tisdag 31 januari 2012

Vad är skicklighet?

Lyssnade på Jan Björklund på P1 i morse.
Regeringen vill införa särskilda övningsskolor där blivande lärare ska få kvalificerad handledning under sin praktiska utbildning. Vi ska
”införa särskilda övningsskolor där vi samlar ihop ganska många lärarkandidater som då får ha klasserna på de skolorna. Då samlar vi också väldigt skickliga lärare och handledare som hela tiden ska följa lärarkandidaterna, följa upp kvalitén, ge tips och råd och ha utvärdering efter varje lektion, för att höja kvalitén, säger Björklund.”

Regeringen ska alltså inrätta ett slags elitskolor, med skickliga lärare. Här ska lärarstudenter lära sig undervisa. Det blir utvaldhet och särlösning på flera sätt

  1. Vissa skolor blir särskilt utvalda. Elever som går där får speciell undervisning av speciella lärare. Det blir en form av segregation.
  2. Vissa s.k. skickliga lärare flyttas ihop på en skola. De blir utsedda som unika, detta delar upp lärarkåren i extra skickliga och vanliga lärare.
  3. Lärarstudenterna får inte heller möta ”verkligheten” i vanliga skolor, med vanliga lärare.
 Jag är väldigt kritisk till Jan Björklunds skolpolitik. Den känns så svartvit och elitistisk. Nuvarande system där de flesta skolor tar emot lärarkandidater som finns nära lärarhögskolorna, ger flera vinster.  Skolorna får stimulans och utvecklas genom sina kontakter med lärarstudenter, lärarhandledare och lärarhögskolan. Lärarstudenter och lärarhögskolor har kontakter och får inputs från många olika skolor. Lärarstudenterna möter ”verkligheten” i skolan.
De brister som påtalats med nuvarande system kan säkert avhjälpas om handledarna får mer tid och fortbildning för sina viktiga insatser. Om lärare som är intresserade turas om att vara handledare, så sprids den kunskap som sådana uppdrag ger till fler. Genom att lärarhögskolorna ställer krav, följer upp och utvärderar den skolförlagda lärarutbildningen kan alla utvecklas. Ingen är född skicklig eller oskicklig.

måndag 30 januari 2012

Svarta hål, tomhet och hopp

Nu har jag bytt behandling. Hade förhoppningar om en fortsätning med Taxotere och Xeloda och med fyra veckors mellanrum istället för tre. Istället har jag fått cellgiftet Halaven idag, ett nytt cytostatikum som är utvunnet från den japanska havssvampen Halichondria okadai. Substansen är den första i sin klass och ges till patienter som har långt framskriden bröstcancer, med hög andel skelett-, lever- och lungmetastaser och flera tidigare genomgångna cellgiftbehandlingar.

Orden patienter med långt framskriden bröstcancer vill jag inte höra. De gör ont i mig, hatar att ha långt framskriden bröstcancer.  Känns som ett svart hål, den svarta döden och jag vill leva.
Som ofta kommer det upp gamla sånger i mitt huvud när jag känner glädje eller sorg. Just nu hör jag Lena Granhagen sjunga Wolf Biermann i mitt inre.
”Det är den svarta Död, det är den vita Död, det är den röda Död, å min kära Kära.”

Texten handlar om krig och mördande.  Men för mig känns orden som ett utlopp för förtvivlan, svarta ord som  blir till såväl besvärjelse som befrielse.
Läkarbesöket var inte bara svart. Mina grusade förhoppningar ledde till en tomhetskänsla. Samtidigt var labbsvar och skiktröntgenresultat tillsammans dubbeltydiga.
Datortomografin visade att jag har nya små metastaser i levern, samtidigt som de gamla levermetastaserna har fortsatt krympa. Troligen har det skett mutationer i cancercellerna, så att några blivit immuna mot cellgiftbehandlingen jag fått och därför börjat växa. Samtidigt håller cellgifterna tillbaka andra cancerceller.
Jag har vatten i lungsäcken, vilket förklarar min andfåddhet. I ena lungan finns nästan en halv liter vatten och i andra några deciliter. Om besvären ökar går det att tappa lungorna på vatten.
Lungproblemen kan antingen bero på metastaser i lungorna eller vara en effekt av Taxoterebehandlingarna.  Jag har nu fått elva behandlingar sedan maj 2011 och efter så många behandlingsomgångar är det vanligt att kroppen samlar vatten någonstans. Totalt har min kropp fått Taxotere 26 gånger. Förhoppningsvis har jag inte cancer i lungorna. Får kroppen vila från Taxotere kan jag klara sådana behandlingar igen senare.
Labbproverna såg bra ut. Ca-15 har gått ner med ytterligare sex procent till 281. Levervärdena var bättre och inga labbvärden hade försämrats.
Nu hoppas jag på att Halaven fungerar, slår ut de levermetastaser som börjat växa och gör att alla metastaser dör. Om Halaven håller cancern stången under minst några månader, kan jag sedan kanske återgå till Xeloda och Taxotere. Dessutom kommer det säkert nya fungerande cancerbehandlingar om jag får leva ett tag till. Det finns hopp.

Läkemalva från min gamla trädgård

söndag 29 januari 2012

Tankar om tid

Tid hade jag när jag var barn, tid att ha roligt och långtråkigt på. Sedan har tiden rusat iväg i som det bland känns ett allt snabbare crescendo.

Min tid räckte ändå till ganska mycket när jag var ensamstående mamma. Den räckte till att jobba, ta hand om barn och gå på politiska möten.
När dottern kom upp i tonåren räckte tiden utöver att vara kommunalråd också till att så och skörda, klippa gräs och gå i skogen, sköta hus och städa, träna på Friskis & svettis och träffa vänner.
Nu räcker tiden knappast till mer än att jobba halvtid och gå på något politiskt möte i månaden. Jag har ingen trädgård, slarvar med städningen, hinner knappast med att träna och tittar aldrig på TV. Det jag gör är framförallt att träffa barn och barnbarn när det passar dem och därutöver facebookar, mejlar och bloggar jag. Jag gör och gör av med min tid, men vad vill jag egentligen göra? Och hur mycket ska jag försöka styra mitt liv? Kanske är helt OK att bara facebooka och mejla och blogga och följa stundens ingivelse och tidens ström.

lördag 28 januari 2012

Min stund på jorden

Jag avslutar presentationen av mig själv på bloggen med: Hur länge får jag leva? Namnet på Willhelm Mobergs bok ”Din stund på jorden” berör. Orden ger mer än ett intellektuellt konstaterande att mitt liv tar slut. De berör på djupet. Googlade och hittade presentationen av pjäsen ”Din stund på jorden” på Stockholms stadsteater.

”Året är 1962. Albert Carlson har arbetat som affärsman i Amerika i hela sitt vuxna liv. Nu sitter han på sitt hotellrum i Kalifornien och gör bokslut över sitt liv. Återstår bara att dö. Bruset från Stilla havet för honom tillbaka i tankarna till sorlet från Bjurbäcken i barndomens Småland. Där brukade han fiska med sin storebror Sigfrid. Sigfrid, som gick bort i en sjukdom när Albert var liten. Albert minns honom och hans uppmaning om att ta vara på livet: ”Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!” Men hur har Albert egentligen förvaltat sin stund på jorden?”

Tänker på vänner som har dött av sin cancer. Tänker på Maj, Carina, Ann, Sonja, Stina, Tina, Lena. Tänker också på kvinnor jag mött via mitt bloggande, på Agneta och Eva. Båda har lämnat kommentarer på min blogg. Det ger också en gemenskapskänsla, vi delar samma erfarenheter, vi har något som binder ihop oss och vi försöker uttrycka det vi upplever till andra. Låter Agneta och Eva vara kvar som följare på min blogg, trots att de inte finns kvar vid sina datorer.

Alla kvinnor jag mött, som nu är döda, var starka individer. Jag bär med glädje och sorg med mig deras ansikten, uttryck och de spår deras personligheter satt i mig. Jag lever såväl i dåtid som i nuet. Dåtiden ger också mitt nu.

I natt skrev jag ” Tror att jag får positiva besked när jag träffar läkare på måndag.” Min betoning idag är på ordet tror, för ingen kan veta. Många kvinnor jag mött trodde de skulle få leva längre. Döden kom fort för dem. Kanske är det en fördel att få leva fullt ut med tankar om framtiden fram till någon dag före detta liv tar slut. Kanske är det motsatta en fördel, att hinna med att ta avsked. Jag vet inte. Jag vet däremot att jag inte kan regissera mitt eget liv, den stund jag har på jorden.

Denna krukväxt fick jag av en bröstcancervän ett år innan hon dog julen 2009. Då blommade den. Hoppas få den att blomma igen.

Veckan som gått

Hälsa
Har jobbat ganska mycket denna vecka. Orkat!!! Är trött, men inte lika trött som jag varit. Tänker på saker som läker. Nu var det länge sedan jag hade vätskande infekterande naglar och ett infekterat skavsår på ena hälen. Naglarna är fortfarande konstiga men bättre. Kanske kan de bli normala och användbara framöver. Har varit på Friskis & Svettis gym idag. Gick ganska bra, vilket gjorde det roligt. Hade en vän som privat instruktör. Tror att jag får positiva besked när jag träffar läkare på måndag.

Demokrati och moderaterna
Moderaterna väljer när, var och hur de ska träffa journalister och granskas sällan. Journalister som vill granska får ingen kontakt. Läs t ex om hur Filippa Reinfeldt, finanslandstingsråd i Stockholm undviker kritiska frågor. Enligt en debattartikel i ETC Stockholm så syns Filippa Reinfeldt
”oftast i ofarliga mediesammanhang där hon inte behöver försvara sin politik. Hon tackar ja till en lång intervju med livsstilsmagasinet Yourlife, med harmlösa frågor om kändisskap och hur hon hittar balans i sitt liv. Hon avslöjar vad hon ska bära för klänning inför Nobelfesten i Aftonbladet och berättar för Expressen hur hon ska fira in det nya året. Men att få tio minuter av hennes tid för att ställa frågor om den politik hon driver tycks däremot omöjligt.”

Håller med debattörerna om att moderaternas förhållningssätt och mainstreammedias accepterande av detta agerande är ett hot mot demokratin.

Teater Blancas Diktkabaré Resenären
Torsdag 2 februari ska jag gå på teatern ”Resenären” tillsammans med flera arbetskamrater. Teatergruppens arbete beskrivs i lokaltidningen. Teater Blancas heltidsarbetande, vuxna skådespelare har olika slags funktionsnedsättningar. De har inlärningssvårigheter, varierande självförtroende och är vana vid att i allmänhet inte bli tagna riktigt på allvar.

Gruppens konstnärliga ledare, Magnus Dahlerus berättar
”att nästa projekt för Teater Blancas del kan bli en film. Det gäller bara att hitta finansiering. Med filmen vill gruppen fördjupa bilden av människor med funktionsnedsättningar och visa deras förmågor att gestalta på scenen. Inte bara underhålla och skapa allmän acceptans som deras kolleger i Glada Hudikteatern gör till största delen.”

Magnus Dahlerus har varit i en arbetsgrupp jag samordnar och berättat om Blancas förhållningssätt. Ingen människa är rakt igenom ”normal” och Blanca är bra på att på ett mycket respektfullt sätt lyfta fram och fördjupa alla individers förmågor. Jag njuter och ser fram emot att få uppleva teaterns diktkabaré på torsdag.

Privata äldreboenden snålar med personal
10 procent färre anställda i privata äldreboenden jämfört med kommunala ger vinster åt aktiebolagen. Vårdföretagen sparar in drygt 800 miljoner kronor på att dra ner på personalstyrkan enligt en granskning från socialstyrelsen, läser jag i min lokaltidning. Riskkapitalföretagen påstår att vilken kvalitet personalen levererar är mycket viktigare än hur många man är. Samtidigt visar amerikansk forskning på samband mellan personaltäthet och kvalitet.

Jag tänker att personal på äldreboenden ständigt får nya arbetsgivare när äldreboendena konkurrensutsätts. Om kvalitet enbart handlar om det personalen levererar, vilket framförs av riskkapitalbolagen, så borde all personal få uppleva tryggheten av att slippa tvingas byta arbetsgivare. Dessutom bör utbildning och fortbildning prioriteras. Slutsats – upphör med konkurrensutsättningen och låt kommunerna sköta äldreomsorgen i egen regi och ställ krav på bra arbetsvillkor.

Om kvalitet också handlar om personaltäthet, vilket bland annat framförs av socialstyrelsens samordnare av äldreomsorg, så ska inga pengar gå till privata vinster. Slutsats - låt kommunerna sköta äldreomsorgen i egen regi.

Eller ge möjlighet till olika kooperativ och stiftelser utan vinstintressen att bedriva äldreomsorg om de kan garantera god arbetsmiljö för personalen.

Libyska fångar torteras
Läkare Utan Gränser har ställt in sin verksamhet i staden Misrata, eftersom patienter som behandlats för tortyrskador sedan återförts i fångenskap för fortsatta så kallade "förhör".  De nya libyska myndigheterna erkänner att de inte har kontroll över landets fängelser. Mest utsatta för våldet är tidigare Kadaffitrogna och färgade afrikaner från länder söder om Libyen.

Tänker att våld föder våld. Tänker också att omänskligheterna Libyens befolkning utsatts för under årtionden, dels beror på kapitalismen och f.d. kolonisatörernas intresse av oljan, dels beror på patriarkatet.

Tänker igen att kampen mot patriarkatet och kampen mot rasism är minst lika viktig, som kampen mot kapitalet.

Denna blogg har tagit alldeles för lång tid. Klockan är nu halv två på natten. Ett skäl till att det tagit tid är att det blivit svårare och svårare att hitta information på nätet. Tidningarna vill ha betalt och lägger därför inte ut allt material på sina webbsidor.

torsdag 26 januari 2012

Könsstereotyper och isärhållande eller intersektionalitet

Intersektionalitet Om en tänker och analyserar intersektionellt så gör en inte enkla uppdelningar i ”vi och dom”. Det tycker jag är en fördel när en ska arbeta med kön, könsidentitet, klass, ras, funktionsnedsättning och sexuell läggning i vardagen. Är syftet att skapa jämlika villkor i möten mellan människor så ska en akta sig för att stereotypisera olika grupper, eftersom ett sådant arbetssätt stigmatiserar människor. En uppdelning i motsatsparen man/kvinna, svensk/invandrare, gammal/ung leder till att maktmönster där några har bättre positioner och andra underordnas cementeras istället för att brytas upp.

Den symboliska och den materiella dimensionen
Att motverka dessa maktmönster kan kallas för att arbeta med den symboliska dimensionen, med att motverka ojämlikhet i vardagliga möten.

Detta står inte i motsats till att också arbeta med den materiella dimensionen, med att bedriva

• en klasskamp för ökade rättigheter för arbetstagare,

• en raskamp för att öka jämlikheten mellan invånare i de forna kolonierna och tidigare kolonisatörer och

• en kvinnokamp för att bryta könsmaktsordningen.

Jag anser inte att det finns någon motsättning mellan valet att ta strid för olika gruppers rättigheter och materiella resurser genom klasskamp, kvinnokamp, raskamp och att arbeta intersektionellt och att arbeta med den symboliska dimensionen. Ibland behöver en göra en uppdelning i ”vi” och ”dom” när en tar gemensam strid. Utan dessa kamper hade ojämlikheten varit ännu större på vårt klot.

Jämställdhetsarbete
Grunderna till denna text har jag hämtat från en magisteruppsats ”Att mäta jämställdhet” av Erika Bradner som bygger på en granskning av SKL:s (Sveriges kommuners och landstings)utvecklingsarbete ”Program för hållbar jämställdhet”.

I ett jämställdhetsarbete bör fokus ligga på relationen mellan makt och kön. Det är också viktigt att tänka efter så att inriktningen inte blir att uppnå en heteronormativ vision.

Heterosexualiteten kan fungera som ett obligatoriskt fundament, samtidigt som heterosexualiteten i sig framställs som själva grunden till jämställdhetsproblemet. Kärnfamiljen rekonstrueras genom att hemarbetet maskuliniseras och ett stereotypt isärhållande av könen upprätthålls.

Om jämställdhet framförallt ses som en rättvisefråga, riktats uppmärksamheten mot kvantifierbara mål och metoder. Anpassningsstrategin går ut på att justera obalanser, vilket ofta innebär ett kortsiktigt och kvantitativt inriktat rättvisearbete. Kvantitativa könsutjämnande mål och aktiviteter är enkla att mäta och ger snabba tydliga resultat. Genom att räkna antal kronor i plånboken, timmar i betalt och obetalt arbete, och antal män och kvinnor i olika rum och yrken, söker man få svar på frågan: blir samhället mer jämställt eller inte? Utjämningsarbete kan bli kortsiktigt och i värsta fall kontraproduktivt. Istället för att bredda könsnormerna uppnås en motsatt effekt där isärhållandet förstärks, skillnader betonas, och maktfrågor undviks. En sådan liberal feministisk rättighetsdiskurs kommer inte leda till någon större förändring, såvida inte de sociala relationer och framförallt heterosexuella strukturer som samhället bygger på samtidigt förändras.

Rådande system utmanas inte. Jämställdhet blir då en ouppnåelig vision där kvinnor och män både skapas i opposition till varandra och kontrasteras till den som avviker sexuellt.

En behöver granska och förstå varför det finns orättvisor mellan gruppen kvinnor och gruppen män. En förändringsstrategi går mer ut på att utmana strukturella förhållanden och maktordningar. Det kvalitativa förändringsarbetet kan dock vara svårt att mäta kvantitativt.

Så segrade den borgerliga jämställdhetsmodellen
Det är rubriken på ett pressmeddelande från Stockholms universitet

Avhandlingen ”Sida vid sida”, av Katharina Tollin, bygger på analyser av 35 års riksdagsdebatter.

Ur pressmeddelandet
”Varannan Damernas, pappamånad, Jämställdhetslagen, kvinnofridsreformen, jämställdhetsintegrering och statsminister Göran Persson kallar sig feminist. I början av 2000-talet såg jämställdhetspolitiken ut att vara radikalare än någonsin och gå framåt med stormsteg. Men i denna bild av jämställdhetspolitiken döljs något väsentligt. Jämställdhet visar sig inte bara vara en fråga om framåtskridande eller könskamp, utan ingår i ett större kraftfält där makten över ekonomi och arbete under lång tid stått på spel.”

Av doktorsavhandlingen framkommer att Socialdemokraterna, trots långt regeringsinnehav, sedan 1970-talet successivt anpassat sig till de borgerliga partiernas syn på jämställdhet. Det som under 1990- och 2000-talet upplevs som allmänna feministiska krav visar sig härstamma från de borgerliga partiernas 70-tals och 80-talsagenda. Jämställdhetspolitiken har stegvis utformats så att den är förenlig med ökade klyftor i samhället, privatisering av offentlig sektor och en individualiserad arbetsrätt.

Kampen mot orättvisor baserade på klass tonades ner under 1990-talet. Feministisk politik av idag bygger på en idé om att jämställdhet betyder rätten för kvinnor att konkurrera på samma villkor som män.

Fokuseringen på jämställdhetsintegrering innebar att lösningen blev nya verktyg och metoder, istället för mer genomgripande förändringar av arbetslivet och den ekonomiska politiken. En utgår bara från en maktordning och ser inte hur olika maktordningar förstärker eller försvagar varandra.

Inledare i Fria tidningen Så här avslutar László Gönczi sin inledare i onsdagsnumret av Fria tidningen:

”Tyvärr är jag rädd att den föråldrade devisen ”enade vi stå splittrade vi falla” fortfarande styr tänkandet i alltför hög grad. Partierna kommer att krampaktigt försöka värna om sin ställning, försöka släta över åsiktsskillnader och bilda valmaskinerier istället för att erbjuda ideologiskt motiverade val.


I väpnade strider hade säkerligen devisen sitt berättigande kanske även i klasskampen, men den är exempel på ett odemokratiskt tankesätt eftersom demokrati kräver öppna och ärliga politiker.”

Jämställdhetsparadoxen och intersektionalitet
Samhällets könsmaktsordning är mycket tydlig för mig, men jag tror på att ta fram statistik för att synliggöra orättvisorna. Det finns däremot risker med att redovisa orättvisorna utifrån kön, nämligen att vi befäster skillnaderna. Detta är jämställdhetsparadoxen. En gör tillfälliga anpassningar för att förbättra statistiken men maktordningarna består. Om en dessutom ställer gruppen kvinnor mot gruppen män, så befästs stereotyperna och könens isärhållande. Detta framgår av såväl Erika Bradners magisteruppsats, som av Katharina Tollins avhandling.

Tycker också att László Gönczi pekar på viktiga saker när han skriver om den i vardagen föråldrade devisen ”enade vi stå splittrade vi falla”. I klasskampen, könskampen, HBTQ-kampen, raskampen, funkiskampen måste en vara enig, men i vardagen behöver olika maktordningar stötas och blötas och analyseras intersektionellt. Makt agerar på flera nivåer eller dimensioner samtidigt. Varje person påverkas av flera olika strukturer och alla individer delas in i olika sociala kategorier. I allt arbete för ett mer jämställt eller jämlikt samhälle är det viktigt att ta hänsyn till maktens hela struktur.

Läs mer om intersektionalitet på intersektionalitet org

Ny s-ledare

Stefan Löfven beskrivs som en lugn och trygg person, som har förmågan att få folk att fungera tillsammans. En person som samlar partiet, så att partiet kan känna trygghet och enighet.

Jag har ingen aning om Stefan Löfven är ett klokt val, men undrar om en socialdemokratisk kvinna skulle få denna typ av positiva omdömen. I mina öron låter det som att socialdemokraterna vill ha en fadersfigur, den gode landsfadern. Patriarkatet stärker sitt grepp över Sverige oavsett om Stefan Löfven lever upp till de önskade förmågorna eller inte.

Tänker också att brådskan att tillsätta en ny s-ledare omöjliggjorde att en kvinna valdes. Ska en kvinna uppnå den högsta positionen i ett arbetarparti, måste hon nog i konkurrens med män visa att hon är mer kompetent, för att få en möjlig plattform att agera utifrån. Backlashen för feminismen blir tydligare och tydligare.

onsdag 25 januari 2012

Klockan är för mycket

Jag har länge jobbat med en blogg om jämställdhet och intersektionalitet. Ser att klockan är över elva på kvällen, så den hinner inte bli färdig nu heller.

Vill du ha något att läsa så rekommenderar jag fortsättningen på lokaltidningens artiklar om aktiv dödshjälp. I dagens tidning berättar Martin Engqvist varför han är stark motståndare till dödshjälp. Efter en våldsam bilkrasch hängde han upp och ned i en ravin, med ryggens fjärde kota krossad. Livet tog en tvär vändning och det finns tusen skäl att leva, tycker han enligt artikeln.

God natt

tisdag 24 januari 2012

Aktiv dödshjälp – nej tack

I Schweiz, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och några amerikanska delstater är dödshjälp tillåtet. Några människor tror att det skulle innebära en ökad trygghet att veta att en kan få dödshjälp om lidandet är stort, men inte jag.

För mig skulle det istället innebära ökad otrygghet. Jag vet inte idag vad jag tänker i morgon om livskvaliteten i mitt liv och vilka tankar jag har om döden. Däremot är jag idag rädd för svår smärta. Det jag känner väldigt starkt är att jag vill att mitt liv ska lämna min kropp när kroppen inte orkar ta fler andetag. När det är ”dags” att somna in. Aktiv dödshjälp skulle kännas som ett övergrepp på denna process.

Tror att det finns en risk att människors rädsla för smärta och/eller totalt beroende av andra gör att en vill fly från dödens väntrum, fly istället för att möta. Bara tanken att i ett svagt ögonblick ha bett om aktiv dödshjälp, för att i ett senare skede när en inte längre kan kommunicera med omvärlden, få en dödande dos läkemedel en inte längre vill ha gör mig rädd. Så nej tack till aktiv dödshjälp .

Min lokaltidning har idag en bra artikel från Uppsalas Hospice ”Ingen ber dem om dödshjälp”. 

Hospice ” är långt ifrån en omvårdnad som bara går ut på att vänta in döden med smärtlindring och ångestdämpande mediciner. Symtomlindring handlar lika mycket om samtal med patienterna och deras närstående, om individuellt stöd och om livskvalitet in i det sista.”

Onkologen Ulla Martinsson säger också att ”De allra flesta tycker att livet har en mening, även då man är svårt sjuk. Den rädsla som finns för att plågas in i det sista stämmer inte med verkligheten.”

För mig är Hospice en trygghet och tröst. Hoppas att det får finnas kvar och utvecklas. Alla svårt sjuka och döende patienter borde ha rätt till Hospice.

måndag 23 januari 2012

Jag oroar mig för framtidens äldreomsorg

Oroar mig över framtidens äldreomsorg. En kompis till mig som är sjuksköterska har sagt upp sig från sin tillsvidareanställning inom skattefinansierad privat utförd äldreomsorg. Hon vill jobba med äldre, men hennes kropp orkar inte med omänskligheten hos sin privata arbetsgivare.

Läser i lokaltidningen att det enligt en utredning av Regionförbundet i vårt län inom de närmaste åtta åren kommer att behöva rekryteras 5000 personer inom vård och omsorg. Samtidigt har Alliansens nya uppdelning i yrkesförberedande och högskoleförberedande gymnasieprogram gjort att antalet elever minskat kraftigt på vård- och omsorgsprogrammet.

I mitten av 90-talet hade den gymnasieskola i Uppsala som erbjuder vård- och omsorgsprogrammet fem parallellklasser. I höstas räckte antalet sökande bara till att fylla drygt en vanlig klass. Utbildningar som klassas som yrkesförberedande kräver tilläggskurser för att ge högskolebehörighet. Ungdomar väljer alltså bort denna möjlighet till att få jobb. Däremot finns det arbetslösa som vill jobba inom vård och omsorg, men platserna på komvux har dragits ner kraftigt.

Konkurrensutsättning av äldreboende sker kontinuerligt var fjärde år i Uppsala med möjlighet till två års förlängning. Länge har lägst lagda anbudsgivare vunnit upphandlingarna. Risken är alltså att personalen i Uppsalas äldreboenden får byta arbetsgivare var fjärde år, vilket knappast ökar attraktiviteten i yrket.

Vid konkurrensupphandlingarna har priserna pressats. Konsekvensen har blivit lägre kostnader för kommunen men färre antal anställda på boendena. När utföraren är ett privat aktiebolag med vinstintresse som drivkraft har arbetsmiljön för medarbetarna ytterligare försämrats.

Alliansens politik har alltså medfört försämringar för personalen och möjligheten att rekrytera unga som vill arbeta genom att

• göra om gymnasieutbildningarna så att eleverna inte automatiskt får högskolebehörighet på vård- och omsorgsprogrammet

• skära ner på antalet platser inom komvux

• konkurrensupphandla äldreomsorgen där den utförare som lägger lägst bud vinner

Konkurrensupphandlingarna påbörjades i Uppsala när borgarna hade makten 91-94 men socialdemokraterna och miljöpartiet har sedan fortsatt denna politik. Det enda parti som konsekvent motsatt sig skattefinansierad privat äldreomsorg är vänsterpartiet.

Jag undrar hur länge denna politik med försämringarna för medarbetare och äldre beroende av kommunens äldreomsorg ska fortsätta. Oroar mig för att verksamheten ska hamna i negativa spiraler, som blir svåra att häva. Ju färre som vill arbeta inom äldreomsorgen, desto större risk för fortsatta försämringar. Kvalitet inom äldreomsorgen handlar både om tillräckligt med pengar för att bedriva bra verksamhet och välutbildad motiverad personal.

Tänker också att om skattefinansierad äldreomsorgen inte håller en godtagbar kvalitet, kommer alla rika att efterfråga privat äldreomsorg som de själva betalar för. Det kommer då att uppstå en särskild äldreomsorgsmarknad för dem som inte är beroende av skattefinansierad verksamhet. Carema, Attendo care, Aleris m.fl. kan satsa på nya vinstgivande marknader. För den som har pengar finns alltid möjlighet att själva betala för kvalitet och att få personal till privat finansierad kvalitetsäldreomsorg är nog inget problem.

Vem förblir lojal mot kommunala äldreboenden om en har pengar och gamla mamma far illa av att bo där?

söndag 22 januari 2012

Tankar om veckan som gått

Partiledardebatten
I onsdags skrev jag gubbar, gubbar, gubbar efter att ha lyssnat på partiledardebatten, vilket kan låta nedsättande. Har ingenting emot gubbar, men tror att debatten skulle bli bättre om det fanns en etnisk och könsmässig blandning bland debattörerna. Tycker Jonas Sjöstedt hade många bra repliker, men saknade feministiska perspektiv på politiken från samtliga deltagare.

Fadime
Igår lyssnade jag på talen vid invigningen av Fadimes plats i Uppsala. Tycker att alla utom en talare klarade av att inte dela upp befolkningen i ”vi och dom”. Tänkte däremot på vilka allvarliga inverkningar patriarkatet har på människor över hela vårt klot, även om det kan se väldigt olika ut i olika delar av världen.

USA:s krigföring
Läser i Fria tidningen” Obamas globala avrättningskrig” att USA har fortsatt på den linje som Bush stakade ut, men med delvis annan retorik. USA lägger allt mer pengar på hemlig och högteknologisk krigföring, samtidigt som internationell rätt urholkas ytterligare.

Obama valde att ha mer eller mindre samma människor på centrala försvarsposter som Bush hade valt. Utrikespolitiken sitter fast med folk som tänker i samma gamla trånga banor om världen, och USA:s roll i den.

Fyra pelare i krigföringen som beskrivs i artikeln är:
”globala avrättningar; outsourcing av militära uppgifter; ett krig mot öppenhet; och en cementering av Bushadministrationens politik att fängsla självutnämnda fiender utan möjlighet till rättegång - att skapa politiska fångar.”

Process och partiledare
Följer förstås diskussionerna om processen runt ny partiledare inom socialdemokratin. Oroar mig över alla som trycker på för att det ska gå snabbt. Gläds därför åt Carin Jämtins uttalande ikväll. Hon kunde inte ge något svar på när Socialdemokraterna har en ny partiledare.

Vi har nu en ordentlig diskussion som är mycket bra. Alla förstår allvaret i stunden, alla förstår också att det är en helt unik situation i vårt partis historia.”

Enligt P1 betonade hon att det får ta den tid det tar.
Det vore ännu värre att rusa iväg och göra något bara för att vi känner oss jäktade av omvärlden. Vi ska göra rätt nu.”

Hon säger också
”Vi ska ha en tydlig process, som vi öppet berättar om. Sen ska vi landa under den här natten lite mer tydligt i vad det betyder.”

Heja Carin!!!

Tycker dessutom att Göran Greider har många kloka synpunkter. Läs t ex ledare i Dalademokraten  T ex avslutar han gårdagens ledare med
“att leda ett parti med en så grandios självbild som socialdemokratin är närapå en omöjlighet: Medierna är som hökar, men inte bara det: Väljarna förväntar sig en Messias. Och då är korsfästelsen alltid nära.


Men någon ärlig chans fick han inte. Det gör mig förbannad.


Vem ska efterträda honom? Ingen vet. Kanske växer Carin Jämtin nu naturligt in i rollen som efterträdare. Det skulle kunna bli en bra lösning. Men öppen debatt mellan olika kandidater vore det bästa.”

Bildning
Har ofta efterlyst behovet av bildning på denna blogg. Högskoleutbildning är inte nödvändigt för att en ska vara bildad. Däremot är förakt för högskoleutbildning hos politiker ett hot mot kreativitet och utveckling. Tänker igen på uppropet ”kom igen Lena
Hoppas socialdemokraterna tar tillvara bildade personer i sitt parti och att vänsterpartiet också gör det. Välfärden byggdes upp utifrån ett intellektuellt förhållningssätt. Tror på att politiken använder sig av aktuell forskning.

Och för övrigt anser jag att kampen mot patriarkatet och kampen mot rasism är minst lika viktig, som kampen mot kapitalet.

Hälsoläge

Klockan är fyra och jag är kvar i sängen. Har ändå fixat en massa saker, köpt teaterbiljetter, pratat i telefon, bakat bröd, tagit hand om krukväxter, städat en kökslåda, städat lite m.m. Har dessutom slitit en timme med att göra ett diagram över hur cancerfaktorn förändras i min kropp.
Känner oro och pirr när jag tar fram bilder över cancerns utveckling och nedbrytning av min kropp. Dessutom glömmer jag gång på gång hur jag gjorde sist så det tar tid att göra ett diagram och medför en frustration.

Fick för någon vecka sedan frågan om jag verkligen menade det jag bloggade om i julas, om att jag troligen inte lever nästa jul.
Känner mig just nu lite mer optimistisk eftersom nuvarande cellgiftbehandling fungerar och det känns bra i min kropp. Som du ser av diagrammet har cancerfaktorn sjunkit under en längre tid. Däremot är jag inte tillbaka till de lägre nivåer jag låg på för ett år sedan. I fredags gjorde jag skiktröntgen och måndag om en dryg vecka fårjag veta resultatet.

Det jag skrev i julas menade jag då. Nu känner jag en större tillit till att mitt liv ska rulla på ett tag till. Tron på vad min kropp orkar och klarar växlar från vecka till vecka.

lördag 21 januari 2012

Makten, vägen och målen

Jag tycker att var och en som har en maktposition då och då ska ta sig tid och ställa sig själv frågan:
Vad använder jag min makt till? Använder jag den för att vara lojal mot min organisation/mitt parti och/eller för att förändra samhället i den riktning jag tror på? Eller kan det vara så att jag framförallt använder min makt för att se till att bli återvald/får fortsätta på min position?

Jag tror att det är både mänskligt och vanligt att ett engagemang och tro på att en kan förändra och bidra till det goda på sikt leder till att en tappar tron på förändringsmöjligheten och istället blir en som framförallt verkar för att behålla sin egen position.

Jag tror också det är vanligt att en underskattar andras förmågor och överskattar sina egna förmågor, särskilt när en har en maktposition. Därför bör en alltid ge sig tid att reflektera över det egna ansvaret och andras ansvar.

En sak vet vi - makt kan korrumpera alla

Jag tycker att var och en som har en maktposition då och då också ska ta sig tid och ställa sig själv frågan:
Vad är viktigast vägen eller målet? Har en/organisationen rätt att agera odemokratiskt för att få igenom sina beslut? Har en/organisationen rätt att dölja saker för andra och att använda mindre trevliga maktmedel för att nå sina mål/samhällsmålen?

Dessutom har alla ett ansvar oavsett position att bidra genom att såväl stödja, som kritisera, som komma med nya förslag.

Jag har precis satt på P1 och hör just nu Håkan Juholt säga att han avgår. Han fick applåder och det är han värd.

fredag 20 januari 2012

Socialdemokratin och möjligheterna

Lyssnar på P1. Socialdemokraternas verkställande utskott har sammanträtt i två dagar. I eftermiddag har de haft presskonferens. Enda nyheten efter två dagarsmötet är att Juholt sitter kvar. I övrigt är det samma tugg som har pågått hela hösten. Vi har en lång väg att gå, vi ska åter bli ett statsbärande parti, vi har en bra politik som vi inte kommer ut med osv. Tycker det känns tröttsamt. Ett evigt malande om samma saker. Hör Ilmar Reepalu, kommunalråd (s) säga att vi måste komma ut med våra budskap om att skolan måste bli bättre och att vi ska motverka vinstintressen inom äldreomsorgen.

Tänker att det är gradskillnader och inte artskillnader mellan socialdemokraterna och moderaterna. Vet att det finns skillnader som har stor betydelse, men har också under lång tid följt hur socialdemokraterna följt borgarna i hälarna. Har borgarna sänkt skatten så accepteras detta med någon liten petning i marginalen. Har borgarna konkurrensutsatt äldreomsorgen och infört marknadstänkande inom skolan, så har socialdemokraterna i efterhand accepterat huvuddragen i detta.

Sedan bygger retoriken i opposition på att vi ska återgå till det välfärdssamhälle som fanns för mer än tjugu år sedan. Och så stångas socialdemokraterna inbördes, gammalsocialdemokrater mot ”moderna” socialdemokrater, men kommer inte med något nytt. A + B blir aldrig C, utan A är fast i sitt träsk och B i sitt.

Oroas av att ”alla” partier bygger varumärken och anlitar konsulter för att få ut sina budskap. ”Alla” partiledningar tror sig ha knäckt koderna för hur politiken ska föras, saknar känsliga öron i mötet med människor och tappar medlemmar.

Arbetarrörelsen fick makten genom att komma med något nytt; genom att tro på människan. En tydlig tillit till att arbetarklassens barn klarar högre studier lika bra som överklassbarnen, kombinerat med klasskamp i början och senare till Saltsjöbadsandan ledde till förtroende och makt. Tillsammans byggdes landet. Socialdemokraterna blev det nya stadsbärande partiet under årtionden.

Moderaterna vann valen genom att komma med något nytt, en falsk metod som kallas triangulering. En låtsas helt enkelt att en står för den politik “folk” vill ha, kallar sig arbetarparti etc. Mer falsk går det inte att bli, så den vägen hoppas jag är stängd.

Jag tycker att mycket av det gamla socialdemokratiska tänket var klokt, men en måste granska vad som gick snett. Tror mycket ligger i hur vi bygger maktstrukturer, där några kommer upp sig genom sina nätverk och sin retorik. Andra som tänker nytt uppfattas som obekväma och har svårt att göra sina röster hörda.

Jag tror alltså att socialdemokratin behöver granska sina egna normer och maktordningar. Kanske ska de lära av miljöpartiet och begränsa antalet mandatperioder en person kan bli vald.

En bra metod är också att granska en organisations makt- och möjlighetsstrukturer, att kartlägga helt enkelt. Vad är det som gör att vissa individer gör karriär medan andra förhindras? När en granskar möjlighetsstrukturerna tittar en på hur det ser ut med möjligheten för horisontell och vertikal förflyttning. Vilka uppfattningar finns om möjligheterna att göra karriär? Individens självuppfattning och självförtroende styr beteendet och detta är delvis beroende av kategoritillhörighet och partikultur.

När en granskar maktstrukturerna tittar en på vilka som har möjlighet att mobilisera resurser. Avgörande faktorer är vilka allianser en har och vilka en kan bygga.

Utöver att kartlägga makt- och möjlighetsstrukturer och att utveckla den egna politiken istället för att använda ”hack i häl” strategin, så tror jag att en bör arbeta normkritiskt.

torsdag 19 januari 2012

Tacktal till min kropp

När jag ser mitt femåriga barnbarns glädje över att kroppen är rörlig, stark och snabb minns jag min egen rörelseglädje som femåring.

I skolåldern kom små begränsningarna och tillrättavisningarna. Kroppen skulle tuktas och underordnas. Förmaningarna var hårdare mot flickor, för det visste en väl hur pojkar var. Men normerna tog inte ifrån mig min rörelseglädje.

I puberteten kom utseendefixeringen. Visst blev jag påverkad och hämmad men var nog tillräckligt stark i min stolthet över en fungerande kropp. Normerna tog inte ifrån mig min rörelseglädje och tillit till den egna kroppens duglighet och funktioner.

I 30-årsåldern kom de första rynkorna, en påminnelse om att kroppen blir äldre och i patriarkatsnormens och ålderfixeringens kultur fulare. Den hårdaste smällen mot min kroppsstolthet men den gick över.

Som 36 åring opererade jag bort en knöl ur höger bröst som inte innehöll cancerceller. Det lilla ärret efter operationen påminde bara om att min kropp var befriad från något ofarligt. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns kvar.

Som 40-åring opererade jag bort två tumörer från mitt högra bröst och 11 lymfkörtlar från armhålan. Kroppen strålades och utsattes för nio cellgiftbehandlingar. Min kropp var förhoppningsvis befriad från dödshoten. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns kvar.

Som 42-åring fick jag ont i ryggen, gick stelt och hade svårt med en del rörelser. Kroppsstoltheten fanns kvar, men rörelseglädjen försvann.

Som 44-åring upptäcktes metastaser i mitt skelett. Jag fick nya och starkare cellgifter i 9 omgångar. Inför sista behandlingen bad jag om sänkta doser för min kropp var så trött så jag nästa gav upp. Dosen sänktes och jag återfick min ork. Fick antihormoner och ökad tillit till min kropps förmåga att läka. Började träna på Friskis & Svettis. Fick tillbaka rörelseglädjen och behöll kroppsstoltheten.

Som 52-åring behövde min kropp kraftigare hjälp för att hålla tillbaka cancern. Nya cellgiftomgångar som gav trötthet, men som också hjälpte. Två sorters cellgifter reducerades efter 6 behandlingar till en ganska lindrig sort. Efter ett kortare uppehåll fortsatte jag på Friskis & Svettis. Kroppsstoltheten och rörelseglädjen fanns i mig.

Som 56-åring slutade cellgifttabletterna att hjälpa. Nya cellgifter som slutade att hjälpa, och nya och andra och åter andra. Slutade på Friskis & Svettis. Kunde inte springa. Fötterna och lederna blev stela. Kroppen blev orkeslös och blev omformad till en gammal tants. Kämpade med yoga, med att cykla och gå. Ibland gick det lite bättre och ibland sämre, men framförallt sämre. Tappade rörelseglädjen och nästan all kroppsstolthet.

Som snart 58-åring gick jag till jobbet idag. Tänkte på min kropp. Har varit på gym i ytterst lätta maskiner vid 7 tillfällen. Min kropp orkar och kan ändå en hel del. Den blir tilltufsad och återhämtar sig, blir tilltufsad igen och återhämtar sig. Nya cancersmällar och cellgiftsmällar och ny återhämtning. Under totalt cirka sju år har min kropp kontinuerligt utsatts för olika cellgifter. I höstas fick jag två ickefungerande cellgifter som åtminstone i livets nu fungerar tillsammans. Kroppen blir inte som förr, men den står pall för mycket. Jag har en fantastisk kropp. Känner kroppsstoltheten och rörelseglädjen.

Tack kära kropp för att du är min kropp.

onsdag 18 januari 2012

Kort om min dag

Termometern på min balkong visade på 0 grader i morse. Vädret såg fuktigt och ruggigt ut. Det får bli bil idag tänkte jag. Är rädd för att halka eftersom några bröstkotor kan gå sönder om jag ramlar. När jag kom ut för att slänga sopor kändes det ganska skönt i luften och var inte alls isigt. Ändrade mig och gick till jobbet.

Lyssnade på partiledardebatten under min dryga halvtimmespromenad. Tänkte, gubbar, gubbar, gubbar. Hörde inte orden kön, jämställdhet eller kvinnor och män sägas av någon. Ändå hörde jag i princip allt som sades under 2 timmar. Har fortsatt lyssna nu i kväll. Nyss var det Annie Lööf. Gillade att hon tog upp miljöteknik i början. Tycker att hon hade en positiv ton i debatten. Däremot är jag mycket kritisk till det mesta i centerpartiets politik.

Förväntar mig att Jonas Sjöstedt i sitt anförande säger något om vänsterpartiets feministiska politik. Tyvärr slutade direktsändningen precis när Jonas skulle hålla sitt tal, så jag vet inte vad han sa. Får googla efter det.

Känns skönt att inte längre behöva delta i dessa debatter, som mer verkar handla om någon slags tävling än om olika politiska ideologier och prioriteringar. Det finns så många fakta och konsekvenser av dagens politik som aldrig synas. I morgondagens ledare och artiklar kommer väl skribenterna försöka kora debattens vinnare och förlorare. Politik handlar för mig om vår framtid och människors villkor i vardagen och inte om vem som vann kampen.

I kväll har jag ätit middag med en kompis och sedan gav hon mig healing. Somnade av och till, men när jag var vaken så kände jag hur det pirrade behagligt i min skruttiga högerhand.

Cancerbloggar, träning och lite olika intryck

Cancerbloggar
I min lokaltidning är en kvinna intervjuad som drabbats av metastaser i såväl bröst, som lymfkörtlar som lungor. Hon bloggar och det hjälper henne att bearbeta den sorg och smärta det innebär att drabbas av kronisk cancer.
Här hittar du hennes blogg Om det jag inte vill och hon har nu börjat blogga för lokaltidning
Varje dagläser jag spenatmammans blogg. Hon har också drabbats av metastaser efter en bröstcancer. Att följa andra drabbade kvinnors bloggar är ett sätt för mig att ta mig tid att bearbeta och förstå min egen sjukdom.

Min dag
Var på jobbet före 9. Idag en väldigt tidig tid, för några år sedan en urlyxig sovmorgon. Livet och perspektiven förändras. Höll i ett möte om arbetet med jämställdhets och mångfaldsplanen. Vi hade mycket att prata om vilket gjorde att mötet varade i tre timmar, istället för de planerade två. Skönt att alla hade tid att stanna så vi hann prata färdigt. Sedan blev det en snabblunch och in i bilen för att hinna till nästa möte klockan ett. Klockan tre när detta möte var slut var jag enormt trött. Därför blev det direktfärd hem till sängen.

Strax efter sex satt jag i bilen igen för att ta mig till gym. Det är två veckor sedan jag var där sist. Min kondis var aningen bättre och jag orkade lite mer. Det känns som om träningen hjälper mig.

Olika intryck
Lyssnade på Nalin Pekul i Tendens ”10 år efter Fadime
Hon sa bl.a.
”Jag vet folk som verkligen bekämpade hedersförtryck i Kurdistan på 60- och 70- talet, som plötsligt blev jättefega när de kom till Sverige. Men det blev också en väldigt bra diskussion efter mordet på Fadime Sahindal, bland kurderna, som jag saknar i andra grupper. De sa: Nu räcker det! Vi som har bekämpat det här, vi kan inte sitta här och försvara och tro att det är nån förföljelse av kurderna eller att vi försvarar våra traditioner. Det här är inte våra traditioner, det är förfärliga traditioner, dem har vi bekämpat där, dem ska vi bekämpa här. Och därför så är också många kurdiska tjejer mycket friare idag. Diskussionen och debatten som var i samhället påverkade och stärkte de goda krafterna bland kurderna.”

Dessutom beskrev hon hur Fadimes far hade ett hårt tryck på sig från sin kurdiska omgivning att inte acceptera sin dotters frigörelse och hennes mänskliga rätt att välja vem hon ville leva med. Hon ansågs dra vanära över honom och familjen.

På lördag uppmärksammas mordet på Fadime i Uppsala. I år är det flera aktiviteter för att hedra hennes minne. På lördag invigs också Fadimes park nere vid ån. Min partikamrat Ilona, kommunalråd för vänsterpartiet har på ett mycket förtjänstfullt sätt initierat ett minnesmärke och en plats för Fadime. Efter beslutet i kommunen har hon fått fortsätta stå upp för att beslutet ska genomföras. Det har varit många vänder och mycket motstånd. Delar av motståndet kan ha kommit från dem som hetsade Fadimes far att mörda henne. Motståndarna har nog framförallt varit män som prioriterar patriarkatet före mänskliga rättigheter för alla.

Jag ser fram emot att ofta få gå och cykla förbi Fadimes park och tänka på denna modiga kvinna. Hon bidrog till att unga utsatta flickor har blivit sedda och att fler står upp för alla kvinnors mänskliga rättigheter. Hennes minnesmärke synliggör att vi inte accepterar gamla avskyvärda maktstrukturer där flickor och kvinnor till vilket pris som helst ska underordna sig männen och yngre underordna sig äldre. Minnesmärket är efterlängtat.

Jag är medlem i Amnesty och får därför Amnesty Press. Decembernumret innehöll många intressanta artiklar. En handlade om demokratin i föreningen. Nästa årsmöte är i Uppsala i maj och alla uppmanas att komma. Känner att jag borde gå för att stå upp för föreningsdemokratin. Samtidigt vill jag inte ägna min tid åt allt för många årsmöten. Är glad och vill tacka alla som bidrar till att Amnesty finns och håller demokratin igång.

Läser i tidningen att Amnesty International skrivit ett brev till tre afrikanska regeringar och uppmanat dem att gripa den tidigare amerikanske presidenten George W Bush. Kravet är att inleda en utredning kring hans inblandning i den tortyr som fångar utsattes för i CIA:s hemliga läger och på Guantánamo, under det så kallade kriget mot terrorismen.

Om USA inte är beredda att gå vidare i denna fråga faller ansvaret på andra länder att driva fallet rättsligt. Detta är en folkrättslig princip som gäller oavsett vilken position den misstänkte har haft eller innehar och oavsett vilket land det gäller. Inte ens en ex-president i USA går fri från ansvar.”

Läser om alla dessa starka människor som riskerar sitt eget liv för goda saker de tror på i Amnestys tidning och på webben

I Montenegro, Moçambique, Uganda och Zimbabwe står många modiga upp för Hbtq-rättigheter och lyckas också ibland skapa små positiva förändringar.

Suruífolket består av omkring 1 300 personer som lever i ett regnskogsområde ungefär lika stort som Blekinge i Brasilien. Området innehåller många exploaterbara rikedomar, för intressenter som inte bryr sig om uthålligt nyttjande av jordens resurser. För att kunna bevara sin tillvaro har Suruífolket lagt upp en 50-årsplan. Syftet är att utarbeta ett förslag till en alternativ utveckling där en fokuserar på bevarandet av regnskogen och befolkningens behov, snarare än marknadsaktörernas intressen. I arbetet har gruppen kombinerat vetenskapliga rön med egen kunskap. Priset för att arbeta för sitt folks framtid är högt. De stora ekonomiska och politiska aktörerna i regionen har känt sig utmanade, och därför lever många under dödshot.

Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov kan göra precis vad han vill, han styr Tjetjenien som sitt eget lilla kungadöme. Han har monopol över säkerhetsapparaten i Tjetjenien. Ett monopol som har lett till att ”försvinnanden” och tortyr används rutinmässigt om någon misstänks ha haft det minsta att göra med någon av rebellgrupperna. Människorättsförsvararen Natalja Estemirova arbetade med att utreda övergrepp mot civilbefolkningen i Tjetjenien för människorättsorganisationen Memorial. Estemirova kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i juli 2009 och hittades senare samma dag mördad i grannrepubliken Ingusjien.

Brahim Dahane fick år 2009 Per-Anger-priset. Han är från VästSahara och fängslades av Marockanska myndigheter. Nu är han fri och kunde komma till Stockholm. Priset har gett honom bekräftelse gentemot de marockanska myndigheterna på att han är en människorättsförsvarare och inte kriminell. Det har också gett styrka till hans familj att fortsätta stötta i arbete.

Årets Per-Anger-pristagare, den iranska människorättsförsvararen Narges Mohammadi, förhindrades att komma. Motiveringen till att hon tilldelats detta pris är att hon ”genom personligt mod och trots upprepade grova kränkningar av hennes frihet och säkerhet, på ett uthålligt och offentligt sätt ha kämpat för mänskliga rättigheter och kvinnors frihet i Iran.” Modet har dock haft ett högt pris. Den 28 september i år dömdes Narges Mohammadi till 11 års fängelse för propaganda mot staten.

Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet. Gerillan från ena hållet. Regeringsstyrkorna och paramilitären från det andra. Någonstans däremellan befinner sig civilbefolkningen i San José de Apartadó som vägrar att samarbeta med någon av parterna i den långvariga colombianska konflikten. Men neutraliteten har haft ett högt pris. Det är av få av grundarna till fredsbyn som fortfarande är i livet.

I år uppmärksammas minnet av Raul Wallenbergs födelse. Den 9 juli 1944, under brinnande världskrig, anlände han till Ungerns huvudstad Budapest med ett uppdrag att rädda landets judar undan nazisternas deportationer till gaskamrarna i Auschwitz. Under några intensiva månader utförde han en omfattande hjälpinsats som beräknas ha räddat tiotusentals människoliv. Raoul Wallenberg återvände aldrig från sitt uppdrag i Ungern. Han togs tillfånga av de sovjetiska styrkor och ”försvann”.

Denna lista kan göras hur lång som helst. Det finns många som vågar bidra till en bättre värld med livet som insats. Annars skulle vår jord vara ännu mer omänsklig. Men om ännu fler från höger till vänster bara vågar vara lite mer modiga och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter kan vi uträtta underverk.

måndag 16 januari 2012

God dag yxskaft och lite annat

Fick ett meddelande från en fotograf via facebook, där personen bad mig ta kontakt innan jag använde hans bilder. Däremot fick jag gärna använde bilderna. Läste för snabbt och skrev ett ursäktande meddelande tillbaka att jag skulle skriva dit fotografens namn under bilden.

Antar att min missuppfattning av meddelandet berodde på dåligt samvete. Jag tycker det är viktigt att uppge varifrån en bild kommer och vem som har tagit den. Vet att jag slarvar med detta ibland. Dessutom tycker jag inte en har rätt att använda andras bilder utan ersättning hur som helst, men jag lever inte helt upp till detta heller.

Gick in på bloggen för att skriva dit fotografens namn under fotot. Såg att namnet redan stod där och skickade ett nytt meddelande och frågade vilken bild han menade.

Fick svar att ”jovisst har du skrivit att det är jag som tagit bilden - det är bra. Men jag vill gärna att man uttryckligen frågar om lov så att jag vet var de används. Det var så jag menade.” Varpå jag frågade om jag fick använda de bilder jag redan lagt ut. Och svaret var javisst, vilket också framgick av det första meddelandet.

Tänk så en kan hålla på när en läser slarvigt och har lite dåligt samvete. Nästan alltid närjag skickar ut gruppmejl till kommunens chefer får jag tillbaka åtminstone en God dag Yxskaft fråga, alltså att personen har missat en del i min information. Ändå skickar jag sällan mejl på mer än tio rader. Det är så ofta vi människor har för bråttom och bara hör eller läser (tar in) hälften av det som framförs. Jag tycker och tror mig om att kolla ordentligt innan jag agerar, men i ovanstående meddelandeväxling missade jag det mesta. Tycker egentligen inte det gör så mycket, så vida en inte stressar upp sig för sina misstag. För ohälsosam stress föder ohälsosam stress.
För övrigt gick jag till jobbet idag. Lite väl långt men skönt med frisk luft och trudeluttande talgoxar, nötväckor och sidensvansar. Är nöjd med att jag plockade bort alla adventsljusstakar och adventsstjärnor nu när dagarna blir längre.

I Botaniska trädgården blommar just nu vinterkryddbuske.

Veckans växt Uppsala linneanska trädgårdar





söndag 15 januari 2012

Lite tankar om omvärlden och vänstern

Tittar på P1:s webbsidor. Mycket i samhället går åt fel håll.

Just nu pågår Kaliber. Programmet synliggör att trygghetssystemen inte längre existerar för alla. Fast anställda har relativt god trygghet, samtidigt som visstidsanställda får betala lika mycket till trygghetssystemen men inte får del av rättigheterna.

”Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten.” Sverige bryter mot EU-rätten enligt programmet.”

Maktbalans saknas. Arbetsgivarna kräver underordning, ger orimliga arbetsvillkor och visstidsanställda saknar rättigheter. Klassamhället hårdnar och vänstern behöver organisera ett samlat motstånd. Vi behöver helt enkelt lära oss av våra förfäder hur en agerar solidariskt och står upp för viktiga värden.

God morgon Världen  följer upp vad som hänt efter revolutionerna i Egypten och Tunisien. I Egypten fortsätter militärrådet repressionen mot människor som står upp för demokratin. Människor misshandlas och fängslas på godtyckliga grunder. Den egyptiske fredspristagaren Mohamed ElBaradei har meddelat att han inte ställer upp i presidentvalet senare i år. Skälet han angav var brist på demokrati i landet.

I Tunisien stärker de islamistiska krafterna sin makt och den nyliberala inriktningen fortsätter. Arbetslösheten har ökat. Fler kvinnor klär sig i slöja. Diktatorn är borta men människors villkor förbättras inte. Och vad händer med kvinnors mänskliga rättigheter?

Jag tänker på när Gottsundaborna gjorde uppror mot nedläggningar av skolor, större barngrupper i förskola, skola och fler allvarliga nedskärningar i välfärden. Normala demokratiska rutiner följdes inte av makthavarna. Istället hölls nämndmötena på hemliga platser och oppositionsledamöterna fick inga handlingar inför besluten. Innan dessa uppror och demonstrationer var erfarenheten att politiken går att påverka. I Gottsunda var moderatstyret i princip okänsligt för protesterna. Demonstranterna beskrevs som särintressen. Få medborgare i andra delar av kommunen förstod vad som hände och berördes inte av den förda nedskärningspolitiken.

Vänstern behöver ta fram nya strategier för att åstadkomma förändring. Det räcker inte med uppror och revolution. En måste inse att det tar lång tid att bygga upp jämlika hållbara demokratier, som inte styrs av ägarintressen. En viktig del är att skapa förtroende i de breda folkgrupperna. Vänsterpolitiken kan inte bygga upp ett förtroende genom att lita på mainstreammedia. Alla är beroende av samhällsutvecklingen, men alltför många tror inte att de progressiva krafterna som vill bygga en hållbar värld har verktygen för att åstadkomma positiva förändringar.

Gillar som vanligt Maria-Pia Boëthius ledare . I denna skriver hon om revolutionerna och Occupy-rörelsen

”Vad de gör där på torgen är alldeles nytt och tusentals år gammalt. De träffas, samtalar och lär av varandra i en återfunnen anarkodemokratisk ordning utan ledare ”gruppens intelligens”. De har ingen brådska, uppgiften är enorm och världsomspännande, de tänker inte dra förhastade slutsatser eller gå till förhastad aktion trots att ”medier och välmenande liberaler” kräver det av dem. Jag läser mycket av vad de säger och skriver och är imponerad av deras oftast klockrena analys och tålmodiga nyskapande. Maktens skräck inför en oviss framtid kan oroa mig, den brukar se till att det händer fruktansvärda saker hellre än inget. Medan Occupy-rörelsernas underbara ovisshet och omedgörlighet inger mig tillförsikt och nyfikenhet på framtiden.”

Miljöpartiet bildades och var i början en radikal rörelse som ville förändra. Sedan tycker jag att partiet har blivit mer och mer makthungrigt, makten blir viktigare än resultaten. Har läst flera debattartiklar där ledande miljöpartister ”hyllar” moderaterna. En sådan strategi tycker jag är katastrofal för radikala vänsterkrafter. Politiken ska dras åt vänster och inte krypa för dagens makthavare i syfte att få gehör för någon i sammanhanget liten fråga.

I maj förra året presenterade regeringen en utredning med förslag om att ge papperslösa rätt till subventionerad vård på samma villkor som alla andra. Utredningen byggde på en uppgörelse med miljöpartiet. Mp påstod att de genom uppgörelsen hindrat Sverigedemokraterna från inflytande, trots att det fanns en majoritet i riksdagen för mer radikala och solidariska beslut avseende flyktingpolitiken. Utredningen har inte gått ut på remiss. Enligt Göran Hägglund beror det på att samtliga partier i regeringen inte är överens.

En paraplyorganisation Rätt till vårdinitiativet menar, liksom många internationella organisationer och deklarationer som Sverige skrivit under, att tillgången till vård är en mänsklig rättighet. Nationalstaten Sverige stänger ute människor som inte är medborgare och förnekar därmed dem deras mänskliga rättigheter.

Läs mer i Fria tidningen.
Birger Schlaug är inte socialist som jag, men skriver många tänkvärda krönikor i Fria tidningen. Denna vecka kritiserar han samtliga partier utom V för att springa åt samma ekonomistiska håll. Han kritiserar partierna för att sakna humanism, empati, kunskap och ansvarstagande för en ekologiskt hållbar värld.

Jonas Sjöstedt och vänstern har ett uppdrag som många – oavsett traditionell politisk hemvist – borde hoppas att de lyckas med. Uppdraget är större än retoriskt tal om socialism, större än viktig feminism, större än partipolitisk strategi. Det handlar om att återupprätta de värden som de övriga genom sitt flockbeteende i praktisk politik övergett.


Därför utgör inte vänstern med Sjöstedt som frontfigur ett hot bara för S och MP, utan också för de än mer borgerliga partierna. Och det är gott att veta i en tid när banditkapitalismen står med rumpan bar efter det att den varit alltför kreativ till och med för sitt eget bästa.”
Läs krönikan här.
Tycker Jonas Sjöstedt lyckats väl i att få fram vänsterns budskap i mainstreammedia. Tror på hans mer resonerande ton. Ingenting är svartvitt, men i vänstern vet vi vad vi vill. Lyssna t ex på Ekots lördagsintervju här. Gillar också Jonas framtoning som medmänniska och hans tal om öppenhet och demokrati.

För övrigt känner jag mig nöjd med vänsterpartiets kongress. Kommer fortsätta driva de frågor jag lyft fram och blivit nedröstad i. Demokrati betyder folkmakt och det ska gälla i såväl vänsterpartiet, som i Sverige som i världen. Förändringar tar tid helt enkelt. Och det handlar inte om svaghet, det handlar om det viktigast vi ska värna, DEMOKRATIN.

lördag 14 januari 2012

Gamla brev

Igår läste jag släktbrev från åren 1920 till 1931. Intressant att se hur en uttrycker sig och vilka frågor som är viktiga.

Ödmjukhet och ursäktande
Många brev börjar med en ursäkt över varför en har dröjt med att skriva. Ändå har brevskrivaren ofta skickat brev minst en gång i månaden. Här är ett citat från en brevskrivare som inte skrivit så ofta. Brevet är från en snart 76-årig släkting som levde i ett eget hus i Södra Dakota den 9 december 1920

”Min käre G å Familj
Må wäl är min önskan. Då det är nu så längesedan jag skref något till eder mina kära på Brunnsberg så vet jag ej hur att börja ty jag blyges för min försumlighet, och uraktlåtenhet att ha fått två brev och ej besvarat någondera, det senaste daterat den 27 april 1920. Men vill jag nu försöka att göra så gott jag kan å låta er veta att vi alla jag och de mina Lefver och ha Gud vare lov en god helsa.”

Lite politik
Mannen i familjen som fått alla breven var politiskt aktiv och hade ett stort kontaktnät.

Från riksdagens andra kammare kom ett svar 28 februari 1928 på ett brev.

”Broder
Jag vänder mitt uppriktiga tack för senaste bref med däri larmande upplysningar som jag gifvetvis skall behandla så att ditt namn ej blir nämdt i detta sammanhang. Det är verkligen rätt anmärkningsvärda förhållanden som Du meddelar, och det är förvånande att man kunnat visa så betänklig brist på oväld från vederbörandes sida. Med min hjärtliga hälsning Vännen K”

Från riksdagens första kammare 8 mars 1930 kommer ett svar på en skrivelse från min släkting om att Sverige bör bli mer självförsörjande på spannmål och fodermedel

”Broder
Tack för din skrivelse som jag för länge sedan mottagit. Förlåt mitt långa dröjsmål att svara. Jag är fullt ense med Dig att jordbruket är i stort behov av hjelp. ”

Brevet avslutas med
”För min del anser jag dels att vår export bör i möjligaste mån upparbetas, dels att de svenska produkterna i första hand bör komma till användning, dels att foderimporten begränsas till rimliga proportioner, ja sen är det givetvis en hel del saker som bör åtgöras. Hur det här kommer att gå ligger ännu i vida fältet men jag hoppas och tror att något kommer att göras. Med hälsningar vännen E”

Om barn
En änka berättar i ett brev 22 april 1929 om sin elvaåriga dotter
”Dagarna o månaderna gå fort, tänk du Hi, även vi närma oss halfseklet. B säger ibland undrande, varför ska min mamma vara så gammal, tant R är så ungdomlig. B tycker jag ska försöka få bort alla rynkor o.s.v. De barnen, de barnen! – "

Ytterligare ett brev från änkan 25 juni 1929 då dottern har åkt till släktingarna
”Jag förstår av B:s lilla brev idag att hon har mycket roligt tillsammans med kusinerna. Det nu gångna skolåret har jag minst av allt fått ägna mig åt B, de båda andra och husets dagliga göromål har tagit den mästa tiden, därför unnar jag henne af allt hjärta denna lilla omväxling även om det är förskräckligt tomt efter henne(detta får hon inte veta) Måtte det nu bara inte bli för arbetsamt för Hi. Barn har så många påhitt, som vi vuxna ibland finner tröttande.”

Brev från änkan 6 januari 1929 om julklappar till dottern
”B fick så många julklappar från Fastrar, Mostrar, kusiner och snälla tanter. Så gott som hel ekipering inifrån o ut, undertröja, livstycke, byxor, strumpor, näsdukar o klänning.”

När en inte kan vara med
Från en som inte kan delta i ett 40-årsfriande av Hi:
”Varmaste lyckoönskningar på din 40: årsdag till onsdag. Hade allt varit bra kärt få personligen uppvakta dig men det låter sig inte göra men hoppas att det ska bli bättre tid till 50: årsdagen. Ja, var är man då? Emellertid önskar vi dig allt gott på din dag o de kommande åren!”

Änkan har ingen möjlighet att delta på ett födelsedagsskalas men fantiserar om vilka som är där i ett brev daterat 20 april 1930 till jubilaren.
”Vill jag passa på få hälsa på Eder allesammans. Först villja vi då instämma i ett fyrfaldigt Leve och Hurra för farbror G önskande ett gott lyckligt nytt levnadsår! – Ett dito för Lill – G! Honom hissar vi väl högt upp i Taket! Så roligt för Eder att ibland samlas till glädjefäster och dock – kanske sorgehögtiderna äro detta livets största.


Förstår att moster H är dagens hedersgäst. Det är bra roligt få träffa moster H. Hoppas att Hi som värdinna har lite mer tid för sina gäster än jag hade när moster sist besökte oss, men det ska bli bättre i år. – ”Tänk att mina flickor skulle få var sin W o var sin spelman” sade Farmor en gång när hon i tankarna var hos sina flickor. Kanske de båda spelmännen glädja G med en gammal polska ackompanjerad af E - en sådan där trevlig sång som jag fått vara med om på Brunnsberg förr i tiden – Eller är det kanske småfolket som samlas runt Faster E o sjunger för pappa och gästerna. Då får B vara med och kanske t.o.m. Lill –B har fått följa med Far o Mor och farfar i släde till Brunnsberg?
Ja, ja här har vi slädföre – nästan precis som om det vare jul. ”


”Nu ska vi hälsa på de öfriga gästerna. Kanske sitta E i Fridhem (som så mycket påminner om farmor) jämte övriga Jula-Fors och Ullervadsbor inne i förmaket. Innan Hi kommer och bjuder på välfägnaden vilja vi skynda trycka händerna på Eder alla kära vänner som så ofta glatt oss.


Hör en välljudande stämma från gästrummet! Åh, A tack för senast! Hur mår moster och din lilla älsklingssyster i Linköping? Jaha, förstår att Mosters flinka händer äro sysselsatta för annat håll. Är det sant att Moster gift bort ännu en dotterdotter? Någon säger sig ha sett GK:s namn i äktenskapsspalten.


Till de öfriga obekanta gästerna meine Hachachtung! Nu tycker Ni helt säkert att vi tagit Eder tid alltför mycket i anspråk. Vi vilja därför strax återvända på tankens luftskepp önskande Eder alla en angenäm samvaro!”

Sjukdom och död
Brev daterat 13 december 1927
”Undrar mycket hur det står till med Eder nu. Då G skrev var hans hals och bröst dåliga o Hi hade så dåligt blod. Hoppas att det blivit bättre nu genom läkarehjälp.”

Och i samma brev
”H fick hastigt brev från Stockholm i måndags 8 dar. V ringde från Mörby lasarett bad H resa upp på tisdag för att vara hos barnen. V måste nämligen på tisdag f.v. låta läkarna taga bort sitt vänstra bröst emedan nya knölar visat sig. Hon lät taga bort det ena bröstet för 1½ år sen o hoppades då att det ej skulle gå längre. – Nu läker det sig ju o blir väl bra så småningom, men givetvis är det mycket mer bekymmersamt nu. Det är så synd om henne, ty hon är ju orolig för barnen, ifall hon inte skulle få leva hos dem.”

Brev daterat 22 november 1927 om att äta lever. I brevet beskrivs hur en granne legat länge på sjukhus för blodanemi och fått blodöverföring från släktingar utan stora resultat. När hon började äta lever varje dag fördubblades blodkoncentrationen av röda blodkroppar.
”Kanske Hi skulle försöka. Levern ätes stekt eller kokt, kall eller varm, en portion om dagen. Det var allt gott för Hi att få några dagars vila på lasarettet. Det är inte klokt att alltför hårt prässa lifskrafterna, det hämnar sej förr eller senare.”

Och senare riktat till Hi
”Måtte medicinerna verka så tröttheten blir mindre svår. Jag håller också på med mediciner för nerverna. De äro rätt så besvärliga ibland.”

Från vänner daterat 9 augusti 1929. Släktingen som dött har tidigare haft kallbrand i en fot.
”I har alla varit i mina tankar, alltsedan jag fick meddelandet om er älskade systers och min kära trofasta väns bortgång. Innerligt deltar jag med er i den stora sorgen och förlusten och må ”Han som förmår göra överallt, vad vi bedja eller tänka skänka tröst i sorgen! Jag visste inte att R var så sjuk o jag stirrade på det svartkantade kuvertet utan att kunna fatta att det var sant. Vi har ju hållit samman sedan ungdomens dagar. Nu är hon den första av oss som har kallats bort o lycklig är hon som sluppit ifrån sjukdom och lidande. Jag är glad att jag fick vara hos henne i somras och då var hon också rätt kry….”

Brev från änkan Alla Helgons dag 1929 vars man dog 1927.
”Det är visserligen inte årsdagen enligt datum av vår kära pappa, M:s bortgång el hemgång, men det var dock den dag vi firade till minne av hemgången heliga. Så var det även den gången M lämnade oss. Så tydligt ser jag framför mig hans strålande anlete där han låg på sin vita bädd, lycklig över att vara befriad från sitt långa svåra lidande, vilket han dock burit som en bjälke i det tysta. För oss är det kanske bäst försöka glömma det som har varit för att rätt kunna leva i nuet, men minnena bliva ibland övermäktiga –"

Gå vidare trots sorg och svårigheter
Så här skriver änkan 2 januari 1931 som lever ensam med sin dotter efter att hennes man dött. På vintern fryser ledningarna om hon lämnar huset en längre tid och hon har ingen annan som kan ansvara för huset. Lämnade det tomt under första julen efter mannens död och när hon kom tillbaka var mycket sönderfruset och trasigt. Avståndet till släktingarna är ca 30 mil:
”Det är nog så att tomheten o ensamheten blir mera kännbar vid julen, men vad som ej går att ändra måste man övervinna. Det går ej för oss att lämna hemmet vintertid hur kärt det än varit att få fira jul hos Er”

I brevet från 6 januari 1929 skriver också änkan om sjukdom, hög feber och sängliggande.
”Av detta förstår ni att vår julglädje varit ganska minimal, men vi får trösta oss med frasen att ”många haft det verre.”

Dödsannonser
Läser dödsannonser. Pär Lagerkvist dikter används ofta. Här är en jag tycker mycket om.

Det är vackrast när det skymmer (ur I stället för tro (1919))

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra - ensam, utan spår.

Människosyn

Så här skriver en vänsterpartist på sin blogg med anledning av att partistyrelsen ska utse partisekreterare och vice partiordförande första helgen i februari.

”Det är alltid en maktkamp inför och under kongresserna där olika personer ska hissas eller dissas. Skälen kan vara politiska, personliga eller ganska oförståeliga. Efter kongressen startar en ny maktkamp där positionerna inom partistyrelsen ska fördelas. Här handlar det om fördelning av makt, inflytande och prestige.”

Bloggarens tidigare erfarenheter från när partistyrelsen ska välja representanter beskrivs så här:

…..”partiordföranden uttryckt någon form av stöd för denna persons kandidatur. Detta föranledde många personer i och runt partistyrelsen att börja agera för att denna person av just dessa skäl inte skulle bli vald till partisekreterare. De sakliga skälen var grumliga utan diskussionen innehöll mycket formalia och andra ickeargument. Det viktigaste var inte vem man valde till partisekreterare utan att den aktuella personen inte blev vald. Det främsta skälet var att man ville begränsa partiordförandens makt och möjlighet att driva på politiken.”

Detta är ett mönster som jag sett upprepas gång på gång i vänsterpartiet. Ibland har även jag varit delaktig i detta arbete. Med facit i hand så kan jag se att det är ett direkt dåligt sätt att arbeta på. Det har nog bidragit till att vänsterpartiets yttersta ledning inte har varit så handlingskraftig och pådrivande för att utveckla partiet som den annars hade kunnat vara. Det är sorgligt. ”

Mitt främsta skäl till att tillhöra vänsterpartiet är människosynen. Jag tror på människan som solidarisk, social och empatisk. Har mött väldigt många människor som arbetar för det de tror på utan baktanke om egen vinning. Det finns många som aldrig ägnar sig åt maktspel, intriger och egen prestige.

Det bloggaren beskriver ovan har jag också mött, i såväl mitt eget parti, som i andra partiet och verksamheter. Högre upp i hierarkier där det finns mer makt finns det mer maktspel, men informella och osynliga maktstrukturer finns mer eller mindre överallt.

Bloggaren skriver att det är sorgligt. Jag tycker mig ofta möta människor som resignerat och ibland kanske t.o.m. blivit en del av maktspelet, eftersom ”människan är sån”.

Dagens moderata politik bygger på en piska- och morotpolitik för underordnade. Synen på människan som girig och egoistisk breder ut sig. Många moderater har en motsatt männoskosyn mot den jag har och denna syn genomsyrar mer och mer vårt samhälle.

När jag utbildade mig till lärare gällde läroplan 80. Den hade en positiv människosyn. Så här inleds läroplanen:

Grundskolan är en del av samhället. Läroplanen speglar demokratins samhällssyn och människosyn: människan är aktiv, skapande, kan och måste ta ansvar och söka kunskap för att i samverkan med andra förstå och förbättra sina egna och sina medmänniskors livsvillkor.”

Som individer är vi beroende av våra medmänniskor och vår omgivning. I nya grupperingar känner en in vilka normer som råder, eftersom en gärna vill höra till.

Normer och kulturer förändras och är därmed påverkbara. Jag har tidigare flera gånger bloggat om normer och hur en kan arbeta för att synliggöra och motverka onödiga och kränkande normer. I arbetet utgår en ifrån dem som har makten att sätta normerna, för att på så sätt åstadkomma förändringar som gör att alla människor i en grupp eller organisation ges möjlighet att dela makt, inflytande och ansvar. Jag har flera gånger bloggat om normer och normkritik bl.a. här och här och här. I jämlika kulturer mår människor bäst. En värld med mindre informella och hämmande maktstrukturer är såväl möjlig som nödvändig.

”Människan är aktiv, skapande, kan och måste ta ansvar och söka kunskap för att i samverkan med andra förstå och förbättra sina egna och sina medmänniskors livsvillkor.”

fredag 13 januari 2012

Tankar om hälsa

Igår kände jag behov av en stol i hissen när jag åkte fyra våningar upp. Idag har jag stannat hemma hela dagen, orkeslös. Jag och en gammal kompis har suttit och läst gamla brev. Hon ar läst sina föräldrars kärleksbrev från 30-talets mitt och jag brev mellan mina släktingar från slutet av 1920-talet. Oavsett brevtyp beskrevs alltid hälsan i alla brev. Det skrevs om trötthet, överansträngning, bröstcancer, urinvägsinfektioner, tandproblem, svaghet, högt blodtryck, vila, kallbrand, förkylning med feber, konsekvenser av kallt väder, att vara kry, hjärtproblem, m.m.

Funderar över hur stor andel av en människas liv som används till att prata hälsa, oroa sig för hälsan, vara rädd för att bli sjuk, prata om den sjukdom en haft eller har etc. Tror att människor för hundra år sedan oroade sig ännu mer för sin hälsa, när samhället hade mindre kunskap om sjukdomar och metoder för hur de skulle behandlas. Innan antibiotikan kom dog dessutom människor oftare i bakteriesjukdomar.

Vad händer med oss människor när fler och fler bakterier blir resistenta mot de läkemedel vi har idag?

torsdag 12 januari 2012

Omänskligheter

Transsexuella

”Kravet på tvångssterilisering vid könsbyte blir kvar, trots att det finns en bred majoritet i riksdagen för att det ska slopas. Kristdemokraterna har fått med sig övriga borgerliga partier på att frågan är juridiskt komplicerad och behöver utredas vidare.”

Denna omänskliga nyhet finns att läsa på flera internetsidor, bland annat Svenska Dagbladet. Efter fyra års utredande och långbänk kvarstår alltså kravet på sterilisering för transsexuella som vill genomgå könskorrigerande behandling. Alliansen påstår sig vilja utreda juridiken ytterligare, men detta anser jag vara svepskäl.

Karin Lindell har på Socialstyrelsens uppdrag utredde könsbytesoperationer och reagerar kraftigt på uppgiften att regeringen inte godtar förslaget att slopa kravet på tvångssteriliseringar för dem som vill genomgå en könskorrigerande behandling.

”Det är väldigt anmärkningsvärt och förvånande. Det är ett omodernt synsätt. Det tillhör inte ett modernt samhälle att du tvångssteriliserar någon över huvud taget”, enligt Karin Lindell. Hör och läs mer på P1
Krig göder omänskligheter
Fyra USA-soldater har urinerat på tre döda talibaner i Afghanistan, enligt P1. Det är knappast sista gången soldater begår omänskligheter. Första gången jag förstod krigets konsekvenser för befolkningen var nog beskrivningarna av övergreppen i Song My i Vietnam. Den 16 mars 1968 utförde amerikanska soldater mord på närmare 500 obeväpnade sydvietnamesiska medborgare. Offren var civila och majoriteten av dem var kvinnor och barn. De amerikanska soldaternas kodnamn för Son My var Pinkville.

Krig göder omänskliga människor och historien upprepar sig ständigt, i Vietnam, i Ruanda, i f.d. Jugoslavien, i Irak, i Libyen, i Afghanistan, i Ghaza ….. Visst är det skillnad på disciplinen i olika arméer och från olika länder men det finns bara en väg att få slut på bestialiska handlingar STOPPA KRIGEN.

Omänskliga utvisningar
En svårt sjuk pojke ska utvisas från Sverige till Azerbajdzjan, trots att flera läkare varnat för att det innebär allvarlig risk för hans liv. Migrationsverket skyller på migrationsdomstolen och domstolen på verket enligt P1.
Vecka efter vecka kommer beslut efter beslut på omänskliga utvisningar. Asylsökande skickas tillbaka till Syrien, irakier till osäkra områden i Irak, homosexuella till Iran, ensamma förvirrade 90-åringar med släkten i Sverige till Ukraina, osv, osv.

Hemlöshet i Sverige

”Jag önskar mig en bostad innehållande ett stort bibliotek, en skön läsfåtölj att sjunka ner i. Men som det är nu får jag nöja mig med att bo på natthärbärgen, i trappuppgångar och i bästa fall tillfälligt hos någon vän. Det innebär, som ni kanske förstår, att böckerna jag läser och får så mycket av får bäras i en väska, kasse eller jackficka.”
               ur socialstyrelsens rapport Hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden 2011

34 000 personer saknar ett långsiktigt boende och 4 500 är akut hemlösa i dagens Sverige. I gruppen som befann sig i akut hemlöshet var 33 procent kvinnor vid 2011 års mätning. Kvinnornas andel i gruppen har ökat jämfört med 2005. 430 kvinnor har flytt ifrån en våldsam man och bor på någon form av kvinnojour.

Den vanligaste orsaken till att barnfamiljer kommer in på den sekundära bostadsmarknaden är att de står inför en hotande avhysning från bostaden. Den främsta orsaken till det är obetalda hyror – där ofta en svår ekonomisk situation för familjen kan ligga bakom.

Så här är den akuta hemlösheten fördelad i Malmö

”Den högsta andelen föräldrar (45 procent) och utrikes födda personer (52 procent) bor i Malmö. Här finns även den största andelen hemlösa personer med ekonomiskt bistånd (54 procent). I Malmö har en lägre andel av de hemlösa missbruks- och beroendeproblem samt psykisk och fysisk ohälsa. Den största andelen hemlösa personer med psykisk och fysisk ohälsa bor i Stockholm.”

I mitt hemlän Uppsala med 335 882 invånare ser det ut så här

• Akut hemlöshet; 120 personer

• Institutionsvistelse och kategoriboende; 200 personer

• Långsiktiga boendelösningar saknas; 1 100 personer

• Eget ordnat kortsiktigt boende; 470 personer

• Totalt; 2 000 personer

Och vi andra har det bra
Vardagen för oss som är svenska medborgare ser olika ut. Det finns människor som hotas, misshandlas och som tvingas gömma sig. Andra har inte tillräckligt med pengar till mat och hyra och lever i olika former av utsatthet och otrygghet. Men merparten av oss lever gott i en trygg bostad och med god ekonomi, arbete, släkt och vänner. Även om en har det bra har en rätt att klaga tycker jag, men att reflektera över det goda liv en ar möjlighet till i relation till många andra kan aldrig vara skadligt. Och kanske också försöka bidra till ökad solidaritet.

Själv har jag haft en bra arbetsdag och fått massor av positiv respons på det jag gör.

Är fortsatt trött och får ofta kramp i högerhandens fingrar. I morgon jobbar jag hemifrån och en kompis kommer och lagar mat. Mina problem är varken orsakade av politiska orättvisor, ojämlikhet eller förtryck. Andras utsatthet går att förändra med en annan politik.

onsdag 11 januari 2012

Trött och engagerad

Har gjort min tredje jobbdag, efter alla ledigheter. Har känt mig tveksam till att börja jobba igen, men nu känns det bra. Gruppen jag träffade i måndags ger mig massor av energi. Det är så roligt att hålla i en grupp, där många har idéer och är positiva till att ta ansvar och göra saker.

Just nu är jag trött men trivs med mitt jobb. Känns som om det händer saker.

För övrigt har lilla bröstcancergruppen träffats hemma hos mig idag. De andra fixade mat i mitt kök och jag vilade och njöt av att ha vänner runt mig.

tisdag 10 januari 2012

Tankar om klass som diskrimineringsgrund

Min morfar var med och startade fackföreningar, arbetarkör och idrottsföreningar för närmare hundra år sedan. Han stod upp för det han trodde på och vägrade underordnade sig den så kallade överheten. Minns min mormors kommentar när vi sjöng ”Arbetets sönder”och strofen ”Människovärdet vi fodrar tillbaka”. Känner mormors starka upplevelse för dessa ord och behovet av stolthet och rätten att få vara en individ med samma värde som andra individer.

Under min mormors och morfars uppväxt var klassamhället tydligt. Det handlade inte bara om att underordna sig arbetsköpare för att få ett arbete med lön en kunde försörja sig på utan. En skulle också underordna sig prosten, läraren, länsman och andra som ansåg sig mera värda.

1948 antog FN deklarationen om mänskliga rättigheter. I teorin ansluter sig de flesta till denna teori, men i praktiken förväntas fortfarande arbetarklassen och statarnas och torparnas barnbarn underordna sig. Ofta utan att vara medvetna om klassamhällets konsekvenser i vardagen, tror många att det är en själv som har brister när stöd och uppbackning brister.

Den stolthet över att vara arbetarklass, som jag fått med mig från min barndom saknar många i dagens individualistiska samhälle. Borgarnas och framförallt moderaternas budskap att det är dig det är fel på om du misslyckas gräver sig djupt in i människors självkänsla. Artonhundratalets krav på underordning lever vidare, men ofta i osynliga budskap och normer om hur du ska vara för att duga.

Klasstillhörighet handlar såväl om ställning i förhållande till produktionsmedlen, som om din position i vardagen.

Vänsterpartiets partiprogram har många bra texter om detta. T ex står det att samhället behöver motverka den vardagliga och ofta omedvetna diskriminering som så många människor utsätts för.

”Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. ”

”Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.”


Ett annat sätt att mer kortfattat skriva detta är att uttrycka att maktrelationer såväl har en materiell dimension, som en symbolisk dimension.

Genom att införa diskrimineringsgrunden klass i diskrimineringslagen ges utmärkta förutsättningar att arbeta med de symboliska förutsättningarna i människors vardag. Diskrimineringslagen innehåller grovt sätt tre viktiga delar.

• Definitioner av de olika diskrimineringsgrunderna

• Möjlighet att själv anmäla till diskrimineringsombudsmannen om du har blivit diskriminerad av en arbetsgivare eller i skolan eller inom andra områden som uttrycks i lagen.

• Målinriktat, främjande och förebyggande arbete för att motverka strukturell diskriminering ska bedrivas av arbetsgivare och utbildningsanordnare. Lagen definierar vilka grunder som ska ingå i detta arbete. För arbetsgivare krävs bara målinriktat arbete för tre av lagens sju grunder och för utbildningsanordnare förebyggande och främjande arbete för fem diskrimineringsgrunder. DO kräver vid tillsyn att kartläggningar ska göras om nuläget på den enskilda arbetsplatsen/skolan/högskolan. Dessutom ska mål sättas upp, insatser redovisas och uppföljningar och analyser göras utifrån uppnådda resultat. Förskolor/skolor/högskolor ska involvera barn, elever, studenter i arbetet.

Min arbetsgivare, Vård & bildning, Uppsala kommun har beslutat att vi ska arbeta med samtliga sju diskrimineringsgrunder när det är tillämpligt.

Som samordnande tjänsteman i detta arbete är jag ofta ute och pratar på arbetsplatsträffar. När kommunalare är med på dessa träffar frågar ofta någon varför inte klass finns med som diskrimineringsgrund. Många skolledare hos oss kommer från arbetarklassen och bär med sig erfarenheter av att göra karriär i gårdagens och dagens klassamhälle. De efterlyser också klass som diskrimineringsgrund.

När jag tidigare bloggade om klass som diskrimineringsgrund, så skrev jag också om den dolda läroplanen. Den beskriver på ett bra sätt hur skillnaden i bemötande från lärares sida utifrån klasstillhörighet påverkar elevernas självkänsla och studieresultat.

Jag har pratat med såväl forskare som studenter om de förväntningar och osynliga normer de känt över hur de ska uppträda som arbetarklass på universitetet. Det är många som undvikit såväl fester som promotioner för att en inte behärskar överklassens kultur och akademiska vanor. En del upplever skam och utanförskap och lägger ansvaret på sig själva istället för att genomskåda maktstrukturerna.

Klassdiskriminering kan motarbetas genom att klass införs som en ny diskrimineringsgrund. För mig är det därför självklart att både bedriva en klasskamp via fackföreningsrörelsen och politiken för att omfördela resurser och makt och att arbeta med såväl synliga som osynliga maktstrukturer i människors vardag.

Tycker därför det är viktigt för ett arbetarklassparti att arbeta för att klass som diskrimineringsgrund införs i diskrimineringslagen och krav ställs på att såväl arbetsgivare som utbildningsanordnare arbetar målinriktat för allas jämlika villkor. Håller du med mig? Annars – ge mig gärna motargument i kommentarsfältet.