När jag fick cancerbeskedet 1994 var jag rädd för att jag inte skulle få uppleva sommaren 1995. När jag fick veta att jag hade metastaser i skelettet julen 1998 och beskedet att den cancer jag hade var kronisk hoppades jag ändå på att bli frisk. Jag minns tillfällen när jag blev arg, när andra lyftes fram som förebilder för mig, för att de hade klarat sig med metastaser i 10 år. Jag ville inte dö i förtid av cancer och absolut inte före normal pensionsålder. När jag drabbades var jag 40 år, när metastaserna upptäcktes 44 år och nu är jag 56 år.
Vartefter åren gått och min kropp fått många cancerbehandlingar har mina förhoppningar om att bli botad minskat. Nu handlar mina förhoppningar snarare om att kunna jobba ytterligare några år och att få följa mina barnbarn och se dem växa och börja skolan.
Oron handlar inte så ofta om liv eller död, utan om att jag vill fortsätta klara många olika saker. Har påverkats ganska mycket av att ryggen gör ont och påminner mig om cancern. Är glad varje gång kroppen klarar ytterligare ett jympapass. Nu när jag är inställd på att behöva byta behandling, så vågar jag bara planera ett jympatillfälle åt gången, eftersom jag är rädd för att trolig metastastillväxt ska gör att jag knappt ska klara att gå. Så nu har jag fokus på att jag ska klara att göra jympa på måndag och så får vi se om det funkar på torsdag också.
På så sätt kan jag se hur jag har flyttat min oro fram och tillbaka över åren. Först var det nog ångest över att jag kanske skulle dö och sedan när behandlingen jag fick verkade fungera tänkte jag inte så mycket på cancern. Därefter när metastaserna upptäcktes, så handlade oron om att inte få bli frisk. När jag sedan blivit sämre har jag mer börjat kalkylera med ”Hur länge?” Jag sätter upp lite olika mål utifrån hur jag mår, ibland handlar det om ett år framåt och ibland om fem år framåt. Likaså sätter jag mål över hur länge de cellgifter jag får ska fungera. Genom att bestämma mig för en tidpunkt längre fram kan jag hantera oron och leva i nuet. Nu har jag bestämt mig för att nästa behandling ska fungera länge och är inställd på att byta cellgifter tisdag 12 oktober.
På P1 Studie Ett idag blev Agneta Klingspor intervjuad om sin bok "Stängt pga hälsosjäl" Hon berättar om sin oro och ångest efter att ha drabbats av bröstcancer.
För övrigt gick det riktigt bra att jympa idag och jag har inte ätit något smärtlindrande sedan i går morse, då jag tog en Magnecyl mot huvudvärken.
torsdag 30 september 2010
onsdag 29 september 2010
En nervarvad kväll
Sitter i min säng med datorn i knäet och kollar lite förstrött på olika email och sidor på internet. Har inga särskilda tankar, inget särskilt som engagerar och inget särskilt som gör ont. En vanlig stillsam enkel kväll.
Bilden är tagen i min gamla trädgård på en fingerborgsblomma. Fröna fick jag av en kompis som i sin tur fått frön av en barnmorska. Vit är en fin färg som består av alla färger/ingen färg. Känns skönt att titta på det rena vita just nu. Stillsamt, fridfullt.
tisdag 28 september 2010
Tagit hand om mig och känt mig behövd
För att leva ett gott liv behövs nog lite olika ingredienser, ungefär som när man lagar mat. Man behöver lite salt, kanske lite starka kryddor, en smula färska kryddor, något lite mer proteinrikt att bita i, kokt eller grillat och så kanske lite gott tilltugg och därefter sötsaker efter maten osv.
Jag tänker att jag i söndags gav mig några timmars hälsosam skogsvandring i grönskan, igår fick kroppen en rejäl omgång av jympan och idag har jag använt mina sinnen till att sjunga och dansa i en workshop med en kör från Botswana. Har också haft lite sociala ingredienser i form av längre samtal. Känner mig dessutom mer behövd på jobbet, så lite dra-mitt strå-till-stacken-ingrediens kommer också med i nuets livets-goda-blandning. Hoppas att du som läser detta också har några vara-nöjd-över-dagen-stunder.
Efter att jag valt denna bild av en rönn på min gamla tomt så kom en längtan efter att få se och höra Sidensvansar flockas i rönnbärskronorna.
Jag tänker att jag i söndags gav mig några timmars hälsosam skogsvandring i grönskan, igår fick kroppen en rejäl omgång av jympan och idag har jag använt mina sinnen till att sjunga och dansa i en workshop med en kör från Botswana. Har också haft lite sociala ingredienser i form av längre samtal. Känner mig dessutom mer behövd på jobbet, så lite dra-mitt strå-till-stacken-ingrediens kommer också med i nuets livets-goda-blandning. Hoppas att du som läser detta också har några vara-nöjd-över-dagen-stunder.
Efter att jag valt denna bild av en rönn på min gamla tomt så kom en längtan efter att få se och höra Sidensvansar flockas i rönnbärskronorna.
måndag 27 september 2010
Både ynk och styrka
Munnen är full av blåsor och jag har haft ganska mycket huvudvärk sista dygnet. Det är jobbigt att prata och äta. Candidasvampen gör att tungan känns orörlig och lite svullen . Har hostat och nyst en hel del. Trodde igår att en förkylning var på gång, men jag har inte blivit sämre. Känner mig däremot eländig.
Tänkte först skippa Friskis o Svettis, men bestämde mig för att min kropp nog mår bra av ett jympapass. Det gick bra. Jag har varken ätit Ipren igår eller idag, så ryggen och skinkan är mycket bättre. Tror att jympa håller tillbaka mina metastaser och stärker skelettet.
Så jag känner både ynk och styrka.
söndag 26 september 2010
Homosocialitet och hälsa
Kvinnor uppger sig ha sämre hälsa än män, oavsett ålder. Likaså har lågutbildade sämre hälsa än högutbildade. Så har det sett ut alla år som jag hittar statistik på från folkhälsoinstitutet. Skillnaderna mellan män och kvinnor är särskilt stora när det gäller psykiskt välbefinnande och ångest. Fler kvinnor uppger att deras psykiska hälsa inte är bra, oavsett utbildningsnivå. Orsakerna till att kvinnor mår sämre än män är nog könsmaktsordningen och patriarkatet.
En sak som skiljer gruppen kvinnor från gruppen män är hur man stödjer varandra. Män stödjer män (homosocialitet), men kvinnor stödjer också män (heterosocialitet). En mer fördjupad förklaring finns i boken ”Det ordnar sig” av Anna Wahl, Charlotte Holgersson, Pia Höök och Sophie Linghag. Så här beskrivs homosocialitet:
Jean Lipman-Blumen (1976) utvecklade en teori om könssegregering i organisationer som hon kallar homosocial teori. Män dominerar på maktpositioner i samhället och i organisationer och detta medverkar till att män identifierar sig med och orienterar sig mot andra män. Män är homosociala. De kan tillfredställa de flesta av sina behov genom andra män. Kvinnor däremot är mer splittrade som grupp eftersom de är utan resurser och makt. Kvinnor tvingas därför orientera sig mot män eftersom det är män som har makten. Kvinnor uppvisar således ett heterosocialt beteende. Lipman-Blumen hävdar att det är viktigt att tolka kvinnors beteende utifrån denna maktsituation, och inte tolka att kvinnor söker sig till män och tar avstånd från andra kvinnor i organisationer som ett essentiellt* kvinnligt beteende.
* essentiellt betyder opåverkbart i detta sammanhang
Kroppen kan via sitt immunförsvar skydda sig mot cancer. Vi som har drabbats av cancer har troligen drabbats när vårt immunförsvar varit nedsatt av en eller annan anledning. Det är mer vanligt att kvinnor under 60 år drabbas av cancer än att män gör det . För personer över 60 år är det däremot vanligare med cancer hos män och totalt sett drabbas en högre andel män. Den högre andelen män totalt sett beror framförallt på att prostatacancer är så vanligt bland män äldre än 65 år. Kroppens immunförsvar försämras också när man blir äldre och människor som får leva ett riktigt långt liv har ofta cancer.
Ett skäl till nedsatt immunförsvar kan vara stress och dåligt psykiskt välbefinnande. Och det psykiska välbefinnandet hos kvinnor kan nog påverkas av mäns homosocialitet och kvinnors heterosocialitet.
För övrigt så fortsätter jag att äta Ipren, men enbart på morgnarna, för mitt ryggonda. Problemen är störst på morgonen och förbättras ofta under dagen när jag är igång och rör mig.
Har igen fått problem med Candidasvamp i munnen, vilket kan bero på att jag ätit en del sötsaker och inte förebyggt svampen tillräckligt. Dessutom är mitt immunförsvar som sämst cirka 10 – 14 dagar efter cellgiftbehandlingen. Nu är det precis 14 dagar sedan jag fick Caelyx. Jag får alltså själv ta ansvar för att jag har svamp i munnen. Problem som jag får p.g.a. hur jag tar hand om mig är mycket enklare att leva med. Dem har jag ju makt över.
Lyssnade på Ekots lördagsintervju med Mona Sahlin igår och tycker att hon gav bra svar. Särskilt bra var det att Mona var så glasklar över att ansvaret för Sverigedemokraternas eventuella inflytande ligger hos Reinfeldt. Om oppositionen tar ansvar, genom att enbart lägga förslag som Sverigedemokraterna inte stöder, så gynnar det Sverigedemokraterna i nästa val. Sverige behöver en tydlig opposition från vänster och inte en räddhågsen opposition som oroar sig för att vissa förslag kan stödjas av SD. Oppositionen har däremot ett ansvar att medverka till att det finns en majoritet i riksdagens beslut som inte bygger på SD:s röster, under förutsättning att de blir kontakta av statsminister Reinfeldt och därmed ges möjlighet att påverka innehållet i besluten.
Nu ska jag snart äta kikärtsgryta, makaroner och nystekta kantareller. Det fanns gott om svamp i skogen idag.
En sak som skiljer gruppen kvinnor från gruppen män är hur man stödjer varandra. Män stödjer män (homosocialitet), men kvinnor stödjer också män (heterosocialitet). En mer fördjupad förklaring finns i boken ”Det ordnar sig” av Anna Wahl, Charlotte Holgersson, Pia Höök och Sophie Linghag. Så här beskrivs homosocialitet:
Jean Lipman-Blumen (1976) utvecklade en teori om könssegregering i organisationer som hon kallar homosocial teori. Män dominerar på maktpositioner i samhället och i organisationer och detta medverkar till att män identifierar sig med och orienterar sig mot andra män. Män är homosociala. De kan tillfredställa de flesta av sina behov genom andra män. Kvinnor däremot är mer splittrade som grupp eftersom de är utan resurser och makt. Kvinnor tvingas därför orientera sig mot män eftersom det är män som har makten. Kvinnor uppvisar således ett heterosocialt beteende. Lipman-Blumen hävdar att det är viktigt att tolka kvinnors beteende utifrån denna maktsituation, och inte tolka att kvinnor söker sig till män och tar avstånd från andra kvinnor i organisationer som ett essentiellt* kvinnligt beteende.
* essentiellt betyder opåverkbart i detta sammanhang
Kroppen kan via sitt immunförsvar skydda sig mot cancer. Vi som har drabbats av cancer har troligen drabbats när vårt immunförsvar varit nedsatt av en eller annan anledning. Det är mer vanligt att kvinnor under 60 år drabbas av cancer än att män gör det . För personer över 60 år är det däremot vanligare med cancer hos män och totalt sett drabbas en högre andel män. Den högre andelen män totalt sett beror framförallt på att prostatacancer är så vanligt bland män äldre än 65 år. Kroppens immunförsvar försämras också när man blir äldre och människor som får leva ett riktigt långt liv har ofta cancer.
Ett skäl till nedsatt immunförsvar kan vara stress och dåligt psykiskt välbefinnande. Och det psykiska välbefinnandet hos kvinnor kan nog påverkas av mäns homosocialitet och kvinnors heterosocialitet.
För övrigt så fortsätter jag att äta Ipren, men enbart på morgnarna, för mitt ryggonda. Problemen är störst på morgonen och förbättras ofta under dagen när jag är igång och rör mig.
Har igen fått problem med Candidasvamp i munnen, vilket kan bero på att jag ätit en del sötsaker och inte förebyggt svampen tillräckligt. Dessutom är mitt immunförsvar som sämst cirka 10 – 14 dagar efter cellgiftbehandlingen. Nu är det precis 14 dagar sedan jag fick Caelyx. Jag får alltså själv ta ansvar för att jag har svamp i munnen. Problem som jag får p.g.a. hur jag tar hand om mig är mycket enklare att leva med. Dem har jag ju makt över.
Lyssnade på Ekots lördagsintervju med Mona Sahlin igår och tycker att hon gav bra svar. Särskilt bra var det att Mona var så glasklar över att ansvaret för Sverigedemokraternas eventuella inflytande ligger hos Reinfeldt. Om oppositionen tar ansvar, genom att enbart lägga förslag som Sverigedemokraterna inte stöder, så gynnar det Sverigedemokraterna i nästa val. Sverige behöver en tydlig opposition från vänster och inte en räddhågsen opposition som oroar sig för att vissa förslag kan stödjas av SD. Oppositionen har däremot ett ansvar att medverka till att det finns en majoritet i riksdagens beslut som inte bygger på SD:s röster, under förutsättning att de blir kontakta av statsminister Reinfeldt och därmed ges möjlighet att påverka innehållet i besluten.
Nu ska jag snart äta kikärtsgryta, makaroner och nystekta kantareller. Det fanns gott om svamp i skogen idag.
lördag 25 september 2010
Mobbning och rasism
Igår nämnde jag att jag blev mobbad som kommunalråd och att minnena fortfarande gör ont. Mobbning är tyvärr en del i maktutövning och därmed vanligt förekommande inom politiken. Jag tror att man kan göra kortsiktiga vinster genom att mobba men det är inte hållbart i längden.
Vänsterpartister och miljöpartister är nog de partiföreträdare som varit mest utsatta för mobbning. Jag har själv flera gånger fått stå ut med insändare om ”kommunisten Britt Löfgren” trots att jag för över tjugo år sedan tog avstånd från kommunismen och alltid har stått för att demokrati med fria val är en nödvändig förutsättning för att samhället ska fungera.
Efter valet är det framförallt Sverigedemokraternas företrädare som drabbas av mobbning. Alltför många kan inte skilja på sak och person när känslorna svallar. Jag avskyr det rasistiska innehållet i Sverigedemokraternas politik och är allvarligt orolig över att samhället kommer att förändras negativt. Samtidigt inser jag att Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag bara synliggör den politiska inriktning många människor i Sverige idag tror på. Främlingsfientliga åsikter har blivit mer ”rumsrena”. Det är inte hållbart att möta politiska inriktningar med mobbning.
Många rasister har varit utsatta för mobbning och organiserade rasister är bra på att söka upp och involvera mobbade män i sina organisationer. Andra känner sig som offer för att de har förlorat sin maktposition, eftersom s.k. manlighet inte alltid utgör den självklara normen i dagens samhälle. Samhället har förändrats och arbetslösheten drabbar framförallt lågutbildade män. Många bor på landsbygden och i mindre tätorter, där SD har haft sina största framgångar.
Det är ingen framkomlig väl att dessa män får återta sina maktpositioner i samhället. Det behövs istället ett genusmedvetet arbete för att förändra och bredda mansrollen. Läs gärna SOU:n pojkar och skolan som synliggör vad jag menar med förändrad och breddad mansroll. Läs också det jag skrev Om manlighet, våld och fredlighet.
En feministisk politik kombinerad med minskade klyftor tror jag på. Granska egna normer, tänk intersektionellt (alltså se vem som har mest makt och vem som har minst och stärk dem som är mest maktlösa) och upphör med mobbningen i politiken. Nu har de rödgröna fyra år på sig att förändra sin politik och göra den mer hållbar och trovärdig. En annan värld är möjlig.
Nu ska jag snart till Stora Torgbet i Uppsala för att medverka i en antirasistisk manifestation.
Vänsterpartister och miljöpartister är nog de partiföreträdare som varit mest utsatta för mobbning. Jag har själv flera gånger fått stå ut med insändare om ”kommunisten Britt Löfgren” trots att jag för över tjugo år sedan tog avstånd från kommunismen och alltid har stått för att demokrati med fria val är en nödvändig förutsättning för att samhället ska fungera.
Efter valet är det framförallt Sverigedemokraternas företrädare som drabbas av mobbning. Alltför många kan inte skilja på sak och person när känslorna svallar. Jag avskyr det rasistiska innehållet i Sverigedemokraternas politik och är allvarligt orolig över att samhället kommer att förändras negativt. Samtidigt inser jag att Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag bara synliggör den politiska inriktning många människor i Sverige idag tror på. Främlingsfientliga åsikter har blivit mer ”rumsrena”. Det är inte hållbart att möta politiska inriktningar med mobbning.
Många rasister har varit utsatta för mobbning och organiserade rasister är bra på att söka upp och involvera mobbade män i sina organisationer. Andra känner sig som offer för att de har förlorat sin maktposition, eftersom s.k. manlighet inte alltid utgör den självklara normen i dagens samhälle. Samhället har förändrats och arbetslösheten drabbar framförallt lågutbildade män. Många bor på landsbygden och i mindre tätorter, där SD har haft sina största framgångar.
Det är ingen framkomlig väl att dessa män får återta sina maktpositioner i samhället. Det behövs istället ett genusmedvetet arbete för att förändra och bredda mansrollen. Läs gärna SOU:n pojkar och skolan som synliggör vad jag menar med förändrad och breddad mansroll. Läs också det jag skrev Om manlighet, våld och fredlighet.
En feministisk politik kombinerad med minskade klyftor tror jag på. Granska egna normer, tänk intersektionellt (alltså se vem som har mest makt och vem som har minst och stärk dem som är mest maktlösa) och upphör med mobbningen i politiken. Nu har de rödgröna fyra år på sig att förändra sin politik och göra den mer hållbar och trovärdig. En annan värld är möjlig.
Nu ska jag snart till Stora Torgbet i Uppsala för att medverka i en antirasistisk manifestation.
fredag 24 september 2010
Livets micro och macro
Nu när jag har mer tid att reflektera runt hur jag mår, blir jag 
också mer medveten om hur mina känslor åker berg och dalbana.
Känslorna varierar i ett micro från minut till minut, men det finns också macroundertoner som handlar om dagar/månader.
Mina metastaser ligger nog alltid som en dov macrounderton i allt jag gör och har gjort det sedan våren 2006 då jag påbörjade kontinuerlig behandling med cellgifter.
Samtidigt har jag andra mer ljusa undertoner idag jämfört med de sista åren i stadshuset som kommunalråd. När jag var utsatt både av den borgerliga oppositionen och av den lokala
vänsterpartistyrelsen 2004 – 2005 var livet tungt. Socialdemokraternas förhållningssätt till mig som v-ledare gjorde det inte lättare. När jag skriver detta känner jag hur mobbningen av mig fortfarande påverkar mina känslor.
Jag får tårar i ögonen och det känns i magen. I relation till hur det var då är jag idag mycket nöjd med mitt liv och min vardag. Känner hur jag har återhämtat mitt
grundglada jag.
Idag har varit en bra dag. Var på Ackis strax efter klockan nio vilket gjorde att jag fick en lugn morgon. Känner att oavsett hur MRT-bilderna som jag tog idag ser ut, så tror jag på att det finns behandlingar som fungerar, så att jag kan fortsätta vara aktiv, jobba och gå på jympa. Tandläkarbesöket senare gick mycket bra. Nu är tanden lagad och rotfyllningen har gått bra. Jag har sett röntgenbilder som visar att tandbenet har läkt. 
Tog några bilder från min balkong på mina växter. Både Tagetesen och pelargonerna har knoppar, kaprifolen blommar och tomaterna mognar.
Jympan igår har inte satt några negativa spår och jag känner mig
ännu mer övertygad om att den är bra för mig. Har mindre ont i
skelettet. Jag känner mig glad och fylld av tillförsikt.
också mer medveten om hur mina känslor åker berg och dalbana.Känslorna varierar i ett micro från minut till minut, men det finns också macroundertoner som handlar om dagar/månader.
Mina metastaser ligger nog alltid som en dov macrounderton i allt jag gör och har gjort det sedan våren 2006 då jag påbörjade kontinuerlig behandling med cellgifter.
Samtidigt har jag andra mer ljusa undertoner idag jämfört med de sista åren i stadshuset som kommunalråd. När jag var utsatt både av den borgerliga oppositionen och av den lokalavänsterpartistyrelsen 2004 – 2005 var livet tungt. Socialdemokraternas förhållningssätt till mig som v-ledare gjorde det inte lättare. När jag skriver detta känner jag hur mobbningen av mig fortfarande påverkar mina känslor.
Jag får tårar i ögonen och det känns i magen. I relation till hur det var då är jag idag mycket nöjd med mitt liv och min vardag. Känner hur jag har återhämtat mitt
grundglada jag.
Idag har varit en bra dag. Var på Ackis strax efter klockan nio vilket gjorde att jag fick en lugn morgon. Känner att oavsett hur MRT-bilderna som jag tog idag ser ut, så tror jag på att det finns behandlingar som fungerar, så att jag kan fortsätta vara aktiv, jobba och gå på jympa. Tandläkarbesöket senare gick mycket bra. Nu är tanden lagad och rotfyllningen har gått bra. Jag har sett röntgenbilder som visar att tandbenet har läkt. 
Tog några bilder från min balkong på mina växter. Både Tagetesen och pelargonerna har knoppar, kaprifolen blommar och tomaterna mognar.
Jympan igår har inte satt några negativa spår och jag känner mig
ännu mer övertygad om att den är bra för mig. Har mindre ont i
skelettet. Jag känner mig glad och fylld av tillförsikt.
torsdag 23 september 2010
Bättre eller sämre?
Tidigare har jag skrivit att mitt ryggonda gjort att jag inte längre når ner med fingertopparna i marken för att t ex göra yogarörelsen Uttanasana. Nu når jag ner igen, så jag är alltså bättre, alternativt ryggen behöver inte skyddas av spända muskler som håller tillbaka mina rörelser. Tycker också att det gör mindre ont i skinkan och det mesta av stelheten i ryggen är borta.
Rosen är från min gamla tomt.
Det var längesedan jag hade några blåsor på fötterna och jag har inte heller haft problem med Candidasvampen i munnen. Jag har alltså inte längre samma problem med biverkningar från cellgifterna.
Däremot har jag börjat kännas ett slags pirr i min högerarm. Undrar om det är försämringar i mina kotor som påverkar nerverna. Pirrandet är inget stort problem men det väcker frågor. Dessutom känner jag av skelettet mer frekvent och ofta på flera ställen, såsom bröstkotor, ländkotor, höftben och i bäckenet. Känningarna flyttar fortfarande runt ganska mycket, men jag känner oftare på flera ställen samtidigt. Jag är alltså orolig över att metastaserna växer och ibland nästan längtar jag efter att få ny medicin. Hoppas förstås fortfarande att nuvarande Caelyx hjälper, men har låg tillit till att det är så och är ganska inställd på att resultatet av MRT:n jag gör i morgon kommer att påvisa mer utbredda metastaser. Likaså är jag ganska inställd på att Ca-15-faktorn har ökat. Summasumarum så räknar jag dagarna till jag ska få nästa besked på det inplanerade läkarbesöket 11 oktober.
Jag har varit på jympa idag också och det gick nog till och med bättre än i måndags. Nästa jympapass blir nog på söndag eller måndag.
onsdag 22 september 2010
Sociala medier
I morse när jag cyklade till jobbet funderade jag över facebook och att gilla vad någon annan skriver/gör. Tycker att man ska vara uppmuntrande när andra gör bra saker. Däremot kan gillandet bli till ytliga markeringar om vilka personer man vill stödja. Kanske blir det ännu mer av att ”hjälper jag dig så hjälper du mig”, ett manligt könskodat homosocialt tillvägagångssätt där en person som lär sig koden gör karriär, medan den som är kritisk får ”förbli vid sin läst”. Tänker också att detta gillande blir som ett ständigt röstande, där tiden går till att hålla på och markera var man står i olika frågor, för att ge stöd.
På jobbet lyssnade jag på en intressant föreläsning om sociala medier och vilket inflytande/makt de har i dagens samhälle. Det är viktigt att behärska sociala medier för partier och andra som vill påverka. Föreläsaren framförde att facebookandet om vad jag gör just nu blir ett socialt kitt på liknande sätt som när man möter en människa och pratar väder och vind. Det är alltså inte själva innehållet i det man skriver som är intressant utan det sociala kontaktnätet, där några knäcker koderna och andra inte.
Hemma har jag sedan, liksom under flera kvällar tidigare fastnat framför datorn längre än jag planerat. Vill egentligen gärna läsa en bok som ligger på sängbordet ”Det ordnar sig” av Anna Wahl m.fl men när jag är klar med allt annat är klockan för mycket. Känner en frustration över att jag hinner så lite av det jag vill göra och samtidigt har jag så goda förutsättningar att faktiskt göra det jag vill.
För övrigt hoppas jag slippa gå upp och ta en Ipren i natt . Tror på ett nytt jympapass i morgon.
Bilden är på en av de katter jag tidigare hade.
På jobbet lyssnade jag på en intressant föreläsning om sociala medier och vilket inflytande/makt de har i dagens samhälle. Det är viktigt att behärska sociala medier för partier och andra som vill påverka. Föreläsaren framförde att facebookandet om vad jag gör just nu blir ett socialt kitt på liknande sätt som när man möter en människa och pratar väder och vind. Det är alltså inte själva innehållet i det man skriver som är intressant utan det sociala kontaktnätet, där några knäcker koderna och andra inte.
Hemma har jag sedan, liksom under flera kvällar tidigare fastnat framför datorn längre än jag planerat. Vill egentligen gärna läsa en bok som ligger på sängbordet ”Det ordnar sig” av Anna Wahl m.fl men när jag är klar med allt annat är klockan för mycket. Känner en frustration över att jag hinner så lite av det jag vill göra och samtidigt har jag så goda förutsättningar att faktiskt göra det jag vill.
För övrigt hoppas jag slippa gå upp och ta en Ipren i natt . Tror på ett nytt jympapass i morgon.
Bilden är på en av de katter jag tidigare hade.
tisdag 21 september 2010
Vem vet?
I söndags skrev jag ”För övrigt har jag ont i kroppen och undrar om jag kommer att leva om fyra år när det är val igen.” Har fått flera kommentarer om detta.
Tänker på när jag som tjugoåring jobbade på Uppsalas mentalsjukhus med gamla patienter. På avdelningen fanns en gammal dam som fyllt 90 år. Hon gick fram och tillbaka i korridoren med käppen i högerhanden och muttrade ”Åh jag är så gammal och kommer att dö snart”. Damen hade trots sin ålder mycket energi och det hon sa stämde inte riktigt med hur hon rörde sig. Damen ramlade och bröt lårbenshalsen och vi tänkte nog alla att hon inte skulle orka med operation och allt vad det innebar då för mer än trettiofem år sedan. Men damen kom tillbaka ännu mer energisk . Hon gick nästan snabbare i korridoren och dunkade käppen taktfast i golvet samtidigt som hon upprepade ännu mer ihärdigt ”Åh jag är så gammal och kommer att dö snart”
Bilden är hämtad på Friskis o Svettis Uppsalas hemsida
Ingen kan veta hur länge man får leva, men det är skönt att skriva hur det känns och vad jag tänker.
För övrigt känner jag av gårdagens jympapass. Behövde ta en Ipren i natt och i morse, men sedan har jag klarat mig. Det blir nog ett nytt pass på torsdag.
Tänker på när jag som tjugoåring jobbade på Uppsalas mentalsjukhus med gamla patienter. På avdelningen fanns en gammal dam som fyllt 90 år. Hon gick fram och tillbaka i korridoren med käppen i högerhanden och muttrade ”Åh jag är så gammal och kommer att dö snart”. Damen hade trots sin ålder mycket energi och det hon sa stämde inte riktigt med hur hon rörde sig. Damen ramlade och bröt lårbenshalsen och vi tänkte nog alla att hon inte skulle orka med operation och allt vad det innebar då för mer än trettiofem år sedan. Men damen kom tillbaka ännu mer energisk . Hon gick nästan snabbare i korridoren och dunkade käppen taktfast i golvet samtidigt som hon upprepade ännu mer ihärdigt ”Åh jag är så gammal och kommer att dö snart”
Bilden är hämtad på Friskis o Svettis Uppsalas hemsida
Ingen kan veta hur länge man får leva, men det är skönt att skriva hur det känns och vad jag tänker.
För övrigt känner jag av gårdagens jympapass. Behövde ta en Ipren i natt och i morse, men sedan har jag klarat mig. Det blir nog ett nytt pass på torsdag.
måndag 20 september 2010
Trött efter valförlust och för lite sömn
Klockan är 22 och jag har precis satt mig i sängen för att blogga. Kom i säng klockan ett i natt eftersom jag hade svårt att slita mig från valredovisningen. Är trött och känner mig delvis sliten, delvis taggad att ta nya tag efter valförlusten. Tror att de rödgrönas valförlust är ett större problem en rasisternas intåg i riksdagen. Rasismen är symtom på att något är osunt bland människor och det finns inga enkla lösningar utan krävs målmedvetet arbete för att åstadkomma förbättringar. Anser att det finns tydliga kopplingar mellan den gångna mandatperioden och ett rasistiskt parti i riksdagen. Rasister får ökat stöd när klyftorna, arbetslösheten och orättvisorna ökar och när valrörelsens budskap är känslomässigt.
Nu gäller det att förbättra retoriken, men framförallt att utveckla en mer radikal feministisk och solidarisk politik som flyttar fram vänsterns positioner. Sedan början av 80-talet, har de borgerliga tankesmedjorna haft störst inflytande på politikens innehåll och beslut och socialdemokratin har följt efter åt höger. Jag tänker att det rödgröna projektet inte var färdigutvecklat och då gick det som det gick.
Har idag hämtat ett paket med 20stycken reflexvästar med budskapet ” antirasister på stan.” Nästa möte i antirasistgruppen är på fredag. Har under gårdagen och dagen accepterat valresultatförlusten och var egentligen ganska väl förberedd. Tänker att det gäller att inte rusa iväg i känslostormar runt SD och framförallt inte utse SD-väljarna som någon fiende, det är fortsatt högerpolitik som är det största hotet mot ett hållbart och jämlikt samhälle..
Efter jobbet var jag på ett medeljympapass. Det gjorde lite ont i skinkans muskler under några rörelser, men nu känns det bra. Har tagit Ipren flera kvällar och morgnar. Senast i morse tog jag en tablett, men nu tänkte jag hoppa över kvällstabletten, och hoppas att jag inte får ont i natt. Tar en tablett senare om jag behöver. Är glad över att jag kunde genomföra hela passet. Tror att det stärker min kropp. Planerar nästa jympa till torsdag, men det beror på hur jag känner efter idag.
Nu gäller det att förbättra retoriken, men framförallt att utveckla en mer radikal feministisk och solidarisk politik som flyttar fram vänsterns positioner. Sedan början av 80-talet, har de borgerliga tankesmedjorna haft störst inflytande på politikens innehåll och beslut och socialdemokratin har följt efter åt höger. Jag tänker att det rödgröna projektet inte var färdigutvecklat och då gick det som det gick.
Har idag hämtat ett paket med 20stycken reflexvästar med budskapet ” antirasister på stan.” Nästa möte i antirasistgruppen är på fredag. Har under gårdagen och dagen accepterat valresultatförlusten och var egentligen ganska väl förberedd. Tänker att det gäller att inte rusa iväg i känslostormar runt SD och framförallt inte utse SD-väljarna som någon fiende, det är fortsatt högerpolitik som är det största hotet mot ett hållbart och jämlikt samhälle..
Efter jobbet var jag på ett medeljympapass. Det gjorde lite ont i skinkans muskler under några rörelser, men nu känns det bra. Har tagit Ipren flera kvällar och morgnar. Senast i morse tog jag en tablett, men nu tänkte jag hoppa över kvällstabletten, och hoppas att jag inte får ont i natt. Tar en tablett senare om jag behöver. Är glad över att jag kunde genomföra hela passet. Tror att det stärker min kropp. Planerar nästa jympa till torsdag, men det beror på hur jag känner efter idag.
söndag 19 september 2010
Om tävling, offer och normer
Jag är en tävlingsmänniska. Jag har åtminstone i vissa sammanhang triggats av att försöka vinna, liksom många andra medmänniskor. Jag ser denna tävlingsegenskap som väldigt ytlig. Det är inte lusten att vinna som är min stora drivkraft, utan att jag vill ”göra gott”. Vi människor är alla sociala varelser som är beroende av varandra och mår bra av att känna att vi bidrar till ett bättre samhälle. Viljan att bidra möter jag hos alla människor, men däremot medför rädslor att framstå som förlorare att många inte engagerar sig. Rädslor för att förlora gör att många blir passiva.
En av mina favoritböcker heter ”Vinna utan tävlan” Den amerikanske forskaren Alfie Kohn avfärdar i boken en rad myter om konkurrensens goda effekter. Han visar hur samhället styrs av konkurrenstänkande och hur negativt det påverkar oss. Boken gavs ut i USA 1986 och en översättning trycktes första gången i Sverige 1990. Sedan dess har konkurrensutsättningen flerdubblats i Sverige och genomsyrar nu ännu mer av samhället.
En delvis synlig, delvis osynlig norm i dagens samhälle är att människor ska framstå som lyckliga vinnare. Konkurrenssamhället gör att misslyckanden ska döljas. Normen är att i stället för att synliggöra och granska sina egna misslyckanden, så ska de döljas, gömmas undan. Det tar tid att förändra normen. Jag hoppas fortfarande på en rödgrön seger, som börjar bygga sundare och mer socialt fungerande normer, där mänsklig framgång är att lära sig av sina misslyckanden.
Jag har tidigare skrivit om att vara offer; se Fortsatt ont i ryggen Jag har också skrivit om vikten av egenmakt. Se Makt inflytande och skuld
Jag tror att ett skäl till att många röstar på borgerliga partier är att de tror att vänstern är kravlös. Många människor har mött någon som lever på socialbidrag, A-kassa eller sjukförsäkringssystemet trots att man är arbetsför och det finns jobb som man kan få. Jag anser att vänstern som kravlös framförallt är en myt som de borgerliga partierna för fram. Det finns kravlösa företrädare i alla partier och det finns smitare som inte tar ansvar för sin situation i alla klasser och i alla etniska grupper. Det är enklare att tycka synd om och vara kravlös mot sina medmänniskor, men det är inte människovärdigt att enbart se andra människor som offer.
Alla kan vara offer i vissa situationer och några är mer utsatta än andra, men detta är inte samma sak som att man aldrig kan bidra till det gemensamma och ”dra sitt strå till stacken”. Jag tror på människan, jag är övertygad om att vänsterns politik är den politik som leder till ett bättre samhälle, men jag tror att de rödgröna bör vara tydligare med sin människosyn och att det genom att ge människor egenmakt som vi ska utveckla samhället. Kravlöshet är ovärdigt.
För övrigt har jag ont i kroppen och undrar om jag kommer att leva om fyra år när det är val igen.
lördag 18 september 2010
Framtid
Mitt barnbarn sover lugnt och stilla i sin säng. Tillitsfull till vuxenvärden. Vi har lekt, pratat och läst. Haft det stillsamt och mysigt. Jag njuter av tystnaden, mörkret runt mig och att få ägna ytterligare några vakna timmar i morgon åt mitt barnbarn.
Samtidigt oroas jag över framtiden, över att lögner i politiken kan vara lönsamt och att triangulering kan framställas som något positivt.
För mig handlar politiskt arbete om att ha en inriktning och arbeta för ”det goda samhället”. När jag läser och lyssnar på media framstår politiskt arbete snarare som en tävling när det gäller att vinna och få mer makt. Vem vann duellen och vem har bäst personliga egenskaper för att leda landet, inte vem som har klokast idéer som verkar möjliga att förverkliga?
Vårt jordklot har förutsättningar att föda alla människor som lever idag. Vi människor har tillräckligt med kunskaper för att bygga fredliga samhällen, där alla får bostad, utbildning, kläder, sjukvård och mat. Vi kan gemensamt arbeta för att minska den manliga konkurrenskulturen och öka jämlikheten och därmed öka fredligheten och tryggheten. Istället är jag rädd för att alltför många låter sig luras av moderaternas blå dunster så att färdriktningen fortsätter åt fel håll.
Jag är rädd för att mina barnbarn inte ska få samma möjlighet till ett bra liv som jag hittills har fått. Jag är orolig för framtiden. Det går fort att rasera och det tar lång tid att bygga nytt. Och om färden fortsätter åt fel håll kommer det inte bli möjligt att bygga fredliga samhällen, då har makthungriga människor förstört det här jordklotets förutsättningar att föda jordens befolkning. Jag hatar patriarkatet!
Läs gärna Män för jämställdget
Samtidigt oroas jag över framtiden, över att lögner i politiken kan vara lönsamt och att triangulering kan framställas som något positivt.
För mig handlar politiskt arbete om att ha en inriktning och arbeta för ”det goda samhället”. När jag läser och lyssnar på media framstår politiskt arbete snarare som en tävling när det gäller att vinna och få mer makt. Vem vann duellen och vem har bäst personliga egenskaper för att leda landet, inte vem som har klokast idéer som verkar möjliga att förverkliga?
Vårt jordklot har förutsättningar att föda alla människor som lever idag. Vi människor har tillräckligt med kunskaper för att bygga fredliga samhällen, där alla får bostad, utbildning, kläder, sjukvård och mat. Vi kan gemensamt arbeta för att minska den manliga konkurrenskulturen och öka jämlikheten och därmed öka fredligheten och tryggheten. Istället är jag rädd för att alltför många låter sig luras av moderaternas blå dunster så att färdriktningen fortsätter åt fel håll.
Jag är rädd för att mina barnbarn inte ska få samma möjlighet till ett bra liv som jag hittills har fått. Jag är orolig för framtiden. Det går fort att rasera och det tar lång tid att bygga nytt. Och om färden fortsätter åt fel håll kommer det inte bli möjligt att bygga fredliga samhällen, då har makthungriga människor förstört det här jordklotets förutsättningar att föda jordens befolkning. Jag hatar patriarkatet!
Läs gärna Män för jämställdget
fredag 17 september 2010
Valet handlar om människosyn
För mig handlar valet och de olika ideologierna om människosyn. Jag är vänster för att jag tror på människors vilja att bidra till vårt gemensamma bästa. Trygga människor som har tillit till samhället behöver varken morötter eller piskor. Otrygga människor som inte fått den kärlek alla barn har rätt till, agerar däremot mer kortsiktigt och egoistiskt. Osäkerhet på sig själv, sina egna förmågor och osäkerhet på andra lägger grunden för girighet. Vi påverkas också av de normer som finns i samhället. Får jag ständigt höra att andra är giriga och behöver piskor för att prestera, så påverkar det min syn på andra människor.
Nuvarande moderatstyrda regering driver en politik som bygger klyftor mellan människor och minskar tilliten till att andra människor också är sociala varelser som vill bidra. Nuvarande regerings jobbpolitik handlar t ex bara om piskor och morötter. Arbetslösa och sjuka ska tvingas till arbete, annars förlorar de sina inkomster och får svälta, om man inte varit heltidspolitiker länge som jag eller högt uppsatt chef med fallskärm, för då har man inkomstförsäkringar livet ut.
Den borgerliga politiken visar också en brist på tillit till att demokratin fungerar och att det går att påverka beslut och inriktning genom saklig argumentation. Enligt borgerlig ideologi ska den som inte är nöjd med skolan eller vårdcentralen, istället för att få makt att påverka så att det blir bättre, byta skola eller byta vårdcentral. Jag tror på demokratiskt styrd offentlig verksamhet och vill inte ha marknadsstyrning av vård, skola och omsorg. Jag tycker också att marknadsstyrningen som nu ökar inom den skattefinansierade sektorn slår hårt mot dem som inte orkar leta efter en ny skola eller vårdcentral om den man går till undermineras av brist på tillräckligt med betalande kunder.
Alla har rätt till bra vård, skola och omsorg. Varje vårdcentral eller skola som tillåts förfalla för att de inte ses som attraktiva av tillräckligt många har barn och patienter som drabbas hårt av den nedrustning och till slut nedläggning som blir följden av marknadssystemet.
Jag är socialist men lika mycket feminist. Marknadssystem och tävling som metod för utveckling har sin grund i ett patriarkalt tänkande. Måns Andersson, evolutionsbiolog, som jag tidigare har citerat har tydliggjort det så bra när han säger ”evolutionsbiologisk teori pekar på att om män och kvinnor investerade lika mycket i sina barn och fråntogs möjligheten att ta makt över varandra så skulle det förr eller senare, minska manlig konkurrenskultur och våldsamhet. Det är alltså jämställdhetsarbetet som är grunden för att vi ska kunna utnyttja den frihet till fredlighet vår biologi medger, vårt samhälle förnekar oss.” Hela citatet finns på ”Om manlighet, våld och fredlighet”
För övrigt så såg jag på valdebatten i kväll och var jag inte vänsterpartist så skulle jag rösta på Mona Sahlin. Jag vill precis som Lasse Ohly ha Mona som stadsminister. Heja Mona, du gjorde många bra inlägg i kvällens debatt.
Nuvarande moderatstyrda regering driver en politik som bygger klyftor mellan människor och minskar tilliten till att andra människor också är sociala varelser som vill bidra. Nuvarande regerings jobbpolitik handlar t ex bara om piskor och morötter. Arbetslösa och sjuka ska tvingas till arbete, annars förlorar de sina inkomster och får svälta, om man inte varit heltidspolitiker länge som jag eller högt uppsatt chef med fallskärm, för då har man inkomstförsäkringar livet ut.
Den borgerliga politiken visar också en brist på tillit till att demokratin fungerar och att det går att påverka beslut och inriktning genom saklig argumentation. Enligt borgerlig ideologi ska den som inte är nöjd med skolan eller vårdcentralen, istället för att få makt att påverka så att det blir bättre, byta skola eller byta vårdcentral. Jag tror på demokratiskt styrd offentlig verksamhet och vill inte ha marknadsstyrning av vård, skola och omsorg. Jag tycker också att marknadsstyrningen som nu ökar inom den skattefinansierade sektorn slår hårt mot dem som inte orkar leta efter en ny skola eller vårdcentral om den man går till undermineras av brist på tillräckligt med betalande kunder.
Alla har rätt till bra vård, skola och omsorg. Varje vårdcentral eller skola som tillåts förfalla för att de inte ses som attraktiva av tillräckligt många har barn och patienter som drabbas hårt av den nedrustning och till slut nedläggning som blir följden av marknadssystemet.
Jag är socialist men lika mycket feminist. Marknadssystem och tävling som metod för utveckling har sin grund i ett patriarkalt tänkande. Måns Andersson, evolutionsbiolog, som jag tidigare har citerat har tydliggjort det så bra när han säger ”evolutionsbiologisk teori pekar på att om män och kvinnor investerade lika mycket i sina barn och fråntogs möjligheten att ta makt över varandra så skulle det förr eller senare, minska manlig konkurrenskultur och våldsamhet. Det är alltså jämställdhetsarbetet som är grunden för att vi ska kunna utnyttja den frihet till fredlighet vår biologi medger, vårt samhälle förnekar oss.” Hela citatet finns på ”Om manlighet, våld och fredlighet”
För övrigt så såg jag på valdebatten i kväll och var jag inte vänsterpartist så skulle jag rösta på Mona Sahlin. Jag vill precis som Lasse Ohly ha Mona som stadsminister. Heja Mona, du gjorde många bra inlägg i kvällens debatt.
torsdag 16 september 2010
Ont, oro och hopp
Har haft ont bak i skinkan/bäckenet i natt. Tog en Ipren på morgonen. Kände mig ledsen och trött. I några dagar har mitt onda varit lite mindre besvärligt och jag har känt mig ganska glad över att slippa värktabletter och värk. Det är inte det onda i sig som är värst utan att det ständigt påminner mig om försämringar i mitt skelett. Vill helst hitta en massa andra orsaker än cancer till att jag känner av ryggen, men inser mer och mer att det handlar om just cancer och att jag är sämre. Därav mina sorgsna och ledsna känslor.
Tänker att jag nog borde stått på mig om att byta medicin, när jag träffade min läkare för drygt en vecka sedan. Vill inte att mitt skelett hinner brytas ned för mycket innan jag får ett nytt cellgift. Tror att Taxol hjälper mig, men undrar hur länge? Är rädd för att cancern blir mer aggressiv och ”lär sig” överleva cellgifterna fortare än det förra cellgiftet Xeloda.
Fredag om en vecka ska jag på MRT. På läkarbesöket två veckor senare får jag besked om hur utbredd cancern är eller har varit. MRT visar inte läkningsprocesser utan bara var cancern är/har varit.
Åkte till jobbet strax före halv nio och var hemma strax före sju. Jag har alltså jobbat nio timmar idag. Satt kvar på jobbet och gjorde nästan klart ett remissvar till styrelsen för Vård & bildning. Ska tänka en vända till i morgon innan jag skickar svaret vidare. Tänkte ett tag att jag skulle åka hem istället. Tänkte också ett tag att jag skulle ta bilen istället för att cykla kors och tvärs över staden. Är nu ganska nöjd över cyklandet och tror snarare att det är bra än dåligt för hälsan att ibland jobba långa dagar. Det ger annan energi och livskvalitet. Mådde mycket bättre när jag kom hem än när jag cyklade iväg i morse.
Trivs också med att ha en blogg, även om det ibland tar ganska mycket tid. Bloggandet ökar mitt fokus på vad som är viktigt i livet för mig. Kan samla ihop mina tankar runt något som känns konstruktivt och också bearbeta mina känslor.
På måndag planerar jag att gå på jympa. De två jympapass jag varit på nyligen har nog medfört att ryggen blivit lite bättre. Kanske hjälper jympa och cykling till att hålla tillbaka odjurscellerna i mig. Har fortfarande ett pyttelitet hopp om att bli botad.
onsdag 15 september 2010
Trött och rädd i det viktiga valet
Jag har varit aktiv på heltid i många valrörelser. Idag är jag glad över att slippa delta i någon större omfattning i en valrörelse som samtidigt är så viktig. Jag förstår att det finns medborgare som röstskolkar. När jag hör en del retorik och valdebatter så får jag också lust att strunta i alltihop. Varför ska man rösta, när alla låter nästan lika dant. Men jag vill uppmana dig att lyssna noga. Aron Etzler skrev i en ledare i Flamman att ” I realiteten ser den politiska debatten snarare ut som en mobbingscen från årskurs 8.” Läs hela ledaren ”Därför kan vi vinna det här valet”
Alliansen bildades när jag var kommunalråd i Uppsala. Stämningen mellan majoriteten (s,v,mp) och oppositionen var dålig redan innan Alliansen bildades, för särskilt moderaterna hade svårt att acceptera att vänsterpartiet fanns med i kommunledningen och att samarbetet höll. Moderaterna har nog aldrig haft så lite makt i Uppsala som mandatperioden 2002 – 2006. När Alliansen bildades blev tonen och stämningen ännu värre. Åtskilliga debattartiklar skrevs om hur fientliga s,v,mp var i olika sammanhang. Majoriteten var fientlig mot näringslivet, majoritetens var fientlig mot landsbygden m.m.
Känslouttrycken haglade över oss och det var sällan retoriken var underbyggd med sakliga argument. Vad svarar man på argumentet ”Ni är fientliga” Nej, det är vi inte därför att ….eller? Det är svårt att föra ett ideologiskt och intellektuellt samtal med någon som framförallt bygger sin retorik på känslobudskap.
Jag har massor av känslor för vad som kommer att hända om Reinfeldt får fortsätta styra Sverige. Jag är orolig och rädd för hur fortsättningen blir. Moderaterna bygger sin retorik runt att de är ett arbetarparti som försvarar välfärden . Samtidigt sker en privatisering av viktig infrastruktur i form av sjukhus, apotek, ledningssystem, mark, skolor, äldreboenden bit för bit. Mer och mer som samhället behöver äga gemensamt säljs ut, samtidigt som egosim och misstänksamheten breder ut sig. Inkomstskillnader och klyftor ökar mellan olika grupper i samhället och segregationen ökar. Retoriken är att utanförskapet ska minska, men det som i praktiken sker är att sjuka och arbetslösa människor tvingas till lågbetalda otrygga arbeten.
Krig startas med känslobudskap. Retoriken byggs runt att vi är bra och dom är dåliga. Skaka av dig alla obehagliga känslobudskap och använd din röst till att rösta på det parti du tror mest på.
Och lyssna gärna på Marie Bergman ”Inte ger man fan i politiken”
Alliansen bildades när jag var kommunalråd i Uppsala. Stämningen mellan majoriteten (s,v,mp) och oppositionen var dålig redan innan Alliansen bildades, för särskilt moderaterna hade svårt att acceptera att vänsterpartiet fanns med i kommunledningen och att samarbetet höll. Moderaterna har nog aldrig haft så lite makt i Uppsala som mandatperioden 2002 – 2006. När Alliansen bildades blev tonen och stämningen ännu värre. Åtskilliga debattartiklar skrevs om hur fientliga s,v,mp var i olika sammanhang. Majoriteten var fientlig mot näringslivet, majoritetens var fientlig mot landsbygden m.m.
Känslouttrycken haglade över oss och det var sällan retoriken var underbyggd med sakliga argument. Vad svarar man på argumentet ”Ni är fientliga” Nej, det är vi inte därför att ….eller? Det är svårt att föra ett ideologiskt och intellektuellt samtal med någon som framförallt bygger sin retorik på känslobudskap.
Jag har massor av känslor för vad som kommer att hända om Reinfeldt får fortsätta styra Sverige. Jag är orolig och rädd för hur fortsättningen blir. Moderaterna bygger sin retorik runt att de är ett arbetarparti som försvarar välfärden . Samtidigt sker en privatisering av viktig infrastruktur i form av sjukhus, apotek, ledningssystem, mark, skolor, äldreboenden bit för bit. Mer och mer som samhället behöver äga gemensamt säljs ut, samtidigt som egosim och misstänksamheten breder ut sig. Inkomstskillnader och klyftor ökar mellan olika grupper i samhället och segregationen ökar. Retoriken är att utanförskapet ska minska, men det som i praktiken sker är att sjuka och arbetslösa människor tvingas till lågbetalda otrygga arbeten.
Krig startas med känslobudskap. Retoriken byggs runt att vi är bra och dom är dåliga. Skaka av dig alla obehagliga känslobudskap och använd din röst till att rösta på det parti du tror mest på.
Och lyssna gärna på Marie Bergman ”Inte ger man fan i politiken”
tisdag 14 september 2010
Dagen efter
Som vanligt när jag fått cellgiftbehandling och cortison så har jag sovit dåligt. I morse var jag varm och lite röd i ansiktet. Smaken i munnen var också annorlunda och jag lite trött. Kände obehag i magslemhinnan idag, ungefär som magkatarr. Tog några Novalucol. Det hjälper. Har jobbat mellan 8.30 och 16. Det har gått bra, men det var skönt att göra lite yoga nidra när jag kom hem. Somnade till en liten stund. Nu har jag nyss kommit hem från kören. Trallade den sist sjungna sången ”Ett glas öl” när jag cyklade hemåt.
När vi sjöng Anthem, en känslomässig ganska högtravande gammal sång, tänkte jag på min vän som dog igår. Bilder av hur hon låg och sov djupt och okontaktbar i går morse finns kvar i mig. När jag sköljde munnen med Mucostatin idag tänkte jag på hur noga hon gjorde det förra gången jag besökte henne på sjukhusavdelningen. Jag gjorde lika noga idag som hon då. Tänker också på när vi för en månad sedan gick från sjukhusavdelningen och ner förbi Reggeafestivalen, hon, jag och hennes man. Då var vi alla närvarande och koncentrerade i våra samtal. Hon var trött men hade tillräckligt med energi och lust för att gå en ganska lång tur. Ville klara av att gå och mådde nog bra av det. Nu är hon död.
För någon månad sedan sa hon att hon var så rädd. Den rädslan fanns det som jag uppfattade det inget kvar av när hon dog. Döden kom lugnt och försiktigt som en befriande vän när kroppen har snärjt fast hela ens jag i ett fullständigt beroende till omgivningen. När det inte längre finns något värdigt liv så vill jag också dö som min vän– lugnt, stilla och befriande.
Tycker att några strofer i dikten ” En sång om frihet” Bo Zetterlind skrivit är så fina ....”det finns en strand i varje själ” och ”det finns en frihet utan sår”.
När vi sjöng Anthem, en känslomässig ganska högtravande gammal sång, tänkte jag på min vän som dog igår. Bilder av hur hon låg och sov djupt och okontaktbar i går morse finns kvar i mig. När jag sköljde munnen med Mucostatin idag tänkte jag på hur noga hon gjorde det förra gången jag besökte henne på sjukhusavdelningen. Jag gjorde lika noga idag som hon då. Tänker också på när vi för en månad sedan gick från sjukhusavdelningen och ner förbi Reggeafestivalen, hon, jag och hennes man. Då var vi alla närvarande och koncentrerade i våra samtal. Hon var trött men hade tillräckligt med energi och lust för att gå en ganska lång tur. Ville klara av att gå och mådde nog bra av det. Nu är hon död.
För någon månad sedan sa hon att hon var så rädd. Den rädslan fanns det som jag uppfattade det inget kvar av när hon dog. Döden kom lugnt och försiktigt som en befriande vän när kroppen har snärjt fast hela ens jag i ett fullständigt beroende till omgivningen. När det inte längre finns något värdigt liv så vill jag också dö som min vän– lugnt, stilla och befriande.
Tycker att några strofer i dikten ” En sång om frihet” Bo Zetterlind skrivit är så fina ....”det finns en strand i varje själ” och ”det finns en frihet utan sår”.
måndag 13 september 2010
Arja Saijonmaa
När jag bloggat färdigt i eftermiddags om in bröstcancervän som är död tände jag ljus och arrangerade några blommor på mitt matbord. Kaktusen tog jag med för att jag gav bort en liknande kaktus till min bröstcancervän i julas. Den kaktusen blommade riklikt och grenarna stod rakt upp, eftersom de var formade runt en hård rund plastställning. Det tog evigheter innan grenarna började våga luta sig utåt/nedåt och min vän och jag har pratat en del om denna kaktus. Julkaktusen leder alltså mina tankar till henne. Blombuketten plockade vi på min skogspromenadkompis kolonilott i går och jag tycker den är så vacker med sitt mångfald av färger och former. Dessutom doftar den gott.Satte mig nedanför ljusen på en meditationskudde, men hade svårt att samla ihop mig. Jag hörde hela tiden Arja Sajjonmaa sjunga i mitt huvud. Tydligast hördes ”Jag vill tacka livet” och ”En sång om frihet” Bestämde mig för att lyssna på min dubbel-CD 100% med Arja Sajjonmaa istället. Då fastnade jag också starkt för ”Så klänge hjärtat slår”. Du kan lyssna på CD:n på Spotify
Jag vill tacka livet
Svensk text: Brita Åhman, 1975
Chilensk originaltext och musik: Violeta Parra (”Gracias a la vida”)
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav min två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor
i mängden mänskor mannen som jag älskar.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig hörseln
som i all sin vidhet
fångar natten och dagen,
syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall
och ett ösregn
och röstens ömhet hos den som jag älskar.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig lång vandring
för så trötta fötter.
Jag gick genom städer,
genom djupa vatten,
över stränder, berg, öknar och på slättland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på frukten
av det hjärnan skapar
och det goda långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja
lyckan ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och era sånger som är mina sånger
och allas sånger som är samma sånger.
Så länge hjärtat slår
(Those Were the days) G Raskin-I Forsman
Ekon från vår tid ska alltid finnas
Det vi gör ska bli historia sen
Men vad vill vi våra barn ska minnas?
Låt dom få en tro på framtiden
Så länge hjärtat slår
Så länge vi förmår
Ska vi stå upp för våra ideal
En kamp mot oförrätt
Vårt blod är rött och hett
Och det finns hopp
Så länge hjärtat slår
Människan har lärt sig att marschera
För att låta makten ta sig fram
Men vi lär oss aldrig acceptera
Krig för krigens skull
I fredens namn
Så länge hjärtat slår
Så länge vi förmår
Ska vi stå upp för våra ideal
En kamp mot oförrätt
Vårt blod är rött och hett
Och det finns hopp
Så länge hjärtat slår
Vi som sett en värld som stod i lågor
Bär på samma gamla dröm idag
Vill vi finna svar på våra frågor
Får vi aldrig tveka
Du och jag
Så länge hjärtat slår
Så länge vi förmår
Ska vi stå upp för våra ideal
En kamp mot oförrätt
Vårt blod är rött och hett
Och det finns hopp
Så länge hjärtat slår
Trädens kronor skyddar fågelns näste
Och vindarna förstärker hoppets drill
Fredens blommor finner alltid fäste
Så kalla dem för ogräs
De som vill
Så länge hjärtat slår
Så länge vi förmår
Ska vi stå upp för våra ideal
En kamp mot oförrätt
Vårt blod är rött och hett
Och det finns hopp
Så länge hjärtat slår
En sång om frihet
M Theroerakis – B Zetterlind
Det finns ett hav, som ingen ser,
det finns en grav, där ingen dör,
det finns en sol, som ej går ner,
det finns en strand i varje själ.
Och om du vill ditt väl förstå
och vara fri, när molnen gå
så bygg en värld att leva i-
nu gäller det ditt liv, ditt eget liv!
Det finns en värld, som ej förgår,
det finns ett brev, som ingen läst
det finns en vind, som allt förstår,
det finns en frihet utan sår.
Min bröstcancervän är död
Nu är jag ensam kvar av de kvinnor jag lärt känna som drabbats av bröstcancer och metastaser och som har en pågående behandling med cellgifter. Jag har överlevt dem alla. Tankar över hur länge jag får leva - har turen att få leva kommer igen, kommer upp ännu mer för mig. Jag vill leva för själva livets skull och för barn och barnbarn och vill också söka en ödmjukhet hållning i att jag inte vet vad som händer. Ingen kan veta säkert och vi kan känna oss mer eller mindre övertygade om vår framtid.
Jag besökte min bröstcancervän i lördags och var också på hennes avdelning en stund idag efter att jag fått cellgifter. Drygt en timme efter att jag lämnat henne, när jag var tillbaka på jobbet ringde hennes man och sa att hon var död. Att det skulle gå så fort förstod nog ingen av oss som var i hennes rum när jag lämnade min bröstcancervän. Då sov hon djupt och lugnt. Andetagen hade sedan sakta stillnat för att sedan upphöra.
Min bröstcancervän har fört en aktiv kamp för att få leva så länge som möjligt. Hon har tagit strid och försökt hitta nya utvägar, med sin man vid sin sida. Hon och hennes man har gjort det som varit rimligt och möjligt. Nu är hon död. Hon har sagt att om det inte finns några utvägar kvar, så vill jag att döden ska komma snabbt. Det gjorde den. För henne blev döden en lugn och stillsam befriare när alla andra utvägar var utdömda. För oss andra blev det en chock.
Efter dödsbeskedet fortsatte jag att jobba och gick också på ett möte. Nu tre timmar senare är jag hemma och vill ge mig själv möjlighet att tänka, känna och förstå. Det kan ta tid. Jag vet inte hur länge och man kan nog känna och förstå på så många plan, i så många olika etapper. Jag känner en tillit till att om jag ger mig själv möjligheten, så finns kunskapen i mig om hur jag ska ta i processen. Tänker också att vi alla är olika och att var och en behöver göra på sitt sätt. Inget är fel eller rätt.
Kommer att sakna alla fina samtal med min bröstcancervän. Vi var olika på många sätt, men lika i att försöka vara uppriktiga mot varandra. Jag har mått bra av och det har känts tryggt att ha en tillitsfull relation. Hon finns som en del i mig och kommer säkert alltid att finnas kvar i mig.
Att döden kom så fort är dubbelt. Jag är glad över att hon slapp lida mer och jag är tacksam över att jag fått möta min bröstcancervän och få uppleva att döden kan vara så stillsam. Det är skönt att ha fått möta henne inför döden. Hur den egna döden blir kan man aldrig veta innan, men min bröstcancerväns död är ett fint minne.
Jag vet inte om jag är i chock, jag har nog knappt börjat sörja. Jag tänker mycket på hennes anhöriga, på hennes man som varit ett mycket fint stöd för sin fru. Tittade nyss på den blomma jag fått av min bröstcancervän. Den har många nya knoppar. Livet går vidare och varje ny dag är värdefull.
Jag besökte min bröstcancervän i lördags och var också på hennes avdelning en stund idag efter att jag fått cellgifter. Drygt en timme efter att jag lämnat henne, när jag var tillbaka på jobbet ringde hennes man och sa att hon var död. Att det skulle gå så fort förstod nog ingen av oss som var i hennes rum när jag lämnade min bröstcancervän. Då sov hon djupt och lugnt. Andetagen hade sedan sakta stillnat för att sedan upphöra.
Min bröstcancervän har fört en aktiv kamp för att få leva så länge som möjligt. Hon har tagit strid och försökt hitta nya utvägar, med sin man vid sin sida. Hon och hennes man har gjort det som varit rimligt och möjligt. Nu är hon död. Hon har sagt att om det inte finns några utvägar kvar, så vill jag att döden ska komma snabbt. Det gjorde den. För henne blev döden en lugn och stillsam befriare när alla andra utvägar var utdömda. För oss andra blev det en chock.
Efter dödsbeskedet fortsatte jag att jobba och gick också på ett möte. Nu tre timmar senare är jag hemma och vill ge mig själv möjlighet att tänka, känna och förstå. Det kan ta tid. Jag vet inte hur länge och man kan nog känna och förstå på så många plan, i så många olika etapper. Jag känner en tillit till att om jag ger mig själv möjligheten, så finns kunskapen i mig om hur jag ska ta i processen. Tänker också att vi alla är olika och att var och en behöver göra på sitt sätt. Inget är fel eller rätt.
Kommer att sakna alla fina samtal med min bröstcancervän. Vi var olika på många sätt, men lika i att försöka vara uppriktiga mot varandra. Jag har mått bra av och det har känts tryggt att ha en tillitsfull relation. Hon finns som en del i mig och kommer säkert alltid att finnas kvar i mig.
Att döden kom så fort är dubbelt. Jag är glad över att hon slapp lida mer och jag är tacksam över att jag fått möta min bröstcancervän och få uppleva att döden kan vara så stillsam. Det är skönt att ha fått möta henne inför döden. Hur den egna döden blir kan man aldrig veta innan, men min bröstcancerväns död är ett fint minne.
Jag vet inte om jag är i chock, jag har nog knappt börjat sörja. Jag tänker mycket på hennes anhöriga, på hennes man som varit ett mycket fint stöd för sin fru. Tittade nyss på den blomma jag fått av min bröstcancervän. Den har många nya knoppar. Livet går vidare och varje ny dag är värdefull.
söndag 12 september 2010
Lugnare dag
För några somrar sedan cyklade jag i sydöstra Polen. Vi gjorde dagsutflykter längs mindre vägar som framförallt gick genom skogen. Det var en härlig känsla, som att ”bada i grönska”. Vistelser i skog är läkande, det finns det forskning som visar. Både när jag drabbades av cancer och när metastaserna i skelettet upptäcktes var jag mycket ute i skogen. Idag har jag också varit i skogen. Efter en skön och lång morgon, någon timmes arbete framför datorn, så gav jag mig iväg ut i Nåsten, en av Uppsalas större skogsmarker. Tillsammans med en kompis vandrade jag längs fina stigar och ”badade i grönska”. Tempot var behagligt, samtalen givande och dessutom hittade vi kantareller, trattkantareller och KarlJohansvamp.
Nu har jag genomfört ytterligare en medeljympapass och njutit av att kroppen fungerar någorlunda. Har tillåtit mig att göra olika hopp eftersom det känns som om det stärker skelettet. Jag har fortfarande ont i ryggen och framförallt i en tvärgående muskel bak i vänster skinka. Vaknade i natt av att det gjorde riktigt ont och har känt av muskeln i flera nätter. Tog en Ipren i natt och en i morse och har också tagit en i kväll i förebyggande syfte. Tänker att det ska hjälpa mig mot inflammationer i muskeln. Tror att jympan hjälper mig trots ömma muskler. Ville ta chansen att träna före morgondagens cellgiftbehandling för sedan får jag avhålla mig för att inte riskera stora blåsor på fötterna.
Är nöjd och tillfreds över min dag.
Nu har jag genomfört ytterligare en medeljympapass och njutit av att kroppen fungerar någorlunda. Har tillåtit mig att göra olika hopp eftersom det känns som om det stärker skelettet. Jag har fortfarande ont i ryggen och framförallt i en tvärgående muskel bak i vänster skinka. Vaknade i natt av att det gjorde riktigt ont och har känt av muskeln i flera nätter. Tog en Ipren i natt och en i morse och har också tagit en i kväll i förebyggande syfte. Tänker att det ska hjälpa mig mot inflammationer i muskeln. Tror att jympan hjälper mig trots ömma muskler. Ville ta chansen att träna före morgondagens cellgiftbehandling för sedan får jag avhålla mig för att inte riskera stora blåsor på fötterna.
Är nöjd och tillfreds över min dag.
lördag 11 september 2010
Känna efter
Även idag har saker rullat på för fullt. Vet egentligen inte vad jag har tänkt på, mer än att jag har haft min vän som är svårt sjuk i cancer på näthinnan och i tanken. Är påverkad av kulturnattens stämningar med mycket folk i rörelse över allt, men har svårt att komma in i kulturnattsstrosandet. Har lite för mycket full fart framåt i mig . Och kanske går det i själva verket bakåt trots min målmedvetna framåtfart?
Vissa dagar har hag en hel del tankar om vad jag ska blogga om, andra dagar har jag mer fokus på jobbet och en del tid ägnar jag förstås åt att fundera över vad som händer i mitt liv. I kväll när jag slog på datorn hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva. Har ännu inte gett mig tid att varken känna eller tänka efter.
Bilder på min kör Tonprakt
Vissa dagar har hag en hel del tankar om vad jag ska blogga om, andra dagar har jag mer fokus på jobbet och en del tid ägnar jag förstås åt att fundera över vad som händer i mitt liv. I kväll när jag slog på datorn hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva. Har ännu inte gett mig tid att varken känna eller tänka efter.
Bilder på min kör Tonprakt
fredag 10 september 2010
Trött
Det gick bra att jympa igår och jag har bara lite ont i ryggen. Har haft fullt upp med jobb, antirasistiskt möte och tandläkarbesök. Nu har jag äntligen rotfyllt min tand. Tandläkaren var osäker på om hon skulle hitta den tredje rotkanalen eller om jag skulle behöva gå till specialtandläkare, som har bättre instrument. Hon lyckades! Men det tog två timmar med munnen fylld av olika sugar, kofferdamduk för att skydda mot bakterier och en massa andra instrument.
Två timmar kändes som en evighet, när jag dels led av att varken kunna svälja, prata eller röra käkarna, dels gladdes av att tandläkaren hittade den tredje roten. Nu har jag bara ett besök kvar. Tandläkaren ska laga själva tanden efter allt borrande. Skönt att slippa vänta på specialisttandläkare i flera månader . Nu är snart tandprovisoriernas tid över.
Jag hade alltså två timmar av både glada och eländiga känslor parallellt. Till detta kommer nu tröttheten.
I morgon ska jag delta i politiska jämställdhetsaktiviteter i Östhammar och sedan uppträda med min kör på Skrotcentralen. Därefter besöka en bröstcancervän som är inlagd på sjukhus igen. På söndag blir det att jobba och ta igen det jag inte hunnit i veckan på grund av sjukgymnastbesök, labbesök, läkarbesök och tandläkarbesök. Tänkte köra ett nytt jympapass på söndagskvällen, för på måndag är det ny cellgiftbehandling och sedan gäller försiktighet för fötternas skull i en vecka. Livet är…
Två timmar kändes som en evighet, när jag dels led av att varken kunna svälja, prata eller röra käkarna, dels gladdes av att tandläkaren hittade den tredje roten. Nu har jag bara ett besök kvar. Tandläkaren ska laga själva tanden efter allt borrande. Skönt att slippa vänta på specialisttandläkare i flera månader . Nu är snart tandprovisoriernas tid över.
Jag hade alltså två timmar av både glada och eländiga känslor parallellt. Till detta kommer nu tröttheten.
I morgon ska jag delta i politiska jämställdhetsaktiviteter i Östhammar och sedan uppträda med min kör på Skrotcentralen. Därefter besöka en bröstcancervän som är inlagd på sjukhus igen. På söndag blir det att jobba och ta igen det jag inte hunnit i veckan på grund av sjukgymnastbesök, labbesök, läkarbesök och tandläkarbesök. Tänkte köra ett nytt jympapass på söndagskvällen, för på måndag är det ny cellgiftbehandling och sedan gäller försiktighet för fötternas skull i en vecka. Livet är…
torsdag 9 september 2010
Läkarbesök
Igår skrev jag att jag kände en viss tillförsikt över att cancerbehandlingen fungerar. Min läkare var förhoppningsfull vid dagens besök, samtidigt som cancerfaktorn S-CA 15-3 har ökat från 43,8 till 48,8, en elvaprocentig ökning. Alla andra värden var bra.
Min läkare menade på att stegringen kan vara en naturlig svängning och visade på att andra kemiska ämnen också växlar från gång till gång i blodet. Han har skrivit en remiss om att jag ska göra magnetkameraundersökning inför nästa läkarbesök om fyra veckor. Är cancerfaktorn sämre eller magnetkameraundersökningen visar på försämringar i skelettet, så får jag då byta behandling. Alternativen är framförallt Taxol med behandling två veckor av tre eller ett annat cellgift som jag glömt vad det heter (vanedolin?) med behandling två veckor av tre.
På mina frågor om risken för kotkompression eller andra allvarliga försämringar, menade min läkare att jag har ett starkt skelett och att alla års behandling med Bondronat påverkat positivt. Han tyckte att jag kunde gå på medeljympa och också hoppa om det kändes bra, så det blir nog ett sådant pass idag kl 17.30. Läkaren sa också att eftersom mina värden avseende vita och röda blodkroppar och trombocyter ser så bra ut, så behöver jag inte vara orolig för benmärgspåverkan i dagsläget.
Jag känner mig ganska tillfreds med mitt arbete. Hade ett bra möte med min allra högsta chef idag och känner stöd. Detta ger mig energi och tro på att jag kan bidra tillförändrade attityder och förhållningssätt avseende jämställdheten och mångfalden inom min förvaltning med över 10 000 anställda. Jag känner alltså en stark motivation just nu att fortsätta arbeta och hoppas och tror att kroppen hänger med ett tag till.
Under cykelfärden hem tänkte jag på andra kroniskt sjuka, på diabetespatienter som riskerar försämringar av blodcirkulation och syn, på MS-patienten som lever med risken för nya allvarliga skov som bryter ner kroppen, m.fl. Vi är många med kroniska sjukdomar som kämpar på i olika sammanhang. Det ger också perspektiv åt mitt liv och att jag vill vara en som orkar länge till.
Det är nästan alltid jobbigast inför ett läkarbesök. Jag blev kvar på jobbet länge idag och cyklade ganska försenad iväg till Ackis. Förseningen berodde nog delvis på min förmåga att ”ska bara göra klart det här också” innan jag fortsätter med nästa aktivitet. Men jag tror att förseningen också beror på att jag vill fortsätta vara i en positiv bubbla av andra tankar än cancer.
Det blev alltså en cykeltur i ilfart och jag var framme i tillräckligt god tid för att hinna fylla i frågeformuläret innan klockan blivit 14.30 som var den utsatta tiden för själva läkarbesöket. Min läkare var försenad trekvart så det blev en lång väntan. Jag väntade först i väntrummet och sedan i det särskilda undersöknings/besöksrummet. Under väntan blundade jag och gjorde ”Jin schen ”(vet inte hur det stavas men det innebär att jag håller vänster hand runt höger tumme så länge jag har lust eller till jag känner pulsen, byter sedan och håller höger hand runt vänster tumme, byter sedan till höger hand runt vänster pekfinger o.s.v.) Det blev mycket ”jin schen” eftersom väntan blev lång.
När jag satt så i det särskilda besöksrummet kom samma tanke/känsla som kan komma lite då och då och finnas koncentrerat i hela kroppen. All cancer ska bort -jag ska bli helt frisk, all cancer ska bort - jag ska bli helt frisk, all cancer ska bort - jag ska bli helt frisk.
Bilden är tagen på min gamla tomt och all växtlighet är raserad till förmån för två nybyggda hus sterila gräsmattor och några pinniga träd och buskar
Min läkare menade på att stegringen kan vara en naturlig svängning och visade på att andra kemiska ämnen också växlar från gång till gång i blodet. Han har skrivit en remiss om att jag ska göra magnetkameraundersökning inför nästa läkarbesök om fyra veckor. Är cancerfaktorn sämre eller magnetkameraundersökningen visar på försämringar i skelettet, så får jag då byta behandling. Alternativen är framförallt Taxol med behandling två veckor av tre eller ett annat cellgift som jag glömt vad det heter (vanedolin?) med behandling två veckor av tre.
På mina frågor om risken för kotkompression eller andra allvarliga försämringar, menade min läkare att jag har ett starkt skelett och att alla års behandling med Bondronat påverkat positivt. Han tyckte att jag kunde gå på medeljympa och också hoppa om det kändes bra, så det blir nog ett sådant pass idag kl 17.30. Läkaren sa också att eftersom mina värden avseende vita och röda blodkroppar och trombocyter ser så bra ut, så behöver jag inte vara orolig för benmärgspåverkan i dagsläget.
Jag känner mig ganska tillfreds med mitt arbete. Hade ett bra möte med min allra högsta chef idag och känner stöd. Detta ger mig energi och tro på att jag kan bidra tillförändrade attityder och förhållningssätt avseende jämställdheten och mångfalden inom min förvaltning med över 10 000 anställda. Jag känner alltså en stark motivation just nu att fortsätta arbeta och hoppas och tror att kroppen hänger med ett tag till.
Under cykelfärden hem tänkte jag på andra kroniskt sjuka, på diabetespatienter som riskerar försämringar av blodcirkulation och syn, på MS-patienten som lever med risken för nya allvarliga skov som bryter ner kroppen, m.fl. Vi är många med kroniska sjukdomar som kämpar på i olika sammanhang. Det ger också perspektiv åt mitt liv och att jag vill vara en som orkar länge till.
Det är nästan alltid jobbigast inför ett läkarbesök. Jag blev kvar på jobbet länge idag och cyklade ganska försenad iväg till Ackis. Förseningen berodde nog delvis på min förmåga att ”ska bara göra klart det här också” innan jag fortsätter med nästa aktivitet. Men jag tror att förseningen också beror på att jag vill fortsätta vara i en positiv bubbla av andra tankar än cancer.
Det blev alltså en cykeltur i ilfart och jag var framme i tillräckligt god tid för att hinna fylla i frågeformuläret innan klockan blivit 14.30 som var den utsatta tiden för själva läkarbesöket. Min läkare var försenad trekvart så det blev en lång väntan. Jag väntade först i väntrummet och sedan i det särskilda undersöknings/besöksrummet. Under väntan blundade jag och gjorde ”Jin schen ”(vet inte hur det stavas men det innebär att jag håller vänster hand runt höger tumme så länge jag har lust eller till jag känner pulsen, byter sedan och håller höger hand runt vänster tumme, byter sedan till höger hand runt vänster pekfinger o.s.v.) Det blev mycket ”jin schen” eftersom väntan blev lång.
När jag satt så i det särskilda besöksrummet kom samma tanke/känsla som kan komma lite då och då och finnas koncentrerat i hela kroppen. All cancer ska bort -jag ska bli helt frisk, all cancer ska bort - jag ska bli helt frisk, all cancer ska bort - jag ska bli helt frisk.
Bilden är tagen på min gamla tomt och all växtlighet är raserad till förmån för två nybyggda hus sterila gräsmattor och några pinniga träd och buskar
onsdag 8 september 2010
Dagens skavanker
I söndags hade jag gympaskor, både när jag var på sjön och sedan när jag gick i skogen. Därför har jag igen fått blåsor (blodblåsor) på insidan av stortårna, som en konsekvens av värme och åtsittande skor.
Ryggen är betydligt mycket bättre. Har idag nästan inte haft något ont.
I morse var jag på labb och tog blodprover. När labbassistenten frågade hur jag mådde berätta jag om mina ryggproblem och oro inför morgondagens läkarbesök. Vi pratade sedan om att detta liv har ett slut och olika förhållningssätt och strategier som människor som drabbas av svåra sjukdomar har. En reaktion på att bli medvetandegjord om kroppens nedbrytbarhet är att bli arg och tycka att livet är orättvist. Denna reaktion tyckte hon var vanlig hos människor som levt ett bra liv och tagit ansvar för sin egen hälsa.
Igår var jag och sjöng i kören i flera timmar inför lördagens kulturnatt i Uppsala. Idag har jag varit på torget i Enköping för att prata jämställdhet. Miro som var med fotade och lade ut på facebook.
Just nu har jag lite orospirrningar inför morgondagens läkarbesök, samtidigt som jag känner en viss tillförsikt inför att cellgiftbehandlingen nog ändå fungerar. Och så kommer i mitt huvud: Får man utmana ödet genom att skriva om positiva förväntningar? Tänker jag som inte tror på ödet.
På fredag ska tandläkaren fortsätta rotfylla mina tänder. Hoppas att hon också hittar och kan rotfylla den tredje roten, så jag slipper gå till specialist.
Ryggen är betydligt mycket bättre. Har idag nästan inte haft något ont.
I morse var jag på labb och tog blodprover. När labbassistenten frågade hur jag mådde berätta jag om mina ryggproblem och oro inför morgondagens läkarbesök. Vi pratade sedan om att detta liv har ett slut och olika förhållningssätt och strategier som människor som drabbas av svåra sjukdomar har. En reaktion på att bli medvetandegjord om kroppens nedbrytbarhet är att bli arg och tycka att livet är orättvist. Denna reaktion tyckte hon var vanlig hos människor som levt ett bra liv och tagit ansvar för sin egen hälsa.
Igår var jag och sjöng i kören i flera timmar inför lördagens kulturnatt i Uppsala. Idag har jag varit på torget i Enköping för att prata jämställdhet. Miro som var med fotade och lade ut på facebook.
Just nu har jag lite orospirrningar inför morgondagens läkarbesök, samtidigt som jag känner en viss tillförsikt inför att cellgiftbehandlingen nog ändå fungerar. Och så kommer i mitt huvud: Får man utmana ödet genom att skriva om positiva förväntningar? Tänker jag som inte tror på ödet.
På fredag ska tandläkaren fortsätta rotfylla mina tänder. Hoppas att hon också hittar och kan rotfylla den tredje roten, så jag slipper gå till specialist.
måndag 6 september 2010
Besök hos sjukgymnast
Idag har jag varit hos en sjukgymnast. Hon har konstaterat att jag inte har några allvarliga skador på mina diskar mellan kotorna. Vi har också gått igenom övningar som är bra för mig. Jag bör ha ett core-tänkande, alltså göra mer specifika övningar för rygg, mage, bålstyrka och stabilitet. När jag gör mina yogaövningar ska jag lägga till ett ökat fokus på mage- och ryggmuskler, så att jag medvetandegör mig själv om hur jag håller bäckenet i övningarna. Jag ska inte göra yogarörelsen Uttanasana, eftersom det blir ett för stort tryck på mina diskar i denna rörelse. Finns andra övningar som kan ge samma resultat men med mindre skadlig belastning.
I samtalet med sjukgymnasten kände jag hur jag vill få henne att säga att jag kan fortsätta med medeljympa. Det är bättre med vattenjympa för min kropp, och det är bättre att jag går på baspass eller core-pass, så att jag inte belastar och stressar kroppen för mycket.
Eftersom jag så gärna vill gå på medeljympa så kan jag göra det om jag lyssnar inåt och låter bli att hoppa. Ska också noga känna in hur det känns efter passet, om det bygger och stärker min kropp eller bryter ned den.
Känner i både kropp och känsla vilka starka krafter som finns i mig för att genomföra det jag vill. Tror att det är bra för hälsan att pröva det huvud och kropp är fyllt av. Få se om det blir medeljympa eller core nästa gång.
söndag 5 september 2010
Om att gå vilse
Har just avslutat en bok ”Etnografiska observationer”. I kapitlet ”På drift” skriver Erik Ottoson ”Om den egna erfarenheten är den viktigaste källan till insikter, är den samtidigt den mest påtagliga begränsningen. Det är helt enkelt svårt att se bortom sin egen horisont.” Han föreslår att ett sett att upptäcka nya saker är att rent fysiskt försätta sig i nya situationer för att horisonten ska förskjutas. Han föreslår att man ska prova att gå vilse.
Min dotter ringde i morse och frågade om jag ville hänga med en sväng ut med båten. Tänkte att det nog egentligen blev för mycket, eftersom jag också bestämt med en kompis att plocka svamp, men möjligheten att få träffa dotter och barnbarn gjorde att jag hängde med.
På eftermiddagen strövade jag runt i skogen efter svamp med min kompis, vi samtalade om saker som känns viktigt, hittade kantareller lite här o var och gick åt de håll som skogen såg mest lockande ut.
Igår kände jag mig ganska deppig och ensam. Grät en skvätt. Livet kändes tungt och grinigt. Idag är jag glad och känner mig ganska energisk. Har fortfarande ont i ryggen, men känner större tillförsikt. Jag har delvis gått vilse i skogen och min känslohorisont förändras när jag med barnbarn i knät åker båt, grillar korv på sandstrand och plockar lingon i tallskog. Livet har nog en morgondag, men är framförallt här och nu. Och just idag mår jag bra.
Min dotter ringde i morse och frågade om jag ville hänga med en sväng ut med båten. Tänkte att det nog egentligen blev för mycket, eftersom jag också bestämt med en kompis att plocka svamp, men möjligheten att få träffa dotter och barnbarn gjorde att jag hängde med.
På eftermiddagen strövade jag runt i skogen efter svamp med min kompis, vi samtalade om saker som känns viktigt, hittade kantareller lite här o var och gick åt de håll som skogen såg mest lockande ut.
Igår kände jag mig ganska deppig och ensam. Grät en skvätt. Livet kändes tungt och grinigt. Idag är jag glad och känner mig ganska energisk. Har fortfarande ont i ryggen, men känner större tillförsikt. Jag har delvis gått vilse i skogen och min känslohorisont förändras när jag med barnbarn i knät åker båt, grillar korv på sandstrand och plockar lingon i tallskog. Livet har nog en morgondag, men är framförallt här och nu. Och just idag mår jag bra.
lördag 4 september 2010
Tro på ödet eller på solidaritet
Jag tror inte på ödet, men ändå så gör jag ibland saker eller låter bli att göra saker för säkerhets skull. Människor vill väl alltid ha makt över sitt eget liv. Drabbas man av en svår sjukdom, har svårt att få pengarna att räcka för att man har låga inkomster eller blir illa behandlad på jobbet är risken större att man känner sig maktlös.
Ingen vill väl vara maktlös och då är det lätt att tänka att om jag köper en lott, prövar någon alternativ metod eller om jag ändrar taktik så blir allt bättre. Ju svårare problem man har desto större risk är det att man söker enkla lösningar, särskilt om man känner sig ensam i sitt elände.
Det är också lätt att fastna i tankar om vad man inte har gjort eller har gjort fel och att fattigdomen eller sjukdomen enbart är en konsekvens av det egna handlandet. Det man drabbats av kan anses bero på att man utmanade ödet eller övernaturliga krafter eller agerade ogenomtänkt. Andra som är rädda för att drabbas, kanske också vill att det är individens fel, för då finns det saker man själv kan göra för att skydda sig.
Jag tror på gemensam kollektiv kamp för ett bättre samhälle. Det är genom kollektivt och solidariskt arbete som välfärdssamhället har byggts upp och det är individualistiska, känslostyrda och egoistiska ideologier som raserar välfärden. Jag tror alltså varken på ödet eller på enkla lösningar. Men visst är det lätt att i känslomässiga tillstånd söka den kortsiktiga lyckan och den enkla vägen och kanske lägga skulden på någon kanske t.o.m. på odefinierbar synd.
Rösta medvetet och gärna till vänster i valet. Men framförallt lägg din röst på det parti du verkligen tror på.
Ingen vill väl vara maktlös och då är det lätt att tänka att om jag köper en lott, prövar någon alternativ metod eller om jag ändrar taktik så blir allt bättre. Ju svårare problem man har desto större risk är det att man söker enkla lösningar, särskilt om man känner sig ensam i sitt elände.
Det är också lätt att fastna i tankar om vad man inte har gjort eller har gjort fel och att fattigdomen eller sjukdomen enbart är en konsekvens av det egna handlandet. Det man drabbats av kan anses bero på att man utmanade ödet eller övernaturliga krafter eller agerade ogenomtänkt. Andra som är rädda för att drabbas, kanske också vill att det är individens fel, för då finns det saker man själv kan göra för att skydda sig.
Jag tror på gemensam kollektiv kamp för ett bättre samhälle. Det är genom kollektivt och solidariskt arbete som välfärdssamhället har byggts upp och det är individualistiska, känslostyrda och egoistiska ideologier som raserar välfärden. Jag tror alltså varken på ödet eller på enkla lösningar. Men visst är det lätt att i känslomässiga tillstånd söka den kortsiktiga lyckan och den enkla vägen och kanske lägga skulden på någon kanske t.o.m. på odefinierbar synd. Rösta medvetet och gärna till vänster i valet. Men framförallt lägg din röst på det parti du verkligen tror på.
fredag 3 september 2010
Mer om oro
Jag har tidigare skrivit om oro vid flera tillfällen och tankarna fortsätter på detta tema. Oro och jympa. Detta liv tar slut och vad som händer sedan vet ingen, men många har uppfattningar om att livet fortsätter i andra former eller tar slut.
Jag oroar mig inte för vad som händer efter döden, men däremot i detta liv.
I förrgår skrev jag att jag tror att de cellgifter jag får nu (Caelyx) inte längre hjälper, eftersom jag hade fortsatt ont i ryggen. Idag känns ryggen bättre och tilliten till den behandling jag nu får har ökat. Har faktiskt knappast oroat mig alls idag, eftersom ryggen inte har gjort sig påmind. Ibland, som t ex i onsdags, tänkte jag att jag inte ska lura mig själv och stoppa huvudet i sanden, så det är bäst att inse att mitt ryggonda beror på försämringar. Idag tänker jag istället att jag mer borde ta dan som den kommer och att jag mer eller mindre dagligen har oroat mig. Andra tankar som dyker upp är att någon gång kommer jag också drabbas av sådana försämringar så att jag blir mer permanent orörlig. Jag har ju mött så många andra som långsamt har brytits ner av sin cancersjukdom och sedan dött.
När jag skriver detta kommer tanken att andra människor också bryts ner och dör - inte bara cancersjuka. Och alla oroar sig säkert för något, men det är olika hur ofta och hur mycket. Tänker på allt jag har oroat mig för i livet:
Gläds åt att jag just nu inte oroar mig. Känner mig trött och glad. Härligt VA.
Trevlig helg
Jag oroar mig inte för vad som händer efter döden, men däremot i detta liv.
I förrgår skrev jag att jag tror att de cellgifter jag får nu (Caelyx) inte längre hjälper, eftersom jag hade fortsatt ont i ryggen. Idag känns ryggen bättre och tilliten till den behandling jag nu får har ökat. Har faktiskt knappast oroat mig alls idag, eftersom ryggen inte har gjort sig påmind. Ibland, som t ex i onsdags, tänkte jag att jag inte ska lura mig själv och stoppa huvudet i sanden, så det är bäst att inse att mitt ryggonda beror på försämringar. Idag tänker jag istället att jag mer borde ta dan som den kommer och att jag mer eller mindre dagligen har oroat mig. Andra tankar som dyker upp är att någon gång kommer jag också drabbas av sådana försämringar så att jag blir mer permanent orörlig. Jag har ju mött så många andra som långsamt har brytits ner av sin cancersjukdom och sedan dött.
När jag skriver detta kommer tanken att andra människor också bryts ner och dör - inte bara cancersjuka. Och alla oroar sig säkert för något, men det är olika hur ofta och hur mycket. Tänker på allt jag har oroat mig för i livet:
Gläds åt att jag just nu inte oroar mig. Känner mig trött och glad. Härligt VA.
Trevlig helg
torsdag 2 september 2010
Rynkor och kvinnor
Jag deltar i valrörelsen genom att hålla ihop vänsterpartiets kvinnopatruller som har funnits i mer än 25 valrörelser i Uppsala län. Namnet är kanske lite tveksamt, men det blir en del av vår historia att fortsätta säga kvinnopatruller. Idag får män gärna vara med.
För att komma in i en känsla av styrka och gemenskap är det roligt att spela gamla låtar. Därför har jag gjort i ordning en CD, med kända sånger såsom ”Vi är många, vi är hälften, ” Hanna från Arlöv” och ”Vi måste höja våra röster för att höras”. När musiken var igång i tisdags när jag var ute på torgmöte, såg jag att många log igenkännande och verkade må lite gott av sångerna.
En sång som jag är lite mer stillsam och som jag tycker mycket om är
”Kärlekssång till en kvinna på femtio år”
DU kvinna på femtio år
Ditt ansikte bär spår
Av årens erfarenhet
Du är vacker av allt du vet
Du är vacker för du är unik
Unik som var och en i vår publik
Jag har tidigare skrivit om åldersnoja. Jag tror att ovanstående text har hjälpt mig att inte bry mig om mina rynkor. När jag var trettio kom de första rynkorna och jag tyckte inte det var något problem. Minns däremot andra som oroade sig över årens minnesmärken. Idag är nog den oron betydligt större. Det värsta är väl att flera gör en massa operationer för att minska spåren av rynkor som man egentligen i en sund kultur borde vara stolt över. Vart tar livs visdomen vägen, när så många vuxna beter sig som om man var i värsta puberteten???
Åldersfixering är för mig ett skäl till att vara feminist och stolt över sig själv. Att kvinnor ska se unga och vackra ut styr inte enskilda individer över utan det har med samhällsnormen/samhällskulturen att göra. Men ju fler vi är som vägrar underordna oss dagens ”negativa” skönhetsideal, desto bättre.
Fotot är taget av Elisabeth Ohlsson Wallin och jag har hämtat det på hemsidan
För att komma in i en känsla av styrka och gemenskap är det roligt att spela gamla låtar. Därför har jag gjort i ordning en CD, med kända sånger såsom ”Vi är många, vi är hälften, ” Hanna från Arlöv” och ”Vi måste höja våra röster för att höras”. När musiken var igång i tisdags när jag var ute på torgmöte, såg jag att många log igenkännande och verkade må lite gott av sångerna.
En sång som jag är lite mer stillsam och som jag tycker mycket om är
”Kärlekssång till en kvinna på femtio år”
DU kvinna på femtio år
Ditt ansikte bär spår
Av årens erfarenhet
Du är vacker av allt du vet
Du är vacker för du är unik
Unik som var och en i vår publik
Jag har tidigare skrivit om åldersnoja. Jag tror att ovanstående text har hjälpt mig att inte bry mig om mina rynkor. När jag var trettio kom de första rynkorna och jag tyckte inte det var något problem. Minns däremot andra som oroade sig över årens minnesmärken. Idag är nog den oron betydligt större. Det värsta är väl att flera gör en massa operationer för att minska spåren av rynkor som man egentligen i en sund kultur borde vara stolt över. Vart tar livs visdomen vägen, när så många vuxna beter sig som om man var i värsta puberteten???
Åldersfixering är för mig ett skäl till att vara feminist och stolt över sig själv. Att kvinnor ska se unga och vackra ut styr inte enskilda individer över utan det har med samhällsnormen/samhällskulturen att göra. Men ju fler vi är som vägrar underordna oss dagens ”negativa” skönhetsideal, desto bättre.
Fotot är taget av Elisabeth Ohlsson Wallin och jag har hämtat det på hemsidan
onsdag 1 september 2010
Ryggont och oro
Min rygg fortsätter att göra ont. Det värsta är inte det ryggonda i sig utan att jag tror att de cellgifter jag får nu (Caelyx) inte längre hjälper. Om en vecka har jag ett läkarbesök och då tror jag att jag ska byta cellgiftsort. När jag skriver detta har jag fortfarande lite hopp om att nuvarande behandling hjälper så att jag slipper byta, men hoppet är nu väldigt litet. Jag tror däremot att andra cellgifter hjälper mig, men vet förstås inte hur länge. Dessutom innebär andra cellgifter fler behandlingar och troligen fler biverkningar. Dessa tankar snurrar hela tiden i mitt huvud och gör mig ganska okoncentrerad och trött.
Andra tankar som snurrar är andra kvinnor jag lärt känna, som fått bröstcancer eller andra cancerformer och som nu är döda. Många fick cancer efter mig, men fick inte leva så länge. Jag saknar och sörjer, men är glad över den tid jag fick ha tillsammans med mina nu döda vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)