Om att göra kön, etnicitet, invandrarmän…

Eftersom kvinnlighet och manlighet inte finns som något fast och oföränderligt i människors väsen måste det ständigt göras. Därav uttrycket göra kön (doing gender). Könsmönster och könsnormer förändras.

Att få en cancerdiagnos har tidigare ofta upplevts som en dödsdom. Eftersom behandlingarna förbättras och upptäckten idag ofta sker tidigare, så tror jag att synen på cancer kommer att förändras. Jag tror också att fler och fler som drabbas av cancer kommer att fortsätta arbeta, eftersom de flesta av oss nog mår bättre av detta. Synen och förväntningarna på hur du ska vara och uppleva din situation som cancersjuk kommer därför att förändras, vilket också förändrar vårt sätt att agera och reagera som cancersjuka.

Det är inte bara kön och i viss mån sjuka som görs. Även klass, vithet och etnicitet görs. I torsdags nämnde jag rapporten ”Politiska konstruktioner av svenskhet”. Nu har jag läst den.

Rapporten synliggör att uttrycket ”annan etnisk bakgrund” på ett helt annat sätt beskrivs som ett politiskt problem i regeringens skrivelser, om en jämför med klass och kön. När etnicitet görs till betydelsebärare handlar det på en grundläggande nivå om mekanismer för att skapa skillnad och gränsdragning. Grupper skapas genom exkludering och inkludering, där båda behövs för att skapa mening. ”Vi” och ”de andra ”konstrueras, där det svenska värderas högre än det ickesvenska.

T ex har jämställdhet blivit en markör för svenskhet. Till exempel våld mot kvinnor delas upp i svenskt och osvenskt våld där invandrares våld betraktas som kulturspecifikt, medan svenska mäns våld frikopplas från dess kulturella sammanhang. Svenska mäns våld ses som avvikelser från en föreställd svensk jämställdhetskultur. En ”svensk” man som slår kvinnor får sitt beteende förklarat utifrån socioekonomiska omständigheter, arbetslöshet och/ eller alkoholism med mera. Medan när en ”invandrare” begår samma handling beskrivs det främst som ett uttryck för en hederskultur. Våldsproblem flyttas från oss svenskar till ”de andra”. På samma sätt osynliggörs det svenska patriarkatet. Det patriarkala tillskrivs uteslutande ”de andra” och deras ”hederskulturer”.

Samtidigt utmålas kvinnor generellt, och “de andra” kvinnorna specifikt som skyddsbehövande . När det gäller uppehållstillstånd ska ”de andra” vara trovärdiga, utsatta och kulturspecifika.

Jämställdhet är en markör för svenskhet och det goda föräldraskapet är en annan markör för svenskhet.

Skillnadsskapande sker genom att konstruera ”de andra” som ”sämre”, och eventuellt våldsamma föräldrar. Svenska staten/svenskar konstrueras som beskyddare i och med att staten skall gripa in i dessa familjer och stödja flickorna. Den vita/svenska staten skall skydda och rädda flickorna ”med utländsk bakgrund” från främst sina egna fäder/familjer. ”De andra” föräldrarna framställs som möjliga hot mot sina egna barn. I detta konstrueras även ”de andra” flickorna som utsatta. Den position dessa flickor tillåts göra anspråk på blir främst den som ”offer”.

Offerpositionen begränsar dem från att inta positionen som handlingskraftig aktör. För att få skydd av staten måste dessa flickor också godta den position som tilldelats dem. På detta sätt blir staten både en tillskyndare av rättigheter (flickorna får skydd) och en återskapare av ojämlika maktrelationer (flickorna måste inta positionen som offer).

Maktordningar skapas kopplade till etnicitet, som bygger på och ”legitimerar den sociala rangordningen utifrån föreställningen om människors väsenskilda och oföränderliga olikheter. I dessa konstruktioner reproduceras ”bruna kvinnor” som utsatta skyddsobjekt. Vita män, i egenskap av staten, reproduceras till beskyddarna samtidigt som ”bruna män” reproduceras som ”barbarerna” som utför förföljelse och könsstympning. Detta gör det också mer problematiskt att påtala att ”bruna män” har skyddsbehov och är i behov av uppehållstillstånd och flyktingstatus.

Genom att fokusera på ”de andra” kan en dölja att den svenska kulturen också har maktordningar kopplade till kön eller klass, samt dölja att det finns rasifierade strukturer som möjliggör ett utpekande av ”de andra” som ett politiskt problem. Komplexiteten försvinner. Svensk regeringspolitik underbygger istället för att motverka rasismen genom att konstruera svenskhet som det ”goda” och de andra som antingen ”onda” eller i starkt behov av vår godhet.

Rapporten avslutas med krav på politiker och tjänstemän att använda sig av ett normkritiskt perspektiv, där den egna privilegierade positionen utmanas. Likaså att benämna rasismen som problemet istället för integrationen, etniciteten, religionen, invandringen etc.

När jag granskar mig själv och mina känslor märker jag att jag bär en del av denna s.k. svenska godhet med mig och får se upp så att jag inte bidrar till fortsatt konstruktion av ”vi ” och ”de andra”. Jag har under tiden jag redovisat rapporten funderat över varför jag skriver så mycket om detta. Tror att ett skäl är att jag vill fördjupa mig i frågorna.

Rapporten innehåller egentligen inga nyheter i de bakomliggande teorierna, men det är svårt att lära en gammal hund sitta, så jag behöver mycket tid för att reflektera och bearbeta. Och för att inte dela in människor i antigen eller, utan både se skyddsbehoven och se komplexiteten.

Mänskliga rättigheter och barnkonventionen ska gälla alla, liksom likhet inför lagen. Dessutom är jämlika ekonomiska villkor nödvändiga, men inte tillräckliga förutsättningar för att motverka främlingsfientlighet och rasism.