Cancerbloggar, träning och lite olika intryck

Cancerbloggar
I min lokaltidning är en kvinna intervjuad som drabbats av metastaser i såväl bröst, som lymfkörtlar som lungor. Hon bloggar och det hjälper henne att bearbeta den sorg och smärta det innebär att drabbas av kronisk cancer.
Här hittar du hennes blogg Om det jag inte vill och hon har nu börjat blogga för lokaltidning
Varje dagläser jag spenatmammans blogg. Hon har också drabbats av metastaser efter en bröstcancer. Att följa andra drabbade kvinnors bloggar är ett sätt för mig att ta mig tid att bearbeta och förstå min egen sjukdom.

Min dag
Var på jobbet före 9. Idag en väldigt tidig tid, för några år sedan en urlyxig sovmorgon. Livet och perspektiven förändras. Höll i ett möte om arbetet med jämställdhets och mångfaldsplanen. Vi hade mycket att prata om vilket gjorde att mötet varade i tre timmar, istället för de planerade två. Skönt att alla hade tid att stanna så vi hann prata färdigt. Sedan blev det en snabblunch och in i bilen för att hinna till nästa möte klockan ett. Klockan tre när detta möte var slut var jag enormt trött. Därför blev det direktfärd hem till sängen.

Strax efter sex satt jag i bilen igen för att ta mig till gym. Det är två veckor sedan jag var där sist. Min kondis var aningen bättre och jag orkade lite mer. Det känns som om träningen hjälper mig.

Olika intryck
Lyssnade på Nalin Pekul i Tendens ”10 år efter Fadime”
Hon sa bl.a.
”Jag vet folk som verkligen bekämpade hedersförtryck i Kurdistan på 60- och 70- talet, som plötsligt blev jättefega när de kom till Sverige. Men det blev också en väldigt bra diskussion efter mordet på Fadime Sahindal, bland kurderna, som jag saknar i andra grupper. De sa: Nu räcker det! Vi som har bekämpat det här, vi kan inte sitta här och försvara och tro att det är nån förföljelse av kurderna eller att vi försvarar våra traditioner. Det här är inte våra traditioner, det är förfärliga traditioner, dem har vi bekämpat där, dem ska vi bekämpa här. Och därför så är också många kurdiska tjejer mycket friare idag. Diskussionen och debatten som var i samhället påverkade och stärkte de goda krafterna bland kurderna.”

Dessutom beskrev hon hur Fadimes far hade ett hårt tryck på sig från sin kurdiska omgivning att inte acceptera sin dotters frigörelse och hennes mänskliga rätt att välja vem hon ville leva med. Hon ansågs dra vanära över honom och familjen.

På lördag uppmärksammas mordet på Fadime i Uppsala. I år är det flera aktiviteter för att hedra hennes minne. På lördag invigs också Fadimes park nere vid ån. Min partikamrat Ilona, kommunalråd för vänsterpartiet har på ett mycket förtjänstfullt sätt initierat ett minnesmärke och en plats för Fadime. Efter beslutet i kommunen har hon fått fortsätta stå upp för att beslutet ska genomföras. Det har varit många vänder och mycket motstånd. Delar av motståndet kan ha kommit från dem som hetsade Fadimes far att mörda henne. Motståndarna har nog framförallt varit män som prioriterar patriarkatet före mänskliga rättigheter för alla.

Jag ser fram emot att ofta få gå och cykla förbi Fadimes park och tänka på denna modiga kvinna. Hon bidrog till att unga utsatta flickor har blivit sedda och att fler står upp för alla kvinnors mänskliga rättigheter. Hennes minnesmärke synliggör att vi inte accepterar gamla avskyvärda maktstrukturer där flickor och kvinnor till vilket pris som helst ska underordna sig männen och yngre underordna sig äldre. Minnesmärket är efterlängtat.

Jag är medlem i Amnesty och får därför Amnesty Press. Decembernumret innehöll många intressanta artiklar. En handlade om demokratin i föreningen. Nästa årsmöte är i Uppsala i maj och alla uppmanas att komma. Känner att jag borde gå för att stå upp för föreningsdemokratin. Samtidigt vill jag inte ägna min tid åt allt för många årsmöten. Är glad och vill tacka alla som bidrar till att Amnesty finns och håller demokratin igång.

Läser i tidningen att Amnesty International skrivit ett brev till tre afrikanska regeringar och uppmanat dem att gripa den tidigare amerikanske presidenten George W Bush. Kravet är att inleda en utredning kring hans inblandning i den tortyr som fångar utsattes för i CIA:s hemliga läger och på Guantánamo, under det så kallade kriget mot terrorismen.

”Om USA inte är beredda att gå vidare i denna fråga faller ansvaret på andra länder att driva fallet rättsligt. Detta är en folkrättslig princip som gäller oavsett vilken position den misstänkte har haft eller innehar och oavsett vilket land det gäller. Inte ens en ex-president i USA går fri från ansvar.”

Läser om alla dessa starka människor som riskerar sitt eget liv för goda saker de tror på i Amnestys tidning och på webben. 

I Montenegro, Moçambique, Uganda och Zimbabwe står många modiga upp för Hbtq-rättigheter och lyckas också ibland skapa små positiva förändringar.

Suruífolket består av omkring 1 300 personer som lever i ett regnskogsområde ungefär lika stort som Blekinge i Brasilien. Området innehåller många exploaterbara rikedomar, för intressenter som inte bryr sig om uthålligt nyttjande av jordens resurser. För att kunna bevara sin tillvaro har Suruífolket lagt upp en 50-årsplan. Syftet är att utarbeta ett förslag till en alternativ utveckling där en fokuserar på bevarandet av regnskogen och befolkningens behov, snarare än marknadsaktörernas intressen. I arbetet har gruppen kombinerat vetenskapliga rön med egen kunskap. Priset för att arbeta för sitt folks framtid är högt. De stora ekonomiska och politiska aktörerna i regionen har känt sig utmanade, och därför lever många under dödshot.

Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov kan göra precis vad han vill, han styr Tjetjenien som sitt eget lilla kungadöme. Han har monopol över säkerhetsapparaten i Tjetjenien. Ett monopol som har lett till att ”försvinnanden” och tortyr används rutinmässigt om någon misstänks ha haft det minsta att göra med någon av rebellgrupperna. Människorättsförsvararen Natalja Estemirova arbetade med att utreda övergrepp mot civilbefolkningen i Tjetjenien för människorättsorganisationen Memorial. Estemirova kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i juli 2009 och hittades senare samma dag mördad i grannrepubliken Ingusjien.

Brahim Dahane fick år 2009 Per-Anger-priset. Han är från VästSahara och fängslades av Marockanska myndigheter. Nu är han fri och kunde komma till Stockholm. Priset har gett honom bekräftelse gentemot de marockanska myndigheterna på att han är en människorättsförsvarare och inte kriminell. Det har också gett styrka till hans familj att fortsätta stötta i arbete.

Årets Per-Anger-pristagare, den iranska människorättsförsvararen Narges Mohammadi, förhindrades att komma. Motiveringen till att hon tilldelats detta pris är att hon ”genom personligt mod och trots upprepade grova kränkningar av hennes frihet och säkerhet, på ett uthålligt och offentligt sätt ha kämpat för mänskliga rättigheter och kvinnors frihet i Iran.” Modet har dock haft ett högt pris. Den 28 september i år dömdes Narges Mohammadi till 11 års fängelse för propaganda mot staten.

Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet. Gerillan från ena hållet. Regeringsstyrkorna och paramilitären från det andra. Någonstans däremellan befinner sig civilbefolkningen i San José de Apartadó som vägrar att samarbeta med någon av parterna i den långvariga colombianska konflikten. Men neutraliteten har haft ett högt pris. Det är av få av grundarna till fredsbyn som fortfarande är i livet.

I år uppmärksammas minnet av Raul Wallenbergs födelse. Den 9 juli 1944, under brinnande världskrig, anlände han till Ungerns huvudstad Budapest med ett uppdrag att rädda landets judar undan nazisternas deportationer till gaskamrarna i Auschwitz. Under några intensiva månader utförde han en omfattande hjälpinsats som beräknas ha räddat tiotusentals människoliv. Raoul Wallenberg återvände aldrig från sitt uppdrag i Ungern. Han togs tillfånga av de sovjetiska styrkor och ”försvann”.

Denna lista kan göras hur lång som helst. Det finns många som vågar bidra till en bättre värld med livet som insats. Annars skulle vår jord vara ännu mer omänsklig. Men om ännu fler från höger till vänster bara vågar vara lite mer modiga och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter kan vi uträtta underverk.