När jag fick cancerbeskedet 1994 var jag rädd för att jag inte skulle få uppleva sommaren 1995. När jag fick veta att jag hade metastaser i skelettet julen 1998 och beskedet att den cancer jag hade var kronisk hoppades jag ändå på att bli frisk. Jag minns tillfällen när jag blev arg, när andra lyftes fram som förebilder för mig, för att de hade klarat sig med metastaser i 10 år. Jag ville inte dö i förtid av cancer och absolut inte före normal pensionsålder. När jag drabbades var jag 40 år, när metastaserna upptäcktes 44 år och nu är jag 56 år.
Vartefter åren gått och min kropp fått många cancerbehandlingar har mina förhoppningar om att bli botad minskat. Nu handlar mina förhoppningar snarare om att kunna jobba ytterligare några år och att få följa mina barnbarn och se dem växa och börja skolan.
Oron handlar inte så ofta om liv eller död, utan om att jag vill fortsätta klara många olika saker. Har påverkats ganska mycket av att ryggen gör ont och påminner mig om cancern. Är glad varje gång kroppen klarar ytterligare ett jympapass. Nu när jag är inställd på att behöva byta behandling, så vågar jag bara planera ett jympatillfälle åt gången, eftersom jag är rädd för att trolig metastastillväxt ska gör att jag knappt ska klara att gå. Så nu har jag fokus på att jag ska klara att göra jympa på måndag och så får vi se om det funkar på torsdag också.
På så sätt kan jag se hur jag har flyttat min oro fram och tillbaka över åren. Först var det nog ångest över att jag kanske skulle dö och sedan när behandlingen jag fick verkade fungera tänkte jag inte så mycket på cancern. Därefter när metastaserna upptäcktes, så handlade oron om att inte få bli frisk. När jag sedan blivit sämre har jag mer börjat kalkylera med ”Hur länge?” Jag sätter upp lite olika mål utifrån hur jag mår, ibland handlar det om ett år framåt och ibland om fem år framåt. Likaså sätter jag mål över hur länge de cellgifter jag får ska fungera. Genom att bestämma mig för en tidpunkt längre fram kan jag hantera oron och leva i nuet. Nu har jag bestämt mig för att nästa behandling ska fungera länge och är inställd på att byta cellgifter tisdag 12 oktober.
På P1 Studie Ett idag blev Agneta Klingspor intervjuad om sin bok "Stängt pga hälsosjäl" Hon berättar om sin oro och ångest efter att ha drabbats av bröstcancer.
För övrigt gick det riktigt bra att jympa idag och jag har inte ätit något smärtlindrande sedan i går morse, då jag tog en Magnecyl mot huvudvärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar