lördag 28 januari 2012

Min stund på jorden

Jag avslutar presentationen av mig själv på bloggen med: Hur länge får jag leva? Namnet på Willhelm Mobergs bok ”Din stund på jorden” berör. Orden ger mer än ett intellektuellt konstaterande att mitt liv tar slut. De berör på djupet. Googlade och hittade presentationen av pjäsen ”Din stund på jorden” på Stockholms stadsteater.

”Året är 1962. Albert Carlson har arbetat som affärsman i Amerika i hela sitt vuxna liv. Nu sitter han på sitt hotellrum i Kalifornien och gör bokslut över sitt liv. Återstår bara att dö. Bruset från Stilla havet för honom tillbaka i tankarna till sorlet från Bjurbäcken i barndomens Småland. Där brukade han fiska med sin storebror Sigfrid. Sigfrid, som gick bort i en sjukdom när Albert var liten. Albert minns honom och hans uppmaning om att ta vara på livet: ”Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!” Men hur har Albert egentligen förvaltat sin stund på jorden?”

Tänker på vänner som har dött av sin cancer. Tänker på Maj, Carina, Ann, Sonja, Stina, Tina, Lena. Tänker också på kvinnor jag mött via mitt bloggande, på Agneta och Eva. Båda har lämnat kommentarer på min blogg. Det ger också en gemenskapskänsla, vi delar samma erfarenheter, vi har något som binder ihop oss och vi försöker uttrycka det vi upplever till andra. Låter Agneta och Eva vara kvar som följare på min blogg, trots att de inte finns kvar vid sina datorer.

Alla kvinnor jag mött, som nu är döda, var starka individer. Jag bär med glädje och sorg med mig deras ansikten, uttryck och de spår deras personligheter satt i mig. Jag lever såväl i dåtid som i nuet. Dåtiden ger också mitt nu.

I natt skrev jag ” Tror att jag får positiva besked när jag träffar läkare på måndag.” Min betoning idag är på ordet tror, för ingen kan veta. Många kvinnor jag mött trodde de skulle få leva längre. Döden kom fort för dem. Kanske är det en fördel att få leva fullt ut med tankar om framtiden fram till någon dag före detta liv tar slut. Kanske är det motsatta en fördel, att hinna med att ta avsked. Jag vet inte. Jag vet däremot att jag inte kan regissera mitt eget liv, den stund jag har på jorden.

Denna krukväxt fick jag av en bröstcancervän ett år innan hon dog julen 2009. Då blommade den. Hoppas få den att blomma igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar