Om normer

Alltid när människor möts så finns det normer om vilka regler som gäller. Normerna är oftast osynliga och vi lär oss redan när vi är småbarn att känna in vilka förväntningar och normer som gäller. Normerna växlar från familj till familj, från skolklass till skolklass, från arbetsplats till arbetsplats, från land till land. Det växlar också vilka personer som har makten att styra över vilka normer som råder i en grupp. Är man etnisk svensk medelålders medelklassakademiker i Sverige så har man oftast mer makt över normerna än om man är etnisk mörkhyad fattig somalisk synskadad kvinna i Sverige, men det behöver inte vara så.

Jag tycker att det är så spännande att reflektera runt vilka normer som finns i olika grupper jag befinner mig i och vilka personer som har mest makt att påverka normerna. Likaså om normerna är snäva och begränsande eller om det är högt till tak och tillåtande normer.

Det finns metoder att synliggöra och förändra normer. Just nu läser jag en bok om normer ”Normkritisk pedagogik” som ger många AHA-upplevelser. Ett sätt att reflektera runt de normer som finns i en grupp är att göra teflontestet. Syftet med testet är inte att kategorisera människor och låsa in dem i ett fack, utan att synliggöra på vilka områden en individ utsätts för särskiljande behandling av både privilegierande och diskriminerande karaktär. Teflonområden är områden där man har ingen eller liten friktion med normen i samhället.

I bilden ovan ser du hur teflontestet ser ut. Vill du göra det med mig?

Meningen med livet

Vad är meningen med livet? Finns det överhuvudtaget någon mening? Ett svar är att meningen är att bidra till att människor kan fortsätta leva på jorden och att vara solidarisk med andra människor.

Jag läste för länge sedan att ett skäl till att Homo Sapiens överlevt och spridit sig över hela jorden är mormorsgenen. Med morsmorsgenen menas att när kvinnor kommer i klimakteriet och inte längre kan föda egna barn kan man bidra till att andras barn och egna barnbarn får sina behov tillgodosedda. Mormosrsgenen innebär alltså att det blir fler vuxna än föräldrarna som kan hjälpa till med barnen och då överlever fler barn. Att bidra till att alla barn får en bra uppväxt tycker jag också är en mening med livet.

I morgon ska jag bjuda min dotter med familj på middag. Kanske är det lite morsmorsgen som spökar men framförallt är det att jag blir glad och mår bra av att träffa barn och barnbarn. Meningen med livet kan knappast bara vara att leva präktigt och solidariskt, för vi har ju fått lite skratt- och måbragener och också.

Mullfjället och fjällviol

Sjuk eller frisk, stark eller svag

Det blir alldeles för ofta antingen eller när det handlar om hälsa. Perfekt hälsa har nog ingen. Trots att jag har cancer så kan jag göra väldigt mycket. Ibland har jag samma förväntningar på att jag ska orka saker som en ”frisk” person har. Ibland kanske till och med högre förväntningar. Tror att detta oftast är en fördel, men tänker att jag vill hitta mer nyanser och mindre av antingen frisk eller sjuk, antingen stark eller svag.

Inför alla aktiviteter jag varit inbokad på sista veckorna har jag känt en oro att jag inte ska orka och att det inte ska gå. När jag nu ser tillbaka så inser jag att det fungerat mycket väl.

Några skavanker blev det under min fjällresa. Jag bar lite för mycket i min packning när jag gick till tåget i onsdags kväll, så jag hade ont i ryggen dagen efter. Detta gick ganska snart över och jag tänker att det inte är så konstigt att kroppen säger ifrån när jag går iväg med ca 15 kilos packning på ryggen på tredje dagen efter en cellgiftsbehandling. Mina diskar sade helt enkelt ifrån att gör du så här så orkar inte vi hålla upp den tunga last du utsatt oss för.

Jag var ganska försiktig med att vandra första dagarna. Gick bara smärre turer. Midsommardagen var jag ute flera timmar på eftermiddagen, hoppade på stenar och klättrade upp och ned längs med Ullåns dalgång i Ullådalen. Det var härligt. På söndagen blev det först en 4 kilometers vandring på förmiddagen. Sedan gick jag ner från stugan jag bott i som ligger nära fjällbjörkskogens gräns till tågstationen vid Åresjön. Det blev en vandring på drygt 5 kilometer. Att behöva tvingas in i ett par vandringskängor under så lång tid gjorde mina tår lite småsura, så nu har jag två blåsor, en på vänster stortå och en på höger lilltå. Blåsorna ser jag som som en lindrig protest från mina tår. De är ganska små i relation till dem jag tidigare haft. Dessutom gör de inte särskilt ont, utan är snarare en påminnelse om att jag faktiskt inte klarar allt, så här en vecka efter cellgiftbehandlingen. Så jag känner mig nöjd och glad med mina små skavanker och känner att jag faktiskt klarar att vandra kortare sträckor i fjällen om jag inte behöver ha för tung packning. Jag vill därför definiera mig som 25 procent sjuk och 75procent härlig hälsa och styrka.

I övrigt har jag njutit av klarblå jungfrulin, gula fjällvioler och många kluckande fjällbäckar. Dessutom av sol, regn, trevligt sällskap, lugn, tystnad och fantastiska fjällvyer. Jag känner mig både frisk och sjuk, både stark och svag. Sitter på min grönskande balkong och känner mig till 80 procent optimistisk.

Om att resa och om tolerans

Nu har jag lagt fram grejor för nästa resa. I morgon kväll åker jag nattåget till Åre, för att fira midsommar med min systers familj och min mamma. Åter hem med nattåget som går söndag kväll. Det börjar nästan bli lite tjatigt att packa och packa upp, packa och packa upp, även om det är härligt att ha möjlighet att resa.
Är lite trött efter gårdagens behandling, men mår i övrigt bra. Har skrämt många på jobbet genom att det inte hörs när jag kommer i mina sockor. Känns lite konstigt att behöva vara rädd om fötterna, när jag just nu inte har några direkta biverkningar. Vill inte få nya hemska blåsor, så jag försöker ändå ta hand om mig. Det gick bra att sova i natt trots cortisonets uppvarvande effekt.

Längtar efter att läsa min bok om normkritisk pedagogik. Har kommit nästan halvvägs. Något som har blivit tydligt för mig i den likabehandlingskurs jag hållit ihop är skillnaden mellan toleranspedagogik och normkritisk pedagogik. Om jag förenklar skillnaderna så innebär toleranspedagogik att personer i normens mitt, de ”normala ska lära sig tolerera avvikare, ”de onormala”. Med vackrare ord ska man genom pedagogiken lära sig känna empati för människor i mer utsatta positioner, såsom homosexuella, afrikaner med svart hudfärg, människor med funktionsnedsättningar osv. Med toleranspedagogik förblir maktpositionerna oförändrade, d.v.s. människor som räknas som avvikande förväntas underordna sig och visa tacksamhet över att få vara tolererade.

När man istället arbetar normkritisk så ska man granska vilka normer som finns och vilka som tar sig rätten att definiera normerna på en arbetsplats, i en grupp eller i ett samhälle. Vilka normer behövs och varför? Vilka normer stänger ute människor och hur kan man istället arbeta med inkludering och allas lika värde i vardagen? Vilka normer är det som gör att några människor har en starkare position än andra? En nödvändig förutsättning för normkritisk pedagogik är återkommande tid för reflektion.

Som cancersjuk kan jag definieras som en sjukling, en svag person, en underordnad och beroende person. Det är väl därför så få människor vill tala om sina krämpor och helst osynliggöra det som går att osynliggöra. För alla vill väl innerst inne bli bemötta som jämställda personer. Vem vill egentligen bli utsatt för andras tolerans? Normkritisk pedagogik är så spännande så jag tänker skriva mer om detta när jag är tillbaka från Åre.

Tillit till behandlingen och lite om evolutionsbiologi

Nu har cancerfaktorn CA-15 sjunkit från 64 till 51. Det är det största klivet nedåt under denna behandlingsperiod. YIPPI! Nu kan jag lita på att det fungerar (åtminstone under en lite längre period. ) Jag blir glad bara av att skriva detta. Pratade också med min sjuksköterska om att känningar i ryggen både kan bero på förbättringar och på försämringar och på att jag har svårt att känna skillnad på vad som är vad.

I övrigt har jag läst mycket idag. Jag har bl.a läst om evolutionsbiologi. Två forskare Måns S. Andersson, zooekolog och Miriam A. Eliasson folkhälsovetare skriver om hur hannar systematiskt framställs större i fågelböcker än i verkligheten. Honor avbildas däremot som om de är lika stora som hannarna när honorna i verkligheten är mycket större. Intressant var också att om aggressiva beteendet och slagsmålen förekom mellan honor avfärdades detta som fågelvärldens motsvarighet till PMS. I naturvetenskaplig oreflekterad forskning utgår man från könsstereotypa föreställningar om hannar och honor. Hannarna anses ha rationella skäl för att upprätta hierarkier, medan honorna anses lida av okontrollerbara
hormonsvallningar om de är aggressiva. Hannar anses alltså också inom djurvärlden vara rationella och honor känslomässiga och orationella.

En slutsats i artikeln som du kan läsa mer om här är att genetiskt släktskap inte alls garanterar beteendemässigt släktskap. Miljön, i samspel med kön, snarare än kön i sig, avgör beteendet hos många djur, precis som det har avgörande betydelse för kvinnor och mäns beteenden.

När jag läser detta tänker jag på hur män oreflekterat har utgjort normen inom sjukvården. Kvinnor har ofta skuldbelagts för sina sjukdomar och problem och ibland inte tagits på allvar. När jag fick behandling idag pratade jag med en cancerpatient som inte tagits på allvar när en kirurg vid en operation haft hål på hennes lunga. Ansvarig cancerläkare (som var ny och oerfaren) skickade hem henne med orden att hon skulle vila lite så skulle det gå över när hon beskrev sina svårigheter att andas och sin smärta. (När hon kom tillbaka nästa dag med ännu värre symtom blev hon tagen på allvar och fick en ursäkt).

Jag är själv naturvetare och biolog i min grundutbildning och tycker det är så spännande med genusforskning inom sjukvården och biologin. Denna forskning kan åstadkomma stora förändringar, som också leder till bättre sjukvård för oss bröstcancerpatienter hoppas jag.

Hemma igen och behandling i morgon

Landade på Arlanda kl 19 efter att ha tillbringat fyra dagar i Bordeaux med min kör. Det har varit intensivt och mycket roligt. Hade en bok med mig för jag är van att läsa ganska mycket, men öppnade boken först på flygresan på väg hem. Jag är sjungit, dansat besökt vinodlingar, umgåtts med många olika människor och helt enkelt bara haft trevligt. Tänker på vad mycket omtanke det finns mellan människor och vad väl alla oftast vill varandra. Blev inbjuden till min dotter på väg hem, så taxin släppte av mig där. Promenerade hem, efter att ha fikat, pratat och fått flera kramar av mitt barnbarn Wille. Härligt att ha så nära till barn och barnbarn.

I morgon ska jag få ny Caelyxbehandling. Är nervös för att mina värden ska ha förändrats. Känner av min rygg men kan inte tolka vad det beror på. Därav osäkerheten och oron. Är glad över att jag kom iväg till Frankrike och också över att vara tillbaka hemma.

Om sång och känslor

Just nu ekar "Till Havs" i mitt huvud efter ett sista rep med min kör inför resan till Frankrike. Det är en sång jag tycker mycket om och det är roligt att vara sopran och få sjunga ut i refrängens "Till havs, till storms, du djärva jakt, till havs". Det påstås att det är bra för hälsan att sjunga i kör och det känner jag verkligen i hela kroppen i denna kraftfulla sång. Vi sjunger också "Uti vår hage" och då kommer andra sidor av mitt jag fram, då blir det känsligt, mjukt och kärleksfullt. En annan låt är Ground controll to Major Tom av David Bowie, som handlar om att major Tom som skjuts ut i rymden, tappar kontakten med jorden och försvinner ut i rymden. Alla känslor får alltså finnas med när jag lever mig in i alla låter.

Trött och nöjd

Jag har varit på Friskis och Svettis, är trött och längtar efter att få lägga huvudet på kudden och sova. Är nöjd med min dag. Det gick bra att träna och jag fuskade bara lite grand på några ryggövningar. Det är härligt att känna att jag orkar och kan. Får energi av att träna, men också av människor. En jobbarkompis till mig var på samma jympapass och bara genom att titta på henne fick jag mer positiv energi och orkade ta i lite till.

Tänker att jag ska tänka mer på vilka människor som ger mig positiv energi och vilka görasaker jag får energi av. Välja det positiva och energigivande och inte välja att vara duktig flicka. Just nu gäller ickegöra. God natt.

En görahelg med släkten och därefter fortsatt göra

Årets juni är intensiv för mig. När jag har varit igång så här mycket, så blir det inte heller tid för några direkta reflektioner. Så sluta läs här om du tycker det är trist att läsa om vad jag gjort och ska göra.

Göra-dagarna kommer dessutom att fortsätta, eftersom jag på torsdag morgon åker till Bordeaux. Hemma igen söndag eftermiddag och därefter åker jag nattåg till Åre onsdag kväll. Innan Bordeaux ska jag hinna till labb, gå på jympa, köpa grejor att ha med på resan, ha sista repet med kören innan resan och dessutom ha intensiva dagar på jobbet. Efter Bordeaux blir det cellgifter på måndagen, innan Åre-resan. Så det blir inte så mycket bloggande förrän efter midsommar. Då ska jag gå ner i varv och hitta en sommarreflektionslunk.

Under kommunalrådstiden var livet mycket mer intensivt än nu, men nu är jag mer ovan. Dessutom har min cancer gjort mig tröttare och mer sårbar.
Nu liten om den gångna helgen. Lördag gick jag upp 6.30 satt i bilen 8.30 och var i Nyköping 10.30. Drack lite kaffe hos min 86-årige mamma. Sedan klev syrran, mamma och jag in bilen och körde mot Lindesberg. Där var det 85-årsfest för en gammal vän som mamma känt i 62 år. Hennes barn och barnbarn som också var där, är också vänner till familjen, så det pratades både gamla minnen, reflekterades över livet och pratades framtidsplaner. Jag samtalade en längre stund med min barndomskamrat från tidig barndom, som är född två dagar efter mig. Vi hade trevligt allihop.

Därefter sov jag mycket gott, åt frukost hämtade bil och så åkte mamma, jag och syrran mot Uppsala. På eftermiddagen var vi på tvåårskalas. Mitt barnbarn fick en cykel med stödhjul och skaft bak att hålla i för en vuxen, inslagen i svarta sopsäckar, för att det skulle vara ett paket att öppna. Paket är viktigt när man fyller två. På kalaset deltog utöver vi tre som kom i bil från Lindesberg, även min bror och min systers familj som kom i bil från Stockholm. Vi smaskade i oss av min dotters otroligt goda bakverk och pratade både nutid och framtidsplaner. Jag lekte polis och stoppade cyklande barn, som trampade runt, runt i lägenheten.

Efter att Stockholmarna åkt hem gick jag mamma, bror och dotter med familj hem till mig och fixade mat. Mina två barnbarn cyklade på varsin cykel och tvååringen var mycket stolt över ”min cykel”. Min mammas tåg till Nyköping gick strax före åtta och min bror följde med till stationen. Jag vinkade åt barnbarn som cyklade runt på min innergård från min balkong, var för trött för att följa med ner. Därefter inplockning av matrester i kyl och frys, disk in i diskmaskinen, avtorkning av bord, uppackning av kläder. Och så avkoppling i favoritfåtöljen med dagstidningar och Sudoku. Nu sitter jag i sängen med datorn i knäet och ska bara klistra in dagens blogg. Klockan är snart halv tolv och i morgon är en ny intensiv dag. Livet är härligt och jag är trött. Försöker förstå hur det känns att fylla två år och ha en egen ”min cykel”.

En eloge till alla solidaritetsengagerade småbarnsföräldrar

I kväll är jag trött. Har sovit för lite några nätter, helt enkelt för att det är så mycket jag vill göra. Tiden räcker inte och jag undrar ofta på hur jag hann förut, när jag hade hela ansvaret för barn, jobbade mer och hade mer att göra på fritiden. Nu har jag ju bara mig själv och bor i en bekväm lägenhet utan gräsmattor att klippa, fönster att måla och grönsaksland att rensa.

Jag vill ge en eloge till alla föräldrar med hemmavarande barn som engagera sig i solidaritetsrörelser och på förtroendeuppdrag och samtidig hinner med både barn och sig själva. Samhället går under om vi inte hjälps åt.

Vardagstankar

Idag har det blivit mycket motion. Först en cykeltur på morgonen till Stenhagen, ca 8 kilometer. Därefter till jobbet 10 km, hem 3 km och så direkt till jympan 2 km. Jag njuter av försommaren, grönskan och att jag orkar när jag cyklar, känner mig frisk och hälsosam. Men också duktig, det där som flickor ska vara och som egentligen framförallt ställer till med problem.

Jag tror sällan jag reflekterar runt så många olika saker som när jag jympar. Tankarna känns extra klara då. Idag tänkte jag på min oro för hur jag ska må, när jag inte kan jympa, cykla och känna mig stark och fysiskt fungerande. Mindes att det gick ju faktiskt bra att hasa fram med onda tår för några månader sedan. Tänkte på att glädjen ofta finns i det lilla, i en koltrast som sjunger, ett barn som mår bra i nuet eller någon som är medmänskligt omtänksam. Som människa är man ganska anpassningsbar, om man blir respekterar och slipper känna sig som ett objekt. Jag tror alltså att jag kan hitta glädjen i vardagen om jag bara får vara individen Britt och ha vänner som vill samtala om det som känns viktigt runt mig då och då.

Tänkte också på vad många bra stunder jag har i livet. På jobbet är jag ute ganska mycket och pratar i olika personalgrupper om jämställdhet, mångfald och normer. Känner mig ofta uppskattad och tycker det går bra. Trivs i denna roll. Ibland har jag saknat lärarjobbets positiva sidor, nämligen lektioner när samtal uppstår, när man känner att alla elever är intresserade och aktiva. Då når jag som lärare fram, berör och får igång tankekedjor hos och mellan eleverna. Det är ännu roligare att vara pedagog inför ungdomar än det är inför vuxna. Ungdomar har inte samma masker som vuxna, det känns direkt om något blir bra eller sämre. Vi vuxna har lärt oss dölja våra negativa reaktioner, så jag är mer osäker om hur det har gått, när jag pratat inför vuxna än när jag har pratat inför ungdomar.

Tänker att om vi var lite mindre väluppfostrade och mer reflekterande, då tror jag många skulle må mycket bättre.

I kväll får det bli en dikt

Ur antologin ”Det är dags” av Lotta Lundqvist, kommer dessa dikter. Lotta har jag träffat genom handikapprörelsen i Uppsala

HELHET
Tyck inte synd om mig!
Tyck om mig.
Var inte rädd för min smärta –
Dela mina tillgångar.
Tro inte att jag kräver full förståelse –
Bry er om mig.
Lär er att acceptera situationen med mig,
och lev med mig som jag är,
så kan vi gå vidare tillsammans

VÄRDIGHET
Det är inte bot jag frågar efter –
Även om jag drömmer.
Det är inte mirakel jag suktar efter –
Även om jag önskar.
Inget omöjligt eller oöverstigligt kräver jag.
Men respekt
Även när jag är i underläge.
Jämställdhet, trots olika villkor.
Ett värdigt liv även i era ögon

Jag tycker om dikter som är enkla och tydliga som dessa. För övrigt har jag haft en bra dag.

Elände och sång

Äter nu penicillin. Tänker på alla olika saker jag ”drabbats av” under senare år och detta med att ”en olycka kommer sällan ensam”. Om hälsan av olika skäl är försämrad, så finns det naturliga skäl till att man drabbas av flera olyckor. Jag har haft:
• Blodproppar i vänster axel, vilket gör att jag nu tar Fragminsprutor varje kväll
• Infektioner under naglarna så jag fick ”operera bort” delar av naglarna
• Bältros
• Candidassvamp som medfört svårigheter att svälja när det var som värst
• Jätteblåsor som blivit infekterade på fötterna
• Ryggskott
• Och nu käkbensinflammation
Tycker väldigt synd om mig själv när jag skriver denna lista och skriver den också för att jag känt mig ganska eländig under dagen. Känner att jag får energi och kamplust av denna eländesbeskrivning, så nu får det banne mig räcka.

En annan bild av dagen är att jag jobbat och betat av ganska många måstesaker mellan 8.30 -16.30. I kväll har jag varit på träning med min kör, så när jag cyklade hem trallade jag glada sommarsånger, som vi ska sjunga för fransmän i Bordeaux 18 och 19 juni.

Käkbensinflammation

Att ”en olycka sällan kommer ensam” tror jag inte på. Men jag känner en trötthet över att nu ha drabbats av tandvärk och käkbensinflammation. Har känt en irritation i nedre vänstra tandraden i några dagar. I går kväll blev det värre. När jag tog en klunk Wichy vatten som tidigare har lindrat gjorde det istället hemskt ont från stortån till huvudets topp. Värst strålade det ned under en tand med tandkrona. Hade turen att få en tid hos min ordinarie tandläkare idag, som efter en stunds undersökning konstaterade just käkbensinflammation.

Jag har därför använt 2 timmat av min dag i en tandläkarstol. Min tandläkare har borrat upp tre rotkanaler och spolat rent. Sedan fylldes utrymmet med kalciumhydroxid pH14 för att ta kål på bakterierna och hålet täpptes till. Jag fick inte penicillin idag, men eventuellt i morgon om jag har fortsatt ont.
Det är tur att det finns bedövningsmedel. Nu har jag också tagit en Ipren för att slippa värken.

Jag har två alternativ för fortsättningen. Ta bort tanden eller rotfylla. Tandläkaren rekommenderade borttagning av tanden eftersom cancerpatienter ofta har dåligt immunförsvar och det finns risker för fortsatt inflammation om jag rotfyller. Mitt spontana svar var att jag vill ha rotfyllning, men ska kolla upp med sjukhuset först. Har du som läser detta några råd till mig? Ska jag rotfylla eller ta bort tanden?

Du ser hur tanden är uppbyggd och får mer information på 1177

Dödsångest

Igår läste jag ut Claes Brittons bok ”min mamma är död”. Han beskrivning av sin egen dödsskräck och hans samtal med mammans läkare är mycket läsvärt för alla som har tankar runt döden. Jag känner igen mig i hans berättelse om barndomens skräck inför den egna och andras död. Mina rädslor släppte när jag blev äldre. Claes skriver att dödsskräckens järngrepp lossnade när han genomlidit mammans död och skrivit färdigt sin bok. Han skriver

”Det verkar som om att ju djupare jag med mina tankar och känslor tränger mig ned i den, desto mindre skrämmande tycks mig denna avgrund kring vilken jag förut har tassat.”

Han skriver också på ett annat ställe

”Då fann jag också till min överraskning att även om det värsta var värre än något jag ens hade kunnat fantisera om så hade tanken på detta värsta ändå varit värre och så mycket mer utdragen och omfångsrik, bråddjup, mystiskt och vidsträckt skräckinjagande. Framför allt så hade detta värsta det som dessförinnan hade varit närmast onämnbart, också varit det djupaste och vackraste hittills i mitt liv – en svindlande nedstigning till den varma kärnan av livet självt.”

Claes berättar också om intervjuerna med läkaren Ulla som mött många patienters död i sitt arbete på en palliativ avdelning. Hon berättar:

”Det svåraste lidandet att komma till rätta med är när allt kommer omkring oftast den psykiska, existentiella ångesten. ”

”Jag brukar fråga mina patienter om vad de är rädda för. Många svarar att de är rädda för smärta. Jag frågar då om de har ont just då och de svarar nej, men de är rädda för den smärta som ska komma. I själva verket tror jag att den största rädslan är för en annan smärta och inför själva dödsögonblicket – när själen lämnar kroppen. Att lämna livet här på jorden, lämna sina nära och kära – det är ett enormt steg för alla människor, även för en hundraåring.”

Elisabeth Kübler-Ross har formulerat den dödliga sjukdomens sex stadier – chock, förnekelse, ilska, depression, köpslående och acceptans. Enligt läkarens berättelse i boken är förnekelse det vanligaste av dessa stadier. Total förnekelse kan förekomma, men är mer ovanligt. De flesta förnekar, men vet samtidigt vad det handlar om. Alla patienter går inte igenom alla stadier och de man går igenom gör man ofta lite huller om buller. Det är också vanligt att försöka hitta förklaringar till varför man drabbats, man letar syndabockar eller olyckliga omständigheter att skylla på för att på så sätt avleda sin ångest och rädsla.

Jag läser och skriver nog detta för att försöka förstå och förbereda mig för det jag, liksom alla andra har framför sig – döden. Att jag har en dödlig sjukdom gör mig nog också mer motiverad att läsa och skriva. Tänker att jag inte vet vilka av Elisabeth Kübler-Ross sex stadier jag kommer att gå igenom. Tänker också på om det går att veta när man lever som jag var gränsen går mellan sunt hopp och förnekelse. Chocken har jag åtminstone kommit igenom och det är 16 år sedan.

Är du röd, blå, grön eller gul eller lite av varje?

Bilden ovan visar hur alla människor kan gradera in sig utifrån om man är relationsinriktad eller uppgiftsinriktad och om man är introvert eller extrovert. Är man mer introvert och uppgiftsinriktad definieras man som blå och hamnar i det vänstra övre fältet. Människor i detta fält är ofta analytiska och bra på detaljer. Är man däremot introvert och relationsinriktad är man grön. Människor i detta fält tycker det är viktigt att komma överens och vill helst nå konsensus. Extroverta uppgiftsinriktade personer är röda. De är handlingskraftiga och inriktade på här och nu. Sedan finns det människor som är mer relationsinriktade och extroverta. Dessa personer har ofta mycket idéer och är kreativa.

Genom att definiera sig själv som mer eller mindre extrovert, mer eller mindre uppgiftsinriktad så kan man ringa in sin egen personlighet. Ingen personlighetstyp anses vara bättre eller sämre än någon annan. Det är tur att några är mer röda och andra mer blå. Om alla i en arbetsgrupp eller familj har samma personlighet, så kan det bli problematiskt. Ett skäl till att denna indelning kan vara bra är just att få insikten att vi människor är olika och att konflikter kan bero på att man misstolkar varandra.

När jag ska försöka ringa in mig som person, så känns det svårt. Det beror på när och i vilken situation. Matematik var ett av mina bättre ämnen i skolan. Särskilt problemlösning och geometri. Jag är bra på att analysera och kan också vara noga med detaljer. En del av mig är alltså blå. Om jag är osäker i en grupp så lyssnar jag in ganska mycket. Dessutom vill jag gärna ha konsensus om det går. Gillar inte konflikter. Har alltså delar av grönt i mig.

Däremot tar jag en konflikt och säger ifrån tydligt om jag tycker att någon uppträder förtryckande. Står också i många sammanhang upp för det jag tycker är viktigt, även om det får negativa konsekvenser för mig. Sak blir viktigare än person. Jag vara ganska slarvig och blir ganska lätt irriterad. Alltför mycket av mitt liv har handlat om att göra klart. Jag genomför det jag påtagit mig att göra och ibland med full kraft. En stor del av mig är alltså röd.

I vissa sammanhang sprutar det förslag ur mig. Jag är kreativ och hittar nya vägar. Tycker mig kunna lyssna in andra och få med mig människor på mina idéer. Kan alltså vara relationsinriktad i gruppsammanhang. Jag är alltså också grön.

Jag känner också att jag kan vara ganska extrem i alla varianterna av personlighet.
Det går helt enkelt inte att sätta ett kryss – så här är jag.

När jag tänker på mitt eget liv så inser jag också att vilka delar av min personlighet jag visar upp beror på vilken maktposition jag har i gruppen. Vilka normer som finns i en grupp, vem /vilka som definierar vad som är tillåtet och hur mycket jag som person underordnar mig dessa normer. Jag tycker alltså att den typ av personlighetstest jag skisserat ovan borde kompletteras med en analys av vilka normer som råder i olika sammanhang. Särskilt när man gör analysen i en hel arbetsgrupp. Hur tänker du och vem är du?

För övrigt har jag cyklat 5 kilometer till jympan, gjort alla övningar på jympan och därefter cyklat 5 kilometer hem igen. Min kropp fungerar alltså bra just nu. Just idag är jag stark…..


Genom att definiera sig själv som mer eller mindre extrovert, mer eller mindre uppgiftsinriktad så kan man ringa in sin egen personlighet. Ingen personlighetstyp anses vara bättre eller sämre än någon annan. Det är tur att några är mer röda och andra mer blå. Om alla i en arbetsgrupp eller familj har samma personlighet, så kan det bli problematiskt. Ett skäl till att denna indelning kan vara bra är just att få insikten att vi människor är olika och att konflikter kan bero på att man misstolkar varandra.

Är jag röd, blå, grön eller gul - det får du inte veta nu

Just igår när jag skrev mådde jag bra och när jag nyss kommit hem från min dotters familj mådde jag också bra och kände mig stark. Några timmar tidigare kände jag av skelettet på olika ställen och var orolig. Mina känslor fortsätter alltså att fara hit och dit. Nu har jag hållit på i två timmar för att göra en bild som synliggör tänkandet runt att människor kan beskrivas i olika färger och ger upp för i natt. Ska försöka i morgon istället. Det får bli ett ordspråk istället för en bild med förklaringar.

Det är aldrig för sent att ge upp.

GODNATT

Just idag mår jag bra

Just idag mår jag bra är andra strofen i en låt med Kenta som kom upp i mitt huvud när jag skulle börja blogga. Första strofen är ”Just idag är jag stark” och jag hittade hela låten på YouTube när jag googlade. Det fanns många bloggar med detta tema, så jag är definitivt inte ensam om att bli berörd av texten och Kentas röst. Den väcker mycket känslor hos många.

Igår var jag på jympa, så idag har jag lite träningsverk, men känner av ryggen mycket mindre för övrigt. Börjar igen tro att det nog fungerar med behandlingen. Har också tänkt att det kan finnas andra skäl till mitt ryggonda utöver det jag skrev om i söndags. (läkningsprocesser eller spänningar eller försämringar). Flera skäl kan vara påverkan på muskler och benhinner av cellgifter och dess biverkningar eller av antiöstrogenet Femar. Jag har utsatt min stackars kropp för en massa olika hemskheter, så det är nog inte konstigt om den blir irriterad lite här och var.

Just idag känner jag mig i varje fall stark och mår bra. Lyssna gärna på Kenta

Dölja eller visa känslor

Jag fortsätter att lyssna på nyheter om Ship to Gaza. Tänker att skälet till mitt lyssnande delvis är existentiellt. Tankarna och känslorna som berör mig är framförallt vad som är viktigt i livet liv och död och vilken människosyn jag har. Tycker att morgonens Tankar för dagen stämde väl med min syn på varför människor använder våld och vilka vägarna är för att minska våldet. Dagens betraktare Lars Hillås, pratade bland annat om vårt ansvar att ingripa när våldet tar överhand . Han framför också att det inte finns något så farligt som rädda människor med makt.

Jag tänker också på vad jag använder min tid till, vad är viktigt i livet. Tänker att det är viktigt att ge mig tid att också lyssna inåt och vara tillåtande mot de känslor jag har. Boken av Claes Britton ”Min mamma är död” tar upp många existentiella frågor, som jag återkomma till i denna blogg. Boken är mycket tankvärd och intressant, men det finns några saker jag reagerat negativt på. Författaren berättar om när hans mamma på frågan om vad hon befarar är skälet till hennes dåliga hälsotillstånd, svarar lungcancer. Han skriver

”Det var först gången någon av oss nämnde det värsta vid namn och skräckens chockvågor fortplantade sig genom min kropp, fast jag på ytan förblev lugn och glad och försökte avfärda mammas farhågor som överdriven svartsyn.”

På ett annat ställe skriver han hur hans mamma berättade att en granne i tvättstugan påtalat hennes andfåddhet.

”Det klack än en gång till inom mig, som om hoppet halkade ned ännu ett steg. Gråten välde upp och jag fick kämpa för att hålla den tillbaka.”

Han skriver också om hur han mamma tröstat honom vid olika tillfällen och att han tror att det han sagt vid ett tillfälle var trösterikt för mamman.

Jag tänker att jag inte vill att människor som står mig nära ska hålla tillbaka eventuella känslor av sorg som dyker upp i stunden. Då möts man ju inte i det man ärligt känner utan visar upp masker som skapar osäkerhet. Om dessutom olika personer känner krav på sig att säga rätt saker och trösta så finns risken att ärliga samtal avstannar helt. Jag har skrivit mer om att trösta tidigare.

Jag tycker inte att det är något problem om flera människor gråter samtidigt i ett möte. Man kan mötas i de känslor som kommer fram och ta sig igenom känslorna tillsammans.

Däremot är det inte säkert att man alltid orkar bära andras ångest, rädslor och sorg. Ibland kan det bli för mycket eller att man helt enkelt har nog av sitt eget. Detta löser sig också om man är lyhörda mot varandra.

För övrigt har jag varit på jympa idag och jag orkade nästan allt. Fuskade en del på plankan och en annan rörelse där man behövde vara stark i ryggen.

Normalitet och trygghet

Har fortfarande känslorna som utanpå mig själ v och blir lätt berörd. Ryggen är varken bättre eller sämre.

Mycket av mina tankar och känslor är även idag i Israel – Palestina- frågan. Kortsiktiga vägar ur våldsspiralen är lätta att se. Öppna gränserna, stöd palestinierna så att de kan bygga upp Gaza igen, se till att barnen får gå i skolan, att alla får hjälp att bearbeta sina trauman, riv muren runt Västbanken, ge FN mandat att verka fritt utan Israelisk aggression etc.

Långsiktigt är det mycket svårare. Hur återskapas tillit mellan olika folkgrupper, i en del av världen där makthavare har skaffat sig makt genom att medvetet manipulera människor att vara rädda för varandra.

Jag mådde bra av att demonstrera idag. Gick bland en grupp palestinska kvinnor och ropade Bojkotta Israel och Släpp fångarna. Det är skönt att förenas med andra människor i en gemensam manifestation, när man är illa berörd av samma händelser.
I morgon efter jobbet hoppas jag komma iväg på jympa och sedan läsa en bok av Claes Britton ”Min mamma är död."