För några år sedan läste jag Lars Björklunds bok, ”Modet att ingenting göra; en bok om det svåra mötet”. Min minnesbild är att den handlade om att våga vara närvande när en människa har det svårt, utan att försöka trösta någon som inte efterfrågar tröst. Boken är skriven utifrån Lars Björklunds erfarenhet av att vara sjukhuspräst på onkologen i Uppsala. När man försöker trösta en person som vill fortsätta vara i sin sorg, så flyttas lätt fokus från den som sörjer till den som försöker trösta. Det blir inte riktigt tillåtet att ta plats med sina svarta känslor. Då kanske tröstaren känner sig misslyckad.
Jag tränar just nu på att tillåta mig att inte ”gaska upp mig” om jag känner mig ledsen och det finns utrymme att låta sorgen ta plats. Det gick riktigt bra i ett telefonsamtal jag hade idag med en klok vän, som ringde och frågade hur jag mådde. Vi hade ett mycket bra samtal. På slutet kom ändå den kulturella normen fram från min vän att avsluta samtalet med några uppmuntrande ord. Jag stod på mig i mitt och vi möttes i att tröstande ord ibland bara förstör. Det kändes så skönt att få behålla min genuina sorgliga känsla en stund efter samtalets slut, för att sedan gå till baka till jobbdatorn och vara som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar