Om att gå vilse

Har just avslutat en bok ”Etnografiska observationer”. I kapitlet ”På drift” skriver Erik Ottoson ”Om den egna erfarenheten är den viktigaste källan till insikter, är den samtidigt den mest påtagliga begränsningen. Det är helt enkelt svårt att se bortom sin egen horisont.” Han föreslår att ett sett att upptäcka nya saker är att rent fysiskt försätta sig i nya situationer för att horisonten ska förskjutas. Han föreslår att man ska prova att gå vilse.


Min dotter ringde i morse och frågade om jag ville hänga med en sväng ut med båten. Tänkte att det nog egentligen blev för mycket, eftersom jag också bestämt med en kompis att plocka svamp, men möjligheten att få träffa dotter och barnbarn gjorde att jag hängde med.

På eftermiddagen strövade jag runt i skogen efter svamp med min kompis, vi samtalade om saker som känns viktigt, hittade kantareller lite här o var och gick åt de håll som skogen såg mest lockande ut.

Igår kände jag mig ganska deppig och ensam. Grät en skvätt. Livet kändes tungt och grinigt. Idag är jag glad och känner mig ganska energisk. Har fortfarande ont i ryggen, men känner större tillförsikt. Jag har delvis gått vilse i skogen och min känslohorisont förändras när jag med barnbarn i knät åker båt, grillar korv på sandstrand och plockar lingon i tallskog. Livet har nog en morgondag, men är framförallt här och nu. Och just idag mår jag bra.