Förändring, kritik och hat

Ibland tänker jag – Vad är det för negativism jag skriver. Borde jag inte vara lite mer positiv när det gäller politik. Samtidigt kan ilska och hat vara en viktig drivkraft för att skapa förändring. Om en bara resonera och kritiserar, så kan det vara svårt att åstadkomma förändring. Underordning och vänlighet åstadkommer sällan maktskillnader för individer och grupper. Såväl när arbetarrörelsen drev igenom ökad jämlikhet som när kvinnorörelsen drev igenom ökad jämställdhet så var ilska en viktig drivkraft. Likaså när homo- och bisexuella bildade Queer nation och krävde sin rätt.

I media pågår bland annat en debatt om klasshat. P1:s belysning av det som sker kan du lyssna på här. Göran Greiders inlägg om att klasshat måste lyftas i litteratur och andra kulturformer, samtidigt som han själv definierar sig som pacifist gillar jag.

I min lokaltidning Rasmus Landström recenserat Rebecka Bohlins bok ”Offer för livspusslet” om den svenska tjänstesektorn. Boken gör honom kallsvettig och arg.

”Det finns något slags föreställning i dag om att rut-avdraget skulle subventionera ”tjänster”. Det är fel. Det människor inom ”tjänstesektorn” säljer är i själva verket sig själva. Frågan om hur arbetet utförs är helt central. Det är ju knappast någon slump att det i dag finns en mängd företag som skryter med att deras anställda är ”sexiga” och iklädda plagg som en ”french maid-dress”. […]Det skvallrar om hur en ny människosyn håller på att karvas fram i Alliansens sköna nya Sverige.”

I boken synliggörs lönedumpning, avtalsrätt och EU:s syn på arbetskraftsinvandring. Rebecka Bohlin berättar om städare med tre heltidsarbeten, som har så ont i händerna när de kommer hem att de inte kan greppa tandborsten. Likaså om illegala flyktingar som arbetar för 30 kronor i timmen i 20-rumsvillor och om kvinnor med axlar som knastrar som cornflakesflingor när de lyfter sina barn. Barn som de knappt kan ge mat trots att de arbetar 12 timmar om dagen.

Recensenten avslutar med orden ”Ett nästa steg vore att ge den välborna överklassen i Stockholms innerstad en tydlig signal: ni kan städa era egna jävla hem.”

Jag tänker fortsätta att vara kritisk och kan också känna kraften i ilskan. Ilska bygger ofta på förenklade bilder av jag och du, vi och dom. Sådana uppdelningar är ibland nödvändiga för att göra prioriteringar och samlas under gemensamma paroller. Ett ständigt resonerande om ”åh ena sidan, åh andra sidan” gör att förtryckande maktstrukturer lever vidare. Däremot gäller det att inte fastna i hat som drivkraft. Samhället är alldeles för komplicerat för att byggas upp utifrån känslostormar och hat. Konstruktiva samhällsbyggen ska utgå från intellekt och vetenskap.

Min favoritetfärg på Stockrosor. Mörkt, lite dolskt och sagolikt. Hade den i trädgården men lyckades inte bevara den.

Tillit och välfärd

Livskvalitet och tillit hänger ihop. Känner du inte tillit till anhöriga och andra människor, till samhället och till att väldfärdssamhällets trygghetssystem så får du sämre livskvalitet.

När jag jobbade som lärare bestämde jag mig för att inte odla en misstänksamhet mot eleverna. Vägde riskerna av att bli lurad mot konsekvenserna av att eleverna stal saker och ljög. Tyckte det var viktigare att försöka bygga mitt arbete på tillit och en positiv människosyn. Bättre att vara lite för naiv och möjligen bli lite smålurad någon enstaka gång.

Har blivit sviken många gånger i mitt liv. Varje svek försämrar tilliten till mina medmänniskor. Samtidigt lär jag mig vilka människor jag vill ha runt mig och känner tillit till dem. Och tänker att många svek beror på oförstånd och rädsla. Ett stärkt välfärdssamhälle skulle minska mängden svek, för då kan människor få hjälp med sin problematik och offentliga sektorn mer professionell och uppdaterad med ny forskning.

1985 flyttade jag in i ett kollektivhus i miljonprogrammets Gottsunda. De flesta av oss hyresgäster låste inte dörren till den egna lägenheten. En tyckte helt enkelt att det inte behövdes. Efter nittiotalets nedskärningar i samhället så blev en ofta påmind om att låsa dörren. Jag började till och med låsa dörren till mitt hus i Norby, när jag var på baksidan av huset. Idag byggs portlås överallt för att ingen obehörig ska ta sig in i trappuppgångarna och kontoren. Fler och fler skaffar larm. Vi människor bygger fysiska murar för att skydda oss för varandra. Tilliten minskar i takt med att ojämlikheten, rädslan och klyftorna ökar.

1982 när jag precis separerat fick jag komplettera mina inkomster med socialbidrag. Det var en självklar rättighet och jag hade tillit till systemet. Senare under åttiotalet hade jag också ett politiskt uppdrag i den nämnd som tog beslut i enskilda ärenden utifrån kommunens riktlinjer och socialtjänstlagen. Minns alla samtal om att ha en tillräckligt hög socialbidragsnorm, så att den enskilde själv lärde sig att prioritera vad pengarna skulle användas till. En skulle inte behöva komma och be om kompletteringar för småsaker, för det kunde upplevas kränkande. En skulle i stället lära sig eget ansvarstagande.

På åttiotalet var det också självklart att en fick sjukpenning när en var sjuk och A-kassa när en var arbetslös. Det är bra att en idag kan samköra olika system, för att motverka fusk. I övrigt är bristen på tillit till att den enskilde vill göra rätt för sig ytterst destruktiv. Ytterst få har fuskat och försöker fuska idag. En vill helt enkelt göra rätt för sig. Det politiska syftet med nedmonteringen av socialförsäkringssystemen är egentligen att skapa ökade klyftor, sänka löner och få människor att underordna sig ovärdiga villkor. Därför sprids falska bilder.

Inför omröstningen av medlemskap i EU, målades helt felaktiga bilder upp av konsekvensera av en anslutning. Vi skulle inte oroa oss över ökade alkoholproblem, när det blev lättare att föra in alkohol. Nu ökar alkoholens skadeverkningar. Samma sak gäller narkotikamissbruket.

EU skulle stärka fackliga rättigheter. Efter EU-medlemskapet har fackföreningarnas inflytande och de fackliga rättigheterna försvagats.

EU skulle inte försvåra för flyktingar. Nu lever vi i fort Europa. Många människor på flykt drunknar eller förolyckas på andra sätt. Gravarna är många på gränsen mellan Turkiet och Grekland. Rasismen ökar.

Dagens moderatledda regering vann valet 2006 på falska budskap och att värna välfärden och minska arbetslösheten. De har gjort precis tvärtom och jag vill påstå att det är medvetna val. Det finns mycket forskning som visar att konsekvenserna av den förda politiken leder till ökade klyftor, minskad tillit och försämringar för människor som har störst behov av att välfärden fungerar.

Tilliten till demokratin minskar när politiska partier för fram grundlösa och falska budskap.

Nya beslut i rätt riktning kan tas av en ny regering, så att samhället ställs om till ökad materiell hållbarhet. Däremot tar” skyll dig självkulturen”, egoismen och bristen på tillit till andra människor lång tid att förändra.

Utöver frustrationen över dagens ”åt fel håll politik” så mår jag bra. Har orkat mycket idag.

Astrar i olika skeden av sitt blommande liv.

Tankar och händelser under min dag

Gick upp vid åttatiden. Lite magont och irritation av candidasvamp. Lite trött men orkar stå på bena.

Kurator

Träffade kurator på onkologen klockan tio. Mötte henne första gången, nu när jag var inlagd i maj. Vill ge mig själv möjligheten att låta tankar om mitt fortsatta liv och min framtida död och känslor runt detta ta plats. Vill rensa och prioritera och följa sinnesrobönen jag skrivit om flera gånger nämligen

Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Samtalet med kurator var kort och bra. Grät en skvätt och pratade om såväl känslor, som praktiska frågor som mer intellektuella frågor. Min kurator är bl.a. bra på att ge mig nya ord för olika saker. Känner mig bekräftad. Tycker att jag hittar vägar att förändra, försonas och inse skillnaden. Har kommit en bra bit på väg sista veckorna. Har inte så stort behov av kuratorssamtal nu. Känner att jag processar, reflekterar och utvecklas ändå. Bokade ändå en ny tid i augusti, vilket känns tryggt. Vill inte förtränga, men hitta modet att förändra det som är viktigt och som jag kan förändra. Jag vill alltså ha modet att våga bryta mönster och hitta nya vägar.

Vila och göra
Tillbaka hemma var jag trött, hade lite ont och behövde vila. Låg i min sköna säng, skrev in några worldfuelord i min Iphone, stirrade i taket och lyssnade på radion i nästan två timmar. Åt lite pannkaka med fetaoströra och sallad. Klockan två hade jag ett möte på ett tryckeri som har med mitt jobb att göra.

Väl hemma igen betalade jag mina räkningar, vilade och läste tidningen.

Min älsklingsfamilj

Strax efter klockan fem blev jag hämtad av alla fem i min älsklingsfamilj. Vi åkte till en utemöbelaffär två mil utanför Uppsala. Äntligen har familjen köpt nya utemöbler, efter ett intensivt letande i flera veckor. Butiken stängde sju och vi ville få hem möblerna idag. Därför tömdes bilen på barnstolar och prylar och möblerna lastades in. Min tappra dotter skulle vänta med alla tre barnen, medan familjepappa åkte hem med möblerna först. Jag skulle först vänta, men frös så jag hoppade in i bilen. Kom på att min dotter kunde ta taxi eftersom vi hade barnstolar. Hon fick mitt kontokort. Väl hemma tömde familjepappa och jag bilen, beställde hämtpizza och började ställa upp möblerna. Efter ca en halvtimme kom resten av familjen. Barnen gillade att de fått åka taxi. Strax före nio kom maten och vi fick pröva utemöblernas bekvämlighet. Allt går så smidigt i min älsklingsfamilj. Vi är och gör, småpratar och jag mår bra. Är tom lycklig.

Också lite biologinormer

Jag har tidigare bloggat om evolutionsbiologen och genusforskaren Malin Ah-King. Nu har ögskoleverket i samarbete med Nationella sekretariatet för genusforskning gett ut en intressant skrift av Malin ”Genusperspektiv på biologi” som du kan hämta här.

Jag har tidigare bloggat om MalinAh-King.

Ett genomgående tema är att normen när det gäller naturvetenskap är att vi tänker på biologi och naturvetenskap som objektiva fakta. Forskning visar att objektiviteten inte stämmer utan att våra föreställningar om kvinnligt och manligt påverkar hur vi ser på naturen.

I skriften behandlas biologin som vetenskap men den berör också våra föreställningar om vad som är biologiskt eller "naturligt". Malin menar att det är en paradox att alla biologer är medvetna om att det finns en stor variation i kön och sexuella beteenden i djurvärlden samtidigt som de fortsätter att ge könsstereotypa förklaringar.

”Det finns många djur som byter kön eller visar upp sexuella beteenden som inte är kopplade till reproduktion. Även andra områden inom biologin präglas av föreställningar om manligt och kvinnligt och kulturella normer kring kön och sexualitet, i boken nämns bland annat hjärnforskning, genetik och hormonforskning.”

Som gammal biologilärare kan jag bara instämma i det jag hittills läst av Malin Ah-King.

Jätebalsaminen i min gamla trädgård trivs, när den får utrymme och näring

Ålder tid och identitet

En stor del av mitt liv och mina tankar har jag ägnat åt politik, åt att försöka påverka samhället i den riktning jag tror på. Detta är en del av min identitet som jag är stolt över. Jag har delvis valt politisk aktivitet före sociala relationer och ledighet. Det har varit medvetna val som jag inte ångrar.

Men jag märker att jag väljer att använda min tid och tankekraft på ett annat sätt nu. Mina ideal och politiska grundsyn har inte förändrats, men mer tid går till sociala relationer och till närmaste familjen. Likaså lägger jag mer tanketid på dåtiden och nutiden än jag gör på framtiden. Det är också medvetna val. Jag är helt enkelt mindre engagerad i omvärlden och mer i min närhetsmiljö och min egen livskvalitet.

Några säger åt mig att jag har gjort mitt, nu är det andras sak att ta över. Detta budskap har jag svårt för. Tycker att en har ett ansvar för sin omvärld. Samtidigt så är det väl bara att inse att min glöd och mitt engagemang har minskat. Och utan lust att agera, så sprider jag framförallt moraliserande pliktkänslor. Plikten framför lusten påverkar såväl mig själv som andra negativt. Jag tror alltså på att framförallt följa lustprincipen och inte pliktprincipen, under förutsättning att jag tar ansvar för det jag åtagit mig. Och framförallt så vill jag inte åta mig saker för att jag tidigare i mitt liv har åtagit mig väldigt mycket.

Tror det är viktigt att inte bara rulla på i gamla hjulspår utan istället inse att när jag förändras så gör jag på andra, nya sätt utifrån nya plattformar i livet. Om detta sedan har med ålder, sjukdom eller livssituation att göra vet jag inte.

Bilderna från min gamla trädgård är jag glad över. Njuter av att se alla olika växterna, men också av att det jobb jag lade ner på att öka artirikedomen finns kvar i form av bilder. Med hjälp av bilderna gör jag också återblickar från mitt tidigare liv och mår gott

Om livskvalitet och meningen med livet

Lyssnar gärna på Lars Björklund, kaplan vid Sigtunastiftelsen. Under lördagarskvällarna 19 maj till 16 juni pratar han utifrån temat ”livets frågorbehöver bli lyssnade på”.

Igår berörde han livets mening. En inte kan välja sitt liv fullt ut. Den som påstår att allt är möjligt lägger all skuld på individen. Allt kan förändras i ett ögonblick och allt är inte möjligt. Såväl kropp, som själ, som social situation begränsar. Det finns ingen entydig, enkel mening med livet. Han säger också att hoppet måste födas ur det som är.

Har tidigare bloggat om sinnesrobönenGiv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Igår skrev jag om livskvalitet. Önskar tid att reflektera och samtala om sinnesrobönen, om försoning och att bli speglad av andra runt det som är mitt livs stora frågor. Vill varken att jag eller andra ska efterlämna en känsla av bitterhet när detta liv tar slut. Vill rensa, prioritera och förstå skillnaden mellan det jag kan och inte kan förändra.

Idag har jag haft en dag med stor livskvalitet, en dag som gör det lätt att försonas med mitt liv. Har inte pratat om några direkt viktiga saker. Det behövs inte när en är omgiven av omtanke och värme. Idag har jag levt i nuet, i stunden. Denna dag har jag känt hopp och glädje i det som är.

Njuter av alla blommande syrener. Denna bondsyren växte i min gamla trädgård.

Livskvalitet - vad är det?

Trygghet – att veta att en har mat för dagen, tak över huvudet, ingår i sociala gemenskaper och kläder att skydda kroppen är väl självklara grunder för livskvalitet. Men sen då?

• Mannen som kommer gående stapplande på kryckor med darrig kropp– lever han ett rikt liv?
• Den av reumatism förvärkta kvinnan med svår smärta?
• 30- åringingen som sitter i rullstol?
• 25-åringen som förlorat hela sin familj i en trafikolycka, där hen var chaufför?
• En cancersjuk person som jag?

Jag hör många säga att när jag blir gammal, inte kan klara mig själv och lider värk och andra svåra krämpor vill jag inte leva längre. Jag tror inte att vi kan veta hur det känns i ett framtida nu, men att många har alldeles för stereotypa bilder och föreställningar om andras livskvalitet. Vi ser alldeles till mycket till det yttre och glömmer fråga om det inre.

När jag tänker tillbaka på min livskvalitet under mitt liv, så har den växlat. Tyngst för mig har nog varit känslor av maktlöshet, när det går att förändra saker men dem som har makt inte vill se, reflektera och ändra. Jag har lättare att försonas med min sjukdom, eftersom jag får den vård och det stöd jag behöver för ett gott liv i stunden än att försonas med maktfullkomlighet hos människor med makt.

Mitt sista år som kommunalråd och striderna med dem i vänsterpartiets styrelse, som vägrade lyssna är nog det tyngsta jag upplevt. Läs mer i denna blogg.  Det var inga elaka människor i styrelsen som medvetet valde att skada mig eller mitt parti, men det var människor som fick makt utifrån sina positioner. De gjorde säkert vad de trodde var rätt, men betedde sig maktfullkomligt.

 Jag har aldrig i mitt liv sörjt så mycket och gråtit så mycket över något som över dessa, egentligen helt onödiga maktstrider. Tror att de flesta i min omgivning tror att cancern eller andra saker varit värre för mig.

Det är nu mer än sex år sedan jag avgick som kommunalråd, men orsakerna till att jag avgick kan jag inte försonas med. Har kommit över mycket av det som hände, men taggar finns kvar. Tänker att mycket av det som hände i det stora hela är petitesser, i relation till all ondska, hat, våld och ojämlikheter i världen. Men maktfullkomlighet och brist på tid till reflektion och öppenhet, såväl i det lilla som i det stora skadar hela mänskligheten. Och ju mer makt, desto viktigare blir det att motverka maktfullkomlighet. I vardagen tror jag att de flesta av oss av och till använder den lilla eller stora makt vi har på ett ogenomtänkt sätt som skadar andra. Och då får en väl tänka – vilken tur att jag fick syn på hur fel jag gjorde – nu fick jag en chans att ändra mig. Och samtidigt inte bli rädd för att göra fel - för det gör alla.

Tillbaka till livskvalitet – så handlar det förstås om så mycket mer än maktfrågor. Men som jag inledde med så har jag fortfarande god livskvalitet, även om den har försämrats i takt med att min kropp bryts ned. Gläds åt omtänksamhet och mänsklig klokskap, åt livskraften i våren, åt alla härliga mänskliga möten och åt allt jag kan och klarar. Det yttre skiljer sig ofta från stereotypa föreställningar.

Nu ska jag göra en liten insats på min balkong, så att fler blommor får blomma och jag kan njuta mer av mina oaser.

Åkervinda - vackra bommor men växten kväver andra arter och jag hade många stånd i hallonhäcken och perennrabatter som spred sig med djupa rötter. Lagom bekämpning i vardagen är väl bäst så att både andra överlever och en hinner njuta.

Dagens läkarbesök och behandling

Träffade den onkolog jag har haft längst kontakt med. Känns att vi känner varandra. Han lyssnar på mig och jag har full tillit till honom. Min dotter var med. Hon är ett mycket bra stöd och det är också bra att hon vet mycket om min sjukdom.

Min läkare stödde mig i att det är dumt att nu sätta in en skruv i foten nu. Det finns risker med en operation och resultatet är osäkert. Han stödde mig också i att jag kan köra bil. Och att jag tagit max 3 betapred per dag och inte fyra plus fyra tabletter per dag, som jag blev uppmanad till. Han tyckte att jag kan fortsätta med det några dagar efter att betapreddosen efter Taxoterebehandlingen har fasats ut. Skönt alltså att ha en läkare som lyssnar på mig, litar på mina förmågor, har stor kunskap och ger mig de behandlingar han anser är bäst för mig. Han bryr sig.

Övrigt är såväl plus som minus. Viktigast är nog att jag känner mig pigg och inte har ont. Cancerfaktorn har fortsatt öka med 20 procent till 523. Levervärden och övriga labbvärden var ganska OK. Inga stora förändringar utöver att blodtillskottet gjort att Hb har höjts till 116. Cancerfaktorn kanske ha ökat för att jag får strålning som slår ut metastaser i hjärnan.

Cancerfaktorn kan vara förhöjd trots att behandlingen fungerar, så därför fick jag Taxotere som dropp idag också enligt plan. Det är också bra att ge tre behandlingar, för då blir utvärderingen mer säker. Bad om lite lägre dos Xelodacellgift  p.g.a. biverkningar så nu tar jag fyra tabletter om dagen istället för fem stycken.

Jag har vatten i båda lungsäckarna, så det blir nog aktuellt med ytterligare en tömning. Det är jobbigt att kroppen inte slutar att fylla på lungsäcken med nytt vatten, trots att jag har vilat från cellgifter i  drygt fyra veckor. Är lite osäker på hur jag kommer att må efter denna behandling. Magont? Andningssvårigheter? Trötthet? Muskelstyrka? Illamående? Men det känns bra att ha fått behandling. Jag har det bra som har nära till Ackis och tryggheten i att de tar emot mig när som helst på dygnet.

Klockan är mycket och jag ”borde” ha skrivit detta för länge sedan. Skälet till den sena timmen är att jag har suttit framför datorn i över tre timmar och försökt få ordning på min Iphone. Har misslyckats med det mesta jag ville ha gjort.

Men ute skiner solen, det är vår och nästan sommarvärme. I min kropp spirar också ett hopp, trots alla utförsbackebesked. Jag mår alltså psykiskt helt OK.

Alpgentiana som jag såg när jag vandrade i alperna. Köpte en odlad när jag var tillbaka i Uppsala och planterade i trädgården. En luden blomma som tål fjällets stormar och omväxlande temperaturer

Nu har jag också skaffat en Iphone

Så nu skippar jag patiensen och spelar wordfeud……….

Nya besked och motstridiga bud

Det blev bilen till strålningen i morse. Kände mig alldeles för påverkad av omkullkörningen med cykel i går för att vilja cykla. Var röd under ögat när jag vaknade. Det röda gick över i blått under första morgonhalvtimmen. Nu ser jag ut som om jag fått ett rejält knytnävslag på okbenet.

Blåtiran lyser i verkligheten, men syns knappast på bilden

En röntgensköterska tog emot på strålningsenheten och undrade över min blåtira. När jag berättade att jag cyklat omkull så sa hon – igen. Inte igen svarade jag. I fredags cyklade jag inte omkull. Då satte jag foten lite snett på pedalen, så jag gjorde illa mig. Hon menade att jag varken borde cykla eller köra bil när jag blivit strålad på hjärnan. Påstod att jag inte kunde lita på mig själv, när jag strålats. Verkade tro att cykelolyckan igår berodde på strålningen och inte på svag högerhand, trötthet och ett glas vin.

Efter strålningen skulle jag träffa en läkare för utskrivning, vilket de glömt säga till mig. De sa att jag skulle träffa henne direkt, så jag gick och satte mig på anvisad plats. Lyssnade av mobilen, där röntgensköterskan sa att jag hade läkartiden först om en halvtimme.

En ortoped ringde när jag satt där. Hon föreslog att jag skulle opereras direkt. Ville sätta ihop det brutna benet i foten med en skruv, vilket den förra ortopeden jag träffade sa var en osäker metod. Opereras jag nu får jag inte stödja på foten på sex veckor. Jag som längtar efter sommarlov och utevistelse. Oavsett operation eller inte så bör jag inte stödja på foten och bör helst gå med kryckor.

Känner att livet också är här och nu och att så mycket är osäkert runt min fraktur. Ska vila foten så mycket som möjligt, men kryckor funkar inte med min dåliga högerarm. Smärtan är inget stort problem i högerfoten. Jag tänker åtminstone nu, innan jag pratat med min onkolog att jag använder gipsfoten när jag är ute, går så lite som möjligt och är allmänt försiktig. Men jag vägrar att bara sitta stilla. Tror inte det är bra för min helhetshälsa. Får en tid på ortopeden i början av augusti.

När detta något omtumlande samtal var avslutat hämtade jag kaffe och lyssnade på mobilradion. En läkare öppnade dörren och frågade efter en akutpatient.

Det var mig hon frågade efter. Budskapet var att jag absolut inte fick köra bil, när jag fick strålning och hade hjärntumörer. Vad som helst kunde hända. Jag protesterade. Visst kan jag vara påverkad av strålningen också, men stämde hennes farhågor så skulle jag väl märka det vid min faktiska bilkörning. Jag kör mycket inne stan, på gåfartsgator m.m. Om jag hade svårt att koordinera och följa det som händer så borde jag åtminstone varit i närheten av att missa fotgängare och cyklister som går och cyklar runt bilen. Så är det inte. Känner mig koncentrerad och trygg. Största problemet vid bilkörning är min högerhand. Jag gillade inte heller att hon jämförde mina pyttesmå metastaser med någon som har en primär hjärntumör. Hon tryckte också på att jag fått väldigt höga doser med strålning.

Efter att jag berättat om min situation skulle jag få köra bil om jag tog 4 tabletter kortison morgon och kväll för att förhindra svullnad i hjärnan och konsekvenser av detta. Känner mig kränkt av att bli utsatt för skrämselpropaganda innan personerna tagit reda på min faktiska situation. Dessutom har informationen varit väldigt dålig. T ex stod det på kallelsen till strålningen att det enda patienterna brukar märka av strålningen är eventuell trötthet. Alltså inget om vare sig svullnad av hjärnan eller att en ska undvika bilkörning. Efter läkarmötet, labbprov inför torsdagens onkologbesök och trolig behandling och apoteksinköp, så tog jag bilen hem och tog två betapred. (Betapreden har ju också en massa biverkningar som inte är bra för mig*). Sedan åkte jag till jobbet arg, ledsen och känslomässigt förvirrad efter alla olika budskap.

Klematis på min balkong som överlevt vintern

*Vanliga biverkningar av kortison är vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen såsom för hög natriumhalt eller för låg kaliumhalt, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet och muskelförtvining. Kortisonets förmåga att hämma kroppsvävnadernas reaktioner mot inflammationer och infektioner kan medföra att infektioner blossar upp på nytt och att lokala begränsade infektioner sprids.

Lite om min dag och lite Judith Butler

Om min dag
Fullt upp hela dagen. Alltså inte lagom utan lite för mycket. Cyklade till strålningsbehandlingen i morse. Lite nervöst och lite vingligt men det går om jag tar det lugnt och tänker inför varje ny liten etapp. Kändes värt risken att cykla omkull, eftersom jag kom ut och fick njuta av tulpaner, koltrastsång och andra blommor i stadsträdgården.

 Cyklade hem och bytte till bil. En cykeltur på 3 kilometer som jag har till jobbet, är fortfarande för lång. Kom hem från jobbet halv fem. Lite sent men jag skulle bara göra klart den saken och sedan den saken och sedan den saken.

Vilade en halvtimme innan det var dags för styrelsemöte i min bostadsrättsförening. Är imponerad över viljan att göra bra och genomtänkta saker i styrelsen. Många ledamöter tar stort ansvar för att bidra med såväl tid som kompetens. Efter mötet var det middag och avtackning av avgående styrelseledamöter. Restaurangen ligger ca 800 meter från bostaden, vilket är för långt för mig att gå. Ville inte ta bilen, så jag cyklade.

Cykelturen hem gick inte så bra. Kombinationen trötta muskler, svag högerhand och ett glas vin var inget bra. Jag ramlade direkt vid start för att jag inte tog lagom med fart. Satsar jag för mycket vid start så orkar inte musklerna styra upp cykeln och tar jag för lite fart orkar inte musklerna att få upp farten för att få balansen. Fick ett skrubbsår på höger armbåge, men inga större skador. Däremot besvikelse över att inte klara det jag vill göra. Och lite skam över att ramla mitt i gatan.

Få se om det blir cykel eller bil till den sista strålbehandlingen i morgon.

Lite Judith Butler

Via genuslistan får jag information från Per Herngren, som jag tidigare bloggat om i ”Våld föder våld”

Per skriver
”Det vi har gemensamt som levande varelser är att vi är sårbara, att våra liv är osäkra och att vi därför är beroende av varandra.”

Och han citerar Judith Butler
”Vår sårbarhet och vårt beroende av varandra gör kriget och militärapparaten begriplig som det omöjliga försöket att ta bort osäkerheten. Kriget försöker ta bort osäkerheten för ’en själv’ som grupp, stat eller nation genom att öka osäkerheten för andra. Om vi tar livets osäkerhet som utgångspunkt, då finns det inte något liv utan behovet av husrum och mat, inget liv utan beroende av större nätverk av socialitet och arbete, inget liv som höjer sig över skadebarhet och dödlighet. Vi skulle då kunna analysera några av militärmaktens kulturella tillflöden under dessa perioder som försök att maximera osäkerhet för andra”

Läs mer på Per Herngrens webbsidor

Som cancersjuk känner jag nog ännu mer av såväl omöjligheten att skydda mig mot sårbarheten, som beroendet av välfärdssamhället, miljön och andra människor.

När jag hade trädgård prövade jag vilka växter som trivdes ihop. Här gick det bra med borstnejlika, syren och prästkragar. Och så fanns det en hel del små växter som inte syns på bild. Dessutom fjärilar och ett myller av andra insekter och småkryp. Ett härligt beroende av varandras olikheter och behov.

Strindberg och normer

Har cyklat till ett Uppsala Prideseminarium idag. Hade visserligen ont i foten, men det gick. Glad över att jag klarade detta. Också glad över att jag gick på AntiStrindbergseminariet.

”Med anledning av Strindbergsåret 2012 - hundra år efter författarens död anordnar Queerseminariet vid Uppsala universitet ett "Anti-Strindbergsseminarium" på Uppsala Pride. Syftet är att INTE hylla Strindberg, utan att istället uppmärksamma alla de feministiska, queera och homosexuella personer som inte får något jubileum eftersom svensk litteraturvetenskap och svenskt kulturliv obsessar på döda, vita, heterosexuella män. Kom och tala om hiss eller diss i litteraturhistorien, hur och varför viss litteratur blir kanoniserad och annan glöms bort, och hur allt detta sammanhänger med det moderna västerländska samhällets normer om hälsa och sjukdom, sunt och depraverat avseende kön, sexualitet och etnicitet mm.

Samtalet leddes av Ann-Sofie Lönngren, litteraturforskare vid Uppsala universitet. Medverkade gjorde

• Lena Einhorn, författare. Skrev boken Siri om Siri von Essen 2010, och har även varit redaktör för antologin om Strindberg.
• Jenny Björklund, litteraturforskare specialiserad på lesbiskhet i svensk litteratur under 1900-talet.
• Moa Holmqvist, förläggare på queerfeministiska Rosenlarv förlag, som har utgivit flera bortglömda kvinnliga dramatiker från 1800-talets slut”.

De inbjudna gästerna är: Lena Einhorn, författare. Skrev boken Siri om Siri von Essen 2010, och har även varit redaktör för antologin om Strindberg.
Jenny Björklund, litteraturforskare specialiserad på lesbiskhet i svensk litteratur under 1900-talet.
Moa Holmqvist, förläggare på queerfeministiska Rosenlarv förlag, som har utgivit flera bortglömda kvinnliga dramatiker från 1800-talets slut.Samtalet leds av Ann-Sofie Lönngren, litteraturforskare vid Uppsala universitet. om hälsa och sjukdom, sunt och depraverat avseende kön, sexualitet och etnicitet mm.

De inbjudna gästerna är: Lena Einhorn, författare. Skrev boken Siri om Siri von Essen 2010, och har även varit redaktör för antologin om Strindberg.
Jenny Björklund, litteraturforskare specialiserad på lesbiskhet i svensk litteratur under 1900-talet.
Moa Holmqvist, förläggare på queerfeministiska Rosenlarv förlag, som har utgivit flera bortglömda kvinnliga dramatiker från 1800-talets slut.Samtalet leds av Ann-Sofie Lönngren, litteraturforskare vid Uppsala universitet.

Arrangör: Queerseminariet vid Uppsala Universitet Medverkande: Ann-Sofie Lönngren, Lena Einhorn, Jenny Björklund och Moa Holmqvist
Dag: söndag 20 maj
Tid: 14:00 - 16:00

Jag har inte tidigare reflekterat över Strindberg. Fick upp ögonen för hur mycket hans kvinnosyn och människosyn fortfarande påverkar dagens normer. Likaså  hur personer som bryter mot normer om sexualitet och könsidentitet utifrån 1800- och 1900-talets patologiserande (individen definieras som sjuk) av människor fortfarande genomsyrar mycket av vår kultur. Strindberg får ofta representera svenskt författarskap. Han är en del av ”det goda Sverige”. Samtidigt har han gjort många uttalanden som är antiziganistiska, antisemitiska och rasistiska och han drivs delvis av misogyni (kvinnohat). Lena Einhorn kallade honom narcissistisk.

Fick lust att läsa ”En dåres försvarstal” och Lena Einhorns” Boken om Siri von Essen”. Vill ge mig tid att reflektera runt hur Strindberg har påverkat min mäniskosyn och kvinnosyn. Den påverkar nog både mig och vårt samhälle betydligt mer än vad vi är medvetna om.

 I min lokaltidning har det framförts kritik mot att stadsteatern inte i år spelar en ”vanlig” Strindbergsteater utan enbart Staffan Westerbergs uppsättning. Han tar sig an första delen av August Strindbergs Till Damaskus på typiskt Staffan-manér och förvandlar sig till den Okände. Ett ömsint fadermord där Strindbergs mystik tas ner på golvet, gamla örhängen blandas med anarkistisk teaterlek och vardaglig bräcklighet upphöjs till poesi.

Tänker på den konservita kultur som finns i samhället och hur viktigt det är med utmanare som lyfter fram nya sätt att se på sin tillvaro.

Ibland har jag sagt att jag är queerfeminist. Nedanstående citat av queerteorins ”Moder” gillar jag

”Jag minns när ordet queer började mobilisera och blev en rörelse. Det sades inte att queer var en identitet, utan queer var namnet på en allians, som bekämpar homofobi och kämpar för social rättvisa och jämlikhet, på olika fronter, samtidigt. Det var aldrig tänkt att queer skulle vara en mobilisering för endast lesbiska och bögar, eller att det skulle vara en identitetskategori, det innebär inte heller en kamp för en grupp på bekostnad av någon annan. Utan att vara hängiven en radikal förståelse av demokrati och social rättvisa har inte ordet queer någon innebörd.”

Judith Butler

En "oansenlig" blomma från min trdgård. Det som inte syns finns inte eller!!!

Lite ordinärt strul och om Emmas kamp mot cancern

 Allmänt gnäll

Har nu suttit vid datorn i mer än två timmar, utan att ha lyckats uträtta det jag tänkte. Jag ska åka med min dotter och hennes familj till Grövelsjön i juli. Vi har bestämt datum och nu har jag försökt boka men allt blir fel.

Det verkar bara gå att boka och betala direkt med VISA via mitt BankID. När jag äntligen fyllt i så mycket så att det är dags att betala så får jag efter alla inskrivna uppgifter beskedet att mitt lösenord till BankID är ogiltigt. Har gått in och ändrat lösenordet men får ändå samma meddelande gång efter gång. Efter flera försök får jag istället betalning avbruten. Dessutom står det att du kanske redan betalt, men det syns inte hos banken!!!!  

Märker att ju äldre jag blir, desto otåligare blir jag. Ju mindre sak, desto större otålighet. Kan vara ett skäl till att jag vill jobba och göra andra saker. Låta mig fyllas av viktiga saker som inte handlar bara om mig.

Cancersjuka Emma

Lyssnar på P1:s dokumentär Nio mil -  en paus från cancern.

Två år efter cancerbesked, efter operationer, strålning och cellgifter, tänker Emma åka sitt tredje Vasalopp. Hon har fått läkarna att skjuta upp undersökningen, som skall visa om cancern är kvar, i fyra månader. Hon vill inte veta, inte innan Vasaloppet. Att klara av ytterligare ett Vasaloppet blir hennes viktigaste livsmål för stunden. Därför skjuter hon avsiktligt upp eventuella behandlingar.

 Jag blir berörd och tänker på vilka olika livsstrategier vi har. Tänker också att det mest rätta är att lyssna och reflektera runt vad en själv vill, oavsett vald väg. Med den egna viljan som motor tror jag en kan åstadkomma mycket. Tror också att ens omgivning är bäst stöd om en i första hand lyssnar och försöker förstå, istället för att komma med en massa välmenta råd. Råd är nog bara bra när de är efterfrågade. Annars blir de istället lätt till murar i relationerna.

Detta skrev Emma på sin blogg efter att ha genomfört Vasaloppet i mars i år:

….. ”det är en enorm vinst att få känna att kroppen klarar av det. Att jag har återfått kontrollen och att det är min kropp och inte cancerns kropp. Att jag inte vet om jag kommer att vinna över cancern, för det handlar inte om hur bra eller hur mycket man kämpar, men för varje dag som jag får vara mig själv så är det en vinst.”

Kaprifol som trivs tillsammans med äppelträdet i min gamla trädgård

Lite nuläge

Det är skönt att andas normalt och slippa kippa efter luft vid minsta ansträngning. Urtappningen av 2,75 liter vatten från vänster lungsäck var en befrielse. Blodpåsarna har säkert också underlättat, så kroppen får tillräckligt med syre.
Idag har jag fått strålning av hjärnan för tredje gången, se även tidigare blogg. Har vant mig vid att huvudet spänns fast under behandlingen. Nu har jag två gånger kvar, måndag och tisdag nästa vecka. Känner möjligen lite dunkel huvudvärk, men inga tydliga biverkningar. Kanske, kanske har jag återfått lite mer känsel i underkäken.

Jag har gjort två pass yoga per dag, sedan jag kom hem i onsdags. Först det vanliga programmet på ca 15 minuter på morgonen. Sedan gör jag på eftermiddagen ett ryggprogram på ca 20 minuter som jag fått av en kompis. Gör dessutom en kortare balansövning. Känns bra.

Cyklade till Ackis inför dagens behandling, eftersom jag vill komma ut och röra på mig. Hade på mig min gipsfot för att skydda stressfrakturen i foten. Trampade lite snett när jag klev på cykeln och belastade foten marginellt fel. Det smärtade till och gjorde sedan ont när jag cyklade. Klev av cykeln i sista backen och hade väldigt svårt att gå.

Väl framme på strålmottagningen bad jag att en läkare skulle titta på foten. Han skickade en remiss till röntgen och jag blev röntgad klockan fyra idag. Därefter ringde jag en kompis, som kom och hämtade mig med bil. Linkade ytterst sakta och foten värkte. Vid sextiden ringde en läkare från onkologen. Syntes ingen skillnad på foten jämfört med 1 mars. Hon skickar remiss till en ortoped, som får göra en bedömning. Nu värker foten inte lika mycket och jag går lite bättre. Är glad över att det inte gick att se några försämringar på röntgenbilderna, men känner mig drabbad av ytterligare bakslag.

Vildtulpaner från min gamla trädgård. En vän fick några, så nu blommar de hos henne. I stadsparken blommade också tulpanerna för fullt.

Bildning, personligt ansvar och solidaritet med kollektiv kamp

När jag kom hem från sjukhuset var några vänner här och åt. Vi pratade om arbetarrörelsens historia och viktiga ideal.

Jag övertygad om att skälet till att arbetarrörelsen lyckades flytta fram sina positioner under förra århundradet framförallt beror på några viktiga insikter.

1. Fackföreningsrörelsens framväxt och solidariteten.
   Strejkbryteri var tidigare oacceptabelt, för det slog sönder den nödvändiga kollektiva kampen. Idag förstår många inte vikten av enighet. De har gått på myten om att de kan lyckas få bättre lön och bättre arbetsvillkor om de förhandlar själva. Facken har förlorat sin styrka.
   Dessutom finns en välgörenhetsdiskurs som gör att lönerna dumpas. Vi framställs som de goda svenskarna, som ger människor från andra länder inkomster genom att de får arbeta här för lägre löner. Detta är egentligen en fortsättning på kolonialismen. Väst hämtar viktiga mineraler, tar upp olja och förstör odlingsmarkerna i de gamla kolonierna. När människor förlorar sina möjligheter till självförsörjning i hemlandet utnyttjar västvärlden deras beroende av pengar till mat och tak överhuvud för att tillgodogöra oss deras arbetskraft. Arbetsvillkoren försämras och många jobbar svart och blir lurade på det mesta.
   Folkpartiet och centern går nu också ut och driver att ungdomar och människor i s.k. utanförskap ska få sänkta löner. Även här gäller välgörenhetsdiskursen, ”Dom behöver arbeta” och då är vi de goda som ordnar jobb till sämre villkor.
    Sammanlagt bidrar detta till mer svart arbetskraft, ökad lönedumpning, sämre arbetsvillkor och en ojämlikare värld.
2. Bildning
   Under arbetarrörelsens framväxt ordandes också studier. ABF bildades för 100 år sedan. Folkhögskolor startades på 1800-talet och studier bedrevs av fackföreningsrörelsen och partierna. EN visste att kunskap gav makt. Nu hör jag allt oftare en annan diskurs. ”Dom förstår inte”.” De där orden är för svåra”. Det finns ett alltför utbrett ta-hand-om- tänkande.
3. Personligt ansvar
   I arbetarrörelsen traditioner ingick också att alla har ett personligt ansvar. Det fanns en stolthet över den egna värdegrunden och den egna kulturen. På slutet av 60-talet och framåt byttes det personliga ansvaret delvis mot ett ”tycka-synd-om-tänkande”. Det personliga ansvaret försvann delvis och istället blev staten alla goda gåvors givare. Många människor togs om hand och förbarnsligades, istället för att tillåtas växa.

Det finns flera skäl till att samhället har gått åt fel håll. En orsak är socialdemokratins högersvängar. De har gått på högerns mytbildningar och tappat kontakten med arbetarrörelsens grundläggande värderingar. Vänstern under 70-talet var delvis en ”flumvänster”. En fråntog människor deras personliga ansvar, vilket gjorde att många utsatta hamnade i en beroendeställning och krympte som människor. Behovet av bildning och kunskap om arbetarrörelsens historia har tappats bort. 1800-talets välgörenhetstänkande har återinförts av borgerliga krafter. Förenklat uttryckt ska utsatta bocka och buga när de får en skärv från den rike mannens bord, medan givaren känner sig god över sina insatser.

Arbetarrörelsen har alltså backat tillbaka på ett ogenomtänkt sätt. En har tappat kontakten med forskning, segmenterat sina maktstrukturer och slutat utveckla demokratin.

Det är dags att BRYTA upp gamla sega strukturer, återskapa kontakten med historiska rötter och modernisera och demokratisera maktstrukturerna. Satsa på bildning och utveckling som bygger på såväl gamla erfarenheter som nya kunskaper.

Ur Arbetets söner

….Människovärdet vi fodra tillbaka.
Kämpa för rättvisa frihet och bröd!.....

Hållbarhet och solidaritet eller utestängande

Läser flera notiser i lokaltidningen som gör mig glad

1. Att meka med cyklarna ett sätt att umgås

På Ungdomens hus i Uppsala träffas cykelverkstaden Veloisterna varje tisdagskväll. Ungdomar träffas för att hjälpa varandra att reparera cyklar. Initiativtagaren har fört in detta sett att umgås och ta ansvar för miljö och hälsa från Frankrike.

2. Kollektiv miljökamp i Flogsta

Nu används återigen ett gammalt kolonilottsområde. Förr hade alla sina egna lotter, men nu odlar flera tillssammans och en har också startat ett matkooperativ. Att odla är ett sätt att umgås. Under säsongen anordnas vegansk matlagning på måndagar, fröbytardagar och självklart skördefest. På den gemensamma delen får alla odla och skörda.

Initiativtagaren ”Erik Källman berättar att många på odlingen håller sig till sitt eget men att alla ändå ska kunna känna sig inkluderade.
– Rent filosofiskt och personligt så tycker jag det är konstigt att roffa åt sig själv. Vi har en egocentrisk kultur och vi måste ge till varandra och hjälpa varandra, säger han.”

3. Kläder till låns – för miljön

På Kalmar nation har studenter startat ett klädlånebibliotek. Det är som ett vanligt bibliotek, men det är kläder som lånas ut i stället för böcker.Plagg som en inte använder så mycket, behöver en ju inte köpa. Vill en d ha på sig något lite extra kan man väl lika väl låna det plagget? Ellen Emnéus säger till lokaltidningens reporter att en ”behöver faktiskt inte äga allt”.
Initiativtagarna Ellen Emnéus och Tahra Åhrberg vill försöka uppmärksamma problematiken kring masskonsumtion och samtidigt göra det möjligt för alla att känna sig fina, oavsett bakgrund eller inkomst.

4. Matparken i Gottsunda

”Initiativtagarna Ylva Andersson och Maria Queiroz har tillsammans med lokalbefolkningen skapat en spirande grönsakspark där alla får vara med att delta, både i uppbyggnaden av odlingen och i olika aktiviteter som kurser och workshops. Målet med Matparken har varit att skapa en större köksträdgård och samtidigt göra husbehovsodlingen roligare och effektivare.” Matparken har funnits ett tag och en vän till mig som jobbar på en träffpunkt för äldre, som är aktiva i matparken.

Jag njuter av allt aktivt görande för att bygga system av tillit och solidaritet mellan människor. Lokala projekt mår oftast bäst av öppenhet och generositet. Enda kravet är att en inte motverkar syftet med aktiviteten.

Tycker det är illa att Uppsala Pride har utestängt Folkpartiet och LUF från Prideparaden. Uppsala Prides värdegrunder är queerfeminism, socialism och antikapitalism, vilka jag instämmer i. Däremot tycker jag en ska se vilka syften en har med olika aktiviteter. Uppsala Pride är inget parti, men självklart politiskt.

För mig är nödvändiga vägar för att öka jämliketen och hållbarheten att avskaffa kapitalismen och patriarkatet, arbeta intersektionellt och ha en socialistisk grundsyn. Liberala partier har andra grundläggande ideologier. Jag tror att bästa sättet att förändra maktförhållandena mellan heterosexuella och HBTQ-personer är att samarbeta med andra som vill samma sak och när det gäller HBTQ-frågorna finns det gemensamma intressen. Nu utestängs HBTQ-personer som står för en mer borgerlig ideologi.  Respekt för olikheter och ödmjukhet inför oliktänkande är viktigt. Breda rörelser som inte utestänger har större möjlighet att lyckas.

Tänker på FN-rörelsens enhetsfrontstanke.Med en gemensam grundsyn om det viktaste bör en samarbeta för att uppnå gemensamma syften.

Nerförstrappa

Till fader Movitz, under dess sjukdom, lungsoten
”Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar, slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar, slår den igen, kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven: stäm dina strängar, sjung om livets vår!”

Carl Michael Bellman

Nu har det runnit ut 2,75 liter vätska ur min vänstra lungsäck. Slangen är borttagen. Läkare har lyssnat på mina lungor och i höger lungsäck är det nog bara några deciliter. En tömmer inte höger lunga, eftersom det innebär större risker än fördelar. Är t.ex. svårare att komma rätt, när det så liten mängd vätska.

Troligen har jag också metastaser i vänster lungsäck, eftersom jag samlat så mycket vatten. Sjukvården följer inte upp detta, eftersom min cancer redan är så spridd.

Bellmans vers ovan kom upp i mina tankar när jag fick information om lungmetastaserna. Läkare har bara antytt detta tidigare. Just nu känns mitt liv sedan cancerbeskedet 1994 som en lång nerförs trappa.

• Besked, operation, strålning och cellgifter 94/95 var första trappsteget.
•  98/99 upptäcktes metastaserna i skelettet och det blev ytterligare ett kliv nedåt.  
• 2006 när det inte längre fanns några antihormon som höll tillbaka cancertillväxten gick det ytterligare neråt
• 2009 övergick jag från Xeloda till cellgifter och nedåtspiralen fortsatte
• Hösten 2010 klarade jag inte längre jympan på Friskis&svettis
• Skadade nerver så högerhanden fungerar sämre höst 2010
• Levermetastaser våren 2011
• Stressfraktur januari 2012
• Vatten i lungsäcken januari 2012
• Lungmetastaser våren 2012
• Hjärnmetastaser april 2012
• Vad blir nästa nedåtsteg?

Detta är min eländesbild. Jag kan också plocka fram fler olika positiva bilder, men just nu känns det som om det mest blir negativa besked framöver. Jag hoppas på en fin sommar, men nu förbereder jag mig nog för fler negativa besked.

Kanske ligger det en källa vid trappans slut?

Åkerveronica- ogräs! från mitt gamla trädgårdsland

Fredmans epistel nr 82 

”Vila vid denna källa,
vår lilla frukost vi framställa;
rött vin med pimpinella
och en nyss skjuten beckasin.
Klang, vad buteljer, Ulla,
i våra korgar överstfulla,
tömda i gräset rulla,
och känn vad ångan dunstar fin!
Ditt middagsvin
sku’ vi ur krusen hälla
med glättig min.
Vila vid denna källa,
hör våra valthorns klang, kusin:
:,: Ho, ho, ho, ho, ho, hooo.:,:
Valthornens klang, kusin!”

Carl Michael Bellman