torsdag 26 januari 2012

Könsstereotyper och isärhållande eller intersektionalitet

Intersektionalitet Om en tänker och analyserar intersektionellt så gör en inte enkla uppdelningar i ”vi och dom”. Det tycker jag är en fördel när en ska arbeta med kön, könsidentitet, klass, ras, funktionsnedsättning och sexuell läggning i vardagen. Är syftet att skapa jämlika villkor i möten mellan människor så ska en akta sig för att stereotypisera olika grupper, eftersom ett sådant arbetssätt stigmatiserar människor. En uppdelning i motsatsparen man/kvinna, svensk/invandrare, gammal/ung leder till att maktmönster där några har bättre positioner och andra underordnas cementeras istället för att brytas upp.

Den symboliska och den materiella dimensionen
Att motverka dessa maktmönster kan kallas för att arbeta med den symboliska dimensionen, med att motverka ojämlikhet i vardagliga möten.

Detta står inte i motsats till att också arbeta med den materiella dimensionen, med att bedriva

• en klasskamp för ökade rättigheter för arbetstagare,

• en raskamp för att öka jämlikheten mellan invånare i de forna kolonierna och tidigare kolonisatörer och

• en kvinnokamp för att bryta könsmaktsordningen.

Jag anser inte att det finns någon motsättning mellan valet att ta strid för olika gruppers rättigheter och materiella resurser genom klasskamp, kvinnokamp, raskamp och att arbeta intersektionellt och att arbeta med den symboliska dimensionen. Ibland behöver en göra en uppdelning i ”vi” och ”dom” när en tar gemensam strid. Utan dessa kamper hade ojämlikheten varit ännu större på vårt klot.

Jämställdhetsarbete
Grunderna till denna text har jag hämtat från en magisteruppsats ”Att mäta jämställdhet” av Erika Bradner som bygger på en granskning av SKL:s (Sveriges kommuners och landstings)utvecklingsarbete ”Program för hållbar jämställdhet”.

I ett jämställdhetsarbete bör fokus ligga på relationen mellan makt och kön. Det är också viktigt att tänka efter så att inriktningen inte blir att uppnå en heteronormativ vision.

Heterosexualiteten kan fungera som ett obligatoriskt fundament, samtidigt som heterosexualiteten i sig framställs som själva grunden till jämställdhetsproblemet. Kärnfamiljen rekonstrueras genom att hemarbetet maskuliniseras och ett stereotypt isärhållande av könen upprätthålls.

Om jämställdhet framförallt ses som en rättvisefråga, riktats uppmärksamheten mot kvantifierbara mål och metoder. Anpassningsstrategin går ut på att justera obalanser, vilket ofta innebär ett kortsiktigt och kvantitativt inriktat rättvisearbete. Kvantitativa könsutjämnande mål och aktiviteter är enkla att mäta och ger snabba tydliga resultat. Genom att räkna antal kronor i plånboken, timmar i betalt och obetalt arbete, och antal män och kvinnor i olika rum och yrken, söker man få svar på frågan: blir samhället mer jämställt eller inte? Utjämningsarbete kan bli kortsiktigt och i värsta fall kontraproduktivt. Istället för att bredda könsnormerna uppnås en motsatt effekt där isärhållandet förstärks, skillnader betonas, och maktfrågor undviks. En sådan liberal feministisk rättighetsdiskurs kommer inte leda till någon större förändring, såvida inte de sociala relationer och framförallt heterosexuella strukturer som samhället bygger på samtidigt förändras.

Rådande system utmanas inte. Jämställdhet blir då en ouppnåelig vision där kvinnor och män både skapas i opposition till varandra och kontrasteras till den som avviker sexuellt.

En behöver granska och förstå varför det finns orättvisor mellan gruppen kvinnor och gruppen män. En förändringsstrategi går mer ut på att utmana strukturella förhållanden och maktordningar. Det kvalitativa förändringsarbetet kan dock vara svårt att mäta kvantitativt.

Så segrade den borgerliga jämställdhetsmodellen
Det är rubriken på ett pressmeddelande från Stockholms universitet

Avhandlingen ”Sida vid sida”, av Katharina Tollin, bygger på analyser av 35 års riksdagsdebatter.

Ur pressmeddelandet
”Varannan Damernas, pappamånad, Jämställdhetslagen, kvinnofridsreformen, jämställdhetsintegrering och statsminister Göran Persson kallar sig feminist. I början av 2000-talet såg jämställdhetspolitiken ut att vara radikalare än någonsin och gå framåt med stormsteg. Men i denna bild av jämställdhetspolitiken döljs något väsentligt. Jämställdhet visar sig inte bara vara en fråga om framåtskridande eller könskamp, utan ingår i ett större kraftfält där makten över ekonomi och arbete under lång tid stått på spel.”

Av doktorsavhandlingen framkommer att Socialdemokraterna, trots långt regeringsinnehav, sedan 1970-talet successivt anpassat sig till de borgerliga partiernas syn på jämställdhet. Det som under 1990- och 2000-talet upplevs som allmänna feministiska krav visar sig härstamma från de borgerliga partiernas 70-tals och 80-talsagenda. Jämställdhetspolitiken har stegvis utformats så att den är förenlig med ökade klyftor i samhället, privatisering av offentlig sektor och en individualiserad arbetsrätt.

Kampen mot orättvisor baserade på klass tonades ner under 1990-talet. Feministisk politik av idag bygger på en idé om att jämställdhet betyder rätten för kvinnor att konkurrera på samma villkor som män.

Fokuseringen på jämställdhetsintegrering innebar att lösningen blev nya verktyg och metoder, istället för mer genomgripande förändringar av arbetslivet och den ekonomiska politiken. En utgår bara från en maktordning och ser inte hur olika maktordningar förstärker eller försvagar varandra.

Inledare i Fria tidningen Så här avslutar László Gönczi sin inledare i onsdagsnumret av Fria tidningen:

”Tyvärr är jag rädd att den föråldrade devisen ”enade vi stå splittrade vi falla” fortfarande styr tänkandet i alltför hög grad. Partierna kommer att krampaktigt försöka värna om sin ställning, försöka släta över åsiktsskillnader och bilda valmaskinerier istället för att erbjuda ideologiskt motiverade val.


I väpnade strider hade säkerligen devisen sitt berättigande kanske även i klasskampen, men den är exempel på ett odemokratiskt tankesätt eftersom demokrati kräver öppna och ärliga politiker.”

Jämställdhetsparadoxen och intersektionalitet
Samhällets könsmaktsordning är mycket tydlig för mig, men jag tror på att ta fram statistik för att synliggöra orättvisorna. Det finns däremot risker med att redovisa orättvisorna utifrån kön, nämligen att vi befäster skillnaderna. Detta är jämställdhetsparadoxen. En gör tillfälliga anpassningar för att förbättra statistiken men maktordningarna består. Om en dessutom ställer gruppen kvinnor mot gruppen män, så befästs stereotyperna och könens isärhållande. Detta framgår av såväl Erika Bradners magisteruppsats, som av Katharina Tollins avhandling.

Tycker också att László Gönczi pekar på viktiga saker när han skriver om den i vardagen föråldrade devisen ”enade vi stå splittrade vi falla”. I klasskampen, könskampen, HBTQ-kampen, raskampen, funkiskampen måste en vara enig, men i vardagen behöver olika maktordningar stötas och blötas och analyseras intersektionellt. Makt agerar på flera nivåer eller dimensioner samtidigt. Varje person påverkas av flera olika strukturer och alla individer delas in i olika sociala kategorier. I allt arbete för ett mer jämställt eller jämlikt samhälle är det viktigt att ta hänsyn till maktens hela struktur.

Läs mer om intersektionalitet på intersektionalitet org

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar