Ny partiledare och delat partiledarskap

Jag vill att vänsterpartiet inför delat partiledarskap och byter partiledare.

Först om delat partiledarskap:
Gammaldags patriarker kan sällan dela makten. De vill själva vara herre på täppan. Sådana ledare borde inte vara aktuella för ett feministiskt parti som vänsterpartiet säger sig vara.

Viktiga förutsättningar för ett modernt ledarskap är mod att stå upp för det hen tror på, ödmjukhet och självinsikt. Sådana personer kan ta och ge och undvika onödiga maktstrider. Jag tycker att detta är viktiga förutsättningar för en ledare oavsett hen är ensam ledare eller delar makten med någon annan.

Jag är övertygad om att det finns flera personer med sådana egenskaper i vänsterpartiet och tror att Jonas Sjöstedt kan vara en av dem. Om vänsterpartiet får en bra process i partiledarfrågan, så kommer det att framgå vilka personer som kan axla ansvaret.
Fördelarna för mig med delat ledarskap är att två ledare ökar dynamiken, befrämjar utveckling om personerna är bra på att samarbeta och breddar förutsättningarna att komma ut med partiets politik.

En ledare blir lätt ensam i toppen och omges av ja-sägare som framförallt är intresserade av den egna karriären. Jag har sett alldeles för mycket av homosocialitet och heterosocialitet i vänsterpartiet, se tidigare bloggar. Har också erfarenhet av att det är lättare att göra karriär i partiet om du tiger med kritik och nickar instämmande när personer på högre maktpositioner uttalar sig.

En annan fördel med delat ledarskap är att partiet kan välja både en man och en kvinna som högsta ledare. En av varje kön är inte det viktigaste skälet till att jag vill ha delat ledarskap, eftersom jag framförallt vill se människor som individer med manliga och kvinnliga egenskaper, individer som är vita eller färgade, hetero, bi eller homosexuella, arbetarklass eller medelklass o.s.v. I dagens ojämlika samhälle med tydlig könsmaktsordning kan det däremot vara en fördel att synliggöra att s.k. kvinnliga egenskaper är lika värdefulla som s.k. manliga egenskaper. Likaså är människors erfarenheter av olika maktordningar viktiga för att utveckla politiken.

Det skulle det t ex vara spännande med en manlig partiledare med många s.k. kvinnliga egenskaper och en kvinnlig ledare med s.k. manliga egenskaper, men denna synpunkt kommer långt ner på min prioriteringslista. Däremot hoppas jag att oavsett vem/vilka som blir valda till partiledare under vänsterpartiets kongress i Uppsala januari 2012, personerna slipper bli sedd/a som representant/er för vare sig kön, sexuell läggning, klass, etnicitet eller liknande utan tillåts vara de individ hen är. Men detta är svårt och jag är medveten om att jag ofta också trillar dit och kopplar ihop gruppkategori och egenskaper.

I Uppsala kommun har många grundskolor delat ledarskap. För mig har det blivit tydligt att två kloka rektorer leder sin skola betydligt bättre en ensam klok rektor.

Om ny partiledareJag tycker att Lasse Ohly har många styrkor som partiledare, men också flera brister. Lasse är en god retoriker som tydligt och lojalt framför vänsterpartiets politik. Han är omtyckt av många vänsterpartister.

Några av Lasses styrkor kanske samtidigt är hans svagheter. Han har lagt mycket av sin tid på att verka inom partiet, vilket tror jag medför att han tappar kontakten med andra människor utanför partiet. Det räcker inte med att besöka olika verksamheter på partiledarturnéer. En ledare behöver också perspektiv på sig själv och den egna organisationen och då krävs andra djupare kontakter utanför partiet. Ska jag hårdra min kritik så känns vänsterpartiets ledning som en intern kompisklubb för ömsesidig beundran, där personer som väljs in på nya maktpositioner snabbt lyfts in i gemenskapen.

Partiet har byggt upp en kultur av ”vi och dom”, där dom kan vara såväl kritiska partimedlemmar som andra samhällsmedborgare. Det finns en intern maktfördelning i partiet där personer utifrån sina maktpositioner tillåts definiera partiets politik utifrån sina intressen. Beroende på vem som har ansvar för vilket område, så blir det antingen utveckling eller cementering av gårdagens ”partisanningar”. Jag tycker att vänsterpartiets ledning delvis verkar består av rädda individer som inte vågar gå ut och ta debatten med medlemmarna. Några blir maktens megafoner gentemot medlemmarna istället för att öppna upp så att alla medlemmar ges insyn och trymme att bidra till utveckling av hela partiets politik.

Vänsterpartiet har på detta sätt under Lasse Ohlys ledning mer och mer börjat likna socialdemokraterna, när det gäller partikulturen. Dessutom har partiet tagit över många av socialdemokratins gamla politiska frågor, istället för att utveckla vår egen politik.
Tydligast exempel på övertagande av gammal s-märkt politik är att vänsterpartiet idag framförallt är ett parti som säger nej till offentligt finansierad privat verksamhet och ett ”vård, skola, omsorgsparti”. Som socialist och feminist står jag bakom partiets politik i dessa frågor, men denna politik står för gårdagens samhälle och är inte tillräckligt för att åstadkomma en hållbar utveckling. Jag har därför flera gånger bloggat om nostalgivänstern.

Vart tog t ex synen på Sverige som ett litet men hungrigt imperialistiskt land vägen? Solidariteten?

Mer om partiledning och politik
Jag gläds åt att fler nu vågar utmana Lasse som partiledare. Fler utmanare efterlyses, liksom konstruktiva diskussioner om vad hen vill med politiken. Tycker det är tråkigt att Ulla Andersson enligt dagens DN kandiderar som ensam ordförande och är skeptisk till delat ledarskap, men uppskattar att hon kliver fram och uttrycker det hon tycker är viktigt.

Gillar Jonas Sjöstedts blogginlägg om såväl delat ledarskap som process fram till kongressvalet.

”Om/när Ulla kliver fram så kommer dynamiken inför ordförandevalet på Vänsterpartiets kongress i januari att ändras. Plötsligt finns det då tre personer som öppet säger att de vill kandidera som ordförande; Lars Ohly, jag själv och Ulla Andersson. Jag hoppas och tror att fler kommer att kliva fram. Det skulle innebära att processen fram till ordförandevalet avdramatiseras och kan präglas av öppenhet och verklig demokrati där partiets lokalavdelningar och distrikt, inte främst dem som sitter på all information i partiets inre cirkel, kan avgöra beslutet. Säkert kommer många att bjuda in kandidaterna för sig eller tillsammans för att diskutera politik med dem. Man ska nog inte rädas den debatten. I Vänsterpartiet idag finns både en mycket stor respekt för sittande ordförandes arbete, ett bra debattklimat och en vilja att slå vakt om enheten i partiet. Då är risken för att ett ordförandeval ska bli splittrande liten. Jag tycker att Miljöpartiet har visat att en stark intern demokrati med flera kandidater till olika poster är och uppfattas som en styrka för ett parti.”

Tycker också att Jonas Wikströms blogg om riskerna med att bara vara goda kamrater innehåller många bra poänger.

”Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.

Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala.
Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.”

Jonas W ger också en rättvis känga åt partiledningens brist på ansvarstagande för partiets kris.

”Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.”

Utöver ovanstående synpunkter efterlyser jag precis som i flera tidigare bloggar mer nyfikenhet på ny kunskap hos partiledningen. Hen kan inte backa in i framtiden och tro att god marknadsföring av vänsterns gamla ”sanningar” och enighet utåt ska öka tillströmningen av medlemmar och väljare. Ta gärna till er av dagens sommarpratare Sylvia Schwaag Sergers uppmaning att våga lämna din ”comfortzon”. Och våga vara queera och tänja gränser.