebär frivilligt och oavlönat engagemang. ”


Jag tycker alltså att ömsesidigheten är det viktiga vid denna typ av möten. Och jag vill absolut inte känna mig som ett objekt för att andra ska få känna sig ”goda”. Däremot tror jag på som jag skrivit tidigare att alla människor vill dra sitt strå till stacken och mår bra av det.

Tillit, funktionsnedsättning och normer

I söndags kväll gjorde jag en snabbvisit hos min dotter för att lämna en sak jag köpt. Min dotter vilade på rygg med minstingen på bröstet. Hela bilden jag såg andades tillit. Lillasyster hade hakan i min dotters grop ovanför bröstbenen, kinderna hängde ner mot huden och benen var uppvikta i fosterställning. Denna avspända bild av närhet mellan liten människa och stor människa har jag sedan dess burit med mig. Kanske ett alternativ till alla mediterande Buddhafigurer. Bilder behövs om att leva i nuets tidlöshet, befriat från alla maktordningar.

Dessförinnan samtalade jag med en bröstcancervän om cancersjukdom, funktionsnedsättning och normalitet.

När du drabbas av en svår sjukdom som cancer, så får du alltid omgivningens stöd. Det skickas blommor, presenter och omtänksamma ord. Alla vill visa sin medmänsklighet. Detta är positivt. Den person som drabbats och ibland även omgivningen hamnar i chock. Omtanke hjälper till att bearbeta chocken. Likaså är det alltid skönt att få bada i alla andras medmänsklighet.

Men vad händer när sjukdomen eller skadan blivit kronisk?

Jag minns en högstadieklass som jag undervisade mycket i under slutet av 80-talet. En flicka i klassen hade mycket svår astma. Fanns det inte mediciner i närheten som kunde häva astmaanfallet var det risk för hennes liv. Minns hur jag pratade med henne om klasskompisarnas avundsjuka. Varför skulle hon få så mycket uppmärksamhet? Hon försökte ständigt tona ner sina besvär för att på så sätt få vara en del av normen och slippa bli behandlad som krävande och annorlunda.

Tänker på alla äldre och personer med funktionsnedsättningar som jag möter vid mina sjukhusbesök. En del är rullstolsburna, andra går med rullator, några har svåra utslag och allvarliga hudskador, andra går långsamt och skakigt. Alla kämpar, men hur ser en på dem om en är s.k. normal och frisk. Tror att en del blir provocerade och stressade av andras darrighet och oförmåga att klara olika fysiska krav. Dessutom är risken stor att bli objektifierad och nedvärderad som tänkande människa när du har en funktionsnedsättning. Ser jag på mina egna reaktioner, så märker jag att jag behöver medvetandegöra mig själv om allas lika värde i vår praktiska vardag. Tror att jag har blivit bättre på att se människan bakom funktionsnedsättningen, men känner att det är lätt att halka tillbaka i gamla tankar och förhållningssätt. Se även tidigare blogg.

Tänker också att det är svårt och ibland smärtsamt att se sig själv i andras ögon. Funderar över och samtalade också med min vän om hur andra ser på mig. Några ser mig som frisk och mitt hårglesa huvud har inkluderats i individen Britt. Många återkommer ständigt till att jag ser så pigg ut, troligen för att visa uppskattning för min kamp, men också för att markera att jag tillhör normen och inte underordnas. Jag tror också att jag hos en del väcker samma avundsjuka känslor som jag beskrev att flickan med astma möttes av. Detta innebär att en tycker att jag inte ska ta plats med min sjukdom. Kanske att jag också blivit ett objekt hos några få, en person som ska underordna sig eftersom jag är cancersjuk och inte fullt funktionsduglig.

Det är svårt att veta vad andra tänker eftersom det finns så mycket rädslor och känslor runt kroniska sjukdomar. Jag har massor med ”spöken” och fantasier och är därför ytterst försiktig med att tolka andras bemötande av mig. Behöver däremot tid för reflektion och att för mig själv synliggöra och bekräfta de känslor som jag har. Och ge tid för känslorna. Känslor och intellekt är ömsesidigt beroende av varandra tror jag. Om inte känslorna finns där, så är det svårt att sätta ord på vardagen. Och om inte intellektet och analysen finns där så kan en fastna i sina egna känslostormar.

Det var så skönt att få samtala med en vän om detta. Det stärkte min självkänsla och gav bekräftelse och nya bilder över hur en kan tänka.

Tillit är viktigt men svårt. Särskilt svårt är det för oss som i våra liv ofta har fått kämpa mot andras krav på vår underordning. Tillit är samtidigt nödvändigt och ibland livsviktigt.

Andras objekt eller eget subjekt

Järnladyn, maskoten, förförerskan eller morsan är olika stereotypa tilldelningar för kvinnliga chefer. Det är fortfarande enklare för män att bli sedda som individer, så länge de håller sig innanför de manliga normerna. Männen får vara sina egna subjekt medan medvetna kvinnor möjligen kan välja hur de ska objektifieras.

Denna teoretiska modell för kvinnligt och manligt ledarskap har underlättat min förståelse för min egen utsatthet. Funderar över vilka frihetsgrader jag haft i mina olika roller. Vet inte vilken roll jag tilldelades som kommunalråd, men tror att den var olika utifrån de olika relationer jag hade till olika individer.

I söndagens blogg ”Tanter,kärringar och elaka kärringar”skrev jag om smärtsamma minnen, om hur andras föreställningar om mig lever kvar och begränsar mig.

Skrev om min oförmåga att försvara mig själv. Detta är ett återkommande tema och mitt huvud är fullt av olika tolkningar av vilka frihetsgrader jag har idag och har haft och vad jag ska ta till mig av andras kritik och angrepp. Kommer nog aldrig att hitta bra former för att sortera, kommer aldrig att bli hårdhudad. Klarar inte av att bara låta saker jag blir känslomässigt berörd av rinna av mig. Ältar och processar i mig själv.

Fortsätter längta efter seriösa samtal, där alla inblandade vill bena ut konflikter som varit. Där var och en försöker förklara hur en tänker, vilka föreställningar en har om den andre och varför, och tankar om det egna agerandet. Samtal där alla tillåts vara subjekt som definierar sig själva.

Såg en kurs i Göteborg som jag gärna skulle åka på om mina krafter räckte till. Per Herngren

som jag tidigare bloggat om håller i helgkursen ”Mångfaldiga & Ingripa vid diskriminering; Konflikthantering kringrasism, åldersism, funktionism och sexism”.

”Deltagarna övar en rad metoder för att intensifiera kreativa möten mellan människor med olika erfarenheter, ålder, nationalitet, sexualitet och kön. Syftet är att mångfaldiga erfarenheter och kulturer snarare än att fastna i tolerant mångfald där olikheterna blir statiska öar. Kultur är innovativa möten inte särskiljande bubblor. Under kursen tränar deltagarna konkreta metoder för att upptäcka och ingripa vid diskriminering eller mobbning, samt olika vägar för upprättelse av offret. Kursen tar speciellt upp hur man ingriper vid svårupptäckt särbehandling i grupper som ser sig som ganska hyggliga och snälla.”

Önskar att alla barn fick lära sig konfliktlösning och att inse sin egen roll i konfliker. Viktigare kunskaper än att få uppleva att konflikter går att lösa och att kränkningar kan upphöra finns väl inte.   

Utsatthet

Jag är rädd för att bli för beroende av andra, om detta innebär att jag blir förminskad som människa. Oavsett jag är sjuk, frisk eller något mitt emellan så känns respektfulla möten väldigt viktigt. Jag vill inte bli ett objekt för andra, som vill framstå som extra goda och omhändertagande, utan vill förbli subjektet Britt.

Lika lite vill jag bli omhändertagen av människor som känner att dom måste av olika skäl.

Därför hoppas jag att det finns en sjukvård och omvårdnad som kan hjälpa mig på ett professionellt sätt om jag inte klarar mig själv. Det är viktiga politiska frågor att alla har rätt till en god sjukvård och omvårdnad och med nuvarande politik håller välfärden på att nedmonteras, medan retoriken är att den ska finnas kvar. Välfärd kostar skattemedel men är samtidigt grunden för ett värdigt liv för alla, oavsett plånbokens tjocklek. I professionalismen ingår också att stå ut med min smärta och tåla min uppriktiga kritik, om jag anser att sjukvård och omvårdnad brister.

Dikter jag skrivit tidigare tycker jag på ett underbart sått uttrycker behovet av ömsesidighet mellan människor. Läs ” I kväll får det bli en dikt”

Motpoler

I tisdags bloggade jag om Emmanuel Ezras föreläsning om möten mellan människor. I artikeln jag refererade till berättade Emmanuel Ezra att vi aldrig är fria från undermedvetna reaktioner.

”I en psykologisk studie fick försökspersoner se porträttbilder flasha förbi på en tiondels sekund och sen fick de frågan om de kunde beskriva personerna på bilderna.

- Det kan tyckas märkligt att de överhuvud taget svarade, en tiondels sekund är mycket kort tid. Studien visar att vi är väldigt snabba på att känslomässigt och undermedvetet värdera och sortera in folk i fack. Det gäller att vara medveten om att det sker hela tiden.”

I sorteringen ingår att placera människor i olika kategorier utifrån kön, klass, ras, ålder, kroppsstorlek m.m.

Sorteringen utifrån kön är en del i görandet av kön, där män och kvinnor ses som varandras motpoler. Läste i Fria tidningen att fyrtiotvå personer skickat ett brev till Socialstyrelsen där de begär att få säga upp sina kön.

”De anser att statens registrering av kön vid födseln orsakar många individer stort lidande. De motsätter sig statens rätt att baserat på läkares uppfattning om deras genitalier vid födseln, registrera dem med ett juridiskt kön som de aldrig själva godkänt. De menar även att juridiska kön legitimerar det könsförtryck som finns i samhället.”

Vänsterpartiet hann aldrig behandla en motion om att inrätta ett tredje kön på vår kongress i Gävle 2010. Däremot har riksdagsgruppen lämnat en motion om detta till riksdagen. Om det ska finnas ett, tre eller fler kön kan en alltid diskutera. Viktigast är att frågan om att bryta upp tvåkönsmodellen är väckt. Vägen är lång till en förändring. Dagens förslag ska inte behöva innebära att vi slutar föra statistik över könsorättvisor. Så länge könsmaktsordningen består är det nödvändigt att också synligöra orättvisorna.

Dagens genusföreläsning handlade om prostitution. Kvinnor har under årtusenden delats upp i två motpoler, madonnan och horan. Förenklat uttryckt har kvinnor oavsett de prostituerat sig i det offentliga rummet eller varit mannens ”ägodel” i det privata rummet behandlats som objekt, vars främsta uppgift är att behaga mannen och underordna sig hans behov. Sveriges prostitutionslagstiftning som kriminaliserar köparen av sex tycker jag är bra. Tanken att en människa har rätt att för pengar köpa en annan människas kropp och utnyttja den för sina påstådda sexuella behov bygger på att några ska underordnas andra. Den dag all prostitution har upphört finns inte längre horan och madonnan i människors föreställningsvärld. Två motpoler har då försvunnit till förmån för ett mer jämlikt samhälle.

Andra motpoler är herre och slav. Slavhandeln förbjöds 1813 i Sverige och de sista slavarna friköptes 1847. 1865 avskaffades slaveriet i USA. Däremot finns föreställningar kvar om att vissa kategorier ska underordna sig andra. I rapporten Att färgas av Sverige, som jag tidigare bloggat om framkommer i intervjuer med färgade ungdomar att förväntningarna på dem är att de ska ha underordnade jobb som lokalvårdare m.m.

Så läge som vissa tjänster betalas till ett lägre pris än andra tjänster, så finns dessa föreställningar kvar. Det finns ingen skälig anledning till att det ska kosta mindre att anlita en lokalvårdare än en rörmokare i det egna hemmet. Om studenter inte behövde ta studielån, så de slapp höga lånekostnader, så borde inte heller läkarbesöket kosta mer än fotvårdsbesöket. Min vision är ett klasslöst samhälle. Motpolerna herre och slav har varit olika starka under olika decennier och århundraden. Sverige har varit mer jämlikt än idag . Klassamhället har stärkt sitt grepp sedan början av nittiotalet och med dagens moderatstyre så ökar skillnaderna med rasande fart.

Mindre starka men ändock motpoler, är begreppen frisk eller sjuk. En sak är att vara sjuk för att en har drabbats av ett virus eller av ryggskott. En annan är att ha en kronisk sjukdom. Det ska vara en rättighet att vara sjukskriven när en läkare har konstaterat att en saknar arbetskapacitet och detta vid behov granskats av andra läkare, anser jag. Indelningen i friska och sjuka, som varandras motpoler tycker jag däremot förstärker stereotyperna över hur en ska vara om en har t ex kronisk cancer, MS, svår värk eller någon annan kronisk sjukdom. Jag känner mig mer eller mindre sjuk eller frisk olika dagar och att mina tankar om hur länge jag får leva också växlar vet alla som följt min blogg. Bäst för min hälsa är nog om det får fortsätta så.

Människor kommer nog alltid att sortera andra vid första mötet med en ny individ, men däremot vill jag leva i ett samhälle där sorteringen inte medför diskriminering av människor utifrån olika synliga och hörbara kategoritillhörigheter.

Vardagstankar

Idag har det blivit mycket motion. Först en cykeltur på morgonen till Stenhagen, ca 8 kilometer. Därefter till jobbet 10 km, hem 3 km och så direkt till jympan 2 km. Jag njuter av försommaren, grönskan och att jag orkar när jag cyklar, känner mig frisk och hälsosam. Men också duktig, det där som flickor ska vara och som egentligen framförallt ställer till med problem.

Jag tror sällan jag reflekterar runt så många olika saker som när jag jympar. Tankarna känns extra klara då. Idag tänkte jag på min oro för hur jag ska må, när jag inte kan jympa, cykla och känna mig stark och fysiskt fungerande. Mindes att det gick ju faktiskt bra att hasa fram med onda tår för några månader sedan. Tänkte på att glädjen ofta finns i det lilla, i en koltrast som sjunger, ett barn som mår bra i nuet eller någon som är medmänskligt omtänksam. Som människa är man ganska anpassningsbar, om man blir respekterar och slipper känna sig som ett objekt. Jag tror alltså att jag kan hitta glädjen i vardagen om jag bara får vara individen Britt och ha vänner som vill samtala om det som känns viktigt runt mig då och då.

Tänkte också på vad många bra stunder jag har i livet. På jobbet är jag ute ganska mycket och pratar i olika personalgrupper om jämställdhet, mångfald och normer. Känner mig ofta uppskattad och tycker det går bra. Trivs i denna roll. Ibland har jag saknat lärarjobbets positiva sidor, nämligen lektioner när samtal uppstår, när man känner att alla elever är intresserade och aktiva. Då når jag som lärare fram, berör och får igång tankekedjor hos och mellan eleverna. Det är ännu roligare att vara pedagog inför ungdomar än det är inför vuxna. Ungdomar har inte samma masker som vuxna, det känns direkt om något blir bra eller sämre. Vi vuxna har lärt oss dölja våra negativa reaktioner, så jag är mer osäker om hur det har gått, när jag pratat inför vuxna än när jag har pratat inför ungdomar.

Tänker att om vi var lite mindre väluppfostrade och mer reflekterande, då tror jag många skulle må mycket bättre.

Om fundamentalism och objektivitet

Tror att vi alla har behov av att formulera våra egna ”sanningar” för att göra vår värld begriplig. Däremot finns det faror i om en tror ett ens egna eller gruppens sanningar är objektiva och oföränderliga. Mina sanningar är knappast mer objektiva än andras sanningar.

Jag definierar fundamentalister som personer som ser sina ”sanningar” som allenarådande nu och i framtiden. Enligt Wikipedia är fundamentalism ett återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära, och utgör ett avståndstagande från upplevda kompromisser förorsakade av moderna religiösa, etiska, vetenskapliga och politiska idéer. I denna blogg inleder jag med mina egna tankar och för sedan fram olika former av som jag uppfattar fundamentalistiska ställningstaganden.

Feminism, objektivitet och subjektivitet
Lena Gemzöe, genusvetare, visar i en forskningsöversikt att bedömningar av forskning är subjektiv och inte objektiv, vilket jag tidigare bloggat om här. 

En viktig bedömningsgrund för forskare är så kallad vetenskaplig kvalitet. Vad en uppfattar som vetenskaplig kvalitet varierar mellan olika bedömare, olika discipliner och hur nära den som ska bedömas ligger det egna forskningsområdet. Skillnaderna är stora. Läs mer i genusperspektiv nr 2 2011 s 6.
Det finns inga objektiva bedömningar enligt denna artikel, utan bedömningen är beroende av individens subjektiva uppfattningar.

Jag har inte sanningen - jag söker den
Det är titeln på en intressant bok av KG Hammar, som jag just nu inte hittar och därför inte kan referera till. Jag har tidigare bloggat om en annan artikel av KG Hammar
Så här skriver han i Att själv vara en del av sitt hopp

”Den teologiska tolkningen av evolutionen som kallas processteologin ser Guds närvaro i processerna som den/det som skapar ständigt nya möjligheter, som i varje nytt ögonblick erbjuds oss väljande varelser. Gud tvingar oss inte att välja det godas möjlighet. Men genom dess icke-tvingande närvaro i varje valsituation kan vi i tystnad och stillhet urskilja ett tilltal, ett kärlekens tilltal som vill i frihet locka oss att handla i kärlek och bli en del av Guds kärleksbygge i världen. Att Gud har skapat mig med potentialitet och möter med nya möjligheter i varje nytt ögonblick betyder att jag själv är bärare av hoppet. Det är jag som kan göra skillnad. Jag kan öva upp min lyhördhet i Nuet, i Mötet, i Ögonblicket. Jag kan se mitt värde som Guds skapelse med valmöjligheter och inte förlora mig i misströstan och självförakt. Gud är tålmodig. Gud väntar. Gud hoppas tillsammans med mig och dig, att vi ska våga välja Guds vilja framför vår egen egoistiskt färgade. ”

Postmodernism
Jag tycker postmodernism är intressant eftersom jag inte tror att mänskligheten någonsin kommer att ha en enhetlig och gemensam bild av hur vi ska organisera oss och fördela makt och ansvar. Det finns inte och kommer aldrig att finnas några paradis i evig tid, utan bara i stunden.

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte heller på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

Se tidigare blogg om postmodernism och om objekt eller subjekt

Om olika fundamentalistiska inriktningar

Marknadsfundamentalism
Borgerliga partier har varit pådrivande och påstått att privatiseringar och konkurrensupphandlingar leder till ökad effektivitet och bättre välstånd. Alliansen har drivit utvecklingen/avvecklingen och miljöpartiet och socialdemokraterna har följt efter. Även vänsterpartister har påverkats. Nu pekar den ena utvärderingen efter den andra på att detta marknadsfundamentalistiska förhållningssätt inte fungerar.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har tagit fram ett nöjdhetsindex. Så här beskriver organisationen resultatet

”– Efter att nöjdheten i flera år ökat ser vi tyvärr minskad nöjdhet inom viktiga områden som grundskola och äldreboende

• Nedgången för Äldreboende är 2,7 procentenheter – från 67,0 till 64,3 procent

• Nedgången för Grundskola är 2,6 procentenheter – från 71,3 till 68,7 procent“

Läs mer här

Enligt Dagens Arena så har Socialstyrelsen undersökt hur Nöjd-kund-index ser ut i olika kommuner som har infört lagen om valfrihetssystem, lov.
Kommuner som har infört LOV, får generellt sett lite lägre betyg av de äldre jämfört med kommuner som inte infört den nya lagen.

Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten skriver SNS f.d. forskningschef Laura Hartman på DN-debatt.
” Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats.”

Orsaken till marknadsfundamentalismen tror jag är kapitalismens kris. Kapitalet söker efter nya enkla sätt att öka vinsten genom att bredda den s.k. marknaden. Det är enklare att ta över välfungerande verksamheter än att utveckla egna koncept i jakten på nya vinster.

Det som tidigare framförts som sanningar om att privatiseringar av offentlig verksamhet är lösningen vittrar idag sönder. Ändå är det alltför tyst om att Grekland, Italien m.fl. krisande ekonomier tvingas sälja tillgångar för att få EU-stöd.

Kapitalistisk fundamentalism
”Vi har fått en ekonomisk diktatur

– Det som händer nu är ett logiskt slut på den process som inleddes när diktaturen föll för snart 40 år sedan. Den representativa demokratin är bara en chimär, i själva verket har vi en ekonomisk diktatur, säger Irini Sophokleoris” i en artikel om Grekland i Fria tidningen.
”Att en teknokrat har utsetts till ny premiärminister oroar många greker. Lucas Papadamous översåg under sin tid som grekisk riksbankschef införandet av euron och var sedan viceordförande för den europeiska centralbanken ECB. De senaste åren har han varit ekonomisk rådgivare till premiärministern. Lucas Papadamous har aldrig suttit i parlamentet eller regeringen och är själv noga med att påpeka att han inte är en folkvald politiker. Han agerar inte efter folkets vilja, utan från den så kallade trojkan – EU, ECB och den internationella valutafonden IMF” enligt samma artikel.

Birger Schlaug skriver i sin krönika i Fria tidningen Lita på den som säger: Tänk själv!
”Lämmeltåg. Det är så det ser ut. När alla springer i flock efter någon sorts ansiktslös varelse som ropar Lita på mig! Budskapet är: Det finns bara en väg, ett sätt att förhålla sig, spring som fan, spring så fort så att du inte hinner tänka på vart du springer.”

Håller med om allt Birger Schlaug skriver utom slutsatsen att vi ”bara” ska stanna upp under några år och reflektera runt om kapitalismen fungerar. Istället ska vi peka på alla exempel som visar på att en annan värld är möjlig och ta nästa steg bort från kapitalismen.

Feminism
Vi bekämpar patriarkatet, den kvinnoförtryckande könsmaktordning som berövar kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter. Så står det i vänsterpartiets feministiska plattform, Vidare står det i plattformen ”I arbetsdelningen mellan könen framträder den patriarkala strukturen tydligt. Kvinnors hela tillvaro, sexuellt, socialt, ekonomiskt och politiskt, kontrolleras och styrs av de villkor som patriarkatet sätter upp för hur samhället ska organiseras. ”

Tycker att det är viktigt att synliggöra könsmaktsordningen och dess konsekvenser. Därför behövs statistik som visar på orättvisorna. Men plattformens tydliga uppdelning i kvinnor och män, ger en stereotyp bild av hur män är och hur kvinnor är. Det är lätt att uppfatta kvinnor som de goda offren och männen som de onda förövarna när en läser plattformen. Jag saknar en beskrivning av hur genus formas och konserveras och möjliga vägar för att förändra maktförhållandena.

Vänsterpartiets feministiska plattform vill jag inte kalla fundamentalistisk, men jag tycker att den låser fast könsmaktsordningen i allt för enkla ”sanningar”.

Enligt Fria tidningen i Malmö blev det en succé för feministiskt forum. I artikeln ”Feminism peppar och provocerar ställs frågan Vad feminism är hösten 2011 är ingen lätt fråga att svara på, men svaret är nog att det kan vara nästan allting och vad som helst. Med den gemensamma nämnaren att dagens feminism vill utmana normer och krossa strukturer som upprätthåller patriarkatet och könsrollerna. Det tog sig uttryck i samtal och diskussioner om bland annat hur vi kan tänka och handla för att inte uppfostra våra barn på ett könsnormativt sätt, att vi måste våga se och agera mot hedersrelaterat våld utan att vara rädda att kallas för rasister, hur en kan arbeta feministiskt på ett kommunalt plan, systerskapande i praktiken, hur det går att förena religion och feminism, vilken roll humorn kan spela för feminismen, vad relationsanarkism är, transkamp, killar och feminism och mycket, mycket mer.”

Feministiskt forum i Malmö verkar inte framföra några sanningar utan deltagarna söker fler och nya vägar.

Kommunistisk fundamentalism
”Klasserna är basen i det kapitalistiska systemet och dess lagstiftning kan inte förändra det, Britt. Andra diskrimineringsgrunder är föränderliga, men klass kan inte vara det i ett kapitalistiskt system. ”

Detta är en av flera reaktioner jag fått på mitt förslag att införa klass som ytterligare en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Känns lite underligt eftersom det ständigt pågår diskussioner om hur olika klasser ska definieras.

I en tidigare blogg skriver jag mer om reaktionerna på motionen om klass som diskrimineringsgrund. 

Kritikerna mot förslag menar att det är svårt att definiera klasstillhörighet och att förslaget ger ett falskt intryck att det går att lagstifta bort klassamhället.

Jag tycker argumentationen mot att införa klass som diskrimineringsgrund är konstlad. Behovet av att försvara gamla marxistiska ståndpunkter blir så viktiga att en blir blind för att hitta nya former för att motverka klassamhället.

I Ung vänsterns principprogram står det att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle fritt från förtryck –ett kommunistiskt samhälle.”

Är lite osäker på hur jag ska tolka vad som menas med ett kommunistiskt samhälle – är det samhället färdigutvecklat?

På Facebook En socialistisk vision för 2000-talet! Hittade jag denna text

”Allt fler människor vill ha ett annat samhälle. Revolution är ett allt mer populärt ord, som sprider sig från protest till protest runt om i världen. Men det finns inte längre någon klar vision av vad socialism verkligen innebär. Hur kunde det bli så här, och hur löser vi motsägelsen?”

”Det är dags för en ny vision. Hur kan socialismen lösa dagens problem? Vilka omedelbara åtgärder krävs? Vi skissar grunderna till en konkret vision av ett socialistiskt samhälle.”

Jag tycker det är viktigt att samtal förs, att strategier formuleras och att socialismen konkretiseras.

I lokaltidningen hittar jag en recension av boken Bredare Marx utan –ism av Terry Eagleton
”Hos Eagleton blir Marx en mångtydig tänkare, en agitator med Janusansikte och samtidigt, en djupt beläst filosof. Det är befriande. Det har länge funnits behov av en Marx i bredbild här i Sverige, en nyanserad bild bortom den nyliberala propagandan, ” skriver recensenten

Bra att läsa att det finns mer komplexa bilder av Marx.

Tycker att vänsterpartiet har en bra ickefundamentalistisk syn på socialism i sitt partiprogram. Så här står det bl.a.

”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflerta¬lets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållan¬den har förutsättningar att överleva.”

Religiös fundamentalism
Såväl den arabiska våren som en mängd forskning visar att muslimer som grupp precis som andra önskar sig demokratiskt styre och att detta för dem inte innebär att religion måste förkastas. World values surveys statistik visar att 92,7 procent av Algeriets befolkning är positiv till ett demokratiskt styre år 2003. Motsvarande siffra för Marocko och Egypten var 96 respektive 98,5 procent.

När samma undersökning gjordes i Europa och Nordamerika 1999 var 95,2 procent av tillfrågade svenskar positiva till demokrati. Siffrorna för USA och Storbritannien var 85,8 respektive 74,8 procent. Vad man lägger i begreppet demokrati framgår inte av dessa mätningar. Men mycket tyder på att människor i de nämnda arabiska länderna efterfrågar fria val, och att de är villiga att lägga sin röst på islamistiska partier, av vilka några uppfattas som just demokratiska.

En islamist som har förespråkat en islamisk demokrati är al-Ghannouchi, som nu återvänt till Tunisien. Partiet al-Nahda som han tillhör är ett demokratiskt inriktat parti., som vill följa islamiska värderingar men inte införa någon strikt islamisk rätt.

Enligt Ghannouchi kan en islamisk demokrati formuleras utifrån några centrala begrepp från islamisk tradition. Bland annat lyfter han fram begreppet ijtihad, som står för en självständig förnuftstolkning av islams centrala texter, vilka utgörs av Koranen och profettraditionerna (Sunnah).

Ghannouchis och al-Nahdas syn är att det behövs ständiga nytolkningar då samhället hela tiden förändras och att islam är en dynamisk religion som är till för alla tider och platser. Ett annat centralt begrepp som åberopas är koncensus (ijma), vilket tolkas som vikten av att i grupp komma fram till gemensamma majoritetsbeslut.

Den viktigaste termen, som blivit central bland uttolkare som förespråkar islamisk demokrati, är shura, samråd. Ledare ska väljas genom shura, vilket hos Ghannouchi får betyda fria val. Ingen ledare får själv fatta beslut utan att ha diskuterat med andra. Dessa politiska ståndpunkter underbyggs och legitimeras med hjälp av koranverser och citat ur Sunnah.

Koranen används för att etablera synen att människan är skapad som Guds ställföreträdare och jordens förvaltare (2:30) och att hon är påbjuden att rättvist fördela det hon satts att förvalta (57:7). Gud har delegerat ansvaret för skapelsen och dess rättvisa nyttjande till människan och de som ”i alla angelägenheter iakttar regeln om samråd (shura) och som ger åt andra av det som Vi skänker dem för deras försörjning” ska belönas rikligt efter domedagen (42:38-39). Dessa tankar och begrepp har blivit centrala inom den islamiska demokratirörelse som Ghannouchi företräder och syftar till att förhindra alla former av despoti. Inom al-Nahda tolkas dessa också som att folkets vilja ska följas och att den ska realiseras genom folkomröstningar.

I en demokrati ska folket kunna välja, granska och vid behov ersätta sina ledare. Därigenom garanteras folkets suveränitet över den styrande regimen. För Ghannouchi och andra som vill se en islamdemokratisk utveckling av arabvärlden är alltså inte demokrati ett västerländskt påfund som kan förenas med islam, utan snarare ett i grunden islamiskt ideal. Det är det styrelseskick som anses vara påbjudet av gud genom Koranen och Sunnah.

Denna information har jag hämtat i Fria tidningen.
Det finns religiös fundamentalism inom såväl kristendomen som islam. Kristendomen är väl den religion som har tvingat på andra länder mest av sina läror.

I min lokaltidning pågår en intressant insändardebatt om värdegrund, evolution och GUD. Skribenterna har nästan alla en trevlig samtalston, där en försöker bemöta och reflektera runt olika påståenden. Enda mer fundamentalistiska inslaget är från kristna som framför att vi behöver mer kristen etik och moral i skolan.

Det är ganska vanligt att kristna vita i normens mitt inte inser att alla religioner innehåller genomtänkta värdegrunder som berör etik och moral. Om en ser till religionernas tillämpning med historiska ögon, så är det väl kristendomen som stått för det största förtrycket i form av våld, mord och krav på underordning.

Jag tror på den sekulära staten. Den är en förutsättning för att alla människor ska få möjlighet att själva ta ställning till om de är troende och vad de i så fall tror på. Tycker att alla skolor som har en religiös eller etnisk inriktning borde förbjudas för elever med skolplikt, alltså för elever i F-9 skolor. Vet att det inte är möjligt med dagens FN-konventioner, men däremot ska inte offentliga sektorn bidra med medel till dessa skolor. Däremot är det viktigt med en allsidig religionsundervisning i skolan.

Till sist:
Jag har inte sanningen jag söker den och jag vill leva i ett samhälle där alla är trygga nog att våga söka, hitta och söka vidare, såväl i grupp som enskilt.

Fortsatt vankelmodig

Ordet vankelmodig känns som en bra beskrivning på hur jag mår och tänker. Eftersom jag inte riktigt vet vad ordet betyder googlade jag på vankelmodig på internet. Hittade följande synonymer: obeslutsam, tvekande, tveksam, ombytlig, vacklande, villrådig, osäker, tvehågsen, ambivalent, kluven.

Klockan är snart ett och jag har ännu inte klivit upp. Däremot har jag satt en deg, eftersom mitt frukostbröd tagit slut. Egna rågbullar hör till mina frukostvanor och utan dem får jag ingen bra start på dagen. Har ännu inte bestämt om jag ska ta fyratåget till Nyköping för att fira min mamma som fyller 87 år i morgon. Få se om jag har ork när brödet är bakat. Brödet är viktigast för mig just nu, men tar jag i över min kroppsliga kapacitet om jag sedan sätter mig på ett tåg. Skäms lite över att jag låter brödbakandet gå före, samtidigt som jag i morse inte riktigt visste om jag skulle orka med en resa oavsett brödbakande.

Igår var jag på fest med mitt jobb för att fira att bokslutet för 2010 blev bra. Bestämde mig för att gå en halvtimme innan festen startade. Vi var 600 personer på Fyrishov och njöt av god mat och underhållning med Wallmans salonger. Det var roligt att se hur medarbetare från kommunköken, LSS-verksamheten, kulturverksamheten, fritidsgårdarna m.fl. tog för sig och hade roligt. Jag var trött, hade lite ont och kände mig handikappad i högerhanden och åkte hem tidigt. Positivt att ha fina bilder på näthinnan från festen och samtidigt negativt att känna hur lite jag orkar och hur lång tid det tar att hämta nya krafter.

En del i vankelmodet, obeslutsamheten är alltså : orkar jag, ska jag?

En annan del har med politik att göra. Jag jobbade i slutet av 80-talet och början av 90-talet på en högstadieskola i en större tätort i Uppsala. En period hade vi flera elever som var nazistsympatisörer. De drack sig fulla på fredags- och lördagskvällarna och sprang sedan runt i samhället och skrek Heil Hitler, skrämde människor och ritade hakkors. Det diskuterades på skolan om det var rätt eller fel att diskutera med ungdomarna eller försöka tiga ihjäl deras åsikter och bara markera mot deras uppträdande. Jag valde att diskutera med ungdomarna och tyckte då att det var rätt strategi. Många av dem hade svåra hemförhållanden. Jag tyckte det kändes fel att objektifiera dem och inte låtsas om deras åsikter. Kände att jag behöll bra relationer till många av dem.

Inom vänstern har ställningstaganden framförallt varit att inte bemöta främlingsfientlighet och rasism direkt, men indirekt genom att bemöta argumenten utan att ställa upp i debatter med dem som framför åsikterna. Även här känner jag mig vankelmodig. Ska jag bemöta dem som för fram rasistiska åsikter eller undvika att ge dem uppmärksamhet genom att tiga och bemöta på annat sätt? Tänker att det inte finns några enkla svar utan att hen får ta ställning utifrån sammanhangen. Viktigt är nog att inte ge rasistiska krafter möjlighet att framställa sig själva som offer.

Läste en artikel i lokaltidningen ”Värderingar varken” av filosofiprofessor Folke Tersman. Han skriver i Essäform om Axel Hägerströms lära som ”handlar om vad det innebär att hävda att något är bra eller dåligt, ”rätt” eller ”fel”, snarare än om vad som är rätt eller fel.” Hägerström förnekade att värderingar kan vara sanna. Enligt Hägerström ”kan värderingar inte vara sanna eftersom de helt enkelt inte tillhör den typ av föreställningar som kan ha sådana egenskaper. Tersman skriver vidare ”För insikten om att värderingar inte kan vara sanna verkar frånkänna dem den auktoritet vi gärna vill tro att de har. Varför ska man anpassa sig till moralens krav om individers känslor är deras enda grund?”

Artikeln tilltalar mig. Jag anser att objektivitet knappast finns. Vi har en massa subjektiva tankar och åsikter om olika företeelser och det är i mötet mellan olikheter som nya insikter hos individen växer fram. Jag har tidigare skrivit om problemen med att objektifiera människor. Se t ex Objekt eller subjekt.

Visst tycker jag ganska ofta att mina åsikter är de enda rätta, men jag försöker respektera att andra som att diametralt motsatta åsikter också anser sig ha rätt. Ser farorna med politisk korrekthet, t ex när det gäller jämställdhet. I dagens Sverige är det politiskt korrekt att anse att vi ska ha jämställdhet, samtidigt som manligt nätverkande på olika sätt bekämpar jämställdhetsarbetet. Kritiken mot jämställdhetsarbetet kommer alltså inte upp till ytan eftersom detta är politiskt inkorrekt. På samma sätt finns det gott om främlingsfientlighet i Sverige och många vita ser sig i praktiken som förmer än färgade i mötet mellan individer. Även denna vithetsnorm är politiskt inkorrekt, samtidigt som färgade människor utesluts på olika sätt i praktiken från delkatighet och inflytande.

Politisk korrekthet medför att främlingsfientlighet och motarbetande av kvinnor som grupp inte synliggörs. Människor som hävdar sin rätt att vara främlingsfientliga och kvinnofientliga gör mig arg och frustrerad. Mitt vankelmod handlar alltså också om hur åsikter som för mig är förhatliga ska tillåtas att framföras. Demokrati är en nödvändig grund för ett fungerade samhälle, men ingår det då också i demokratin att för kvinnor, homo- och bisexuella och färgade kränkande åsikter får framföras?