Dagen efter

Som vanligt när jag fått cellgiftbehandling och cortison så har jag sovit dåligt. I morse var jag varm och lite röd i ansiktet. Smaken i munnen var också annorlunda och jag lite trött. Kände obehag i magslemhinnan idag, ungefär som magkatarr. Tog några Novalucol. Det hjälper. Har jobbat mellan 8.30 och 16. Det har gått bra, men det var skönt att göra lite yoga nidra när jag kom hem. Somnade till en liten stund. Nu har jag nyss kommit hem från kören. Trallade den sist sjungna sången ”Ett glas öl” när jag cyklade hemåt.

När vi sjöng Anthem, en känslomässig ganska högtravande gammal sång, tänkte jag på min vän som dog igår. Bilder av hur hon låg och sov djupt och okontaktbar i går morse finns kvar i mig. När jag sköljde munnen med Mucostatin idag tänkte jag på hur noga hon gjorde det förra gången jag besökte henne på sjukhusavdelningen. Jag gjorde lika noga idag som hon då. Tänker också på när vi för en månad sedan gick från sjukhusavdelningen och ner förbi Reggeafestivalen, hon, jag och hennes man. Då var vi alla närvarande och koncentrerade i våra samtal. Hon var trött men hade tillräckligt med energi och lust för att gå en ganska lång tur. Ville klara av att gå och mådde nog bra av det. Nu är hon död.


För någon månad sedan sa hon att hon var så rädd. Den rädslan fanns det som jag uppfattade det inget kvar av när hon dog. Döden kom lugnt och försiktigt som en befriande vän när kroppen har snärjt fast hela ens jag i ett fullständigt beroende till omgivningen. När det inte längre finns något värdigt liv så vill jag också dö som min vän– lugnt, stilla och befriande.

Tycker att några strofer i dikten ” En sång om frihet” Bo Zetterlind skrivit är så fina ....”det finns en strand i varje själ” och ”det finns en frihet utan sår”.