Jag gillar amöbor

Jag är nog en utpräglad individualist om en med begreppet menar att jag försöker staka upp mina egna vägar. Jag vill leva på ett jordklot där alla har möjlighet att göra för dem viktiga livsval, utan att detta går ut över miljön eller andra människors rättigheter. För att möjliggöra detta så är kollektiva lösningar nödvändiga. Det är bara genom att organisera samhällets viktigaste funktioner gemensamt som alla kan garanteras dessa rättigheter. Alternativet är att individerna är beroende av familjen, släkten eller andra nätverk och då blir människors villkor ojämlika.

Ingen är helt fri att välja. Vi är alla beroende av de sammanhang och kulturer vi omger oss med. Samhällets, familjens och olika gruppers förväntningar påverkar oss. Likaså de maktstrukturer som finns i vår vardag. Ingenting är helt svart eller vitt och alla kan påverka normerna och maktstrukturerna, men några har mer makt att påverka än andra.

Detta tänkte jag på när jag hörde samtalet mellan Jonas Sjöstedt och Rossana Dinamarca i morgonens P1, Strid om delat ledarskap.

Rossana vill bryta maktobalansen mellan könen och svarar luddigt på frågan om kompetens eller kön är viktigast. Hon uttalar att delat ledarskap inte är en lösning på ojämställdheten. Jonas trycker på att det är en styrka om fler olikheter syns och menar också att delat ledarskap minskar arbetsbelastningen för de två partiledarna. Rossana vill minska belastningen på partiledaren genom att lyfta fram fler personer på andra positioner. Jonas menar att vi försökt denna strategi men inte har lyckats. Rossana lyfte idag precis som tidigare att miljöpartiet nästan varje gång misslyckats med att synliggöra kvinnorna. Blir det två ledare så får vänsterpartiet arbeta hårt med att båda ska synas enligt Rossana. För Jonas handlar delat ledarskap om att utveckla partiets organisation. Rossana vill att vänsterpartiet återtar det feministiska perspektivet. Hon vill driva en feministisk offensiv, för att se till att män och kvinnor delar makten, får lika lön för likvärdigt arbete m.m. Jag tycker att Rossana uttalar sig kategoriskt och Jonas reflekterande.

Jag har tidigare bloggat om att upproret mot könsmaktsordningen också behöver komma underifrån.
Likaså om problemen med uppdelningar i vi och dom  om att dela makt och ansvar och om hur en kan arbeta för att förändra .

I samtalet mellan Rossana och Jonas reagerade jag på att Rossana utgick från egna tyckanden, på hennes uppifrånperspektiv och hennes svartvita resonemang. Miljöpartiet ansågs för det mesta ha misslyckats med att synliggöra kvinnorna, så därför fungerar det inte med delat ledarskap. Hon verkar inte se några möjligheter att förändra dessa maktordningar eller också utgår hon från att män och kvinnor är och kommer att fortsätta vara olika. Det verkar också vara OK för Rossana att kvotera in kvinnor som partiledare, oavsett om de är likvärdiga med männen eller har bättre eller sämre kompetenser än sina manliga konkurrenter. Svartvitt blir resonemanget också när hon säger att delat ledarskap inte är en lösning på jämställdhetsproblemet. Om det inte är lösningen så bör vi alltså inte ens pröva. Hur vänsterpartiet ska förändra samhället så att kvinnor och män får lika lön och makt framgår inte, så jag gissar att detta ska åstadkommas via riksdagsbeslut.

OBS! I denna text har jag dragit slutsatser jag inte helt har underlag för, för att förtydliga mitt resonemang.

Rossanas retorik liknar i mycket borgerlig retorik, med skillnaden att budskapets innehåll är annorlunda. Jag tycker att retoriken framförallt utgår från ett tänkande, där människor och beslutande församlingar är helt fria från alla osynliga maktstrukturerna i samhället. Människor styrs av kategoritillhörighet. Vi ses som fria att välja utifrån de kategorier vi tillhör. Jag som kvinna och vänsterpartist väljer så här för att det här är bra. Väljer jag istället så här så blir det dåligt. Så här kan jag däremot inte välja eftersom jag saknar inflytande och makt. Och bara tillräckligt många kvinnliga vänsterpartister röstas in i riksdagen, så kan vi bygga vårt socialistiska samhälle.

Jag är glad över att vänsterpartiets distriktsstyrelse i Uppsala ställde sig bakom min motion om normkritiskt arbete. Tror det är nödvändigt för att inte politiken ska delas in i svartvita resonemang, där hon är bra och han är dålig och detta är lösningen med stort L. Vänstern behöver bygga reflekterande motmakter till den svartvita borgerliga politiken. Ett samhälle där olika partiföreträdare anser sig ha den rätta och enda lösningen kan sluta i demokratins kollaps.

Att arbeta normkritiskt innebär att synliggöra och granska de normer, strukturer och maktrelationer som marginaliserar några och ger andra ökat inflytande. Normer är föränderliga och ser olika ut i olika sammanhang, och därför tar sig ett normkritiskt arbete olika uttryck beroende på var man befinner sig och ens egen position i detta sammanhang.

Motionen avslutas med att föreslå att partistyrelsen får i uppdrag att påbörja ett utvecklingsarbete med att arbeta normkritiskt i den egna organisationen.

Tror att detta arbete är nödvändigt för att få igång demokratiska processer i vänsterpartiet, där allas kompetens tas tillvara och där ingen anser sig ha färdiga lösningar på alla problem. Jag vill se politiska samhällsomvandlingar som en enorm amöba där alla som vill ryms, en amöba som vet riktningen men inte exakta vägen, med en amöbarörelse som får ta tid på sig så att alla kan bidra med reflektion och nyanser.