”Med anledning av Strindbergsåret 2012 - hundra år efter författarens död anordnar Queerseminariet vid Uppsala universitet ett "Anti-Strindbergsseminarium" på Uppsala Pride. Syftet är att INTE hylla Strindberg, utan att istället uppmärksamma alla de feministiska, queera och homosexuella personer som inte får något jubileum eftersom svensk litteraturvetenskap och svenskt kulturliv obsessar på döda, vita, heterosexuella män. Kom och tala om hiss eller diss i litteraturhistorien, hur och varför viss litteratur blir kanoniserad och annan glöms bort, och hur allt detta sammanhänger med det moderna västerländska samhällets normer om hälsa och sjukdom, sunt och depraverat avseende kön, sexualitet och etnicitet mm.
Samtalet leddes av Ann-Sofie Lönngren, litteraturforskare vid
Uppsala universitet. Medverkade gjorde
- Lena Einhorn, författare. Skrev boken Siri om Siri von Essen 2010, och har även varit redaktör för
antologin om Strindberg.
- Jenny
Björklund, litteraturforskare specialiserad på lesbiskhet i svensk
litteratur under 1900-talet.
- Moa Holmqvist, förläggare på queerfeministiska Rosenlarv förlag, som har utgivit flera bortglömda kvinnliga dramatiker från 1800-talets slut”.
Jag har inte tidigare reflekterat över Strindberg. Fick upp
ögonen för hur mycket hans kvinnosyn och människosyn fortfarande påverkar
dagens normer. Likaså hur personer som
bryter mot normer om sexualitet och könsidentitet utifrån 1800- och 1900-talets
patologiserande (individen definieras som sjuk) av människor fortfarande
genomsyrar mycket av vår kultur. Strindberg får ofta representera svenskt
författarskap. Han är en del av ”det goda Sverige”. Samtidigt har han gjort
många uttalanden som är antiziganistiska, antisemitiska och rasistiska och han drivs
delvis av misogyni (kvinnohat). Lena Einhorn kallade honom narcissistisk.
Fick lust att läsa ”En dåres försvarstal” och Lena Einhorns”
Boken om Siri von Essen”. Vill ge mig tid att reflektera runt hur Strindberg har
påverkat min mäniskosyn och kvinnosyn. Den
påverkar nog både mig och vårt samhälle betydligt mer än vad vi är medvetna om.
I min lokaltidning har det framförts kritik
mot att stadsteatern inte i år spelar en ”vanlig” Strindbergsteater utan enbart
Staffan Westerbergs uppsättning. Han tar sig an första delen av August
Strindbergs Till
Damaskus på typiskt Staffan-manér och förvandlar sig till den
Okände. Ett ömsint fadermord där Strindbergs mystik tas ner på golvet, gamla
örhängen blandas med anarkistisk teaterlek och
vardaglig bräcklighet upphöjs till
poesi.
Tänker på den
konservita kultur som finns i samhället och hur viktigt det är med utmanare som
lyfter fram nya sätt att se på sin tillvaro.
Ibland har jag
sagt att jag är queerfeminist. Nedanstående citat av queerteorins ”Moder”
gillar jag
”Jag minns när ordet queer började mobilisera och blev en
rörelse. Det sades inte att queer var en identitet, utan queer var namnet på en
allians, som bekämpar homofobi och kämpar för social rättvisa och jämlikhet, på
olika fronter, samtidigt. Det var aldrig tänkt att queer skulle vara en mobilisering
för endast lesbiska och bögar, eller att det skulle vara en identitetskategori,
det innebär inte heller en kamp för en grupp på bekostnad av någon annan. Utan
att vara hängiven en radikal förståelse av demokrati och social rättvisa har
inte ordet queer någon innebörd.”
Judith Butler
 |
| En "oansenlig" blomma från min trdgård. Det som inte syns finns inte eller!!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar