Bildning, personligt ansvar och solidaritet med kollektiv kamp

När jag kom hem från sjukhuset var några vänner här och åt. Vi pratade om arbetarrörelsens historia och viktiga ideal.

Jag övertygad om att skälet till att arbetarrörelsen lyckades flytta fram sina positioner under förra århundradet framförallt beror på några viktiga insikter.

1. Fackföreningsrörelsens framväxt och solidariteten.
   Strejkbryteri var tidigare oacceptabelt, för det slog sönder den nödvändiga kollektiva kampen. Idag förstår många inte vikten av enighet. De har gått på myten om att de kan lyckas få bättre lön och bättre arbetsvillkor om de förhandlar själva. Facken har förlorat sin styrka.
   Dessutom finns en välgörenhetsdiskurs som gör att lönerna dumpas. Vi framställs som de goda svenskarna, som ger människor från andra länder inkomster genom att de får arbeta här för lägre löner. Detta är egentligen en fortsättning på kolonialismen. Väst hämtar viktiga mineraler, tar upp olja och förstör odlingsmarkerna i de gamla kolonierna. När människor förlorar sina möjligheter till självförsörjning i hemlandet utnyttjar västvärlden deras beroende av pengar till mat och tak överhuvud för att tillgodogöra oss deras arbetskraft. Arbetsvillkoren försämras och många jobbar svart och blir lurade på det mesta.
   Folkpartiet och centern går nu också ut och driver att ungdomar och människor i s.k. utanförskap ska få sänkta löner. Även här gäller välgörenhetsdiskursen, ”Dom behöver arbeta” och då är vi de goda som ordnar jobb till sämre villkor.
    Sammanlagt bidrar detta till mer svart arbetskraft, ökad lönedumpning, sämre arbetsvillkor och en ojämlikare värld.
2. Bildning
   Under arbetarrörelsens framväxt ordandes också studier. ABF bildades för 100 år sedan. Folkhögskolor startades på 1800-talet och studier bedrevs av fackföreningsrörelsen och partierna. EN visste att kunskap gav makt. Nu hör jag allt oftare en annan diskurs. ”Dom förstår inte”.” De där orden är för svåra”. Det finns ett alltför utbrett ta-hand-om- tänkande.
3. Personligt ansvar
   I arbetarrörelsen traditioner ingick också att alla har ett personligt ansvar. Det fanns en stolthet över den egna värdegrunden och den egna kulturen. På slutet av 60-talet och framåt byttes det personliga ansvaret delvis mot ett ”tycka-synd-om-tänkande”. Det personliga ansvaret försvann delvis och istället blev staten alla goda gåvors givare. Många människor togs om hand och förbarnsligades, istället för att tillåtas växa.

Det finns flera skäl till att samhället har gått åt fel håll. En orsak är socialdemokratins högersvängar. De har gått på högerns mytbildningar och tappat kontakten med arbetarrörelsens grundläggande värderingar. Vänstern under 70-talet var delvis en ”flumvänster”. En fråntog människor deras personliga ansvar, vilket gjorde att många utsatta hamnade i en beroendeställning och krympte som människor. Behovet av bildning och kunskap om arbetarrörelsens historia har tappats bort. 1800-talets välgörenhetstänkande har återinförts av borgerliga krafter. Förenklat uttryckt ska utsatta bocka och buga när de får en skärv från den rike mannens bord, medan givaren känner sig god över sina insatser.

Arbetarrörelsen har alltså backat tillbaka på ett ogenomtänkt sätt. En har tappat kontakten med forskning, segmenterat sina maktstrukturer och slutat utveckla demokratin.

Det är dags att BRYTA upp gamla sega strukturer, återskapa kontakten med historiska rötter och modernisera och demokratisera maktstrukturerna. Satsa på bildning och utveckling som bygger på såväl gamla erfarenheter som nya kunskaper.

Ur Arbetets söner

….Människovärdet vi fodra tillbaka.
Kämpa för rättvisa frihet och bröd!.....