tisdag 15 november 2011

Frihet att välja???

OBS! Detta inlägg är långt

Jag har sista veckorna funderat mycket över uttrycket frihet att välja och vad som menas med valfrihet. Är det över huvud taget möjligt med fullständig frihet? Vi påverkas av alla av historiska berättelser och det omgivande samhällets olika maktstrukturer och normer. Dessutom är vi inte ekonomiskt jämlika. Kan en då säga att vi är fria att välja?

Förtryck och krav på underordning kan komma utifrån. Friheten kan begränsas av omgivningen. Men andras krav och förväntningar kan också internaliseras i individen och därmed bli till inre krav som är omöjliga att uppnå. Individen skam- och skuldbelägger sig själv och begränsar därmed sin egen frihet.

Vem har ansvaret för att fler ska ges möjlighet till utveckling utifrån sina förutsättningar?

Jag anser att offentliga sektorn ska omfördela resurser så att de ekonomiska villkoren blir mer jämlika. Men vem har ansvar att sätta gränser för yttre och inre förtryck? Staten, familjen, individen själv, vänner, den som utövar förtrycket eller?

Hur definieras frihet? Fysisk frihet att välja känns möjlig? Är total frihet att välja möjlig för individen under förutsättning av att friheten inte strider mot demokratiskt antagna lagar eller överenskommelser eller medför kränkningar av andra människor eller förstör miljön.

Här är några bakgrunder till mina tankar:

1. Har läst en C-uppsats om flickor i särskolan och deras tankar om sexualitet, normer och kärlek. Flickorna anses ha en funktionell kropp och ett intellektuellt funktionshinder. De ses som ”onormala” flickor i ”normala” kroppar.

I mäns sexualiserade blickar är de endast kroppar. I skolan anser sig lärarna veta bäst om vad flickorna behöver, eftersom de har ett intellektuellt funktionshinder. De får heteronormativ undervisning om hur de ska skydda sig från framförallt ”okända” män. Flickornas föreställning blir att sexualitet är något som framförallt är till för mannen.

Flickorna försöker leva upp till att vara ”normala”, dvs. att gifta sig med en man och att leva utifrån historiska borgerliga ideal om att kvinnan ska vara oskuldsfull och passiv. De söker efter den rätta mannen som de kan gifta sig med i ett äktenskap som förväntas vara för evigt.

De får genom skolan träning i att vara tydliga i sitt kroppsspråk. De får lära och ta ansvar för hur de klär sig. Ett nej är inte tillräckligt. Det har även betydelse hur en beter sig, vilket indirekt skuldbelägger flickorna. De lär sig att också ta ansvar för mäns handlingar.

Även om de klär sig i en hip-hop stil, för att ”dölja” kroppens former, kallas de nästan dagligen för horor. Flickorna berättar om daglig utsatthet i sinvardagliga miljö såsom i hemmet, i skolan, på bussen till och från skolan, i relationen med en partner och genom kontakter som skapas på Internet.

Flickorna får också lära sig att acceptera och förstå andras annorlundahet. De fostras till att förlåta andra, vilket kan leda till att de även förlåter våld som riktas mot dem själva. Personen/mannen mådde ju dåligt och det var därför han var dum.

Eftersom ingen verkar lyssna på flickorna fostras de till att vara andras objekt, andra anser sig veta bättre vad flickorna behöver. Och samtidigt är skulden deras när de är utsatta. Hur de än gör så gör de fel och hora stämpeln kan de inte tvätta av sig.

Är dessa flickor fria att välja eller?

2. Fanny Ambjörnsson skriver i ”Kom nu hora, så går vi” att stämpeln hora inte enbart är en sexuell position, utan har kopplingar till samhällsklass och social status. Oavsett om de gränser en flicka överträtt är sexuella eller sociala, löper hon långt större risk att klassificeras som hora om hon läser på ett yrkesprogram i gymnasiet än om hon läser på ett högskoleförberedande program.

Kvinnlig sexualitet är genom den västerländska idétraditionen förknippad med skam. Den kvinna som av olika anledningar positionsbestäms som sexuell kommer därför alltid att känna sig manad att reglera och övervaka sitt beteende. Detta skapar i sin tur en känsla av att aldrig riktigt duga eller räcka till som människa. Skammen blir sedan ett bevis för att kvinnan har något att skämmas för, hon upplever sig vara förbrukad sexuellt. Kopplingen till denna skammens logik försvårar för den enskilda kvinnan att befria sig från den stigmatiserande horastämpeln. Skammen kan sällan bemästras enbart genom stolthet eller ilska. Arbetarklassens kvinnor drabbas oftare av horastämpeln, eftersom de har en underordnad klasstillhörighet. Likaså färgade kvinnor.

Vilka sexuella frihetsgrader har en flicka som benämns hora?

3. Har också läst en uppsats om förväntningar och bemötande på nyanlända ungdomar. ”De kallar oss bananer”- en studie av nyanlända elevers utbildningssituation i Uppsala kommun. Uppsatsen är skriven hösten 2010 av tre lärarstudenter. De intervjuade eleverna gick på IVIK (introduktionsutbildning för nyanlända elever inom ramen för gymnasieskolans individuella program)

De nyanlända elevernas skolform tas inte upp i författningarna. De är också bortglömda i den nya gymnasiereformen, enligt författarna. Att eleverna och deras specifika skolform inte uppmärksammas innebär att de inte erkänns. De blir inte synliggjorda i den politiska styrningen av skolan. Osynliggörandet av eleverna, att de ”glöms bort”, visar på hur eleverna värderas. Bristen på erkännande beror på att nyanlända eleverna är en strukturellt underordnad grupp och denna underordning upprätthålls genom det fortsatta osynliggörandet.

Eleverna är många gånger inte delaktiga i skolans sociala miljö. IVIK är ofta en isolerad del på gymnasieskolorna. De inte får delta i gemensamma aktiviteter, såsom friluftsdagar m.m. På skolan blir de också osynliggjorda genom att placeras långt från skolans mittpunkt.

På de undersökta skolorna finns en uppdelning i ”vi och dom”, vi svenska elever och dom ”IVIK-eleverna”. Denna uppdelning görs av såväl IVIK-eleverna själva som av övriga på skolan.

”Vi vet att våra IVIK elever vill bli svenska ungdomar, de vill väldigt gärna komma ut och vara bland svenskar” säger en intervjuad lärare. Både eleverna själva och den omgivande miljön har förväntningar på dem att de ska assimileras. De förväntas inte tillföra skolan något positivt.

Uppsatsen avslutar med orden:

”Framtiden får utvisa om eleverna fortsatt kommer att placeras i det dolda. Vår förhoppning är att eleverna ska uppmärksammas, ges möjlighet att vara delaktiga och få en utbildning av kvalité för att vi ska närma oss målet om jämlikhet. Vi befarar att om detta inte sker och utvecklingen går åt ett annat håll kommer målet om jämlikhet att bli alltmer avlägset…”

Vilka frihetsgrader har en nyanländ elev att prestera utifrån sina förutsättningar? Ges de likvärdiga förutsättningar som andra ungdomar?

4. 1982 antog riksdagen en lag om att våld mot partner i hemmet kan leda till allmänt åtal. Kvinnomisshandel och partnervåld var inte längre familjens ensak. Om den misshandlade inte anmälde misshandeln kunde andra göra det. Bakgrunden till lagen var att kvinnor misshandlas allvarligt och i värsta fall till döds i hemmen.

Trots att kvinnor inte är fysiskt inlåsta och totalt bevakade i hemmen, så har de ofta svårt att lämna den misshandlande partnern. Jag har precis köpt en bok ”Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser” av Carin Holmberg och Viveka Enander. Den handlar om den känslomässiga bindning som knyter kvinnan till mannen och som är nödvändig att bryta.

Vilka frihetsgrader har en misshandlad kvinna att bryta upp från en destruktiv relation?

5. I det PM jag skrivit i mina genusvetenskapsstudier diskuterar jag varför en 16-årig flicka med självskadebeteende söker upp en dubbelt så gammal man för att bli misshandlad och kränkt. Flicka har skrivit på en ”slavansökan”

”Jag är en slav, en äcklig smutsig hora och vill behandlas som det, jag vill bli utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad tills jag knappt kan hålla tillbaka tårarna och de tysta skrik som kvävs inombords”.

Enligt domar i såväl tingsrätten som hovrätten frikändes den 32-åriga man som haft våldsex med flickan, eftersom flickan samtyckt till att bli förnedrad.

En av forskarna som vi läste heter Susan Bordo. Hon skriver att i litteratur om slavägare bär färgade kvinnor ofta tredubbla bördor av negativa kroppsliga associationer. P.g.a. sitt kön/sin kropp anses hon locka mannen till moraliskt förfall. Som färgad kvinna uppfattas hon som djurisk. Hon förtjänar inte att få vara ett eget subjekt. En svart kvinnlig slav behandlas inte bara som en djurisk kropp, hon får användas hur som helst. Hennes kropp har inte ens samma värde som ett djur, hon blir ett ting.

Fanny Ambjörnsson har intervjuat unga kvinnor som ses som välfungerande i dagens samhälle. Samtliga kvinnor har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Flickorna ser på sina kroppar som ett bihang, som samtidigt tar mycket energi och tid. Kroppen är ett objekt.

Välfungerande, välintegrerade flickor tar alltså ofta avstånd till sina egna kroppar. Barn som ägnar sig åt självskadebeteende tar säkert ett ännu större avstånd till den egna kroppen. Kroppen blir ett objekt att förtrycka.

När den 16-åriga flickan skriver under på att hon är en slav så gör hon sig till mannens objekt, hans ting. Hon skriver under på att hon vill bli behandlad på samma sätt som kvinnliga färgade slavar historiskt har blivit behandlade. Det finns alltså tydliga kopplingar mellan det kontrakt hon skrivit under och hur kvinnor genom hela vår historia i olika kontexter har avkrävts total underkastelse. Den 32-åriga mannens fullständiga kontroll över flickans kropp kan ses som en patriarkal längtan efter total manlig dominans, skriver jag i mitt PM.

Flickor som skär sig själv upplever troligen skam över den egna kroppen. Detta trauma behöver bearbetas. Ett sätt att bearbeta sitt eget trauma för att åstadkomma en förändring kan vara att självmant ikläda sig stigmat för att därmed återupprätta en positiv självuppfattning.

Enligt förespråkare för sado-masochism kan det ge unika insikter i naturliga sexuella maktspel och bidra till terapeutisk sexuell rening. SM är såväl lek, som ritualer, enligt förespråkarna.

Detta kan vara ett skäl till att flickan söker upp mannen via BDSM-sidor på internet och medverkar till och skriver under sitt eget slavkontrakt. Skammens logik försvårar däremot för flickan att befria sig från sitt stigma. Hon riskerar att istället allt djupare ha internaliserat i sig själv att hon är en sämre sorts kvinna.

Söker en 16 årig flicka upp en dubbelt så gammal man av fri vilja, eller är det ett inre tvång som driver henne?

6. Så här skriver en av vänsterpartiets medlemmar avseende att erbjuda missbrukare nya rena sprutor

”För sprutbyten finns bara FÖR. I Malmö har vi haft det i många år och det är bara positivt. Missbrukarna ges möjlighet till rena sprutor och därmed också minska risken för en massa obotliga sjukdomar. Vid besöken på sprutbytet får de också möjlighet att träffa personal som kan hjälpa dem o stötta dem om de vill ha hjälp att bryta missbruket eller om de har infektioner o dyl kan få hjälp. Sprutbytet är inte alls någon liberalisering av droger utan är att ge missbrukarna en drägligare tillvaro och bättre möjligheter att komma tillbaks till ett drogfritt liv.”

Jag tror inte på sprututbyte. Alla injicerande narkomaner är medvetna om att nästa sil kan innebära döden, för dör av en överdos eller något annat före de fyllt 50 år gör i princip alla som inte lyckas sluta. Att knarka är att leva ett hårt liv och att sluta knarka är svårt. Några bestämmer sig när alltför många ”narkotikakompisar” har dött. De flesta behöver mycket stöd och rimliga krav för att lyckas. När landstinget delar ut sprutor så ger de narkomanen ett dödsverktyg. Narkomaner behöver möta humanistiska professionella som tror på alla individers förmåga och styrka att ta sig ur sitt missbruk. Personer som delar ut dödsverktygen inger knappast förtroende och respekt . Men frågan är svår.

Hur mycket frihet har en injicerande narkoman att välja att bli fri från missbruket?

7. I maj 2005 reserverade jag mig i kommunstyrelsen i Uppsala angående ett remissvar på SOU 2004:132 ”Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg” om flyktingpolitiken. Jag ansåg att KS-förslaget innebar ett Moment 22 för flyktingar. Miljöpartiet skrev också under denna reservation. Under denna mandatperiod var socialdemokraterna i majoritet i såväl Uppsala som nationellt. Så här löd reservationen

”Vi anser att förslaget med tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet är ett ytterligare steg bort från en human flyktingpolitik. Det är EU-ländernas regeringar inklusive den svenska som är orsaken till den ökande dokumentlösheten. Detta på grund av att man byggt murarna runt EU så höga att det för många blivit nödvändigt att anlita flyktingsmugglare och falska handlingar för att kunna använda sig av den asylrätt som länderna förbundit sig att respektera. Vidare är Dublinförordningen, dvs. att asylansökan som huvudregel skall göras i det första EU-land den sökande reser in i, en viktig orsak till oklar identitet och resväg. Detta eftersom den används av de nordeuropeiska EU-medlemmarna för att försöka skyffla de asylsökande till de syd- och östeuropeiska medlemsländerna. Den som rest igenom t.ex. Grekland för att ta sig till Sverige och söka asyl kan ha mycket goda skäl att dölja detta för att inte riskera att skickas tillbaka till sina torterare via en s.k. Dublinavvisning till Grekland. Eftersom den asylsökande inte vet om han/hon verkligen kommer att få skydd i det Dublinland som han eller hon skickas till kan det finnas goda skäl för den asylsökande att inte visa upp handlingar i Sverige som leder till att vederbörande deporteras till sina väntande bödlar.
 Vi anser därför att det är fel väg att försöka bekämpa oklar identitet och resväg med administrativa bestraffningsåtgärder. Utredaren hävdar att det är av säkerhetsskäl som dessa personer bör undantas från rätten att få arbeta under tiden som det tillfälliga uppehållstillståndet gäller. Detta riskerar att uppmuntra främlingsfientliga synsätt. Att stänga ute människor från möjligheten att arbeta och göra rätt för sig är djupt inhumant. Tidsbegränsade uppehållstillstånd ger inte rätt till familjeåterförening. Det är grymt och djupt inhumant att förhindra t.o.m. kärnfamiljen att återförenas.”
Efter att vi skrev denna reservation har inhumaniteten bara ökat. Se t ex tidigare bloggar här och här och här och här. Läs gärna också flyktingbloggen 

Kan en politisk flykting som har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och vet att hon inte överlever om hon blir tillbakaskickad till hemlandet överhuvudtaget känna sig fri?

Jag anser att frihet är en vision. Människor i normens mitt finns närmare visionen än människor i normens utkant. Frihetsgraderna är också beroende av om du har fasta tillräckliga inkomster, ett bra boende, sociala nätverk, lever i ett land med yttrandefrihet m.m. I dagens politiska individualistiska kultur så ges ofta en bild av att alla människor finns i normens mitt. Är du arbetslös eller hemlös har du inte ansträngt dig tillräckligt mycket, så du får skylla dig själv enligt den rådande normen.

En viktig uppgift för dagens vänster är att synliggöra de strukturella orättvisor som gör att olika individer har väldigt olika och ojämlika villkor. Alla har ansvar att sätta gränser för yttre förtryck. Likaså att stödja personer som utsätter sig själva för ett inre förtryck. Offentliga sektorn har ett särskilt ansvar att arbeta förebyggande och att förhindra alla former av förtryck. Dessutom att omfördela resurser för att skapa mer jämlika villkor. Ju mer makt och inflytande en individ har desto större frihetsgrader har en att sätta gränser för andras förtryck. Allra minst frihetsgrader i dagens svenska samhälle har flyktingar som saknar uppehållstillstånd. Vi lever i en orättvis värld och orättvisorna bara ökar. Arbeta intersektionellt och öka maktlösa människors egenmakt.

2 kommentarer:

  1. Lovvärda tankar, men jag måste reagera lite på det du skriver om flickor i särskolan. Det är ett _faktum_ att dessa flickor ofta blir utnyttjade av män - i synnerhet de som har ett fördelaktigt yttre. (Åtföljs begåvningshandikappet av mindre fördelaktigt yttre, som vid Downs eller ofta vid CP-skada, så är flickorna tryggare från dessa försök.) Det är ju mycket lättare för en man som är blyg, socialt handikappad, har dåligt självförtroende o.s.v. att inleda kontakt med en förståndshandikappad flicka än med en normalbegåvad som är hans jämlike eller överman...

    Det är väl självklart att man måste lära de begåvningshandikappade flickorna ett förhållningssätt som i största möjliga mån skyddar dem från att utnyttjas sexuellt, när nu världen ser ut som den gör..? Jag menar: visst önskar man att man skulle kunna säga till en söt flicka med IQ 70, att: "klä dig precis som du vill, var öppen och tillgänglig för främmande män som tilltalar dig, utnyttja gärna erbjudanden om skjuts och var inte rädd för att följa med män hem". Men då vet både du och jag hur det kommer att sluta, eftersom vi lever i verkligheten och inte i Utopia... Männen kommer ju inte att sluta utnyttja dessa flickor för att vi önskar det... eller någonsin, tror jag, om man inte ska kastrera alla män.

    SvaraRadera
  2. Hej och tack för kommentarer.
    Problemet med det flickorna lär sig är att de uppfattar att ansvaret är deras. Detta leder lätt till skuld- och skamkänslor som gör att de får svårt att försvara sig och också berätta om det de är utsatta för. Frågan är svår och det går inte heller att göra det motsatta som du beskriver. Däremot om flickorna lär sig bejaka sin egen sexualitet istället för att lära sig att de är till för någon annan, så kan de bli trygare i var de har sina egna gränser. Största sveket är alltid att skuldbelägga offret. Många är utsatta före 15 års ålder och det handlar sällan om främmande män. Här kommer lite fakta

    160 kvinnor med lindrig eller måttlig mental utvecklingsstörning har svarat på frågor om våld och sexuella övergrepp, enligt en antologi som finns på nationellt centrum för kvinnovåld NCK:s webbsidor. http://viewer.zmags.com/publication/e94cf46a#/e94cf46a/1 En tredjedel uppgav att de utsatts för våld av en man före sin 15-årsdag och lika många som vuxna. En fjärdedel upplevde våld i sitt pågående förhållande. En av fem hade blivit utsatta för sexuellt våld innan de fyllde femton och totalt hade en av tio hade blivit våldtagen av en man de inte hade någon nära relation till. Självmordsförsök var också vanliga, en av fem hade försökt ta sitt liv.
    När det gäller sexuellt våld från en man uppgavs partner som förövare i en fjärdedel av fallen. Kvinnorna var också utsatta av sina vårdare. Personal i gruppbostad uppgavs som förövare i sju procent, boendestödjare eller hemtjänstpersonal i nio procent och färdtjänstpersonal i tre procent. Men vanligast förövare förutom partnern var ”kompis” (25 procent), släkting (12 procent), arbets- eller skolkamrat eller annan personal på jobbet (16 procent).

    SvaraRadera