Allas ansvar att rösta

Har visst lätt för att reagera med ilska just nu. I förrgår skrev jag att jag ”hatar” hur ordet politiker används.

Har sedan lyssnat på Konflikt igen. Tycker att programmet var bra. Ilskan kommer av att många människor låter bli att rösta. I P1-programmet representerades röstskolkarna av portugiser. En framför att det inte finns någon att rösta på, så en låter bli. Alla ansågs vara lika opålitliga.

15 procent av Sveriges befolkning röstade inte i riksdagsvalet 2010. Det kan finnas praktiska skäl till att några inte röstade, såsom att en var sjuk eller av andra skäl inte kunde använda sin demokratiska rättighet. Men en stor andel var säkert röstskolkare. Människor som låter bli att rösta på något parti för att inget duger gör mig just nu arg. Har träffat flera som framför sådana argument. Tycker att de signalerar en slags självgodhet, typ ”Jag är mycket bättre än alla dom där politikerna”.

Jag har tidigare bloggat om att jag tycker moderaterna raserar välfärden Tycker att alla som röstskolkade har ansvar för hur välfärden raseras. Hade dessa personer röstat på moderaterna så hade ställningstagandet varit tydligt. När en röstar på ett parti, oavsett vilket, så har en i varje fall stått upp för vår representativa demokrat och troligen agerat utifrån vad en tror är bäst för samhället.

Ingenting är svart eller vitt och det kan finnas gradskillnader i politiken som är svåra att upptäcka för den som inte är insatt. Oavsett politik handlar om gradskillnader eller artskillnader, så finns det alltid något parti vars ideologi på ett acceptabelt sätt stämmer med en individs politiska uppfattning. Duger inget parti så får en organisera sig och ställa upp själv i nästa val, tycker moraltanten Britt. Att röstskolka är oacceptabelt.

Det här skrev jag natten till söndagen. Tycker fortfarande att innehållet stämmer med hur jag tänker. Däremot har ilskan lagt sig. Idag har jag promenerat fram och tillbaka till jobbet, vilket innebär 70 minuters motion. I morse lyssnade jag på musik när jag gick. Hörde bl.a. Helena Sjöholm när hon sjunger Gabriellas sång. Hör den på You Tube här. Det gav energi år vandrandet.


”Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv ”

Ibland lyssnar jag på Helena Sjöholm innan jag somnar.

Bilden på storbladig Benved har jag hämtat från Uppsala linneanska trädgårdars nyhetsbrev.