Aktiv dödshjälp – nej tack

I Schweiz, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och några amerikanska delstater är dödshjälp tillåtet. Några människor tror att det skulle innebära en ökad trygghet att veta att en kan få dödshjälp om lidandet är stort, men inte jag.

För mig skulle det istället innebära ökad otrygghet. Jag vet inte idag vad jag tänker i morgon om livskvaliteten i mitt liv och vilka tankar jag har om döden. Däremot är jag idag rädd för svår smärta. Det jag känner väldigt starkt är att jag vill att mitt liv ska lämna min kropp när kroppen inte orkar ta fler andetag. När det är ”dags” att somna in. Aktiv dödshjälp skulle kännas som ett övergrepp på denna process.

Tror att det finns en risk att människors rädsla för smärta och/eller totalt beroende av andra gör att en vill fly från dödens väntrum, fly istället för att möta. Bara tanken att i ett svagt ögonblick ha bett om aktiv dödshjälp, för att i ett senare skede när en inte längre kan kommunicera med omvärlden, få en dödande dos läkemedel en inte längre vill ha gör mig rädd. Så nej tack till aktiv dödshjälp .

Min lokaltidning har idag en bra artikel från Uppsalas Hospice ”Ingen ber dem om dödshjälp”. 

Hospice ” är långt ifrån en omvårdnad som bara går ut på att vänta in döden med smärtlindring och ångestdämpande mediciner. Symtomlindring handlar lika mycket om samtal med patienterna och deras närstående, om individuellt stöd och om livskvalitet in i det sista.”

Onkologen Ulla Martinsson säger också att ”De allra flesta tycker att livet har en mening, även då man är svårt sjuk. Den rädsla som finns för att plågas in i det sista stämmer inte med verkligheten.”

För mig är Hospice en trygghet och tröst. Hoppas att det får finnas kvar och utvecklas. Alla svårt sjuka och döende patienter borde ha rätt till Hospice.