Uppföljning av tidigare utrikespolitiska bloggar

Nu handlar allt om Libyen och det är tyst i media om Syrien. Vi får också veta väldigt lite om vad som händer i Egypten, Israel/Palestina, Tunisien, Grekland, Spanien i riksmedia. Jag saknar analyserna, gärna ur ekonomiska, feministiska och demokratiska perspektiv.

Revolutioner kan gå snabbt eller ta längre tid när diktaturer störtas. Men de svåra frågorna är hur ett samhälle sedan kan bygga en långsiktigt hållbar och jämlik demokrati.
Jag har hela tiden vacklat när det gäller andra länders krigsinsatser i Libyen. Detta ställningstagande var svårt när Khaddafi mördade sitt eget folk, som inte hade möjlighet att försvara sig mot Khaddafis krigsmaskineri. Tror att vänsterpartiet gjorde en klok avvägning, men är osäker.

Nästan samma problematik som i Libyen finns i Syrien. NATO:s insatser i f.d Jugoslavien har medfört en positiv förändring. Insatserna i Afghanistan och i Irak har däremot slagit sönder strukturerna ännu mer och ofta stött giriga odemokratiska ledare. I alla dessa krig beror problemen framförallt på kapitalistiska och patriarkala system.


Just nu går västvärlden in med krigsinsatser mot Khaddafi och i kväll har rebellerna intagit högkvarteret i Tripolis . Vad är syftet med NATOS insatser? Handlar insatserna om egenintressen, om att få ekonomiskt lönsamma kontrakt på oljan? Handlar de om att bygga relationer med framtida makthavare i Libyen eller handlar de om att bygga en demokrati? Jag vet inte, men saknar feministiska perspektiv från journalister och experter. Tänk att få igång en diskussion om patriarkatets makt i dessa länder och gärna också få lyssna på feministers strategier och erfarenheter som är medborgare i några av länderna. Tycker att en vänsterstrategi är att synliggöra alla arabiska feminister. Har tidigare bloggat om manliga maktstrukturer, men då ur ett västerländskt perspektiv.

Tycker det är intressant med debatter om ickevåld. Gillade Jonas Thunbergs debattartikel för ett tag sedan om fredsvänstern. Han skriver bland annat att många idag anser att ”Krig för fred är okej, bara det är i FN-regi.” och nämner dessutom Nürnbergprinciperna om att krig är det värsta brottet mot mänskligheten och folkrätten.

Mer debatt om fredsfrågor behövs. Märker hur jag enkelt ramlar in i krigshetsarnas känslostormar när människor som med fredliga medel står upp för demokrati och jämlikhet blir fängslade och nedskjutna av diktatorer som mördar för att få behålla sina privilegier. Diktatorer som ofta har gynnats av USA och Europa när de tillträdde p.g.a västs maktintressen.

Fängslade reportrarna i Etiopen
Det var några små blänkare i dagspressen när de två fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson blev omhäktade. Annars har det varit tyst. Mest tydliga i sin kritik mot det svenska agerandet har svenska journalistförbundet varit. Se också tidigare blogg.

Israel/Palestina
, Västbanken och israelernas protester mot nedskärningarna i Israel har det också varit väldigt tyst om i media. Israel har igen släppt bomber över Gaza som straff för att några palestinier dödade åtta israeler genom att attackera fordon i Negev-öknen. Se korta TT-telegram i DN.

Hoppas att Ship to Gaza snart kan segla igen så att så at Israels vägran att släppa in nödvändiga varor över gränsen till Gaza återblir synlig och palestiniers villkor förbättras. Har tidigare bloggat om detta, t ex här.

Mer om medias roll
Söndagens God morgon Världen hade en intressant krönika av Po Tidholm. Han beskriver hur tidningarnas artiklar har förändrats. Syftet från början var att mobilisera människor för olika visioner. Tidningarna startades av föreningar och partier. Nu ägs alla media av få inflytelserika maktkonglomerat. Lokaltidningarna skriver om det som ligger nära, så läsarna får läsa om det de redan gjort. Analyserna försvinner, liksom granskningar och förklaringar. Han argumenterar bl.a för vidgade vyer i lokalsamhällena.

Jag har tidigare bloggat om medias roll. Min blogg efter att ha läst Fria tidningens skrämmande reportage om hur en kan betala för att få in artiklar i media.