Självkänsla och självförtroende

I morse lyssnade jag på Oförnuft och känsla, som handlade om självkänsla. Journalisterna hade ett delvis kritiskt förhållningssätt till verksamheterna som beskrevs och personerna som intervjuades.

Programmet börjar på en kurs för deltagare som vill förbättra sitt självförtroende och sin självkänsla. Kursen har många likheter med kurser och böcker om positivt tänkande som jag tidigare bloggat om. Det är individen som ska förändra sig, inte samhällsstrukturerna som ska ändras.

Nästa inslag i programmet handlar om en sing-song writer på turné och visar ännu tydligare hur ytligt positivt tänkande kan vara. Sångaren tycker att han är dålig och misslyckas, medan alla andra ständigt säger att han är bra och att konserterna är lyckade. Det blir samtal där allt är svart eller vitt och ingen fördjupar frågeställningarna.

Skillnaderna är stora mellan Owe Wikströms budskap i torsdags, som jag bloggade lite om i går och budskapet från stärk-din-självkänsla-kurserna. Samtidigt har Owe Wikström också ett individperspektiv. Om människor var mer förnöjsamma och levde i vardagens nu, så skulle säkert många må bättre.

Föregångarna heter en bok, där kvinnliga genusprofessorer berättar om sina erfarenheter, som jag tidigare bloggat om. Nu har jag tagit mig tid att läsa flera kapitel i boken. Flera kvinnliga genusprofessorer har arbetarklassbakgrund och reflekterar både runt klass och runt kön. De kombinerar strukturella och egna individuella perspektiv.

I ”Mellan två eldar” berättar Carin Holmquist att hon uppfostrats i en strävsam fattig arbetarklasskultur med sin mamma som ensamförsörjare med tre döttrar. Hon sågs som annars, alltså annorlunda. Tre faktorer påverkade framförallt hennes karriär och liv: Utanförskapet, hennes inre drivkraft att överleva och utvecklas och dessutom en slags medveten omedvetenhet som gjorde att hon struntade i sociala signaler som försökte hålla henne på plats.

Hon skriver att hon ibland saknat lojalitet från andra kvinnor, men förklarar det med att

”Det är också alltid svårt med solidaritet inom grupper som är underställda eftersom de tenderar att ha en kluven identifikation: å ena sidan vill de bryta underordningen och vara en del av normen, å andra sidan är de underordnade och tillhör inte normen. ”

Hennes yrkesliv har varit en balansgång mellan att hävda egenart och att anpassa sig till systemet. Som handledare reflekterade hon över om hon skulle följa den manliga normen och förhålla sig professionellt eller följa den kvinnliga normen och vara mer empatisk eller försöka hitta ett mellanläge. Från början valde hon att vara mer empatisk och personlig, men upptäckte att det medförde att hennes professionella kompetens osynliggjordes.

Hon skriver vidare om vikten av att tänka intersektionellt:

”En grundbult i mitt förhållningssätt är att det inte är ondska som gör att kvinnor möter motstånd. Män och kvinnor är fångna i sega tankemönster som gör att vi nästan rituellt befäster gamla strukturer. Det är mycket djupa strukturer: maktsystem, hierarkier, tankesystem, värderingar, normer och tankefigurer. Vi är alla invävda i dessa strukturer, vare sig vi vill eller inte. Möjligheten att frigöra sig är liten. Mycket av diskrimineringen är omedveten – att se diskriminering är att bli medveten. Den som diskrimineras ser lättare strukturerna, den som inte diskrimineras kan förbli omedveten.”

Hon skriver också att ett skäl till att hon lyckats i sin karriär nog är att hon undvikit att göra sig själv till en del av genussystemet genom att på egen hand distansera (rent av segregera) sig så långt från ”de andra” att hierarkiseringen inte fick någon egentlig innebörd för henne. I hela sitt yrkesliv har hon också växlat mellan att tänja ramarna och att anpassa och därmed underordna sig.

En annan kvinnlig professor Anita Nyberg berättar att det framförallt var politiska beslut som gjorde att hon lyckades, men att det också berodde på henne som individ. Hennes mamma blev tidigt änka och försörjde familjen genom städning och senare genom att arbeta på ålderdomshem. Hon föddes vid rät tidpunkt och i rätt del av världen. Hade hon fötts på en annan plats hade hennes klassbakgrund hindrat henne.

Hennes väg till akademiska studier var lång. Från början följde hon helt sitt habitus, alltså de förväntningar som fanns på henne som dotter till en lokalvårdare. Ett skäl till att hon förändrade sitt arbetarklasskvinnohabitus var en längre vistelse i Tanzania. Hon fick förväntningar på sig som vit och samlevande med en akademiker . Könet hade inte heller så stor betydelse, som uppfattad klastillhörighet i Tanzania. Utbyggnaden av komvux, förskolan och högskolan, liksom barnbidrag och möjligheter till fördelaktiga lån var viktiga skäl till att hon blev professor.

Jag kan påverka mina möjligheter som individ, men framförallt har politiska beslut och ett medvetet arbete med att synliggöra och förändra maktordningar betydelse för att fler ska lyckas. Kurser som enbart handlar om positivt tänkande tror jag inte ett dugg på. Däremot att människor får tid och möjlighet till reflektion och att odla både sin egenart och sin sociala kompetens. Detta sammanlagt kan öka självförtroendet och göra att fler vågar.

För att fler ska få bättre självkänsla har det också stor betydelse med stöd till barnfamiljer, tillräckligt med vuxna i förskolan och skolan, bra fritidsverksamhet och att alla som behöver erbjuds psykoterapi. Självkänsla är ofta kopplat till att vara sedd som individ.