söndag 17 juli 2011

Sanningar – eller det mesta har fler sidor

På min blogg framför jag ofta hur jag tänker och varför jag tänker så. Jag skriver ner mina sanningar, mina värderingar, grunderna i mitt tänkande. Känner mig som den megafon, jag ibland tycker att andra är. Samtidigt är detta mitt sätt att kommunicera. Får jag nya perspektiv från andra personer så är min avsikt att antingen

• lyssna och ta till mig eller
• framföra för mig hållbara motargument eller
• inse att jag inte har tillräcklig med tid eller är tillräckligt intresserad för att fortsätta argumentera i frågan

Sedan kan jag inte lova att leva upp till detta ideal. Minns många gånger när jag avfärdat andra och långt senare kommit på att de hade intressanta frågeställningar som jag inte alls tog till mig när jag hörde det första gången.

27 december 2010 skrev jag att boken ”Varat och varan” av Kajsa Ekis Ekman verkade intressant. Jag hänvisade bl.a. till Maria Svelands recension i DN om hur begreppet offer framställs som ett karaktärsdrag hos individen.

”För att kunna försvara att kvinnor säljer sina kroppar (och att män köper deras kroppar) måste man först avskaffa offret och i stället omdefiniera den prostituerade till en sexarbetare, en stark kvinna som vet vad hon vill, en affärskvinna. Sexarbetaren blir ett slags ny version av den gamla ”lyckliga horan”.

Nu har jag läst en annan recension av boken i ”Tidskrift för genusvetenskap” nr 1 2011 av Linn Sandberg. Denna recension tog också upp helt andra och kritiska perspektiv på boken ”Varat och varan”, men är positiv till de frågeställningar som Maria Sveland lyfter fram. (Jag har inte själv läst boken).

Utgångspunkt för boken är radikalfeminismen. Författaren hänvisar ofta till forskare och vetenskapliga artiklar, men det är en debattbok enligt recensenten Linn Sandberg. LS använder uttrycket paranoida läsningar, ett begrepp som teoretikern Eve Kosofsky Sedgwick tagit fram för att uttrycka den kunskap som skapats ur kritisk teori såsom marxism och som även präglat feministisk kunskapsproduktion. Paranoida läsningar bygger på ett demaskerande och ett blottläggande av förtryck och i detta följer också att man alltid känner till den sanning som ligger dold där under. Precis så uppfattar recensenten Kajsa Ekis Ekmans bok, Ekman vet redan hur saker och ting ligger till och hennes uppgift är att visa läsaren detta. Recensenten skriver:

”Att Ekman verkar se det som sin uppgift att demaskera hur det egentligen ligger till med prostitution och surrogatmödraskap kan ses som en konsekvens av hennes syn på radikalfeminismen som sanningen med stort S.”

I recensionen läser jag också:

”Min huvudsakliga invändning mot Varat och varan är att Ekman verkar mer intresserad av att gräva skyttegravar, inte minst mot andra feminister, än att skapa nyanser och att tänka kring alternativ, motstånd och allianser. Framförallt provoceras jag av Ekmans onödiga generaliserande och svepande utlåtande kring postmodernism, relativism, queer och sexradikalism.”

Slutklämmen är också intressant. Om hen lägger all tid och kraft på att vara kritisk till det som är, så finns risken att hen inte ger verklig tid och utrymme att diskutera hur allt detta kan förändras. Hen behöver nära det frö till förändring som alltid finns och skapa något nytt, vilket bl.a. framförts av kulturteoretikern Brian Massumi.

Jag har tidigare bloggat om queer, om intersektionalitet och om postmodernism.

Jag har ansvar för feministiska frågor och antirasistiska frågor som ledamot i vänsterpartiets distriktsstyrelse i Uppsala län. Har ständigt lyft frågor om queer, postmodernism och intersektionalitet. Märker att detta är hotfullt för många. Tror att det delvis beror på att många vänsterpartister har samma radikalfeministiska inriktning som Kajsa Ekis Ekman. De har redan definierat sanningen om hur det är.

Tycker det också behövs frön till förändring och nyskapande avseende vänsterpartiets socialistiska inriktning och antikapitalistiska strategier. Kanske gäller samma här, alltså att all tid läggs på att kritisera det som är, utifrån gamla teorier och ”sanningar”. Släpp in nytänkande, sluta etikettera och var nyfikna är min kanske lite tjatiga uppmaning.

Och så tänker jag också att nu plockar jag ur olika texter som jag tycker visar på de sanningar jag vill framföra. Men varken Kajsa Ekis Ekman eller jag är ju forskare, så på oss ställs det inga större krav på att arbeta vetenskapligt.

4 kommentarer:

  1. Du ger intressanta reflektioner och kopplingar till politiken.

    Men vad betyder "hen" ?

    SvaraRadera
  2. Tack för att du frågar. Genom att använda ordet hen vill jag markerar att det som jag skriver varken ska kopplas ihop med manligt eller kvinnligt kön. Jag använder alltså ordet hen när hen normalt skriver man.
    Ordet är egentligen ett könlöst pronomen om hen inte vill använda han eller hon.Men jag har valt att ocksåp byta ut ordet man mot hen, vilket nog knappast är språkligt korrekt.

    SvaraRadera
  3. "En" istället för "hen".

    Egentligen är "hen" ett personlig pronomen som bara ersätter "han" eller "hon". Och där kan det fylla en bra funktion när könet inte är väsentligt eller inte känt eller kan syfta på både han och hon eller alla slags kön. Slutligen kan det användas till att syfta på de personer som varken vill identifieras som han eller hon.

    Att tala om en bestämd person som "hen" kan vara precis enligt den personens egen önskan men det kan också vara ett oönskat och nedsättande utpekande. Jag tror att ordet "hen" är bättre att använda i skrift - i alla fall till en början. Men det är bra att göra reklam för "hen".

    Du använder dock i praktiken (som du också säger ovan) "hen" som ersättning för det obestämda pronomenet "man" vilket gör syftningarna ibland lite oklara. De som tycker att ordet "man" har en patriarkal prägel använder i stället ordet "en" som ett mer neutralt obestämt pronomen. De menar dessutom att ordet "en" finns dialektalt i svenska språket och att det därför har kan sägas ha en viss tradition och ett berättigande som ett korrekt språk.

    Jag har för min del inte anammat "en" istället för "man" och tycker att det kan bli lite krystat och att "man" inte måste ses som ett könat ord. Men där finns det olika åsikter. Samtidigt brukar jag framhålla att ordet "människa" (på svenska) i så fall är tveklöst könat som ett femininum. Det heter "människan hon...". Vi måste fråga språkexperter om det skulle gå att säga "människan hen...". Jag tycker att det inte låter helt fel, däremot är "människan han..." inte rätt.

    Som sagt. För att vara lite impertinent men en välmenande språkpolis menar jag att du borde skriva "en" i stället för "hen" när du faktiskt menar det obestämda pronomenet "man". Du förväxlar det personliga pronomenet med det obestämda vilket gör att syftningarna kan bli oklara.

    SvaraRadera
  4. Tack. Jag ska i fortsättningen använda en istället för man

    SvaraRadera