Horan och madonnan

Har precis kommit hem från Elsie Johanssons drama Hjärterhus

Dramat byggde på schabloner om horan och madonnan eller om arbetarklassflickan och överklassflickan. De möttes på skolvägen där båda var fria. Särskilt överklassflickan levde ett överkontrollerat liv innanför grindarna till barndomshemmet och skyddade sig själv mot klasskamraternas avundsjuka i skolan. Hennes frihet var väldigt begränsad. Skyddet blev en hård attityd. Arbetarklassflickan fick inga utmaningar hemma och blev horan i skolan. Som 16-åring blev hon gravid med samhällets stora förförare. Hon blev ”fri” när hennes barn blivit vuxna och mannen dog i en trafikolycka.

Överklassflickan försökte frigöra sig från sin fars krav på att bli hans objekt att visa upp, den lyckade dottern. När hon inte underordnade sig faderns krav blev hon inlåst i ett mörkt källarrum. I sina frigörelseförsök bli r hon gravid. Hon hatade i början barnet som växte i henne och tvingades att bo i ett kloster av modern för att dölja graviditeten. Hon födde barnet som hon fått en relation till, men fick aldrig se det igen. Hennes hämnd mot faderns tyranni var att sedan gå i kloster och försöka stänga av omvärlden. Hon stängde in sig själv.

Istället för att beskriva dramat med schabloner om madonnan och horan som grundton, ger dramat en möjlighet att reflektera runt vilka frihetsgrader kvinnor har och har haft utifrån samhällsnormen att en kvinna antingen är madonna eller hora. Jag har tidigare bloggat om dessa motpoler och om vem som har frihetsgrader att välja 

I just denna pjäs var det arbetarklassflickan/horan som vågade utmana mest och välja sitt liv, även om hon höll sig inom sina ramar. Överklassflickan/madonnan var mer instängd i sina klosterramar, men vågade släppa lite på garden.

Tror att vi alla bär på såväl schabloner som tvingande ramar om madonna och hora, om klass och kön, om reglerande samhällsnormer som styr in oss i olika fållor. Hjärterhus ger möjlighet att reflektera runt våra egna ”val” . Det är aldrig försent att granska maktstrukturerna, att våga tänja och utmana och leta nya stigar och möten. Jag kommer att tydligare bära båda kvinnorna i pjäsen med mig, både horan och madonnan. Pjäsen berörde mig.

Så här skriver författaren Elsie Johansson om dramat på teaterbloggen http://uppsalastadsteater.tumblr.com/post/11609298300/elsie-johansson-om-det-fortjusande-med-ord ”Processen startade som vanligt: orden byggde rummet. Det blev ett avhelgat bönhus fyllt av symboler och en grusplan och en trädgård utanför fönstren. Två kvinnor möts i det där huset efter många, många år, deras barndom och ungdom har länkat dem samman, båda gnager sina gåtor och båda söker svar. Jag kände dem inte när de steg fram från första början men jag hörde deras ord och nu uttalar de mina som jag lagt i deras munnar – fast jag är ingen av dem och ändå båda två. Författarjaget i mig är större än jag själv, det står bredvid och ovanför mig och vågar vad som helst. Lider inte av begränsning, känner ingen skam. Vältrar sig i lustar, ylar av förtvivlan, är skabröst och bedjande, inburat och frisläppt. Utmanar Gud Fader och ende sonen Jesus – som lika gärna kan heta Josefsson. Hyr ut rum åt Döden och tror att till syvende og sidst är Kärleken det enda…”

Skådespelarna Anna Carlson och Monicka Stenbeck i Hjärterhuset . Har hämtat bilden i lokaltidningens recension av dramat