I natt släckte jag lampan halv tre. Det blev sent eftersom det var så mycket jag hade i huvudet, som jag ville blogga om. Dessutom lyssnade jag på journalisten Lollo Collmars radiodokumentär ” Att laga ett barn”
Särskilt hennes slutord är väldigt starka. Lollo har bara ett ben och eftersom det avviker från normen så försöker ortopeder att på konstgjord väg göra ett till. Dom ville göra om min kropp, men jag ville inte bli omgjord. De förmedlade med sina förslag på olika förändringar att jag inte dög som jag var.
Tant
Jag identifierar mig gärna som tant. För mig betyder tant en 50+ kvinna som ibland är glad och vänlig och ibland säger ifrån. En tant vågar ta plats när något är viktigt. Hon/hen är motsatsen till en överklassdam. En tant kan klä sig i hatt och klänning men uppfattas aldrig som förnäm i sitt uttryck. En tant är också solidarisk och kan lyssna. En tant står närmare arbetarklassen än medelklassen. En tant är. Andra har helt andra bilder av vad en tant är, vilket framgår av media. Och idag är ordet tant högt upp på medias agenda.När jag letade efter tant på SR fick jag ca 6960 resultat. Och då hittade jag ändå inte diskussionen om tant i dagens Spanarna högt upp.
Tänker fortsätta kalla mig tant i olika sammanhang trots att bilderna av vad det betyder är så olika. Hoppas att andra frågar om de inte förstår vad jag menar istället för att själva definiera vad begreppet står för.
Modernitet och identitet
Ett annat begrepp som ofta definieras väldigt olika är modern, modernism, modernitet. Jag har tidigare bloggat om postmodernism.
Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningar är enligt ett postmodernistiskt synsätt enbart tillfälliga och speglar en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck.
Många partier använder ordet modern i sin retorik och det ställs ofta mot traditionell. Håkan Lindgren skriver i lokaltidningen ”Kriget mot moderniteten” om ”en oroväckande tendens som hotar att avveckla de senaste 200 årens landvinningar. Vill vi verkligen att tiden ska gå baklänges?”
Hans försök till beskrivning av moderniteten är vetgirig, nöjeslysten, antiauktoritär, heterogen, kreativ, sekulär, urban, självkritisk, kommersiell, intellektuell - och det är bara början. HL kommer ut som modern och anser att dagens politiska styrning håller på att rulla tillbaka alla friheter och rättigheter människor tillkämpat sig 200 år tillbaka i tiden. HL nämner också att löneskillnaderna nu ökar efter att ha minskat i nästan 100 år. Han kallar det kriget mot moderniteten. Jag kan bara hålla med.
Jag tänker särskilt på socialdemokratin och ännu mer borgerlighetens utförsäljningar av offentliga tillgångar. På 1800-talet när infrastrukturen byggdes upp fanns flera konkurrerande järnvägsföretag, telefonbolag, postverksamheter, m.m. Eftersom detta inte fungerade tog staten över för att organisera verksamheten så den blev effektivare och tillgänglig för alla. Nu är vi tillbaka på 1800-talets sätt att organisera infrastrukturer.
Samma sak gäller privatiseringen och nedmonteringen av välfärdssystemen, av sjukvården, äldreomsorgen, skolan, allmännyttan, m.m. Arbetsrätten försämras, liksom pensionssystemen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen m.m. Allt detta är antimodernt.
HL menar också att framstegsmotorn stannade på 70-talet och istället har vi fått ett identitetsbegrepp som krymper oss.
”Det vi menar med identitet påminner mest av allt om att gå med i en maffiafamilj: du ska lära dig att vara stolt över allt som förkrymper dig. Du ska älska de begränsningar som inskränker ditt liv och vara lojal mot de auktoriteter som upprätthåller dem. All den frustration och ilska som identiteten genererar ska du istället vända utåt, mot alla som inte tillhör den egna gruppen.”
Hans beskrivning av identitet handlar för mig om behov av tillhörighet. I en otrygg värld söker jag mig till likar som jag kan identifiera mig med för att få skydd. Homogeniteten i grupptillhörigheten gör att kritiken tystnar. För att få vara med i gruppen så får jag vara tyst med kritik. Utvecklingen stannar upp och vi går baklänges i historien. Modlösheten sprider sig. Tycker att HL:s bild av att framstegsmotorn har stannat är bra. Märker hur det blir svårare och svårare att framföra kritik i olika sammanhang. En ska istället vara glad och positiv.
Har startat flera debatter på vänsterns framtid och eftersom jag vill tänja och utveckla politiken, så blir det hotfullt för många andra. Får massor av inlägg från personer som försvarar rådande normer och maktstrukturer. Få ger sig tid att försöka förstå och sätta sig in i vad jag menar. Reptilhjärnorna går igång och det har nog ingen betydelse i vilken organisation jag framför kritik, om organisationen funnits länge. Många vill att det ska vara som det alltid har vart och tror att sanningen redan är definierad. Det är bara andra som inte förstår och därför så ska organisationen framförallt satsa på att kommunicera ut sitt budskap.
Ibland är tröttsamt att vara människa. Jag efterlyser fler enbenta som vägrar proteser för att leva upp till normen, fler som har mod att vara besvärliga, fler som står upp för sin annorlundahet tills annorlundaheten också ingår i normen, mer tantmod. Vi behöver bli fler, fler fler…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar