Jag fortsätter att lyssna på nyheter om Ship to Gaza. Tänker att skälet till mitt lyssnande delvis är existentiellt. Tankarna och känslorna som berör mig är framförallt vad som är viktigt i livet liv och död och vilken människosyn jag har. Tycker att morgonens Tankar för dagen stämde väl med min syn på varför människor använder våld och vilka vägarna är för att minska våldet. Dagens betraktare Lars Hillås, pratade bland annat om vårt ansvar att ingripa när våldet tar överhand . Han framför också att det inte finns något så farligt som rädda människor med makt.
Jag tänker också på vad jag använder min tid till, vad är viktigt i livet. Tänker att det är viktigt att ge mig tid att också lyssna inåt och vara tillåtande mot de känslor jag har. Boken av Claes Britton ”Min mamma är död” tar upp många existentiella frågor, som jag återkomma till i denna blogg. Boken är mycket tankvärd och intressant, men det finns några saker jag reagerat negativt på. Författaren berättar om när hans mamma på frågan om vad hon befarar är skälet till hennes dåliga hälsotillstånd, svarar lungcancer. Han skriver
”Det var först gången någon av oss nämnde det värsta vid namn och skräckens chockvågor fortplantade sig genom min kropp, fast jag på ytan förblev lugn och glad och försökte avfärda mammas farhågor som överdriven svartsyn.”
På ett annat ställe skriver han hur hans mamma berättade att en granne i tvättstugan påtalat hennes andfåddhet.
”Det klack än en gång till inom mig, som om hoppet halkade ned ännu ett steg. Gråten välde upp och jag fick kämpa för att hålla den tillbaka.”
Han skriver också om hur han mamma tröstat honom vid olika tillfällen och att han tror att det han sagt vid ett tillfälle var trösterikt för mamman.
Jag tänker att jag inte vill att människor som står mig nära ska hålla tillbaka eventuella känslor av sorg som dyker upp i stunden. Då möts man ju inte i det man ärligt känner utan visar upp masker som skapar osäkerhet. Om dessutom olika personer känner krav på sig att säga rätt saker och trösta så finns risken att ärliga samtal avstannar helt. Jag har skrivit mer om att trösta tidigare.
Jag tycker inte att det är något problem om flera människor gråter samtidigt i ett möte. Man kan mötas i de känslor som kommer fram och ta sig igenom känslorna tillsammans.
Däremot är det inte säkert att man alltid orkar bära andras ångest, rädslor och sorg. Ibland kan det bli för mycket eller att man helt enkelt har nog av sitt eget. Detta löser sig också om man är lyhörda mot varandra.
För övrigt har jag varit på jympa idag och jag orkade nästan allt. Fuskade en del på plankan och en annan rörelse där man behövde vara stark i ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar