Borgerliga normer

Jag har länge haft genusglasögon och märker ofta av könsmaktsordningen i vardagen, i möten mellan människor. Nu har jag också fått normkritiska glasögon. Med det menar jag är mer medveten om och märker att många människor utgår från sina egna normer som sanningar för hur det är och ska vara och att det finns tydliga maktordningar i vem som har rätt att definiera och uttala dessa normer. Särskilt många vita människor med borgerliga åsikter är blinda för att deras sanningar handlar om just åsikter.

Det finns inte några för alltid gällande sanningar, enligt mitt sätt att tänka. Människor gör ställningstaganden utifrån sina subjektiva erfarenheter, känslor och kunskaper. Jag tycker detta framställs på ett tydligt sätt i tidningen Genusperspektiv, som jag tidigare skrivit om. I en artikel framkommer bl a att forskare i sina bedömningar påverkas av känslor och personliga smak. Kvalitet är något subjektivt.

Det är också därför jag tycker att postmodernism är intressant, eftersom sanningar enligt ett postmodernistiskt synsätt enbart kan vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Postmodernismen har jag också skrivit om tidigare.

I en ledare i dagens lokaltidning kallad, ”Gud som riksdagsledamot,” http://www.unt.se/ledare/gud-som-riksdagsledamot-1392639.aspx lyfter skribenten sina tankar efter ett seminarium som svenska kyrkan genomfört i Almedalen. Ledaren är mycket luddig och polemiserar egentligen mest mot att religiösa partier finns representerade i parlamenten.
Seminariet handlar om något helt annat, nämligen om Svenska kyrkan ska göra politiska ställningstaganden.

Seminariet heter ”Får kyrkor och andra religiösa samfund ta politisk ställning?”
Biskop Eva Brunne lyfte i sitt tal till den nya riksdagen förra hösten politiska värderingsfrågor, vilket särskilt Sverigedemokraterna reagerade på. Svenska kyrkans ställningstagande för påskuppropet i sjukförsäkringsfrågan ledde till en intensiv debatt. Seminariets frågeställningarna är ”Finns det en gräns mellan religion och politik?” och ”Ska kyrkor och andra religiösa samfund stanna där vardagliga samhällsfrågorna tar vid?”

För mig är det självklart att såväl församlingar som andra partipolitiskt fristående organisationer tar ställning i politiska frågor. Antingen tar hen ställning för det bestående eller för förändring i olika frågor genom att agera eller acceptera den rådande normen och hur politiska beslut påverkar människor. Jag tycker att alla människor har ett moraliskt ansvar att reagera när hen upplever förtryck och oacceptabla orättvisor. Organisationer bör inte ta partipolitiskt ställning om detta inte framgår av organisationens stadgar och inriktning, men ibland kan organisationers ställningstaganden sammanfalla med höger eller vänsterblocket i politiken.

Svenska kyrkans inriktning är att ta ställning för den enskilda människan och hennes värdighet; för en värld utan hunger, fattigdom och förtryck. Detta innebär också ett moraliskt ansvar att agera när många människor far illa p.g.a. politiska beslut. Många borgerliga politiker har fördömt Svenska kyrkans agerande när det gäller riksdagens sjukförsäkringsbeslut. Deras bild av kristendomen verkar vara att alla kristna är borgerliga och att borgerliga beslut står för sanningen. Jag hoppas att Svenska kyrkan fortsätter stå upp för människor och grupper som far illa i vårt land, oavsett vad vissa politiker tycker.

Jag önskar också att fler människor sätter på sig normkritiska glasögon och börjar syna vilka som har störst inflytande över såväl synliga som osynliga normer i olika sammanhang. Och varför makten över normerna är så ojämlikt fördelad.