I söndags kväll gjorde jag en snabbvisit hos min dotter för att lämna en sak jag köpt. Min dotter vilade på rygg med minstingen på bröstet. Hela bilden jag såg andades tillit. Lillasyster hade hakan i min dotters grop ovanför bröstbenen, kinderna hängde ner mot huden och benen var uppvikta i fosterställning. Denna avspända bild av närhet mellan liten människa och stor människa har jag sedan dess burit med mig. Kanske ett alternativ till alla mediterande Buddhafigurer. Bilder behövs om att leva i nuets tidlöshet, befriat från alla maktordningar.
Dessförinnan samtalade jag med en bröstcancervän om cancersjukdom, funktionsnedsättning och normalitet.
När du drabbas av en svår sjukdom som cancer, så får du alltid omgivningens stöd. Det skickas blommor, presenter och omtänksamma ord. Alla vill visa sin medmänsklighet. Detta är positivt. Den person som drabbats och ibland även omgivningen hamnar i chock. Omtanke hjälper till att bearbeta chocken. Likaså är det alltid skönt att få bada i alla andras medmänsklighet.
Men vad händer när sjukdomen eller skadan blivit kronisk?
Jag minns en högstadieklass som jag undervisade mycket i under slutet av 80-talet. En flicka i klassen hade mycket svår astma. Fanns det inte mediciner i närheten som kunde häva astmaanfallet var det risk för hennes liv. Minns hur jag pratade med henne om klasskompisarnas avundsjuka. Varför skulle hon få så mycket uppmärksamhet? Hon försökte ständigt tona ner sina besvär för att på så sätt få vara en del av normen och slippa bli behandlad som krävande och annorlunda.
Tänker på alla äldre och personer med funktionsnedsättningar som jag möter vid mina sjukhusbesök. En del är rullstolsburna, andra går med rullator, några har svåra utslag och allvarliga hudskador, andra går långsamt och skakigt. Alla kämpar, men hur ser en på dem om en är s.k. normal och frisk. Tror att en del blir provocerade och stressade av andras darrighet och oförmåga att klara olika fysiska krav. Dessutom är risken stor att bli objektifierad och nedvärderad som tänkande människa när du har en funktionsnedsättning. Ser jag på mina egna reaktioner, så märker jag att jag behöver medvetandegöra mig själv om allas lika värde i vår praktiska vardag. Tror att jag har blivit bättre på att se människan bakom funktionsnedsättningen, men känner att det är lätt att halka tillbaka i gamla tankar och förhållningssätt. Se även tidigare blogg.
Tänker också att det är svårt och ibland smärtsamt att se sig själv i andras ögon. Funderar över och samtalade också med min vän om hur andra ser på mig. Några ser mig som frisk och mitt hårglesa huvud har inkluderats i individen Britt. Många återkommer ständigt till att jag ser så pigg ut, troligen för att visa uppskattning för min kamp, men också för att markera att jag tillhör normen och inte underordnas. Jag tror också att jag hos en del väcker samma avundsjuka känslor som jag beskrev att flickan med astma möttes av. Detta innebär att en tycker att jag inte ska ta plats med min sjukdom. Kanske att jag också blivit ett objekt hos några få, en person som ska underordna sig eftersom jag är cancersjuk och inte fullt funktionsduglig.
Det är svårt att veta vad andra tänker eftersom det finns så mycket rädslor och känslor runt kroniska sjukdomar. Jag har massor med ”spöken” och fantasier och är därför ytterst försiktig med att tolka andras bemötande av mig. Behöver däremot tid för reflektion och att för mig själv synliggöra och bekräfta de känslor som jag har. Och ge tid för känslorna. Känslor och intellekt är ömsesidigt beroende av varandra tror jag. Om inte känslorna finns där, så är det svårt att sätta ord på vardagen. Och om inte intellektet och analysen finns där så kan en fastna i sina egna känslostormar.
Det var så skönt att få samtala med en vän om detta. Det stärkte min självkänsla och gav bekräftelse och nya bilder över hur en kan tänka.
Tillit är viktigt men svårt. Särskilt svårt är det för oss som i våra liv ofta har fått kämpa mot andras krav på vår underordning. Tillit är samtidigt nödvändigt och ibland livsviktigt.
måndag 22 augusti 2011
Dagens Cellgiftsbehandling och dagsform
I förmiddags var det dags för min tjugonde Taxoterebehandling. Var lite seg på morgonen och blev något sen. Sedan piggade jag på mig och gjorde yogaövningar i sängen under behandlingen. Vet inte om det var kortisontabletterna, dagsformen eller att jag helt enkelt tycker det är skönt att få cellgifter som slår ut mina cancerceller, som gjorde mig pigg.
Mina blodvärden var glädjande nog bättre. Hb hade hoppat upp från 102 till 105 och immunförsvaret var bra. Min benmärg verkar fungera trots alla behandlingar. Yippi.
Har tidigare försökt beskriva de faser, inte fasor, jag går igenom efter en Taxoterebehandling.
Jag har fått problem med naglarna på min vänsterhand. De är lite vitaktiga i ytterkanten och det ser ut som om det finns luft mellan nagel och innerhud. Dessutom kan jag räkna de senaste Taxoterebehandlingarna, genom att naglarna har röda åsar.
Var orolig för att jag också drabbats av infektioner under naglarna, vilket jag fick sommaren 2006, se tidigare blogg. Men eftersom naglarna inte vätskar något så tror jag inte det.
Min sjuksköterska tyckte inte eller jag behövde vara orolig för infektioner. Hon berättade också att en kan få en kylhandske fört att minska risken för att Taxoterebehandlingen påverkar naglarna.
Eftersom jag tidigare tappat naglar, så är jag inte så orolig för att det ska göra ont när naglarna faller. Är mer orolig för att jag inte någon hand ska fungera, eftersom högerhanden är totalt orkeslös. Ville däremot inte ha kylhandskar idag. Det kändes för kallt och omständigt. Får se om jag ångar mig.
För övrigt har jag cyklat idag. Blev kvar ganska länge på jobbet, så det blev mer än full halvdag. Planerar att promenera i morgon för att hålla igång leder och muskler. Försöker bl.a. jobba med fotlederna. Tror att förra veckans alla promenader har mjukat upp vristerna och förbättrat balansen. Gjorde sjukgymnastikövning och yoga när jag kom hem. Känner mig nöjd och glad.
Mina blodvärden var glädjande nog bättre. Hb hade hoppat upp från 102 till 105 och immunförsvaret var bra. Min benmärg verkar fungera trots alla behandlingar. Yippi.
Har tidigare försökt beskriva de faser, inte fasor, jag går igenom efter en Taxoterebehandling.
Jag har fått problem med naglarna på min vänsterhand. De är lite vitaktiga i ytterkanten och det ser ut som om det finns luft mellan nagel och innerhud. Dessutom kan jag räkna de senaste Taxoterebehandlingarna, genom att naglarna har röda åsar.
Var orolig för att jag också drabbats av infektioner under naglarna, vilket jag fick sommaren 2006, se tidigare blogg. Men eftersom naglarna inte vätskar något så tror jag inte det.
Min sjuksköterska tyckte inte eller jag behövde vara orolig för infektioner. Hon berättade också att en kan få en kylhandske fört att minska risken för att Taxoterebehandlingen påverkar naglarna.
Eftersom jag tidigare tappat naglar, så är jag inte så orolig för att det ska göra ont när naglarna faller. Är mer orolig för att jag inte någon hand ska fungera, eftersom högerhanden är totalt orkeslös. Ville däremot inte ha kylhandskar idag. Det kändes för kallt och omständigt. Får se om jag ångar mig.
För övrigt har jag cyklat idag. Blev kvar ganska länge på jobbet, så det blev mer än full halvdag. Planerar att promenera i morgon för att hålla igång leder och muskler. Försöker bl.a. jobba med fotlederna. Tror att förra veckans alla promenader har mjukat upp vristerna och förbättrat balansen. Gjorde sjukgymnastikövning och yoga när jag kom hem. Känner mig nöjd och glad.
söndag 21 augusti 2011
Städar gör jag om det finns tid över
Min prioriteringsordning är:
1. Min hälsa
2. Min dotter med familj
3. Jobbet
4. Bloggande och politik
5. Facebook och politik
6. Släkt och vänner
7. Ta hand om lägenhet och bil
Jag jobbar bara halvtid och är hemma ganska mycket . Ändå hinner jag sällan städa för att allt annat går före. Tänker nästan varje idag att nu ska jag…. Och så går något annat före. Jag som har så gott om tid och ändå så hinner jag inte.
I går hade jag planerat att gå i skogen och plocka svamp med en kompis, en kvinna 50+. Hon ringde på morgon och sa att hon behövde vara hemma. Inte för att hon hade långa listor med saker att göra, utan enbart för att hon behövde vara hemma. Strax därefter ringde en annan kompis, en kvinna 50+. Hon berättade att hon oftare behövde vara ensam hemma och hade minskat ner på sina sociala kontakter. Hon ville berätta att om hon inte tog kontakt så berodde det inte på mig utan på att hon helt enkelt mådde bra av att koncentrera sig mer på sitt eget liv och görande. Tror att det är fler som gör som oss, ger sig själv mer tid till reflektion och minskar ner på görandet och sociala kontakter med andra.
När människor frågar vad jag gjort i sommar, så svarar jag levt balkongliv. Jag har inte haft behov av en massa resande och upptäckande här och där. Tror att jag mått bäst av att tillbringa mycket tid på min balkong och hemma i Uppsala. Jag får så mycket inputs från radio, mitt läsande, internet, barnbarn och andra sociala kontakter, så det har känts fullt tillräckligt att bara göra kortare utflykter. Trots detta hemmavarande har det känts som om tiden inte räcker till allt jag vill. Blir då och då påmind genom min ikon och min Buddhafigur.
För övrigt har jag varit barnvakt åt mina två äldsta barnbarn i natt och sovit över hos min favoritfamilj. Därefter distriktsstyrelsemöte i vänsterpartiet och därefter yoga hemma. I kväll kommer mina två bröstcancervänner hit, så visst det blir det också en del görande. Få se om jag hinner städa innan…
1. Min hälsa
2. Min dotter med familj
3. Jobbet
4. Bloggande och politik
5. Facebook och politik
6. Släkt och vänner
7. Ta hand om lägenhet och bil
Jag jobbar bara halvtid och är hemma ganska mycket . Ändå hinner jag sällan städa för att allt annat går före. Tänker nästan varje idag att nu ska jag…. Och så går något annat före. Jag som har så gott om tid och ändå så hinner jag inte.
I går hade jag planerat att gå i skogen och plocka svamp med en kompis, en kvinna 50+. Hon ringde på morgon och sa att hon behövde vara hemma. Inte för att hon hade långa listor med saker att göra, utan enbart för att hon behövde vara hemma. Strax därefter ringde en annan kompis, en kvinna 50+. Hon berättade att hon oftare behövde vara ensam hemma och hade minskat ner på sina sociala kontakter. Hon ville berätta att om hon inte tog kontakt så berodde det inte på mig utan på att hon helt enkelt mådde bra av att koncentrera sig mer på sitt eget liv och görande. Tror att det är fler som gör som oss, ger sig själv mer tid till reflektion och minskar ner på görandet och sociala kontakter med andra.
När människor frågar vad jag gjort i sommar, så svarar jag levt balkongliv. Jag har inte haft behov av en massa resande och upptäckande här och där. Tror att jag mått bäst av att tillbringa mycket tid på min balkong och hemma i Uppsala. Jag får så mycket inputs från radio, mitt läsande, internet, barnbarn och andra sociala kontakter, så det har känts fullt tillräckligt att bara göra kortare utflykter. Trots detta hemmavarande har det känts som om tiden inte räcker till allt jag vill. Blir då och då påmind genom min ikon och min Buddhafigur.
För övrigt har jag varit barnvakt åt mina två äldsta barnbarn i natt och sovit över hos min favoritfamilj. Därefter distriktsstyrelsemöte i vänsterpartiet och därefter yoga hemma. I kväll kommer mina två bröstcancervänner hit, så visst det blir det också en del görande. Få se om jag hinner städa innan…
lördag 20 augusti 2011
Beslut, maktordningar och genomförande
När jag var ny i kommunfullmäktige i Uppsala, blev jag väldigt glad när det blev en majoritet bakom vänsterpartiet förslag. Att ha varit med och påverkat innehålet i en att-sats gjorde det meningsfullt att lägga en massa tid på kommunalpolitik tänkte jag. Sedan har jag insett att det kan vara stora skillnader mellan beslut och genomförande. Det är ganska vanligt att beslut inte genomförs och orsakerna kan variera.
Ett skäl kan vara brist på kunskap, så att dem som ska genomföra besluten missförstår avsikterna. Ett annat att det finns brister i byråkratin så att tagna beslut inte sprids till dem som är ansvariga för genomförandet. Ett tredje skäl kan vara brist på prioriteringar hos beslutsfattare vilket gör att tid och resurser inte räcker för att genomföra alla beslut. Och ett fjärde informella maktstrukturer.
Brist på politiska prioriteringar var nog den viktigaste orsaken till att tagna beslut inte genomfördes när jag var ny i politiken. Idag är politiska församlingar betydligt mycket tydligare i sina prioriteringar för att möjliggöra att besluten också genomförs.
Vanligaste orsaken till att beslut inte genomförs tror jag är kombinationer av olika saker, men det vanligaste skälet är nog informella maktstrukturer. Personer på ledande och ansvariga befattningar gör helt enkelt passivt eller aktivt motstånd mot av politiken fattade beslut. Jag har erfarenhet av alla dessa fyra skäl till att beslut inte har genomförts.
När det gäller riksdagens beslut så är det ganska vanligt att intentionerna i olika lagar bara påverkar samhället marginellt. Jämställdhetslagen från 1991, som nu överförts till nya diskrimineringslagen, har knappast minskat lönediskrimineringen mot kvinnor, trots att det är en bra lag.
Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999 och är en samordnad, breddad och skärpt miljölagstiftning för en hållbar utveckling, står det på naturvårdsverkets webbsidor.
I miljöbalken finns straffbestämmelser avseende miljöbrott, artskyddsbrott, vållande till miljöstörning, otillåten miljöverksamhet, bristfällig miljöinformation m.m. Men hur många har blivit dömda? I miljöbalken finns också de allmänna hänsynsreglerna och regler om hur mark och vatten ska användas för att främja en hållbar utveckling, men hur mycket har detta förbättrat vår gemensamma miljö?
Riksdagen har antagit en sexualbrottslag som ska ge barn ett starkt skydd mot att utnyttjas sexuellt av vuxna. En 14-åring som blev våldtagen av flera män, vars fall prövats av tingsrätt, hovrätt, RÅ och i någon mån även av HD, är enligt rättsväsendet inte ett brottsoffer. I tingsrätten dömdes två män som hade ”haft sex” med 14-åringen för våldtäkt mot barn, men hovrätten friade samtliga med motiveringen att dessa vuxna män inte insett – och inte haft skälig anledning att anta – att hon var under 15 år.
Stockholmspolisen avvisade förra året 45 romer, de flesta gatumusiker. En hänvisade till tiggeri och dagdriveri - trots att det inte är olagligt och trots att alla européer har rätt att vara i Sverige i tre månader utan krav på försörjning.
Lagarna har inte blivit det verktyg för att åstadkomma förändringar som varit avsikten. Och jag tror det är ganska vanligt att intentionerna i politiska beslut inte verkställs. Har tidigare bloggat om en avhandling, vars slutsatser är att när den politiska ledningen blev mer jämställd så ökade tjänstemännen sin makt.
Kvinnors ökade formella deltagande i den aktuella kommunen åtföljdes inte av verklig makt, eftersom den informella makten var osynlig och manligt könskodad. Enligt pressmeddelandet från Linköpings universitet kan frågan om makt och genus inte förstås utifrån individuella perspektiv. Det handlar om system och strukturer, vilket innebär att enbart kvotering inte kommer att leda till ett jämställt politiskt samhälle.
Det är mot bakgrund av mina erfarenheter och många avhandlingar, artiklar och radioinslag som jag tycker det är viktigt att granska hur de informella maktstrukturerna fungerar i vardagen. Osynliga maktmodeller måste synliggöras. Det gör en bäst genom att tänka intersektionellt och arbeta normkritiskt.
Det är ingen slump att polisen i strid med rådande lagstiftning avvisar romer och misshandlar manliga utslagna alkoholister till döds. Det är ingen slump att män som våldtar ett barn inte blir dömda, eftersom flickan som utsattes är begåvningshandikappad och rom. Det är ingen slump att det är svårare för kvinnliga ordförande att få sina beslut genomförda och det är ingen slump att när vänsterpartiet har drivit igenom ett beslut så är det svårare att få beslutet genomfört. Det handlar om osynliga maktordningar utifrån hudfärg, kön, klass, funktionsnedsättning m.m. Det räcker alltså inte med att ta bra beslut i de parlamentariska församlingarna.
Ett skäl kan vara brist på kunskap, så att dem som ska genomföra besluten missförstår avsikterna. Ett annat att det finns brister i byråkratin så att tagna beslut inte sprids till dem som är ansvariga för genomförandet. Ett tredje skäl kan vara brist på prioriteringar hos beslutsfattare vilket gör att tid och resurser inte räcker för att genomföra alla beslut. Och ett fjärde informella maktstrukturer.
Brist på politiska prioriteringar var nog den viktigaste orsaken till att tagna beslut inte genomfördes när jag var ny i politiken. Idag är politiska församlingar betydligt mycket tydligare i sina prioriteringar för att möjliggöra att besluten också genomförs.
Vanligaste orsaken till att beslut inte genomförs tror jag är kombinationer av olika saker, men det vanligaste skälet är nog informella maktstrukturer. Personer på ledande och ansvariga befattningar gör helt enkelt passivt eller aktivt motstånd mot av politiken fattade beslut. Jag har erfarenhet av alla dessa fyra skäl till att beslut inte har genomförts.
När det gäller riksdagens beslut så är det ganska vanligt att intentionerna i olika lagar bara påverkar samhället marginellt. Jämställdhetslagen från 1991, som nu överförts till nya diskrimineringslagen, har knappast minskat lönediskrimineringen mot kvinnor, trots att det är en bra lag.
Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999 och är en samordnad, breddad och skärpt miljölagstiftning för en hållbar utveckling, står det på naturvårdsverkets webbsidor.
I miljöbalken finns straffbestämmelser avseende miljöbrott, artskyddsbrott, vållande till miljöstörning, otillåten miljöverksamhet, bristfällig miljöinformation m.m. Men hur många har blivit dömda? I miljöbalken finns också de allmänna hänsynsreglerna och regler om hur mark och vatten ska användas för att främja en hållbar utveckling, men hur mycket har detta förbättrat vår gemensamma miljö?
Riksdagen har antagit en sexualbrottslag som ska ge barn ett starkt skydd mot att utnyttjas sexuellt av vuxna. En 14-åring som blev våldtagen av flera män, vars fall prövats av tingsrätt, hovrätt, RÅ och i någon mån även av HD, är enligt rättsväsendet inte ett brottsoffer. I tingsrätten dömdes två män som hade ”haft sex” med 14-åringen för våldtäkt mot barn, men hovrätten friade samtliga med motiveringen att dessa vuxna män inte insett – och inte haft skälig anledning att anta – att hon var under 15 år.
Stockholmspolisen avvisade förra året 45 romer, de flesta gatumusiker. En hänvisade till tiggeri och dagdriveri - trots att det inte är olagligt och trots att alla européer har rätt att vara i Sverige i tre månader utan krav på försörjning.
Lagarna har inte blivit det verktyg för att åstadkomma förändringar som varit avsikten. Och jag tror det är ganska vanligt att intentionerna i politiska beslut inte verkställs. Har tidigare bloggat om en avhandling, vars slutsatser är att när den politiska ledningen blev mer jämställd så ökade tjänstemännen sin makt.
Kvinnors ökade formella deltagande i den aktuella kommunen åtföljdes inte av verklig makt, eftersom den informella makten var osynlig och manligt könskodad. Enligt pressmeddelandet från Linköpings universitet kan frågan om makt och genus inte förstås utifrån individuella perspektiv. Det handlar om system och strukturer, vilket innebär att enbart kvotering inte kommer att leda till ett jämställt politiskt samhälle.
Det är mot bakgrund av mina erfarenheter och många avhandlingar, artiklar och radioinslag som jag tycker det är viktigt att granska hur de informella maktstrukturerna fungerar i vardagen. Osynliga maktmodeller måste synliggöras. Det gör en bäst genom att tänka intersektionellt och arbeta normkritiskt.
Det är ingen slump att polisen i strid med rådande lagstiftning avvisar romer och misshandlar manliga utslagna alkoholister till döds. Det är ingen slump att män som våldtar ett barn inte blir dömda, eftersom flickan som utsattes är begåvningshandikappad och rom. Det är ingen slump att det är svårare för kvinnliga ordförande att få sina beslut genomförda och det är ingen slump att när vänsterpartiet har drivit igenom ett beslut så är det svårare att få beslutet genomfört. Det handlar om osynliga maktordningar utifrån hudfärg, kön, klass, funktionsnedsättning m.m. Det räcker alltså inte med att ta bra beslut i de parlamentariska församlingarna.
fredag 19 augusti 2011
Vad innebär vänsterpartiets feminism?
Vänsterpartiet har sedan sin kongress i Södertälje 1996 varit ett feministiskt parti. Partiet tog fram ett särskilt feministiskt program för att beskriva det politiska innehållet . April 2010 antog partiet en feministisk plattform. I plattformen har vissa politiska områden utvecklats, men den ideologiska grunden för partiets politik ligger kvar i andra vågens feminism. Läs plattformen här
Vill du veta mer om de tre feministiska vågorna, får du kortfattade beskrivningar här.
Så här skriver en student som i sin masteruppsats ”Att göra kunskapen till sin egen” följt mitt arbete med utbildningar för personal i den förvaltning där jag är anställd.
”Kvinnorörelsen i Sverige var en revolterande proteströrelse, den inkluderade stora grupper kvinnor och blev starkt opinionsbildande. Med utgångspunkten i privata erfarenheter av underordning och förtryck och i sina gemensamma intressen som kvinnor skapades ett kvinnokollektiv där man tillsammans kunde bygga upp en stark handlingskraft. Sociologen Eva Schmitz beskriver det som ”systerskapet som strategi” (2007:77). Det skedde en radikalisering av åsikter och det ställdes krav på förändring. Rörelsen växte sig stark och blev vida spridd med hjälp av verktyg som kvinnoböcker och tidsskrifter, kvinnosånger, demonstrationer, kulturfestivaler och sociala mötesplatser – engagemanget innebar en livsstil och en hel motståndskultur. Genom att sprida feministisk kritik av maktförhållandet mellan könen och föreställningar om könen arbetade man för ökad kunskap och förhöjt medvetande, vilket var en betydelsefull praktik inom rörelsen. Proteströrelsen fungerade således som ett kunskapsprojekt. Alla situationer av underordning analyserades. Erfarenheter som kunde tyckas vara högst personliga visade sig vara väldigt allmängiltiga - och därmed politiska – och kvinnor lärde sig att se på sin situation på nya sätt."
”Denna feministiska motståndsvåg som engagerade många medborgare blev tillräckligt stark för att vara en politisk kraft. I hela samhället och inte minst bland politikerna blev intresset för kvinnofrågan större. Detta var början på vägen fram till det kommunala jämställdhets- och jämlikhetsarbete som de flesta kommunerna idag bedriver och som utgör ämnet för min fallstudie. De politiska partierna tog till sig medborgarnas opinionsbildande arbete och lyfte upp frågan på agendan, dock kanske delvis enbart som en symbolisk fråga med vars hjälp man skulle kunna vinna fler röster. Arbetet för kvinnors förbättrade villkor gick plötsligt från att vara utomparlamentariskt organiserat till att bli ”statlig politik” (Florin & Nilsson, 2000:74) med, åtminstone enligt vissa, stora framgångar.”
Kvinnorörelsen i Sverige under 60/70- talet var en revolterande proteströrelse som tillhörde andra vågens feminism och som har lett fram till många bra riksdagsbeslut. Vi har många kvinnors kamp från både första vågens feminism och andra vågens feminism att tacka för att Sverige blivit mer jämställt.
Vänsterpartiet har i riksdagen drivit många bra frågor för att öka jämställdheten i Sverige och gör det idag också. Riksdagens beslut har betydelse för jämställdheten. Den borgerliga regeringens politik har medfört backlash för kvinnor och Sverige är inte längre världens mest jämställda land.
Jag vet inte alls vad mina partikamrater som kandiderar till partiledare menar när de skriver att de vill stärka och utveckla feminismen i partiet. Ska partiet ännu hårdare driva välfärdsfrågorna, som en redan gör på ett bra sätt? Eller ska en också börja analysera hur de maktstrukturer kan brytas, som gör att lönegapet fortsätter vara lika stort mellan kvinnor och män, pojkar fortsätter att prata två tredjedelar av tiden i skolan, sexuella trakasserierna och våldtäkterna verkar öka mot kvinnor? För att bryta könsmaktsordningen behövs teorier, analyser och metodutveckling.
Fullständig jämställdhet kan aldrig uppnås genom statliga beslut, vilket bl. a. framkommer i den uppsats jag hänvisat till ovan. Det krävs ett också ett ”underifrån arbete”, med såväl aktiviteter i partier och föreningar, som medvetandegörande på arbetsplatserna, som ökad kunskap och metodutveckling i förskolan och skolan. Upproret mot könsmaktsordningen behöver komma underifrån.
Min uppfattning är att upproren i dag kommer från HBTQ-rörelsen, de kommer från kvinnor som inte har etniskt svenskt ursprung, de kommer från unga feminister på universitet och högskolor och de kommer från aktivister som utgår från en normkritiskt tänkande i sina analyser. Däremot upplever jag att kvinnor som finns kvar i tänkandet från den andra vågens feminism framförallt försvarar det som då gjordes och istället har blivit stoppklossar. Dessa kvinnor är rädda för att andra maktordningar än kön synliggörs. Jag har tidigare bloggat flera gånger om olika maktordningar och om queer, om intersektionalitet och om postmodernism.
Jag tror alltså inte på att vänsterpartiets nuvarande grunder för sin feministiska politik bidrar till en aktiv underifrånrörelse. Ska partiet finnas med som en aktiv del i en ny feministisk motståndsvåg så behövs nya analyser och ställningstaganden. Däremot kan partiets nuvarande politik bidra till bättre statliga beslut om fler röstar på vänsterpartiet.
Vill du veta mer om de tre feministiska vågorna, får du kortfattade beskrivningar här.
Så här skriver en student som i sin masteruppsats ”Att göra kunskapen till sin egen” följt mitt arbete med utbildningar för personal i den förvaltning där jag är anställd.
”Kvinnorörelsen i Sverige var en revolterande proteströrelse, den inkluderade stora grupper kvinnor och blev starkt opinionsbildande. Med utgångspunkten i privata erfarenheter av underordning och förtryck och i sina gemensamma intressen som kvinnor skapades ett kvinnokollektiv där man tillsammans kunde bygga upp en stark handlingskraft. Sociologen Eva Schmitz beskriver det som ”systerskapet som strategi” (2007:77). Det skedde en radikalisering av åsikter och det ställdes krav på förändring. Rörelsen växte sig stark och blev vida spridd med hjälp av verktyg som kvinnoböcker och tidsskrifter, kvinnosånger, demonstrationer, kulturfestivaler och sociala mötesplatser – engagemanget innebar en livsstil och en hel motståndskultur. Genom att sprida feministisk kritik av maktförhållandet mellan könen och föreställningar om könen arbetade man för ökad kunskap och förhöjt medvetande, vilket var en betydelsefull praktik inom rörelsen. Proteströrelsen fungerade således som ett kunskapsprojekt. Alla situationer av underordning analyserades. Erfarenheter som kunde tyckas vara högst personliga visade sig vara väldigt allmängiltiga - och därmed politiska – och kvinnor lärde sig att se på sin situation på nya sätt."
”Denna feministiska motståndsvåg som engagerade många medborgare blev tillräckligt stark för att vara en politisk kraft. I hela samhället och inte minst bland politikerna blev intresset för kvinnofrågan större. Detta var början på vägen fram till det kommunala jämställdhets- och jämlikhetsarbete som de flesta kommunerna idag bedriver och som utgör ämnet för min fallstudie. De politiska partierna tog till sig medborgarnas opinionsbildande arbete och lyfte upp frågan på agendan, dock kanske delvis enbart som en symbolisk fråga med vars hjälp man skulle kunna vinna fler röster. Arbetet för kvinnors förbättrade villkor gick plötsligt från att vara utomparlamentariskt organiserat till att bli ”statlig politik” (Florin & Nilsson, 2000:74) med, åtminstone enligt vissa, stora framgångar.”
Kvinnorörelsen i Sverige under 60/70- talet var en revolterande proteströrelse som tillhörde andra vågens feminism och som har lett fram till många bra riksdagsbeslut. Vi har många kvinnors kamp från både första vågens feminism och andra vågens feminism att tacka för att Sverige blivit mer jämställt.
Vänsterpartiet har i riksdagen drivit många bra frågor för att öka jämställdheten i Sverige och gör det idag också. Riksdagens beslut har betydelse för jämställdheten. Den borgerliga regeringens politik har medfört backlash för kvinnor och Sverige är inte längre världens mest jämställda land.
Jag vet inte alls vad mina partikamrater som kandiderar till partiledare menar när de skriver att de vill stärka och utveckla feminismen i partiet. Ska partiet ännu hårdare driva välfärdsfrågorna, som en redan gör på ett bra sätt? Eller ska en också börja analysera hur de maktstrukturer kan brytas, som gör att lönegapet fortsätter vara lika stort mellan kvinnor och män, pojkar fortsätter att prata två tredjedelar av tiden i skolan, sexuella trakasserierna och våldtäkterna verkar öka mot kvinnor? För att bryta könsmaktsordningen behövs teorier, analyser och metodutveckling.
Fullständig jämställdhet kan aldrig uppnås genom statliga beslut, vilket bl. a. framkommer i den uppsats jag hänvisat till ovan. Det krävs ett också ett ”underifrån arbete”, med såväl aktiviteter i partier och föreningar, som medvetandegörande på arbetsplatserna, som ökad kunskap och metodutveckling i förskolan och skolan. Upproret mot könsmaktsordningen behöver komma underifrån.
Min uppfattning är att upproren i dag kommer från HBTQ-rörelsen, de kommer från kvinnor som inte har etniskt svenskt ursprung, de kommer från unga feminister på universitet och högskolor och de kommer från aktivister som utgår från en normkritiskt tänkande i sina analyser. Däremot upplever jag att kvinnor som finns kvar i tänkandet från den andra vågens feminism framförallt försvarar det som då gjordes och istället har blivit stoppklossar. Dessa kvinnor är rädda för att andra maktordningar än kön synliggörs. Jag har tidigare bloggat flera gånger om olika maktordningar och om queer, om intersektionalitet och om postmodernism.
Jag tror alltså inte på att vänsterpartiets nuvarande grunder för sin feministiska politik bidrar till en aktiv underifrånrörelse. Ska partiet finnas med som en aktiv del i en ny feministisk motståndsvåg så behövs nya analyser och ställningstaganden. Däremot kan partiets nuvarande politik bidra till bättre statliga beslut om fler röstar på vänsterpartiet.
torsdag 18 augusti 2011
Trötthet
Har känt mig trött och lite uppgiven sista dagarna. Försöker kämpa på med att gå, cykla, yoga, gå i trappor men det känns just nu som om mitt motionerande inte gör skillnad. Har också varit segare och känt mindre engagemang på jobbet.
Nu är snart tredje veckan efter semestern avklarad, men har fortfarande inte riktigt hittat min energisjäl i jobbet. Hoppas att detta bara är en tillfällig formsvacka. Mitt intellekt påminner mig om att det inte är särskilt konstigt om jag är trött efter alla känslomässigt starka både positiva och negativa besked under sista året.
I går var jag och pratade inför ca 30 medarbetare på en förskola. Efteråt kände jag mig inte särskilt nöjd med min insats.
Idag fick jag ett mejl från förskolechefen med detta innehåll
”Tack för en kanoninsats igår. Har hört flera positiva röster under morgonen kring din insats.”
Så det jag tänker och känner själv, märks inte alltid utåt. Liksom många andra väluppfostrade människor har jag lärt mig att inte visa det jag bär på. Detta kan vara bra i vissa sammanhang som igår när jag träffade en personalgrupp som jag inte har någon relation till, men dåligt vid andra situationer.
När jag cyklade under järnvägen i morse var cykelvägen omdragen igen. Denna gång på ett positivt sätt. Januari 2007 när jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade arbetet med en ny viadukt under järnvägen redan påbörjats. En ständig ström av gående och cyklister har sedan dess fått vänja sig vid att ständigt få ta sig fram på nya och ofta branta, grusiga och smala vägar. Bilisterna får ta en lång omväg. I december i år ska allt vara färdigt. I morse fick jag svischa fram på den nästan färdiga cykelvägen. Det var härligt att äntligen få cykla på en smidig och nästan säker underfart . Den som väntar på något gott väntar sällan för …..
Tänker att det är lättare att stå ut med svårigheter när målet blir positivt. När det gäller mina cellgiftbehandlingar så tror jag inte att målet blir lika positivt. Jag tror alltså att den bröstcancer jag har kommer att bli min död. Jag har en ytterst liten tro på att jag ska kunna bli frisk, utan tänker framförallt på två olika alternativ.
Antingen så dör jag för att det inte finns några cellgifter som kan hjälpa mig. Eller så dör jag för att min kropp inte längre klarar av de cellgifter som slår ut cancern.
Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig trött och sliten.
Nu är snart tredje veckan efter semestern avklarad, men har fortfarande inte riktigt hittat min energisjäl i jobbet. Hoppas att detta bara är en tillfällig formsvacka. Mitt intellekt påminner mig om att det inte är särskilt konstigt om jag är trött efter alla känslomässigt starka både positiva och negativa besked under sista året.
I går var jag och pratade inför ca 30 medarbetare på en förskola. Efteråt kände jag mig inte särskilt nöjd med min insats.
Idag fick jag ett mejl från förskolechefen med detta innehåll
”Tack för en kanoninsats igår. Har hört flera positiva röster under morgonen kring din insats.”
Så det jag tänker och känner själv, märks inte alltid utåt. Liksom många andra väluppfostrade människor har jag lärt mig att inte visa det jag bär på. Detta kan vara bra i vissa sammanhang som igår när jag träffade en personalgrupp som jag inte har någon relation till, men dåligt vid andra situationer.
När jag cyklade under järnvägen i morse var cykelvägen omdragen igen. Denna gång på ett positivt sätt. Januari 2007 när jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade arbetet med en ny viadukt under järnvägen redan påbörjats. En ständig ström av gående och cyklister har sedan dess fått vänja sig vid att ständigt få ta sig fram på nya och ofta branta, grusiga och smala vägar. Bilisterna får ta en lång omväg. I december i år ska allt vara färdigt. I morse fick jag svischa fram på den nästan färdiga cykelvägen. Det var härligt att äntligen få cykla på en smidig och nästan säker underfart . Den som väntar på något gott väntar sällan för …..
Tänker att det är lättare att stå ut med svårigheter när målet blir positivt. När det gäller mina cellgiftbehandlingar så tror jag inte att målet blir lika positivt. Jag tror alltså att den bröstcancer jag har kommer att bli min död. Jag har en ytterst liten tro på att jag ska kunna bli frisk, utan tänker framförallt på två olika alternativ.
Antingen så dör jag för att det inte finns några cellgifter som kan hjälpa mig. Eller så dör jag för att min kropp inte längre klarar av de cellgifter som slår ut cancern.
Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig trött och sliten.
onsdag 17 augusti 2011
Mer om delat ledarskap och representant för en grupp
I debatten om vem/vilka som ska ingå i vänsterpartiets ledning efter kongressen framkommer ibland synpunkten att det måste vara en kvinna, eftersom det historiskt sett framförallt varit män som varit partiledare. En del verkar tänka att en kvinna kan representera alla kvinnor och därför är kön viktigt. Det blir nästan en fråga om rättvisa.
Jag har tidigare bloggat om ifall en person kan representera sitt kön, sin etnicitet, sin religion etc.
Hoppas att alla som uttalar att de är feminister har kommit längre i sitt tänkande än att de sätter likhetstecken mellan feminism och fler kvinnor på maktpositioner.
För hundra år sedan var det nödvändigt att kvinnor också gavs möjlighet att studera, att rösta och att bli invalda i parlamenten. Fortfarande är alldeles för få professorer kvinnor, under 20 procent. Och kvinnor som partiledare är fortfarande ytterst ovanligt. Kvinnliga förebilder på olika maktpositioner har varit nödvändigt och är fortfarande viktigt. Att kvinnor inte är representerade i olika ledningsgrupper till minst 40 procent visar att Sverige inte är jämställt.
Men representativitet med minst 40 procent i alla beslutande församlingar är inte samma sak som att jämställdheten är uppnådd. Vänsterpartiet blir naturligtvis inte ett jämställt parti bara för att en kvinna är partiledare. Titta bara på hur den första kvinnliga partiledaren i det andra arbetarpartiet socialdemokraterna motarbetades. Gamla manliga maktstrukturer sitter betydligt hårdare än att det räcker med att byta kön på ledaren.
När jag skriver detta tänker jag bland annat på en avhandling ”Gubbvälde trots fler kvinnor” som jag tidigare bloggat om.
Så här stod det i pressmeddelandet om avhandlingen
”Fler kvinnor i politiken är ingen garanti för en mer jämställd fördelning av makten. Så länge den informella makten fortsätter att vila på manliga maktstrukturer kan ”gubbväldet” bestå.”
I morse klev Rossana Dinamarca fram som partiledarkandidat. Du kan lyssna på P1 intervjun här.
Jag tycker att Rossana har missat viktiga argument om för varför det är bra med delat ledarskap när hon menar att argumenten för delat ledarskap handlat om jämställdhet.
I intervjun säger Rossana Dinamarca:
”De argument som framförts handlar om att det skulle bli mer jämställt. Jag tror inte att vi bara för att man har femtio-femtio överallt så kommer vi att stärka feminismen i vårt parti. Snarare har jag sett det som ett sätt att fortsätta ha en manlig partiledare”.
Jag tycker istället att Rossana Dinamarca argumenterar för att den enda möjliga partiledaren är en kvinna, ungefär som om västerpartiet inte väljer enbart en kvinna så är vänsterpartiet inget feministiskt parti.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Jens Holm har bloggat om hur argumenteringen för enbart en ledare, som bör vara kvinna utestänger andra lämpliga kandidater.
Det bekymrar mig att vänsterpartiets båda kvinnliga partiledarkandidater är tveksamma till delat partiledarskap. Jag saknar fler argument mot delat partiledarskap än att kvinnan i så fall hamnar i skymundan eller att delat partiledarskap alltid innebär att en ledare är man. Se min argumentation för delat ledarskap här.
Nu får det nog räcka om detta. Måste ständigt kolla mig själv så jag inte tjatar om samma argument på blogg efter blogg. Känner väl till uttrycket ”Det är vattendroppen som urholkar stenen” men vill inte se min blogg som en ständigt återkommande, likformig, irriterande vattendroppe.
Jag har tidigare bloggat om ifall en person kan representera sitt kön, sin etnicitet, sin religion etc.
Hoppas att alla som uttalar att de är feminister har kommit längre i sitt tänkande än att de sätter likhetstecken mellan feminism och fler kvinnor på maktpositioner.
För hundra år sedan var det nödvändigt att kvinnor också gavs möjlighet att studera, att rösta och att bli invalda i parlamenten. Fortfarande är alldeles för få professorer kvinnor, under 20 procent. Och kvinnor som partiledare är fortfarande ytterst ovanligt. Kvinnliga förebilder på olika maktpositioner har varit nödvändigt och är fortfarande viktigt. Att kvinnor inte är representerade i olika ledningsgrupper till minst 40 procent visar att Sverige inte är jämställt.
Men representativitet med minst 40 procent i alla beslutande församlingar är inte samma sak som att jämställdheten är uppnådd. Vänsterpartiet blir naturligtvis inte ett jämställt parti bara för att en kvinna är partiledare. Titta bara på hur den första kvinnliga partiledaren i det andra arbetarpartiet socialdemokraterna motarbetades. Gamla manliga maktstrukturer sitter betydligt hårdare än att det räcker med att byta kön på ledaren.
När jag skriver detta tänker jag bland annat på en avhandling ”Gubbvälde trots fler kvinnor” som jag tidigare bloggat om.
Så här stod det i pressmeddelandet om avhandlingen
”Fler kvinnor i politiken är ingen garanti för en mer jämställd fördelning av makten. Så länge den informella makten fortsätter att vila på manliga maktstrukturer kan ”gubbväldet” bestå.”
I morse klev Rossana Dinamarca fram som partiledarkandidat. Du kan lyssna på P1 intervjun här.
Jag tycker att Rossana har missat viktiga argument om för varför det är bra med delat ledarskap när hon menar att argumenten för delat ledarskap handlat om jämställdhet.
I intervjun säger Rossana Dinamarca:
”De argument som framförts handlar om att det skulle bli mer jämställt. Jag tror inte att vi bara för att man har femtio-femtio överallt så kommer vi att stärka feminismen i vårt parti. Snarare har jag sett det som ett sätt att fortsätta ha en manlig partiledare”.
Jag tycker istället att Rossana Dinamarca argumenterar för att den enda möjliga partiledaren är en kvinna, ungefär som om västerpartiet inte väljer enbart en kvinna så är vänsterpartiet inget feministiskt parti.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Jens Holm har bloggat om hur argumenteringen för enbart en ledare, som bör vara kvinna utestänger andra lämpliga kandidater.
Det bekymrar mig att vänsterpartiets båda kvinnliga partiledarkandidater är tveksamma till delat partiledarskap. Jag saknar fler argument mot delat partiledarskap än att kvinnan i så fall hamnar i skymundan eller att delat partiledarskap alltid innebär att en ledare är man. Se min argumentation för delat ledarskap här.
Nu får det nog räcka om detta. Måste ständigt kolla mig själv så jag inte tjatar om samma argument på blogg efter blogg. Känner väl till uttrycket ”Det är vattendroppen som urholkar stenen” men vill inte se min blogg som en ständigt återkommande, likformig, irriterande vattendroppe.
tisdag 16 augusti 2011
Kör, Ring P1 och avmonopoliseringen av apoteken
Nu har jag börjat i kören igen. I våras blev jag hes och kunde inte sjunga när jag behandlades med antikroppsläkemedlet Avastin. Nu när jag slutat med denna behandling fungerar rösten bättre. Dessutom är jag lite piggare. Det var ovant men roligt att sjunga igen och dessutom kul att träffa alla körkompisar.
Lyssnade på Ring P1 i morse när jag gick till jobbet. Det var ganska tröttande att höra alla inslag, där inringarna bara utgick från sig själva och sina snäva verkligheter.
Den första kvinnan som ringde hade ett vidare perspektiv och pratade om vikten av preventivmedelsrådgivning och möjligheter att få preventivmedel i stora delar av Afrika. Hennes åsikt var också att många kvinnor inte vill ha så många barn, men har svårigheter att skydda sig.
Detta inlägg missförstods medvetet eller omedvetet av flera personer, som pratade utifrån ett etniskt svenskt perspektiv. En sexbarnsmamma ansåg att hon blev mobbad av den första kvinnan, eftersom hon fött många barn. Rena snurren alltså.
Det finns många som ofta finns i normens mitt, men som tror sig vara offer för olika oförätter. Egentligen är det tragiskt med perspektivlösa människor, som fastnar i sina egna problem och som är blinda för livets alla härliga möjligheter och frihetsgrader. Jag tror att den ökade individualismen har lett till att andelen människor som mår dåligt har ökat. Tänk i första hand på dig själv-politiken slår nog mot folkhälsan.
Har flera gånger skrivit om läkemedelsindustrin, Läkemedel, media m.m. Debatten har fortsatt i lokaltidningen. Nu har representant er för ett privat apotek gett sig in i diskussionen. Denna gång är fokus på generikareformen som innebär att apoteken ska byta originalläkemedel till billigare kopior.
Debattörerna skriver bland annat:
”För att säkerställa avmonopoliseringen av apoteksmarknaden år 2009 höjde staten apotekens handelsmarginal. De ökade vinstmöjligheterna skulle locka nya aktörer att etablera sig på marknaden.”
Regeringen lovade att avmonopoliseringen inte skulle leda till högre läkemedelspriser och statens ökade kostnad måste täckas på annat vis. Därför infördes skärpta regler avseende utbyten av läkemedel med samma verksamma substans. Genom att apoteken varje månad tvingas ersätta det hittills billigaste generikat med ett några ören billigare ska ytterligare 60 miljoner kronor sparas.
De skriver också:
”Tidigare hade apoteken kunnat expediera det billigaste lagerhållna generikat inom en läkemedelsgrupp och sälja det tills lagret var slut. Efter att ”månadens vara” ersatts av en ny måste den hitintills billigaste kasseras. Generikaföretagen, som pressat sina marginaler, vill inte ta tillbaka överblivna produkter från föregående månad. Det har å ena sidan lett till att mindre apotek tar hem små volymer av månadens vara, som tar slut innan nästa generikum blir obligatorium. I andra fall går överblivna läkemedel till förbränning. Detta är slöseri med resurser och negativt för miljön.”
Tycker alltså att debattörerna synliggör många intressanta aspekter av apoteksprivatiseringen. Regeringens brådska med att privatisera apoteken har alltså medfört försämringar för apotekskunderna, ökade kostnader för apoteken och slöseri med resurser. Detta är inte första gången den borgerliga regeringen slarvar fram sina reformer. Jag är framförallt kritisk till innehållet i regeringens förda politik, men tycker också att snabba och dåligt genomtänkta beslut är ett stort problem.
Lyssnade på Ring P1 i morse när jag gick till jobbet. Det var ganska tröttande att höra alla inslag, där inringarna bara utgick från sig själva och sina snäva verkligheter.
Den första kvinnan som ringde hade ett vidare perspektiv och pratade om vikten av preventivmedelsrådgivning och möjligheter att få preventivmedel i stora delar av Afrika. Hennes åsikt var också att många kvinnor inte vill ha så många barn, men har svårigheter att skydda sig.
Detta inlägg missförstods medvetet eller omedvetet av flera personer, som pratade utifrån ett etniskt svenskt perspektiv. En sexbarnsmamma ansåg att hon blev mobbad av den första kvinnan, eftersom hon fött många barn. Rena snurren alltså.
Det finns många som ofta finns i normens mitt, men som tror sig vara offer för olika oförätter. Egentligen är det tragiskt med perspektivlösa människor, som fastnar i sina egna problem och som är blinda för livets alla härliga möjligheter och frihetsgrader. Jag tror att den ökade individualismen har lett till att andelen människor som mår dåligt har ökat. Tänk i första hand på dig själv-politiken slår nog mot folkhälsan.
Har flera gånger skrivit om läkemedelsindustrin, Läkemedel, media m.m. Debatten har fortsatt i lokaltidningen. Nu har representant er för ett privat apotek gett sig in i diskussionen. Denna gång är fokus på generikareformen som innebär att apoteken ska byta originalläkemedel till billigare kopior.
Debattörerna skriver bland annat:
”För att säkerställa avmonopoliseringen av apoteksmarknaden år 2009 höjde staten apotekens handelsmarginal. De ökade vinstmöjligheterna skulle locka nya aktörer att etablera sig på marknaden.”
Regeringen lovade att avmonopoliseringen inte skulle leda till högre läkemedelspriser och statens ökade kostnad måste täckas på annat vis. Därför infördes skärpta regler avseende utbyten av läkemedel med samma verksamma substans. Genom att apoteken varje månad tvingas ersätta det hittills billigaste generikat med ett några ören billigare ska ytterligare 60 miljoner kronor sparas.
De skriver också:
”Tidigare hade apoteken kunnat expediera det billigaste lagerhållna generikat inom en läkemedelsgrupp och sälja det tills lagret var slut. Efter att ”månadens vara” ersatts av en ny måste den hitintills billigaste kasseras. Generikaföretagen, som pressat sina marginaler, vill inte ta tillbaka överblivna produkter från föregående månad. Det har å ena sidan lett till att mindre apotek tar hem små volymer av månadens vara, som tar slut innan nästa generikum blir obligatorium. I andra fall går överblivna läkemedel till förbränning. Detta är slöseri med resurser och negativt för miljön.”
Tycker alltså att debattörerna synliggör många intressanta aspekter av apoteksprivatiseringen. Regeringens brådska med att privatisera apoteken har alltså medfört försämringar för apotekskunderna, ökade kostnader för apoteken och slöseri med resurser. Detta är inte första gången den borgerliga regeringen slarvar fram sina reformer. Jag är framförallt kritisk till innehållet i regeringens förda politik, men tycker också att snabba och dåligt genomtänkta beslut är ett stort problem.
måndag 15 augusti 2011
Gnäll, offer och förväntningar
Har gått fram och tillbaka till jobbet, klädd i jympaskor som skär sig mot klänningen, stavar och med hörlurar. Lyssnat på radion. På hemvägen var det ett reportage från Nossebro skola i P1 programmet Reportage Sverige. I Nossebro skola i Essunga vändes utvecklingen på tre år, från att ha legat i botten bland Sveriges skolor – till att bli bäst. Och man använde sig av de resurser och den personal en redan hade.
I radioprogrammet berättar skolans personal om att resultaten förbättrades när en såg på och grupperade eleverna på ett nytt sätt. Skolan förändrade sitt förhållnings- och arbetssätt från att ha lägre förväntningar på en del elever och snabbt sätta dem i liten grupp om de fick problem, till att tro att alla elever kan lyckas och låta alla gå i en klass med två lärare. Schablonmässig enskild undervisning med speciallärare och smågruppsundervisning för vissa elever togs bort. Däremot var det möjligt att få hjälp av speciallärare med en del moment. Skolan slutade lägga skulden för dåliga resultat på eleverna.
Detta sätt att tänka känner jag igen från Uppsalas kommunala grundskolor. Tycker att det är riktigt. Vuxna ska ta sitt ansvar, istället för att ”klaga” på eleverna.
Ibland tycker jag att det finns en gnällkultur, där allting är någon annans fel. När människor enbart ser sig som offer för andras agerande gör en sig själv en björntjänst. Och när gnällkulturen sprider sig till en hel arbetsplats kan det bli riktigt illa. Individer har alltid ett ansvar för sitt eget handlande.
Jag har flera gånger bloggat om hur jag ser på offerrollen, Texter som gör mig nästan lycklig och Goda och onda finns inte och Om tävling, offer och normer
Som också framgår av tidigare bloggar tycker jag att individen och verksamheten också har ett ansvar att säga ifrån och protestera om arbetsvillkoren är oacceptabla eller resurserna inte räcker till för att tillgodose elevernas eller brukarnas behov. Gränserna mellan en gnällkultur och en kultur när en tiger och lider pga av brist på resurser är inte alltid självklara. Jag tror att problemen idag framförallt är att människor tiger och lider istället för att en säger ifrån. Men ibland kanske en också tiger mot dem som har makt att förändra och istället klagar på elever/brukare och företeelser som en själv kan påverka.
Kanske är det också så att de som oftast framställer sig som offer är människor som har bäst förutsättningar och makt att skapa förändringar och de som tiger istället skulle må bra av att ta plats med sina svårigheter.
I radioprogrammet berättar skolans personal om att resultaten förbättrades när en såg på och grupperade eleverna på ett nytt sätt. Skolan förändrade sitt förhållnings- och arbetssätt från att ha lägre förväntningar på en del elever och snabbt sätta dem i liten grupp om de fick problem, till att tro att alla elever kan lyckas och låta alla gå i en klass med två lärare. Schablonmässig enskild undervisning med speciallärare och smågruppsundervisning för vissa elever togs bort. Däremot var det möjligt att få hjälp av speciallärare med en del moment. Skolan slutade lägga skulden för dåliga resultat på eleverna.
Detta sätt att tänka känner jag igen från Uppsalas kommunala grundskolor. Tycker att det är riktigt. Vuxna ska ta sitt ansvar, istället för att ”klaga” på eleverna.
Ibland tycker jag att det finns en gnällkultur, där allting är någon annans fel. När människor enbart ser sig som offer för andras agerande gör en sig själv en björntjänst. Och när gnällkulturen sprider sig till en hel arbetsplats kan det bli riktigt illa. Individer har alltid ett ansvar för sitt eget handlande.
Jag har flera gånger bloggat om hur jag ser på offerrollen, Texter som gör mig nästan lycklig och Goda och onda finns inte och Om tävling, offer och normer
Som också framgår av tidigare bloggar tycker jag att individen och verksamheten också har ett ansvar att säga ifrån och protestera om arbetsvillkoren är oacceptabla eller resurserna inte räcker till för att tillgodose elevernas eller brukarnas behov. Gränserna mellan en gnällkultur och en kultur när en tiger och lider pga av brist på resurser är inte alltid självklara. Jag tror att problemen idag framförallt är att människor tiger och lider istället för att en säger ifrån. Men ibland kanske en också tiger mot dem som har makt att förändra och istället klagar på elever/brukare och företeelser som en själv kan påverka.
Kanske är det också så att de som oftast framställer sig som offer är människor som har bäst förutsättningar och makt att skapa förändringar och de som tiger istället skulle må bra av att ta plats med sina svårigheter.
söndag 14 augusti 2011
Läkemedel, media m.m.
Jag är kritisk till den tredje statsmakten, media, vilket jag skrev om igår och i januari i år. Media har ett stort inflytande över människors värderingar och politiska ställningstaganden. En annan problematik är att all reklam som vi ständigt möter påverkar vår självbild, hur vi ska se ut och klä oss för att duga. Unga människor påverkas mest. Det är t. ex. vanligt att flickor redan i lågstadiet önskar bli smalare. I gymnasieåldern bantar nära hälften av flickorna, i många fall med hjälp av extrema metoder. Oftast misslyckas bantningsförsöken. Läs mer i lokaltidningen om just detta. Jag har också tidigare bloggat om reklamen.
Min dröm är alltså reklamfria media och kritiskt granskande journalistik. Likaså en värld fri från all reklam. Känns som om denna dröm inte är möjlig att uppnå. Det jag kan göra som enskild individ är att tacka nej till reklam i brevlådan, låta bli att ta emot reklamfinansierade tidningar och undvika radio och TV med reklaminslag. Dessutom göra politiskt medvetna prenumerationer.
Jag prenumererar på lokaltidningen trots att jag tycker illa om alla TT-telegram och en del andra artiklar. Att läsa om vad enskilda människor som journalister intervjuar på stan tycker är tröttsamt. Alla dessa reportage för att enskilda individer ska synas, när syftet är att locka fler prenumeranter har jag svårt för.
Tycker ändå att det finns information som gör det värt att lägga tid och pengar på lokaltidningen. Jag vill läsa om politiken i min hemkommun, liksom om skeenden som påverkar människors vardag. Tycker också att det finns en del duktiga kritiskt granskande journalister. Gillar också en av ledarskribenterna som är kunnig på mellanöstern och arabvärlden. Tidningen har också några intressanta krönikörer. Läser alla debattartiklar och många artiklar om kultur och existentiella frågor. Tycker också det känns rätt att betala för arbetet med tidningen istället för att den reklamfinansieras helt.
Det finns tidningar som agerar helt oacceptabelt, såsom den nu nedlagda News of the World, det finns halvdana borgerliga tidningar och det finns både bra och dåliga vänstertidningar. Oavsett tidningar är bra eller har en farlig inverkan på samhället, så är pressfriheten en nödvändig förutsättning för att demokratin ska fungera. Och även om jag avskyr all reklam på internet, så använder jag mig också av alla reklamfinansierade gratistjänster. Dagens kapitalistiska tillväxtfokuserade samhälle äter sig in i allt jag gör och tänker. Ibland är det lätt att ge upp.
Andra svårpåverkade områden är den globala läkemedelsindustrin som jag skrivit om i torsdags och för drygt ett år sedan.
Debattartikeln jag nämnde i torsdags har besvarats av en läkare, som är ansvarig för MS-vården som överläkare. Denne läkare tycker inte att det är etiskt försvarbart att behandla en cancerpatient med ett läkemedel som kostar 740 000 kr per patient. Han menar att det finns så många andra patienters behov som borde gå före, Svåra men nödvändiga val http://www.unt.se/debatt/svara-men-nodvandiga-val-1425115.aspx . Debatten om vem som ska få och vem som ska vara utan är alltså igång, eftersom läkemedel är så dyra.
Jag tror att MS-läkaren har missförstått den tidigare debattartikeln. Han är nog ovan vid att läsa statistik över hur cancerläkemedel fungerar. Min erfarenhet är att statistik över hur väl ett läkemedel för patienter med metastaser fungerar ger en skev uppfattning. Statistiken visar medelvärdet, men det finns många patienter som lever bra och länge när de får sina cancerbehandlingar. Jag har sett statistik som ger en bild av att medelpatienten får leva några månader, men jag har fått leva i snart 13 år sedan mina metastaser upptäcktes. Ska jag inte få behandlingar som hjälper mig för att de är dyra och för att andra patienter i livets slutskede fått pröva samma läkemedel och inte blivit hjälpta. Dessutom är det oerhört viktigt att patienter vars cancer kanske har spridit sig får adekvat behandling i ett tidigt skede som kan bota dem från eventuella metastaser. Det handlade onkologernas debattartikel också om. Hoppas de svarar MS-överläkaren. Men framförallt önskar jag att samverkan mellan olika länder för att motverka konsekvenserna av läkemedelsindustrins vinstintressen snarast påbörjas.
För övrigt har jag kört till Järna med tre kompisar. Den miljö antroposoferna byggt upp i Yttergärna känns läkande att vandra runt i. Jag har varit igång hela dagen utan att vila.
Min dröm är alltså reklamfria media och kritiskt granskande journalistik. Likaså en värld fri från all reklam. Känns som om denna dröm inte är möjlig att uppnå. Det jag kan göra som enskild individ är att tacka nej till reklam i brevlådan, låta bli att ta emot reklamfinansierade tidningar och undvika radio och TV med reklaminslag. Dessutom göra politiskt medvetna prenumerationer.
Jag prenumererar på lokaltidningen trots att jag tycker illa om alla TT-telegram och en del andra artiklar. Att läsa om vad enskilda människor som journalister intervjuar på stan tycker är tröttsamt. Alla dessa reportage för att enskilda individer ska synas, när syftet är att locka fler prenumeranter har jag svårt för.
Tycker ändå att det finns information som gör det värt att lägga tid och pengar på lokaltidningen. Jag vill läsa om politiken i min hemkommun, liksom om skeenden som påverkar människors vardag. Tycker också att det finns en del duktiga kritiskt granskande journalister. Gillar också en av ledarskribenterna som är kunnig på mellanöstern och arabvärlden. Tidningen har också några intressanta krönikörer. Läser alla debattartiklar och många artiklar om kultur och existentiella frågor. Tycker också det känns rätt att betala för arbetet med tidningen istället för att den reklamfinansieras helt.
Det finns tidningar som agerar helt oacceptabelt, såsom den nu nedlagda News of the World, det finns halvdana borgerliga tidningar och det finns både bra och dåliga vänstertidningar. Oavsett tidningar är bra eller har en farlig inverkan på samhället, så är pressfriheten en nödvändig förutsättning för att demokratin ska fungera. Och även om jag avskyr all reklam på internet, så använder jag mig också av alla reklamfinansierade gratistjänster. Dagens kapitalistiska tillväxtfokuserade samhälle äter sig in i allt jag gör och tänker. Ibland är det lätt att ge upp.
Andra svårpåverkade områden är den globala läkemedelsindustrin som jag skrivit om i torsdags och för drygt ett år sedan.
Debattartikeln jag nämnde i torsdags har besvarats av en läkare, som är ansvarig för MS-vården som överläkare. Denne läkare tycker inte att det är etiskt försvarbart att behandla en cancerpatient med ett läkemedel som kostar 740 000 kr per patient. Han menar att det finns så många andra patienters behov som borde gå före, Svåra men nödvändiga val http://www.unt.se/debatt/svara-men-nodvandiga-val-1425115.aspx . Debatten om vem som ska få och vem som ska vara utan är alltså igång, eftersom läkemedel är så dyra.
Jag tror att MS-läkaren har missförstått den tidigare debattartikeln. Han är nog ovan vid att läsa statistik över hur cancerläkemedel fungerar. Min erfarenhet är att statistik över hur väl ett läkemedel för patienter med metastaser fungerar ger en skev uppfattning. Statistiken visar medelvärdet, men det finns många patienter som lever bra och länge när de får sina cancerbehandlingar. Jag har sett statistik som ger en bild av att medelpatienten får leva några månader, men jag har fått leva i snart 13 år sedan mina metastaser upptäcktes. Ska jag inte få behandlingar som hjälper mig för att de är dyra och för att andra patienter i livets slutskede fått pröva samma läkemedel och inte blivit hjälpta. Dessutom är det oerhört viktigt att patienter vars cancer kanske har spridit sig får adekvat behandling i ett tidigt skede som kan bota dem från eventuella metastaser. Det handlade onkologernas debattartikel också om. Hoppas de svarar MS-överläkaren. Men framförallt önskar jag att samverkan mellan olika länder för att motverka konsekvenserna av läkemedelsindustrins vinstintressen snarast påbörjas.
För övrigt har jag kört till Järna med tre kompisar. Den miljö antroposoferna byggt upp i Yttergärna känns läkande att vandra runt i. Jag har varit igång hela dagen utan att vila.
lördag 13 augusti 2011
Media m.m.
Jag prenumererar på tre (fem) vänstertidningar, ETC/Uppsalademokraten, Fria tidningen/Uppsala Fria och Flamman. Dessutom har jag en dagstidning, lokaltidningen UNT. Det blir mycket tidningsläsande under en vecka. Dessutom lyssnar jag mycket på P1 och mitt bloggande tar en hel del tid. Inte konstigt att jag behöver vara hemma mycket för att hinna med allt jag vill läsa och lyssna på.
Idag har jag varit med min favoritfamilj. Det mesta känns enkelt, trots att det nu sedan tre dagar finns tre barn i familjen. Har svårt att först att det bara är tre dagar sedan minstingen föddes. Hon känns som en självklar del av familjen och samtidigt är det helt overkligt med detta lilla nya liv. Ett nytt liv med hög närvaro och mycket fjärrsyn, som är både uråldrig och bebis. En förutsättning för att allt ska flyta så smidigt i familjen är nog att föräldrarna släpper det mesta av tidningsläsande, analyserande av artiklar och fördjupat bloggande. Min vardag och min favoritfamiljs vardag är alltså helt olika.
Märker att jag behöver alla tre vänstertidningarna för att kunna ta del av de nyheter som refuseras av den borgerliga normen om vad som ska lyftas som nyhet i vanliga media. Är ytterst kritisk till lokaltidningens alla artiklar som bygger på politiskt borgerligt korrekta subjektivaTT-telegram.
Veckans krönika av Maria-Pia Boëthius i ETC handlar om den s.k. tredje statsmakten, media.
Hon beskriver hur Murdoch har ”styrt” Storbritanniens politik på ett totalt hänsynslöst sätt genom utpressning och kriminella metoder ända sedan Tony Blair valdes till premiärminister i England. Efter avlyssningsskandalen, som bara växer i Storbritannien, och som ger kriminaljournalistiken en vidrig kusin, kriminelljournalistik, tvangs Murdoch ha ihjäl en av de mest lönsamma tidningarna i den engelskspråkiga världen, News of the World.
Djupt korrupta förhållandena mellan medier, politiker och polismakt har äntligen kommit upp i ljuset och börjat granskas. Den brittiska fria vänstertidningen The Guardian, som år efter år framhärdat i sin undersökande journalistik av ”kollegerna” på News of the World, har trots hot och hån och alla möjliga stoppförsök avslöjat tidningens metoder.
Maria-Pia Boëthius skriver att:
”Allt det som medieoliktänkare av min typ runtom i världen sagt, skrivit och visat exempel på, år efter år, och som arrogant avfärdats som – just det – ”konspirationsteorier” av till exempel svenska medier, visar sig nu inte bara stämma utan vara värre än till och med vi trott.”
Hon framför också att det finns en helt annan, global berättelse om världen, förmedlad genom internet, som t.ex. gör att greker demonstrerar mot nedskärningarna och som fällde Mubarak i Egypten. Den värld man här lever i har lämnat all världens mediekonglomerat bakom sig, deras makt håller systematiskt på att undergrävas.
Fria tidningen har i dag lördag en bra artikel om upploppen i London, Upplopp splittrar Storbritannien. Artikeln synliggör hur klassamhället har förstärkts under både Labours och nuvarande högerregerings tid vid makten. De ekonomiska klyftorna är större än någon gång sedan andra världskriget.
” …den förväntade livslängden hos de som föds i fattiga områden 13 år kortare än den hos de rikaste, och en femåring från en välmående familj har en nästan dubbelt så stor vokabulär som en femåring i en fattig familj.
I spåren av de massiva nedskärningar som den konservativa regeringen nu genomför i alla delar av den offentliga sektorn kommer klyftorna oundvikligen fortsätta att öka. Många åtgärder pekar också mot ännu hårdare segregering i London. Enligt en intern rapport från bostadsministeriet som publicerades av The Observer i början av juli beräknas 40 000 familjer förlora sina hem på grund av minskade bostadsbidrag. Arbetarklassen kommer helt att fördrivas från stora delar av London i vad somliga kritiker kallar en ”social rensning”: Resultatet blir en ännu högre koncentration av låginkomsttagare och arbetslösa i just de områden som den senaste veckan skakats av oroligheter.”
Samtidigt som klassklyftorna ökar förstärks hatet mellan olika grupper. Ökade klyftor leder till ökat våld. Många engelsmän påverkas av det förenklade politiska budskapet om moralens förfall och fler skaffar basebollträn och batonger.
Upploppen i London har också beskrivits i kulturnytt i P1 ”Unga buntas ihop som ligister”. Kulturarbetare som intervjuas anser att nedskärningar och politisk frustration är några av orsakerna bakom veckans upplopp i Storbritannien. Unga är frustrerade över att deras röster sällan blir hörda och att de inte har någon maktposition i samhället.
Alltför många engelsmän verkar tro på maktens megafoner. I Israel pågår däremot ett uppvaknande och stora demonstrationer genomförs, som förenar många olika grupper. Detta beskrivs i kulturnytt i onsdags, liksom i Uppsala Fria i veckan. Höga levnadskostnader och social orättvisa har fått människor att protestera.
Maria-Pia Boëthius skrev att internet har möjliggjort att människor får kunskap, möts och protesterar. Jag tänker att för att internet också ska fungera som ett reflekterande och analyserande medium, så behövs också grävande, uppsökande och kritiska vänsterjournalister. Till dig som liksom jag har tid och råd: Prenumerera gärna på en vänstertidning. Lyft fram analyser och nyheter som refuseras och ibland också förlöjligas av borgerliga media. Stöd den grävande journalistiken och skippa all som Maria-Pia Boëthius skriver ”total och fatal skräpmat för hjärnan och hjärtat. ”
Idag har jag varit med min favoritfamilj. Det mesta känns enkelt, trots att det nu sedan tre dagar finns tre barn i familjen. Har svårt att först att det bara är tre dagar sedan minstingen föddes. Hon känns som en självklar del av familjen och samtidigt är det helt overkligt med detta lilla nya liv. Ett nytt liv med hög närvaro och mycket fjärrsyn, som är både uråldrig och bebis. En förutsättning för att allt ska flyta så smidigt i familjen är nog att föräldrarna släpper det mesta av tidningsläsande, analyserande av artiklar och fördjupat bloggande. Min vardag och min favoritfamiljs vardag är alltså helt olika.
Märker att jag behöver alla tre vänstertidningarna för att kunna ta del av de nyheter som refuseras av den borgerliga normen om vad som ska lyftas som nyhet i vanliga media. Är ytterst kritisk till lokaltidningens alla artiklar som bygger på politiskt borgerligt korrekta subjektivaTT-telegram.
Veckans krönika av Maria-Pia Boëthius i ETC handlar om den s.k. tredje statsmakten, media.
Hon beskriver hur Murdoch har ”styrt” Storbritanniens politik på ett totalt hänsynslöst sätt genom utpressning och kriminella metoder ända sedan Tony Blair valdes till premiärminister i England. Efter avlyssningsskandalen, som bara växer i Storbritannien, och som ger kriminaljournalistiken en vidrig kusin, kriminelljournalistik, tvangs Murdoch ha ihjäl en av de mest lönsamma tidningarna i den engelskspråkiga världen, News of the World.
Djupt korrupta förhållandena mellan medier, politiker och polismakt har äntligen kommit upp i ljuset och börjat granskas. Den brittiska fria vänstertidningen The Guardian, som år efter år framhärdat i sin undersökande journalistik av ”kollegerna” på News of the World, har trots hot och hån och alla möjliga stoppförsök avslöjat tidningens metoder.
Maria-Pia Boëthius skriver att:
”Allt det som medieoliktänkare av min typ runtom i världen sagt, skrivit och visat exempel på, år efter år, och som arrogant avfärdats som – just det – ”konspirationsteorier” av till exempel svenska medier, visar sig nu inte bara stämma utan vara värre än till och med vi trott.”
Hon framför också att det finns en helt annan, global berättelse om världen, förmedlad genom internet, som t.ex. gör att greker demonstrerar mot nedskärningarna och som fällde Mubarak i Egypten. Den värld man här lever i har lämnat all världens mediekonglomerat bakom sig, deras makt håller systematiskt på att undergrävas.
Fria tidningen har i dag lördag en bra artikel om upploppen i London, Upplopp splittrar Storbritannien. Artikeln synliggör hur klassamhället har förstärkts under både Labours och nuvarande högerregerings tid vid makten. De ekonomiska klyftorna är större än någon gång sedan andra världskriget.
” …den förväntade livslängden hos de som föds i fattiga områden 13 år kortare än den hos de rikaste, och en femåring från en välmående familj har en nästan dubbelt så stor vokabulär som en femåring i en fattig familj.
I spåren av de massiva nedskärningar som den konservativa regeringen nu genomför i alla delar av den offentliga sektorn kommer klyftorna oundvikligen fortsätta att öka. Många åtgärder pekar också mot ännu hårdare segregering i London. Enligt en intern rapport från bostadsministeriet som publicerades av The Observer i början av juli beräknas 40 000 familjer förlora sina hem på grund av minskade bostadsbidrag. Arbetarklassen kommer helt att fördrivas från stora delar av London i vad somliga kritiker kallar en ”social rensning”: Resultatet blir en ännu högre koncentration av låginkomsttagare och arbetslösa i just de områden som den senaste veckan skakats av oroligheter.”
Samtidigt som klassklyftorna ökar förstärks hatet mellan olika grupper. Ökade klyftor leder till ökat våld. Många engelsmän påverkas av det förenklade politiska budskapet om moralens förfall och fler skaffar basebollträn och batonger.
Upploppen i London har också beskrivits i kulturnytt i P1 ”Unga buntas ihop som ligister”. Kulturarbetare som intervjuas anser att nedskärningar och politisk frustration är några av orsakerna bakom veckans upplopp i Storbritannien. Unga är frustrerade över att deras röster sällan blir hörda och att de inte har någon maktposition i samhället.
Alltför många engelsmän verkar tro på maktens megafoner. I Israel pågår däremot ett uppvaknande och stora demonstrationer genomförs, som förenar många olika grupper. Detta beskrivs i kulturnytt i onsdags, liksom i Uppsala Fria i veckan. Höga levnadskostnader och social orättvisa har fått människor att protestera.
Maria-Pia Boëthius skrev att internet har möjliggjort att människor får kunskap, möts och protesterar. Jag tänker att för att internet också ska fungera som ett reflekterande och analyserande medium, så behövs också grävande, uppsökande och kritiska vänsterjournalister. Till dig som liksom jag har tid och råd: Prenumerera gärna på en vänstertidning. Lyft fram analyser och nyheter som refuseras och ibland också förlöjligas av borgerliga media. Stöd den grävande journalistiken och skippa all som Maria-Pia Boëthius skriver ”total och fatal skräpmat för hjärnan och hjärtat. ”
fredag 12 augusti 2011
Kan en också representera andra
Det pågår en diskussion om Vänsterpartiet ska ha delat/dubbelt partiledarskap och vilket kön personerna ska ha. Ska det vara en person anser många att det ska vara en kvinna och ska det vara delat partiledarskap ska det vara minst en kvinna. Jag vill också gärna att det blir en kvinna, men tycker att det också är viktigt att diskutera varför.
Så här tänker jag:
De flesta ledare är män, vilket inte är en slump. Könsmaktsordningen är stark och fortfarande ”kvoteras” män till posterna. Det behövs fortfarande också många olika kvinnliga förebilder, som andra personer med såväl kvinnliga som manliga egenskaper kan identifiera sig med. Viktigast för mig är att vänsterpartiets nästa partiledare har många kvinnliga egenskaper. Jag vill alltså inte ha en patriarkal ledare, oavsett personen är en han, en hon eller en hen.
En spännande möjlighet med dubbla partiledare, är att personernas egenskaper kan komplettera varandra. Då kan fler identifiera sig med vänsterpartiets politik. Tycker att Jonas Sjöstedt på ett tydligt sätt argumenterade för delat ledarskap under P1 morgon i onsdags. Jag har tidigare bloggat om fler skäl till delat ledarskap.
I övrigt tycker jag att bilden av män och kvinnor lätt blir stereotyp när en ska motivera varför en vill ha en man eller kvinna. Det låter nästan som om en kvinna kan representera alla kvinnor genom sina kvinnliga erfarenheter.
När jag föreläser på jobbet brukar jag prata om normens mitt. Personer som finns i normens mitt, alltså personer som inte behöver underordna sig andras normer, eftersom de själva har makten att ”sätta” normerna har ansvar att lyssna på andra som finns i normens periferi. Människor i normens mitt har mycket att lära av andra som ständigt tvingas underordna sig den rådande kulturen. Människor i normens utkant behöver ofta strategier för att få fram sina budskap om det inte är så illa så att de har gett upp och tystnat. Människor i normens mitt kan däremot bara prata på för de utgår från att de är viktiga och att andra lyssnar och respekterar deras åsikter.
Maktordningar är mer eller mindre starka och mer eller mindre synliga, men de finns överallt. Jag vill och försöker se människor som individer. Individer som har olika erfarenheter av maktordningar utifrån vilken kategori en tillhör. Dessa erfarenheter är viktiga att synligöra. Ju fler olikheter som delar den reella makten i en organisation eller ett parti desto mer tror jag maktordningarna krymper. Det är därför bra att i alla sammanhang reflektera runt vilka individer som föreslås till olika positioner. Annars ser ”magkänslan” till att bara människor i normens mitt hamnar i maktpositioner.
Lika lite som en kvinna kan representera alla kvinnor kan en mörkhyad representera alla mörkhyade eller en muslim representera alla muslimer o.s.v. Enda gången jag kan representera en grupp är om jag är vald att representera just den gruppen, alltså om jag har fått ett mandat av gruppen. Detta har jag bloggat om tidigare, se Om normer och representation.
Det jag vill säga med detta blogginlägg är nog framförallt ”Tänk individ, men reflektera runt, synliggör och reducera maktordningar”
För övrigt har jag gått långt idag. Först 35 minuters promenad till jobbet – sedan 45 minuters promenad till stan – sedan 20 minuters promenad hem. Ska byta till bättre skor, så kanske promenerandet kan bli roligare. Idag hade jag hörlurar till mobilen, vilket var en kvalitetshöjning.
Så här tänker jag:
De flesta ledare är män, vilket inte är en slump. Könsmaktsordningen är stark och fortfarande ”kvoteras” män till posterna. Det behövs fortfarande också många olika kvinnliga förebilder, som andra personer med såväl kvinnliga som manliga egenskaper kan identifiera sig med. Viktigast för mig är att vänsterpartiets nästa partiledare har många kvinnliga egenskaper. Jag vill alltså inte ha en patriarkal ledare, oavsett personen är en han, en hon eller en hen.
En spännande möjlighet med dubbla partiledare, är att personernas egenskaper kan komplettera varandra. Då kan fler identifiera sig med vänsterpartiets politik. Tycker att Jonas Sjöstedt på ett tydligt sätt argumenterade för delat ledarskap under P1 morgon i onsdags. Jag har tidigare bloggat om fler skäl till delat ledarskap.
I övrigt tycker jag att bilden av män och kvinnor lätt blir stereotyp när en ska motivera varför en vill ha en man eller kvinna. Det låter nästan som om en kvinna kan representera alla kvinnor genom sina kvinnliga erfarenheter.
När jag föreläser på jobbet brukar jag prata om normens mitt. Personer som finns i normens mitt, alltså personer som inte behöver underordna sig andras normer, eftersom de själva har makten att ”sätta” normerna har ansvar att lyssna på andra som finns i normens periferi. Människor i normens mitt har mycket att lära av andra som ständigt tvingas underordna sig den rådande kulturen. Människor i normens utkant behöver ofta strategier för att få fram sina budskap om det inte är så illa så att de har gett upp och tystnat. Människor i normens mitt kan däremot bara prata på för de utgår från att de är viktiga och att andra lyssnar och respekterar deras åsikter.
Maktordningar är mer eller mindre starka och mer eller mindre synliga, men de finns överallt. Jag vill och försöker se människor som individer. Individer som har olika erfarenheter av maktordningar utifrån vilken kategori en tillhör. Dessa erfarenheter är viktiga att synligöra. Ju fler olikheter som delar den reella makten i en organisation eller ett parti desto mer tror jag maktordningarna krymper. Det är därför bra att i alla sammanhang reflektera runt vilka individer som föreslås till olika positioner. Annars ser ”magkänslan” till att bara människor i normens mitt hamnar i maktpositioner.
Lika lite som en kvinna kan representera alla kvinnor kan en mörkhyad representera alla mörkhyade eller en muslim representera alla muslimer o.s.v. Enda gången jag kan representera en grupp är om jag är vald att representera just den gruppen, alltså om jag har fått ett mandat av gruppen. Detta har jag bloggat om tidigare, se Om normer och representation.
Det jag vill säga med detta blogginlägg är nog framförallt ”Tänk individ, men reflektera runt, synliggör och reducera maktordningar”
För övrigt har jag gått långt idag. Först 35 minuters promenad till jobbet – sedan 45 minuters promenad till stan – sedan 20 minuters promenad hem. Ska byta till bättre skor, så kanske promenerandet kan bli roligare. Idag hade jag hörlurar till mobilen, vilket var en kvalitetshöjning.
torsdag 11 augusti 2011
Dagsläget
Promenerade till jobbet i morse, för att få mer motion. Det tog 35 minuter. Idag harjag alltså gått ganska mycket, eftersom jag också gick hem. Har tidigare haft en glädje i att röra mig, men dagens promenerande var urtråkigt. Det beror framförallt på att jag har så stel gång. Varje steg känns i fotlederna. Upplever att jag inte helt och fullt kan styra min kropp. Är nästan rädd för att ramla, trots att jag aldrig snubblar.
Ska försöka mjuka upp fötterna mer, men tror att problemen framförallt beror på skador av alla cellgiftbehandlingar. Funderar också på att kontakta sjukhusets dietist för att få kostråd. Kanske kan viss mat stärka min kropp.
Går jag i morgon så tar jag med mig hörlurar för att lyssna på radio eller på musik.
Detta är min andra jobbvecka och äntligen har jag kommit igång. Har haft samtal med en chef vars personalgrupp jag ska till nästa vecka. När en ska göra en konkret planering och får konkreta problembeskrivningar så blir det så mycket lättare att jobba. Alla typer av frågor är alltid välkomna men roligast är mer komplexa problemformuleringar.
En stilla lunk när allt som ska göras känns vardagligt gör mig uttråkad. Jag behöver fyllas på med utmaningar och nya frågeställningar. Annars kan jag bli väldigt lat.
Ska försöka mjuka upp fötterna mer, men tror att problemen framförallt beror på skador av alla cellgiftbehandlingar. Funderar också på att kontakta sjukhusets dietist för att få kostråd. Kanske kan viss mat stärka min kropp.
Går jag i morgon så tar jag med mig hörlurar för att lyssna på radio eller på musik.
Detta är min andra jobbvecka och äntligen har jag kommit igång. Har haft samtal med en chef vars personalgrupp jag ska till nästa vecka. När en ska göra en konkret planering och får konkreta problembeskrivningar så blir det så mycket lättare att jobba. Alla typer av frågor är alltid välkomna men roligast är mer komplexa problemformuleringar.
En stilla lunk när allt som ska göras känns vardagligt gör mig uttråkad. Jag behöver fyllas på med utmaningar och nya frågeställningar. Annars kan jag bli väldigt lat.
Cancerläkemedel och vinster
Det kommer ständigt nya cancerläkemedel för behandling av de vanligaste cancersjukdomarna. Jag har tidigare skrivit om Halaven, ett nytt cellgift mot bröstcancer.
I P1 morgon berättades om ett cancerläkemedel mot leukemi. Läkemedlet kunde förändra T-cellerna i kroppens immunförsvar så att dessa angrep cancercellerna. Behandlingen av leukemipatienter verkade mycket lovande. Kanske kan denna metod för att slå ut cancerceller utvecklas till att också gälla andra cancerformer.
9 augusti hade onkologer från flera universitetssjukhus en debattartikel i lokaltidningen, där de ifrågasatte rimligheten med att priset för vissa läkemedel var extremt högt. Debattörerna exemplifierade med ett nytt läkemedel mot Malignt Melanom som kostade 740 000 kronor för att behandla en patient. Artikelförfattarna argumenterade för en jämlik sjukvård och påtalar att i Storbritannien har vissa antikroppsbehandlingar bedömts som för dyra och subventioneras inte av det allmänna systemet. Den som vill bli behandlad får själv betala.
Det finns en orsak till att staten tidigare ägde läkemedelsföretag. Samhället lägger ner stora summor på forskning, som blir underlag för nya läkemedel. När ett läkemedel väl har godkänts har läkemedelföretaget i princip monopol. Det är kopplat till stora kostnader att ta fram nya läkemedel, men när en produkt som har stort användningsområde är framtagen tvingas samhället betala enorma summor till företagets vinster.
Det är dags att starta ett internationellt samarbete och bygga upp nya läkemedelsföretag i offentlig regi. Något annat har vi nog inte råd med om sjukvården ska fortsätta vara jämlik. Ett samhälle där enbart den rike har tillgång till de bästa behandlingarna är helt oacceptabelt.
I P1 morgon berättades om ett cancerläkemedel mot leukemi. Läkemedlet kunde förändra T-cellerna i kroppens immunförsvar så att dessa angrep cancercellerna. Behandlingen av leukemipatienter verkade mycket lovande. Kanske kan denna metod för att slå ut cancerceller utvecklas till att också gälla andra cancerformer.
9 augusti hade onkologer från flera universitetssjukhus en debattartikel i lokaltidningen, där de ifrågasatte rimligheten med att priset för vissa läkemedel var extremt högt. Debattörerna exemplifierade med ett nytt läkemedel mot Malignt Melanom som kostade 740 000 kronor för att behandla en patient. Artikelförfattarna argumenterade för en jämlik sjukvård och påtalar att i Storbritannien har vissa antikroppsbehandlingar bedömts som för dyra och subventioneras inte av det allmänna systemet. Den som vill bli behandlad får själv betala.
Det finns en orsak till att staten tidigare ägde läkemedelsföretag. Samhället lägger ner stora summor på forskning, som blir underlag för nya läkemedel. När ett läkemedel väl har godkänts har läkemedelföretaget i princip monopol. Det är kopplat till stora kostnader att ta fram nya läkemedel, men när en produkt som har stort användningsområde är framtagen tvingas samhället betala enorma summor till företagets vinster.
Det är dags att starta ett internationellt samarbete och bygga upp nya läkemedelsföretag i offentlig regi. Något annat har vi nog inte råd med om sjukvården ska fortsätta vara jämlik. Ett samhälle där enbart den rike har tillgång till de bästa behandlingarna är helt oacceptabelt.
onsdag 10 augusti 2011
Lycklig mormor
Nu har jag äntligen fått träffa mitt tredje barnbarn. Hon föddes tjugu minuter i sex i morse. Jag var barnvakt åt de två äldre syskonen. Känner mig jätteglad över att allt gått bra, men också över att jag har orkat vara barnvakt. Vi har haft en mysig morgon och förmiddag.
Barnens pappa kom hem strax före elva. Sedan åkte vi allihop och hämtade lillasyster och min dotter på Akademiska sjukhuset efter lunch. Lillasyster fick sitta mittemellan sin storebror och storasyster i bilen. Satt bakom och såg goa barnhänder gunga bilbarnstolen och klappa lillasyster på kinden.
När jag var tonåring fick jag en bok om Snobben som hette Lycka. Så banalt lycklig som bilderna förmedlar i denna bok känner jag mig nu.
LYCKA är en barnahand som håller mjukt i en ännu mindre barnahand
LYCKA är när storasyster säger ”Min fina lillasyster”
LYCKA är att igen få bli mormor
LYCKA är att jag som cancersjuk kan och orkar
LYCKA är att nya liv föds
LYCKA är lillasyster i mitten med en stolt storebror på ena sidan och en stolt storasyster på andra sidan. Alla åker säkert i bilen på väg till ett ombonat hem där alla viktiga behov kan tillgodoses
Jag är trött men väldigt lycklig.
Barnens pappa kom hem strax före elva. Sedan åkte vi allihop och hämtade lillasyster och min dotter på Akademiska sjukhuset efter lunch. Lillasyster fick sitta mittemellan sin storebror och storasyster i bilen. Satt bakom och såg goa barnhänder gunga bilbarnstolen och klappa lillasyster på kinden.
När jag var tonåring fick jag en bok om Snobben som hette Lycka. Så banalt lycklig som bilderna förmedlar i denna bok känner jag mig nu.
LYCKA är en barnahand som håller mjukt i en ännu mindre barnahand
LYCKA är när storasyster säger ”Min fina lillasyster”
LYCKA är att igen få bli mormor
LYCKA är att jag som cancersjuk kan och orkar
LYCKA är att nya liv föds
LYCKA är lillasyster i mitten med en stolt storebror på ena sidan och en stolt storasyster på andra sidan. Alla åker säkert i bilen på väg till ett ombonat hem där alla viktiga behov kan tillgodoses
Jag är trött men väldigt lycklig.
tisdag 9 augusti 2011
Tack Lasse
Tack Lasse Ohly för:
Ditt enträgna arbete med att bygga ett parti
Att du finns till för alla vänsterpartiets medlemmar, alla distrikt och alla partiföreningar
Att du i första hand ser till det du anser är vänsterpartiets bästa
Att du alltid står upp för vänsterpartiets beslut
Att du på ett utmärkt sätt för fram vänsterpartiets politik
Din omtänksamhet mot partikamrater
Ditt tålamod med ett parti som är svårt att leda
Din solidaritet och generositet
Dina positiva lagledaregenskaper
Jag har tidigare bloggat om att jag anser att Lasse Ohly ska avgå som partiledare. Partiledarskap och motstånd och Ny partiledare och delat partiledarskap Det är bra att Lasse Ohly nu bestämt sig och kallat till presskonferens. Du kan lyssna på Studio Etts intervju här, som han genomförde på ett positivt och sakligt sätt.
Nu när Lars Ohly bestämt sig kommer det stora vemodet. Minns när han valdes på kongressen i Stockholm. Då kändes det så bra. Gillade särskilt att Lasse upprepade Gudrun Schymans så kallade talibantal. Vänsterpartiet har haft stor nytta av att det var just Lasse Ohly som blev partiledare efter Gudrun Schyman. Minns också Lasse som partisekreterare och särskilt när jag fick en stor spontan kram p.g.a. att jag genomgick cellgiftbehandlingar år 1999. Borgerliga medias försök att måla upp Lasse Ohly som den hårdkokte kommunisten är verkligen en nidbild av en varm och sympatisk person.
Jag är övertygad om att du kommer att fortsätta att prioritera vänsterpartiet.
Så tack Lasse.
Ditt enträgna arbete med att bygga ett parti
Att du finns till för alla vänsterpartiets medlemmar, alla distrikt och alla partiföreningar
Att du i första hand ser till det du anser är vänsterpartiets bästa
Att du alltid står upp för vänsterpartiets beslut
Att du på ett utmärkt sätt för fram vänsterpartiets politik
Din omtänksamhet mot partikamrater
Ditt tålamod med ett parti som är svårt att leda
Din solidaritet och generositet
Dina positiva lagledaregenskaper
Jag har tidigare bloggat om att jag anser att Lasse Ohly ska avgå som partiledare. Partiledarskap och motstånd och Ny partiledare och delat partiledarskap Det är bra att Lasse Ohly nu bestämt sig och kallat till presskonferens. Du kan lyssna på Studio Etts intervju här, som han genomförde på ett positivt och sakligt sätt.
Nu när Lars Ohly bestämt sig kommer det stora vemodet. Minns när han valdes på kongressen i Stockholm. Då kändes det så bra. Gillade särskilt att Lasse upprepade Gudrun Schymans så kallade talibantal. Vänsterpartiet har haft stor nytta av att det var just Lasse Ohly som blev partiledare efter Gudrun Schyman. Minns också Lasse som partisekreterare och särskilt när jag fick en stor spontan kram p.g.a. att jag genomgick cellgiftbehandlingar år 1999. Borgerliga medias försök att måla upp Lasse Ohly som den hårdkokte kommunisten är verkligen en nidbild av en varm och sympatisk person.
Jag är övertygad om att du kommer att fortsätta att prioritera vänsterpartiet.
Så tack Lasse.
måndag 8 augusti 2011
Motstånd
Jag har fler gånger bloggat om att försök att göra förändringar leder till motstånd, se Jämställdhet, ledarskap och makt.
Ju mer försöken att förändra berör människors grundläggande värderingar och omfördelning av makt, desto vanligare är det med motstånd. Motståndet kan vara passivt eller aktivt, det kan vara öppet eller dolt, det kan vara demokratiskt eller odemokratiskt, lagligt eller olagligt. De som utövar motståndet kan till och med använda hot, våld och terror för att försöka förhindra ett genomförande.
Erfarenheter av motstånd i jämställdhetsarbetet är väl beskrivet. Umeå kommun har arbetat uthålligt med jämställdhet. Kommunen har tagit fram ett dokument om motstånd i jämställdhetsarbetet som du hittar här.
I detta dokument beskrivs Claes Janssens modell Förändringens fyra rum. Förändring är en rörelse mellan fyra psykologiska ”rum” eller livslägen. Modellen visar tydligt hur motstånd, förnekelse, konfl ikt och förvirring är nödvändiga steg för att komma till en förnyad och förhoppningsvis förbättrad situation. Fyra rum modellen synliggör varken maktordningar eller vilka som har störst intresse av att göra motstånd. Däremot blir det tydligt att det inte räcker med att ta beslut, någon måste hålla i processen så förändringen blir reell.
Motståndet mot att minska könsmaktsordningen på arbetsplatser, i föreningar och i utbildningsverksamheter synliggör att förändringsarbete kräver uthållighet. Förändringar som påverkar och syns i hela samhället och som berör normer och maktordningar kan också leda till hot om våld och våld. Jag tror att risken för våld och terror är större när privilegierade upplever att deras privilegier ifrågasätts.
Lunchekot lördagen 6 augusti hade ett inslag om att hatbrotten ökar i USA, alltså brott mot människor på grund av deras sexuella läggning. Under förra året mördades en HBT-person varannan vecka i USA.
Gay-rörelsen har gjort flera framsteg på senare år. Till exempel genom att New York som sjätte delstat har sagt ja till samkönade äktenskap, eller att USA:s militär beslutat stryka öppen homosexualitet som ett hinder för tjänstgöring. Homo- bi och transpersoner är numera en helt vanlig del av gatubilden i alla USA:s större städer. Forskare menar att fler rättigheter och ökad synlighet har en provocerande effekt på dem, mestadels yngre, vita män, som blir så hotade, och som hatar så mycket, att dom tar till våld.
Det finns rapporter som visar att när ett land genomför radikala reformer som underlättar för flyktingar och invandrare att bo och leva i Sverige så ökar det rasistiska våldet. Det är ingen slump att terrordåden i Norge genomfördes under en socialdemokratisk regeringsinehav.
Palmehatet som jag tidigare bloggat om kan bero på radikala reformer i Sverige som omfördelade resurser från rik till fattig i slutet av 70-talet.
Åtskilliga artiklar efter massakern i Norge har synliggjort att det vanligaste politiska våldet i Europa kommer från högerextremister, från grupper som ser sina privilegier hotade. Det islamistiska våldet drabbar sällan vita västerlänningar i Europa utan befolkningen i muslimska länder.
Allt jämlikhetsarbete kan alltså leda till ökat våld i samhället från högerkrafter. Likaså kan ojämlikhetsarbete, alltså en politik för att öka klasskillnaderna mellan människor leda till våld. I London fortsätter upploppen i flera stadsdelar, se lokaltidningens artikel.
För mig kan politiskt omfördelningsarbete delvis jämföras med en dragkamp. Jag som tillhör vänstern vill omfördela mer resurser och öka jämlikheten. Högern vill istället öka skillnaderna mellan människor och ge privilegierade grupper ökad makt och inflytande. I båda ytterlighetsändarna finns grupper som är beredda att använda våld för att få gehör för sina politiska åsikter.
Sedan början av 90-talet har ojämlikheten ökat i hela Europa. Det började med Thatcherismen i England 1979 - 1990. Resurser och makt omfördelas från dem som inte har till dem som har. Högern har haft mer och mer inflytande över politiken. Ändå kommer det politiska våldet framförallt från höger i dagens Europa. Vägen för att minska våldet är inte att tillmötesgå högerkrafterna.
Om etablerade partier använder hat och förlöjligande i sin retorik, så ger det bränsle åt våldet. Därför är den politiska kulturen viktig. Men viktigast är att konsekvent arbeta för ökad jämlikhet och inte ge upp när motståndet kommer. Politiskt vänsterarbete kräver uthållighet och en beredskap för att arbetet leder till motstånd!
Ju mer försöken att förändra berör människors grundläggande värderingar och omfördelning av makt, desto vanligare är det med motstånd. Motståndet kan vara passivt eller aktivt, det kan vara öppet eller dolt, det kan vara demokratiskt eller odemokratiskt, lagligt eller olagligt. De som utövar motståndet kan till och med använda hot, våld och terror för att försöka förhindra ett genomförande.
Erfarenheter av motstånd i jämställdhetsarbetet är väl beskrivet. Umeå kommun har arbetat uthålligt med jämställdhet. Kommunen har tagit fram ett dokument om motstånd i jämställdhetsarbetet som du hittar här.
I detta dokument beskrivs Claes Janssens modell Förändringens fyra rum. Förändring är en rörelse mellan fyra psykologiska ”rum” eller livslägen. Modellen visar tydligt hur motstånd, förnekelse, konfl ikt och förvirring är nödvändiga steg för att komma till en förnyad och förhoppningsvis förbättrad situation. Fyra rum modellen synliggör varken maktordningar eller vilka som har störst intresse av att göra motstånd. Däremot blir det tydligt att det inte räcker med att ta beslut, någon måste hålla i processen så förändringen blir reell.
Motståndet mot att minska könsmaktsordningen på arbetsplatser, i föreningar och i utbildningsverksamheter synliggör att förändringsarbete kräver uthållighet. Förändringar som påverkar och syns i hela samhället och som berör normer och maktordningar kan också leda till hot om våld och våld. Jag tror att risken för våld och terror är större när privilegierade upplever att deras privilegier ifrågasätts.
Lunchekot lördagen 6 augusti hade ett inslag om att hatbrotten ökar i USA, alltså brott mot människor på grund av deras sexuella läggning. Under förra året mördades en HBT-person varannan vecka i USA.
Gay-rörelsen har gjort flera framsteg på senare år. Till exempel genom att New York som sjätte delstat har sagt ja till samkönade äktenskap, eller att USA:s militär beslutat stryka öppen homosexualitet som ett hinder för tjänstgöring. Homo- bi och transpersoner är numera en helt vanlig del av gatubilden i alla USA:s större städer. Forskare menar att fler rättigheter och ökad synlighet har en provocerande effekt på dem, mestadels yngre, vita män, som blir så hotade, och som hatar så mycket, att dom tar till våld.
Det finns rapporter som visar att när ett land genomför radikala reformer som underlättar för flyktingar och invandrare att bo och leva i Sverige så ökar det rasistiska våldet. Det är ingen slump att terrordåden i Norge genomfördes under en socialdemokratisk regeringsinehav.
Palmehatet som jag tidigare bloggat om kan bero på radikala reformer i Sverige som omfördelade resurser från rik till fattig i slutet av 70-talet.
Åtskilliga artiklar efter massakern i Norge har synliggjort att det vanligaste politiska våldet i Europa kommer från högerextremister, från grupper som ser sina privilegier hotade. Det islamistiska våldet drabbar sällan vita västerlänningar i Europa utan befolkningen i muslimska länder.
Allt jämlikhetsarbete kan alltså leda till ökat våld i samhället från högerkrafter. Likaså kan ojämlikhetsarbete, alltså en politik för att öka klasskillnaderna mellan människor leda till våld. I London fortsätter upploppen i flera stadsdelar, se lokaltidningens artikel.
För mig kan politiskt omfördelningsarbete delvis jämföras med en dragkamp. Jag som tillhör vänstern vill omfördela mer resurser och öka jämlikheten. Högern vill istället öka skillnaderna mellan människor och ge privilegierade grupper ökad makt och inflytande. I båda ytterlighetsändarna finns grupper som är beredda att använda våld för att få gehör för sina politiska åsikter.
Sedan början av 90-talet har ojämlikheten ökat i hela Europa. Det började med Thatcherismen i England 1979 - 1990. Resurser och makt omfördelas från dem som inte har till dem som har. Högern har haft mer och mer inflytande över politiken. Ändå kommer det politiska våldet framförallt från höger i dagens Europa. Vägen för att minska våldet är inte att tillmötesgå högerkrafterna.
Om etablerade partier använder hat och förlöjligande i sin retorik, så ger det bränsle åt våldet. Därför är den politiska kulturen viktig. Men viktigast är att konsekvent arbeta för ökad jämlikhet och inte ge upp när motståndet kommer. Politiskt vänsterarbete kräver uthållighet och en beredskap för att arbetet leder till motstånd!
söndag 7 augusti 2011
Hur Taxotere påverkar mig varje treveckorsperiod
Alla mynt har två sidor. I mitt förra inlägg skrev jag om hälsofascismen. Jag vill ha frihetsgrader i min vardag, vill inte ruta in allt jag gör och äter. Samtidigt vill jag kunna planera och ha rimliga förväntningar. Därför mäter också jag och skriver ner. Men jag vill ha lagom och också våga vara i tomrummen, i mellanrummen, i livets nu.
Jag har papper på alla blodprover jag tagit under de sista 7 åren. Jag noterar hur min kropp påverkas av Taxotere.
Ungefär så här ser en tre veckors påverkan av Taxotere ut för mig. Känselbortfallet i händer och fötter är konstant, men högerhanden är mycket sämre. Har torra fötter som behöver smörjas. Ögonen är ofta också torra och rinner. Blodvärdet försämras kontinuerligt och senaste Hb-värdet var 102.
Dag 1. Behandlingsdagen. Märker inte så mycket av behandlingen. Efter förra behandlingen var jag igång och promenerade mycket.
Dag 2: Det börjar märkas, men jag orkar fortfarande cykla. Magen är mer påverkad. Diarréproblem i några dagar. Sover ganska OK, trots kortisonet.
Dag 3: Orkar stå och gå kortare sträckor. Kortisonet går ur kroppen. Gör yogan som vanligt.
Dag 4 och 5. Orkar inte gå och knappt stå. Värsta trötthetsdagarna. Orkar varken med sjukgymnastiken eller mitt lilla morgonyogaprogram. Kompisar hjälper mig ofta med maten. I torsdags och fredags var jag inte utanför dörren. Har mer ont i hand och arm. Känns som om handen har klor istället för fingrar. Känslobortfall, domningar och ökad stelhet. Candidasvampen börjar märkas. Äter 100 mg Fluconalzol från och med torsdagen (dag 4). Sover sämre. Känner mig ibland ganska deppig och less. Behöver sociala kontakter.
Dag 6 och 7. Orkar lite mer. Cyklar igen, men är fortfarande trött och behöver sätta mig ofta. Gör min morgonyoga och några sjukgymnastikövningar. Magen är trög. Sover något bättre igen. Halsen är påverkad och torr. Äter salivstimulerande tabletter när jag ska sova för att minska obehaget. Har lätt för att blöda näsblod.
Dag 8 – 11. Orken bli bara bättre. Har som sämst immunförsvar. Känner av Canidasvampen och medicinerar. Dricker Pau Darcote
Dag 12 – 21 Immunförsvaret blir bättre för varje dag. Kan sluta behandla mot Candidasvamp. Försöker hålla igång och förbättra min kondition inför nästa behandling.
För övrigt tror jag mer och mer på att Taxotere ska hjälpa mig länge. Tycker att orken förbättras för varje behandlingsomgång. Kanske orkar jag hänga med ett bra tag till. Kanske till och med vågar planera lite mer framtid.
Strålrudbeckior från min gamla trädgård
Jag har papper på alla blodprover jag tagit under de sista 7 åren. Jag noterar hur min kropp påverkas av Taxotere.
Ungefär så här ser en tre veckors påverkan av Taxotere ut för mig. Känselbortfallet i händer och fötter är konstant, men högerhanden är mycket sämre. Har torra fötter som behöver smörjas. Ögonen är ofta också torra och rinner. Blodvärdet försämras kontinuerligt och senaste Hb-värdet var 102.
Dag 1. Behandlingsdagen. Märker inte så mycket av behandlingen. Efter förra behandlingen var jag igång och promenerade mycket.
Dag 2: Det börjar märkas, men jag orkar fortfarande cykla. Magen är mer påverkad. Diarréproblem i några dagar. Sover ganska OK, trots kortisonet.
Dag 3: Orkar stå och gå kortare sträckor. Kortisonet går ur kroppen. Gör yogan som vanligt.
Dag 4 och 5. Orkar inte gå och knappt stå. Värsta trötthetsdagarna. Orkar varken med sjukgymnastiken eller mitt lilla morgonyogaprogram. Kompisar hjälper mig ofta med maten. I torsdags och fredags var jag inte utanför dörren. Har mer ont i hand och arm. Känns som om handen har klor istället för fingrar. Känslobortfall, domningar och ökad stelhet. Candidasvampen börjar märkas. Äter 100 mg Fluconalzol från och med torsdagen (dag 4). Sover sämre. Känner mig ibland ganska deppig och less. Behöver sociala kontakter.
Dag 6 och 7. Orkar lite mer. Cyklar igen, men är fortfarande trött och behöver sätta mig ofta. Gör min morgonyoga och några sjukgymnastikövningar. Magen är trög. Sover något bättre igen. Halsen är påverkad och torr. Äter salivstimulerande tabletter när jag ska sova för att minska obehaget. Har lätt för att blöda näsblod.
Dag 8 – 11. Orken bli bara bättre. Har som sämst immunförsvar. Känner av Canidasvampen och medicinerar. Dricker Pau Darcote
Dag 12 – 21 Immunförsvaret blir bättre för varje dag. Kan sluta behandla mot Candidasvamp. Försöker hålla igång och förbättra min kondition inför nästa behandling.
För övrigt tror jag mer och mer på att Taxotere ska hjälpa mig länge. Tycker att orken förbättras för varje behandlingsomgång. Kanske orkar jag hänga med ett bra tag till. Kanske till och med vågar planera lite mer framtid.
Strålrudbeckior från min gamla trädgård
Närmar vi oss hälsofascismen
Enligt en artikel i lokaltidningen ökar bullar och kakor risken för att drabbas av livmodercancer. Vi vet också att fetma kan öka risken för bröstcancer.
Ett programinslag i dagens God morgon världen handlar om en befolkningsstudie. Över en halv miljon svenskar ska kartläggas inpå bara generna.
Vad vi gör och vad vi äter ska granskas. Hela undersökningen har ett biologiskt fokus. Sociala faktorer räknas inte in så det strukturella osynliggörs.
Idéhistorikern Karin Johannisson uttalar sig om risken av att vi krymper normen för hur en ska vara som människa. Hon pratar bland annat om biomakt. Vad händer när den medicinska bedömningen styr vår självbild allt mer. Hon efterlyser försiktighet, tolerans och varnar för att redan privilegierade gynnas.
Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle strävar olika politiska partier mot? Vilket samhälle ger högst vinst och tillväxt och hur mycket tillåts kapitalismen styra?
Vill vi ha ett samhälle där hälsoindustrin gör ännu mer vinster på människors oro, individer som inte ”gör och äter rätt” får skylla sig själva och statens kontroll av individer ökar? Risken finns att Stefan Hannas tankar om särskild skatt för överviktiga införs framöver, liksom dyrare försäkringar för människor med ”fel” gener och ”fel” vanor. Är vi på väg mot ett samhälle där det som kan mätas mäts, ett samhälle där människor lever för en drömd framtid som en aldrig kommer att uppnå?
Det finns många skäl att engagera sig politiskt idag.
Ett programinslag i dagens God morgon världen handlar om en befolkningsstudie. Över en halv miljon svenskar ska kartläggas inpå bara generna.
Vad vi gör och vad vi äter ska granskas. Hela undersökningen har ett biologiskt fokus. Sociala faktorer räknas inte in så det strukturella osynliggörs.
Idéhistorikern Karin Johannisson uttalar sig om risken av att vi krymper normen för hur en ska vara som människa. Hon pratar bland annat om biomakt. Vad händer när den medicinska bedömningen styr vår självbild allt mer. Hon efterlyser försiktighet, tolerans och varnar för att redan privilegierade gynnas.
Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle strävar olika politiska partier mot? Vilket samhälle ger högst vinst och tillväxt och hur mycket tillåts kapitalismen styra?
Vill vi ha ett samhälle där hälsoindustrin gör ännu mer vinster på människors oro, individer som inte ”gör och äter rätt” får skylla sig själva och statens kontroll av individer ökar? Risken finns att Stefan Hannas tankar om särskild skatt för överviktiga införs framöver, liksom dyrare försäkringar för människor med ”fel” gener och ”fel” vanor. Är vi på väg mot ett samhälle där det som kan mätas mäts, ett samhälle där människor lever för en drömd framtid som en aldrig kommer att uppnå?
Det finns många skäl att engagera sig politiskt idag.
lördag 6 augusti 2011
Självkänsla och självförtroende
I morse lyssnade jag på Oförnuft och känsla, som handlade om självkänsla. Journalisterna hade ett delvis kritiskt förhållningssätt till verksamheterna som beskrevs och personerna som intervjuades.
Programmet börjar på en kurs för deltagare som vill förbättra sitt självförtroende och sin självkänsla. Kursen har många likheter med kurser och böcker om positivt tänkande som jag tidigare bloggat om. Det är individen som ska förändra sig, inte samhällsstrukturerna som ska ändras.
Nästa inslag i programmet handlar om en sing-song writer på turné och visar ännu tydligare hur ytligt positivt tänkande kan vara. Sångaren tycker att han är dålig och misslyckas, medan alla andra ständigt säger att han är bra och att konserterna är lyckade. Det blir samtal där allt är svart eller vitt och ingen fördjupar frågeställningarna.
Skillnaderna är stora mellan Owe Wikströms budskap i torsdags, som jag bloggade lite om i går och budskapet från stärk-din-självkänsla-kurserna. Samtidigt har Owe Wikström också ett individperspektiv. Om människor var mer förnöjsamma och levde i vardagens nu, så skulle säkert många må bättre.
Föregångarna heter en bok, där kvinnliga genusprofessorer berättar om sina erfarenheter, som jag tidigare bloggat om. Nu har jag tagit mig tid att läsa flera kapitel i boken. Flera kvinnliga genusprofessorer har arbetarklassbakgrund och reflekterar både runt klass och runt kön. De kombinerar strukturella och egna individuella perspektiv.
I ”Mellan två eldar” berättar Carin Holmquist att hon uppfostrats i en strävsam fattig arbetarklasskultur med sin mamma som ensamförsörjare med tre döttrar. Hon sågs som annars, alltså annorlunda. Tre faktorer påverkade framförallt hennes karriär och liv: Utanförskapet, hennes inre drivkraft att överleva och utvecklas och dessutom en slags medveten omedvetenhet som gjorde att hon struntade i sociala signaler som försökte hålla henne på plats.
Hon skriver att hon ibland saknat lojalitet från andra kvinnor, men förklarar det med att
”Det är också alltid svårt med solidaritet inom grupper som är underställda eftersom de tenderar att ha en kluven identifikation: å ena sidan vill de bryta underordningen och vara en del av normen, å andra sidan är de underordnade och tillhör inte normen. ”
Hennes yrkesliv har varit en balansgång mellan att hävda egenart och att anpassa sig till systemet. Som handledare reflekterade hon över om hon skulle följa den manliga normen och förhålla sig professionellt eller följa den kvinnliga normen och vara mer empatisk eller försöka hitta ett mellanläge. Från början valde hon att vara mer empatisk och personlig, men upptäckte att det medförde att hennes professionella kompetens osynliggjordes.
Hon skriver vidare om vikten av att tänka intersektionellt:
”En grundbult i mitt förhållningssätt är att det inte är ondska som gör att kvinnor möter motstånd. Män och kvinnor är fångna i sega tankemönster som gör att vi nästan rituellt befäster gamla strukturer. Det är mycket djupa strukturer: maktsystem, hierarkier, tankesystem, värderingar, normer och tankefigurer. Vi är alla invävda i dessa strukturer, vare sig vi vill eller inte. Möjligheten att frigöra sig är liten. Mycket av diskrimineringen är omedveten – att se diskriminering är att bli medveten. Den som diskrimineras ser lättare strukturerna, den som inte diskrimineras kan förbli omedveten.”
Hon skriver också att ett skäl till att hon lyckats i sin karriär nog är att hon undvikit att göra sig själv till en del av genussystemet genom att på egen hand distansera (rent av segregera) sig så långt från ”de andra” att hierarkiseringen inte fick någon egentlig innebörd för henne. I hela sitt yrkesliv har hon också växlat mellan att tänja ramarna och att anpassa och därmed underordna sig.
En annan kvinnlig professor Anita Nyberg berättar att det framförallt var politiska beslut som gjorde att hon lyckades, men att det också berodde på henne som individ. Hennes mamma blev tidigt änka och försörjde familjen genom städning och senare genom att arbeta på ålderdomshem. Hon föddes vid rät tidpunkt och i rätt del av världen. Hade hon fötts på en annan plats hade hennes klassbakgrund hindrat henne.
Hennes väg till akademiska studier var lång. Från början följde hon helt sitt habitus, alltså de förväntningar som fanns på henne som dotter till en lokalvårdare. Ett skäl till att hon förändrade sitt arbetarklasskvinnohabitus var en längre vistelse i Tanzania. Hon fick förväntningar på sig som vit och samlevande med en akademiker . Könet hade inte heller så stor betydelse, som uppfattad klastillhörighet i Tanzania. Utbyggnaden av komvux, förskolan och högskolan, liksom barnbidrag och möjligheter till fördelaktiga lån var viktiga skäl till att hon blev professor.
Jag kan påverka mina möjligheter som individ, men framförallt har politiska beslut och ett medvetet arbete med att synliggöra och förändra maktordningar betydelse för att fler ska lyckas. Kurser som enbart handlar om positivt tänkande tror jag inte ett dugg på. Däremot att människor får tid och möjlighet till reflektion och att odla både sin egenart och sin sociala kompetens. Detta sammanlagt kan öka självförtroendet och göra att fler vågar.
För att fler ska få bättre självkänsla har det också stor betydelse med stöd till barnfamiljer, tillräckligt med vuxna i förskolan och skolan, bra fritidsverksamhet och att alla som behöver erbjuds psykoterapi. Självkänsla är ofta kopplat till att vara sedd som individ.
Programmet börjar på en kurs för deltagare som vill förbättra sitt självförtroende och sin självkänsla. Kursen har många likheter med kurser och böcker om positivt tänkande som jag tidigare bloggat om. Det är individen som ska förändra sig, inte samhällsstrukturerna som ska ändras.
Nästa inslag i programmet handlar om en sing-song writer på turné och visar ännu tydligare hur ytligt positivt tänkande kan vara. Sångaren tycker att han är dålig och misslyckas, medan alla andra ständigt säger att han är bra och att konserterna är lyckade. Det blir samtal där allt är svart eller vitt och ingen fördjupar frågeställningarna.
Skillnaderna är stora mellan Owe Wikströms budskap i torsdags, som jag bloggade lite om i går och budskapet från stärk-din-självkänsla-kurserna. Samtidigt har Owe Wikström också ett individperspektiv. Om människor var mer förnöjsamma och levde i vardagens nu, så skulle säkert många må bättre.
Föregångarna heter en bok, där kvinnliga genusprofessorer berättar om sina erfarenheter, som jag tidigare bloggat om. Nu har jag tagit mig tid att läsa flera kapitel i boken. Flera kvinnliga genusprofessorer har arbetarklassbakgrund och reflekterar både runt klass och runt kön. De kombinerar strukturella och egna individuella perspektiv.
I ”Mellan två eldar” berättar Carin Holmquist att hon uppfostrats i en strävsam fattig arbetarklasskultur med sin mamma som ensamförsörjare med tre döttrar. Hon sågs som annars, alltså annorlunda. Tre faktorer påverkade framförallt hennes karriär och liv: Utanförskapet, hennes inre drivkraft att överleva och utvecklas och dessutom en slags medveten omedvetenhet som gjorde att hon struntade i sociala signaler som försökte hålla henne på plats.
Hon skriver att hon ibland saknat lojalitet från andra kvinnor, men förklarar det med att
”Det är också alltid svårt med solidaritet inom grupper som är underställda eftersom de tenderar att ha en kluven identifikation: å ena sidan vill de bryta underordningen och vara en del av normen, å andra sidan är de underordnade och tillhör inte normen. ”
Hennes yrkesliv har varit en balansgång mellan att hävda egenart och att anpassa sig till systemet. Som handledare reflekterade hon över om hon skulle följa den manliga normen och förhålla sig professionellt eller följa den kvinnliga normen och vara mer empatisk eller försöka hitta ett mellanläge. Från början valde hon att vara mer empatisk och personlig, men upptäckte att det medförde att hennes professionella kompetens osynliggjordes.
Hon skriver vidare om vikten av att tänka intersektionellt:
”En grundbult i mitt förhållningssätt är att det inte är ondska som gör att kvinnor möter motstånd. Män och kvinnor är fångna i sega tankemönster som gör att vi nästan rituellt befäster gamla strukturer. Det är mycket djupa strukturer: maktsystem, hierarkier, tankesystem, värderingar, normer och tankefigurer. Vi är alla invävda i dessa strukturer, vare sig vi vill eller inte. Möjligheten att frigöra sig är liten. Mycket av diskrimineringen är omedveten – att se diskriminering är att bli medveten. Den som diskrimineras ser lättare strukturerna, den som inte diskrimineras kan förbli omedveten.”
Hon skriver också att ett skäl till att hon lyckats i sin karriär nog är att hon undvikit att göra sig själv till en del av genussystemet genom att på egen hand distansera (rent av segregera) sig så långt från ”de andra” att hierarkiseringen inte fick någon egentlig innebörd för henne. I hela sitt yrkesliv har hon också växlat mellan att tänja ramarna och att anpassa och därmed underordna sig.
En annan kvinnlig professor Anita Nyberg berättar att det framförallt var politiska beslut som gjorde att hon lyckades, men att det också berodde på henne som individ. Hennes mamma blev tidigt änka och försörjde familjen genom städning och senare genom att arbeta på ålderdomshem. Hon föddes vid rät tidpunkt och i rätt del av världen. Hade hon fötts på en annan plats hade hennes klassbakgrund hindrat henne.
Hennes väg till akademiska studier var lång. Från början följde hon helt sitt habitus, alltså de förväntningar som fanns på henne som dotter till en lokalvårdare. Ett skäl till att hon förändrade sitt arbetarklasskvinnohabitus var en längre vistelse i Tanzania. Hon fick förväntningar på sig som vit och samlevande med en akademiker . Könet hade inte heller så stor betydelse, som uppfattad klastillhörighet i Tanzania. Utbyggnaden av komvux, förskolan och högskolan, liksom barnbidrag och möjligheter till fördelaktiga lån var viktiga skäl till att hon blev professor.
Jag kan påverka mina möjligheter som individ, men framförallt har politiska beslut och ett medvetet arbete med att synliggöra och förändra maktordningar betydelse för att fler ska lyckas. Kurser som enbart handlar om positivt tänkande tror jag inte ett dugg på. Däremot att människor får tid och möjlighet till reflektion och att odla både sin egenart och sin sociala kompetens. Detta sammanlagt kan öka självförtroendet och göra att fler vågar.
För att fler ska få bättre självkänsla har det också stor betydelse med stöd till barnfamiljer, tillräckligt med vuxna i förskolan och skolan, bra fritidsverksamhet och att alla som behöver erbjuds psykoterapi. Självkänsla är ofta kopplat till att vara sedd som individ.
6:e dagen efter Taxoterebehandlingen
Idag har jag cyklat till min dotter, via en jordgubbsförsäljare och grönsaksodlarna på Fyristorg. Har varit med dotter, barnbarn och barnbarnens pappa i flera timmar. Härligt att vara på gång igen. Krafterna återvänder.
Vi gjorde en sväng till Plantagen där familjen bl.a köpte en rosa Rhododendron
Vi gjorde en sväng till Plantagen där familjen bl.a köpte en rosa Rhododendron
fredag 5 augusti 2011
Kristdemokraterna och högerextremism
Människor och tro som sändes idag tar dels upp tvångssteriliseringen av transpersoner som vill byta kön, dels kristna högerextremister i USA.
Vill du veta mer om tvångssteriliseringen i Sverige, så lyssna på RFSLs ordförande Ulrika Westerlund. I inslaget innan berättar en manlig transperson om sina barn som han fött efter könsbytet.
Kristdemokraternas fundamentalistiska argument för att fortsätta med tvångssteriliseringen blir väldigt tydlig när KD:s talesperson i HBT-frågor Annika Eclund uttalar sig. Hon anser att Sverige ska ha en försiktighetsprincip och ogillar begreppet tvångssterilisering. Hon menar att en inte kan ha två kön samtidigt. Hon tror också att en kan komma i en identitetsförvirring om en är man och har livmoder.
RFSL:s ordförande uttalar att en ska använda ord som beskriver vad människor utsätts för, vilket tvångssterilisering är. Det handlar inte heller om att en har två kön samtidigt, utan om att en man kan ha kvinnliga könsorgan. Det är en kränkning att staten påtvingar individer en könssterilisering som individen inte vill ha.
Vad Annika Eclund menar med försiktighetsprincip framgår inte i programmet, mer än hennes eget förvirrade inlägg om könsförvirring. Hon känner nog inte till att en del barn föds intersexuella och alltså kan ha både kvinnliga och manliga könsorgan. Inte heller verkar hon ha förstått att barn redan i förskoleåldern känner att de är födda i fel kön. Ska en prata om förvirring och barnperspektiv, så är väl det viktigaste att bidra till att alla från vi föds får höra berättelser om att kan vara född i fel kön. Ett barnperspektiv på könsidentitet är för mig att ge barn ord för att en kan ha olika könsidentiteter.
I USA har flera skribenter den senaste veckan dragit paralleller mellan terrorattentatet i Norge, 22 juli, och situationen i USA där kristna grupper har radikaliserats allt mer och där man också sett exempel på våldshandlingar i kristendomens namn. Kristen högermilis mördar abortläkare. De tränar med vapen i hand för att lära sig döda. De har också klistermärken på sina bilar med uppmaning att döda president Obama. Högerextremisterna, varav några tillhör Tea-Partyrörelsen uppmanar också till att störta den amerikanska staten. Många anser sig stå över staten och att staten är illegitim. Faktaargument har ingen betydelse eftersom det handlar om religion. Detta framkom i en intervju med författaren till boken "Sex, mom and God: How the Bible's Strange Take on Sex Led to Crazy Politics", Frank Schaeffer.
Några Kristdemokrater i Sverige var snabba med att lägga ansvaret för massakern i Norge på islamister. Andreas Braw, ordförande i Kristdemokratisk ungdom, KDU, i Stockholms stad, satsade en månadslön på att islamister låg bakom terrordåden i Oslo.
”När alla ska vara vidsynta och hävda att vi inte vet säkert vem som ställt till med blodbad i Oslo: Jag sätter en månadslön på aartikel tt det är islamister. Med OB-tillägg”,
skriver han på sin facebook-sida, enligt en i Fria tidningen
En annan Kristdemokrat Magnus Jacobsson lägger ett stort ansvar för massakern i Norge på SD och V.
”Både SD och V bär idag ett tungt ansvar för det som händer i vårt grannland. När människovärdet utmanas av främlingsfientlighet och revolutionsromantik skapas en grogrund där en del enskilda personer känner stöd för sin egen galna idéer”.
Han avslutar artikeln i Newsmill med orden:
”Vi måste således trotsa de mörka krafterna som vill göra våra samhällen mer inskränkta och stå upp för friheten. Bara genom att stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna hedrar vi offren i Norge.”
Att skuldbelägga vänstern för allt negativt som händer är vanligt, när andra partier vill försöka plocka politiska poänger, vilket Magnus var snabb med. Han avslutar med att vi ska stå upp för friheten och de mänskliga rättigheterna. Jag undrar: Vilkas frihet? Transpersoner? Homosexuella? Barn till transpersoner? Gömda flyktingar? Politiska flyktingar som skickas tillbaka till dem som förföljt dem? Gravida kvinnor som sent upptäcker att de bär på ett foster med grava skador eller att en förlossning är ett allvarligt hot mot deras hälsa? Utförsäkrade i sjukförsäkringssystemet? FAS3-arbetslösa?
Listan kan göras lång över grupper som knappast upplever frihet och trygghet. Dessutom efterlyser jag Kristdemokraternas reaktioner på den kristna högerextremismen i USA. Och på att mänskliga rättigheter inte gäller för befolkningen på Gaza och Västbanken. Så är du Kristdemokrat får du gärna svara i kommentarsfältet nedan.
I går kväll somnade jag till religionspsykologi Owe Wikströms Sommar i P1, ”Vi höjer en bägare för vanlighetens lov”. Idag har jag lyssnat en gång till. Han talar om vemodet och den stora glädjen, om att vårt behov åt allvar är underskattat. Likaså om eufori som inte är kommersiell utan stillsam. Jag giller när han nämner ordet förnöjsamhet.
Hela programmet ger en feelgoodkänsla att lyssna på, samtidigt som han pratar om svåra saker. Jag tycker också det är intressant när han tar upp hur religion har använts på oerhört olika sätt. Det finns allt från extremt fundamentalistiska extremistiska rörelser till djupt solidariska och reflekterande rörelser. En del människor anser sig ha sanningen och använder våld för att pressa på sina sanningar på andra. Andra människor vågar vara sökande och har inga behov alls av sanningar.
Owe Wikströms program innehöll så mycket, så det känns omöjligt att recensera. Lokaltidningen i Uppsala har ändå gjort ett försök, Musiken var väl vald. Framförallt kommer jag nog att lyssna fler gånger för att ge mig mer tid att reflektera runt existentiella frågor.
I natt har jag sovit uruselt. Idag är det femte dagen efter Taxoterebehandlingen och jag har inte varit utanför dörren. Hoppas och tror att jag är lite piggare i morgon.
Vill du veta mer om tvångssteriliseringen i Sverige, så lyssna på RFSLs ordförande Ulrika Westerlund. I inslaget innan berättar en manlig transperson om sina barn som han fött efter könsbytet.
Kristdemokraternas fundamentalistiska argument för att fortsätta med tvångssteriliseringen blir väldigt tydlig när KD:s talesperson i HBT-frågor Annika Eclund uttalar sig. Hon anser att Sverige ska ha en försiktighetsprincip och ogillar begreppet tvångssterilisering. Hon menar att en inte kan ha två kön samtidigt. Hon tror också att en kan komma i en identitetsförvirring om en är man och har livmoder.
RFSL:s ordförande uttalar att en ska använda ord som beskriver vad människor utsätts för, vilket tvångssterilisering är. Det handlar inte heller om att en har två kön samtidigt, utan om att en man kan ha kvinnliga könsorgan. Det är en kränkning att staten påtvingar individer en könssterilisering som individen inte vill ha.
Vad Annika Eclund menar med försiktighetsprincip framgår inte i programmet, mer än hennes eget förvirrade inlägg om könsförvirring. Hon känner nog inte till att en del barn föds intersexuella och alltså kan ha både kvinnliga och manliga könsorgan. Inte heller verkar hon ha förstått att barn redan i förskoleåldern känner att de är födda i fel kön. Ska en prata om förvirring och barnperspektiv, så är väl det viktigaste att bidra till att alla från vi föds får höra berättelser om att kan vara född i fel kön. Ett barnperspektiv på könsidentitet är för mig att ge barn ord för att en kan ha olika könsidentiteter.
I USA har flera skribenter den senaste veckan dragit paralleller mellan terrorattentatet i Norge, 22 juli, och situationen i USA där kristna grupper har radikaliserats allt mer och där man också sett exempel på våldshandlingar i kristendomens namn. Kristen högermilis mördar abortläkare. De tränar med vapen i hand för att lära sig döda. De har också klistermärken på sina bilar med uppmaning att döda president Obama. Högerextremisterna, varav några tillhör Tea-Partyrörelsen uppmanar också till att störta den amerikanska staten. Många anser sig stå över staten och att staten är illegitim. Faktaargument har ingen betydelse eftersom det handlar om religion. Detta framkom i en intervju med författaren till boken "Sex, mom and God: How the Bible's Strange Take on Sex Led to Crazy Politics", Frank Schaeffer.
Några Kristdemokrater i Sverige var snabba med att lägga ansvaret för massakern i Norge på islamister. Andreas Braw, ordförande i Kristdemokratisk ungdom, KDU, i Stockholms stad, satsade en månadslön på att islamister låg bakom terrordåden i Oslo.
”När alla ska vara vidsynta och hävda att vi inte vet säkert vem som ställt till med blodbad i Oslo: Jag sätter en månadslön på aartikel tt det är islamister. Med OB-tillägg”,
skriver han på sin facebook-sida, enligt en i Fria tidningen
En annan Kristdemokrat Magnus Jacobsson lägger ett stort ansvar för massakern i Norge på SD och V.
”Både SD och V bär idag ett tungt ansvar för det som händer i vårt grannland. När människovärdet utmanas av främlingsfientlighet och revolutionsromantik skapas en grogrund där en del enskilda personer känner stöd för sin egen galna idéer”.
Han avslutar artikeln i Newsmill med orden:
”Vi måste således trotsa de mörka krafterna som vill göra våra samhällen mer inskränkta och stå upp för friheten. Bara genom att stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna hedrar vi offren i Norge.”
Att skuldbelägga vänstern för allt negativt som händer är vanligt, när andra partier vill försöka plocka politiska poänger, vilket Magnus var snabb med. Han avslutar med att vi ska stå upp för friheten och de mänskliga rättigheterna. Jag undrar: Vilkas frihet? Transpersoner? Homosexuella? Barn till transpersoner? Gömda flyktingar? Politiska flyktingar som skickas tillbaka till dem som förföljt dem? Gravida kvinnor som sent upptäcker att de bär på ett foster med grava skador eller att en förlossning är ett allvarligt hot mot deras hälsa? Utförsäkrade i sjukförsäkringssystemet? FAS3-arbetslösa?
Listan kan göras lång över grupper som knappast upplever frihet och trygghet. Dessutom efterlyser jag Kristdemokraternas reaktioner på den kristna högerextremismen i USA. Och på att mänskliga rättigheter inte gäller för befolkningen på Gaza och Västbanken. Så är du Kristdemokrat får du gärna svara i kommentarsfältet nedan.
I går kväll somnade jag till religionspsykologi Owe Wikströms Sommar i P1, ”Vi höjer en bägare för vanlighetens lov”. Idag har jag lyssnat en gång till. Han talar om vemodet och den stora glädjen, om att vårt behov åt allvar är underskattat. Likaså om eufori som inte är kommersiell utan stillsam. Jag giller när han nämner ordet förnöjsamhet.
Hela programmet ger en feelgoodkänsla att lyssna på, samtidigt som han pratar om svåra saker. Jag tycker också det är intressant när han tar upp hur religion har använts på oerhört olika sätt. Det finns allt från extremt fundamentalistiska extremistiska rörelser till djupt solidariska och reflekterande rörelser. En del människor anser sig ha sanningen och använder våld för att pressa på sina sanningar på andra. Andra människor vågar vara sökande och har inga behov alls av sanningar.
Owe Wikströms program innehöll så mycket, så det känns omöjligt att recensera. Lokaltidningen i Uppsala har ändå gjort ett försök, Musiken var väl vald. Framförallt kommer jag nog att lyssna fler gånger för att ge mig mer tid att reflektera runt existentiella frågor.
I natt har jag sovit uruselt. Idag är det femte dagen efter Taxoterebehandlingen och jag har inte varit utanför dörren. Hoppas och tror att jag är lite piggare i morgon.
Fängslade journalisterna i Etiopien och Carl Bildt
För någon vecka sedan läste jag i Fria tidningen om att det pågår en förundersökning om misstänkt terroristbrott gentemot de två frilandsjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Ny förhandling ska äga rum den 17 augusti. Etiopiska myndigheter menar att de har kommit in i landet olagligt. Journalistförbundet och Reportrar utan gränser kritiserar Carl Bildt för brist på engagemang. Carl Bildt har i TV4 Nyheterna beklagat att de två tog sig in i "ett farligt område".
Detta handlar om två organiserade journalister, vars närvaro i området inte kan ifrågasättas av någon. Allt annat än ett omedelbart frisläppande är oacceptabelt. Jag utgår från att den svenska regeringen nu markerar detta tydligt, säger Jonas Nordling, Journalistförbundets ordförande i ett uttalande.
Jag bekymrar mig över tanken på hur annorlunda reaktionen hade varit om det varit en journalist från en större tidning eller exempelvis en TV-profil, säger Reportrar utan gränsers ordförande Jesper Bengtsson till tidningen Arbetaren.
Författaren och journalisten Kerstin Lundell planerade en liknande resa inför arbetet med boken Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika som kom ut i fjol. ”Att resa med rebellerna i ONLF, vilket de två nu fängslade svenskarna gjorde, är nämligen det enda sättet att ta sig in i Ogadenområdet”, skriver hon i Expressen.
Filmaren Maj Wechselmann menar i Aftonbladet att Carl Bildt med sitt uttalande sänt "en farlig signal" och att UD nu måste visa "en mycket stark reaktion" för att påverka situationen.
Martin Schibbye har en hemsida där han redovisar tidigare reportage han gjort för att belysa orättvisor och förtryck . Ibland är enda möjligheten att frilandsjournalister får hjälp av rebeller för att ta sig in i krigsområdet. Vem skriver annars om vad civilbefolkningen utsätts för i dessa områden?
Maj Wechselmann har tidigare också skrivit i Aftonbladet om Lundin Petroleum, som Carl Bildt tidigare var engagerad i. Carl Bildts politiska engagemang handlar knappast om att bidra till att frilandsjournalister friges. Sveriges utrikesminister vill ha stabilitet så att kapitalister kan öka sina vinster. Individer som saknar inflytelserika nätverk får skylla sig själva om de blir fängslade eller drabbas på annat sätt.
När jag googlat om denna händelse har jag också kommit in på flera högerextremistiska sidor, som uttrycker förakt för de fängslade journalisterna. De anses få skylla sig själva. Visst är det stora skillnader mellan högerextremister och högerpartier, men det handlar ofta om gradskillnader inte om artskillnader. Se även min blogg om massakern i Norge, Gradskillnader och inte artskillnader
Detta handlar om två organiserade journalister, vars närvaro i området inte kan ifrågasättas av någon. Allt annat än ett omedelbart frisläppande är oacceptabelt. Jag utgår från att den svenska regeringen nu markerar detta tydligt, säger Jonas Nordling, Journalistförbundets ordförande i ett uttalande.
Jag bekymrar mig över tanken på hur annorlunda reaktionen hade varit om det varit en journalist från en större tidning eller exempelvis en TV-profil, säger Reportrar utan gränsers ordförande Jesper Bengtsson till tidningen Arbetaren.
Författaren och journalisten Kerstin Lundell planerade en liknande resa inför arbetet med boken Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika som kom ut i fjol. ”Att resa med rebellerna i ONLF, vilket de två nu fängslade svenskarna gjorde, är nämligen det enda sättet att ta sig in i Ogadenområdet”, skriver hon i Expressen.
Filmaren Maj Wechselmann menar i Aftonbladet att Carl Bildt med sitt uttalande sänt "en farlig signal" och att UD nu måste visa "en mycket stark reaktion" för att påverka situationen.
Martin Schibbye har en hemsida där han redovisar tidigare reportage han gjort för att belysa orättvisor och förtryck . Ibland är enda möjligheten att frilandsjournalister får hjälp av rebeller för att ta sig in i krigsområdet. Vem skriver annars om vad civilbefolkningen utsätts för i dessa områden?
Maj Wechselmann har tidigare också skrivit i Aftonbladet om Lundin Petroleum, som Carl Bildt tidigare var engagerad i. Carl Bildts politiska engagemang handlar knappast om att bidra till att frilandsjournalister friges. Sveriges utrikesminister vill ha stabilitet så att kapitalister kan öka sina vinster. Individer som saknar inflytelserika nätverk får skylla sig själva om de blir fängslade eller drabbas på annat sätt.
När jag googlat om denna händelse har jag också kommit in på flera högerextremistiska sidor, som uttrycker förakt för de fängslade journalisterna. De anses få skylla sig själva. Visst är det stora skillnader mellan högerextremister och högerpartier, men det handlar ofta om gradskillnader inte om artskillnader. Se även min blogg om massakern i Norge, Gradskillnader och inte artskillnader
torsdag 4 augusti 2011
Fler kandidater och delat ledarskap
Nu har ytterligare en partiledarkandidat klivit fram inför vänsterpartiets kongress i Uppsala i januari 2012. Hans Linde skriver i Flamman att han vill vara en del av det nya laget och tycker att Vänsterpartiet ska vara moderna, kaxiga och framtidsinriktade.
Jag har tidigare bloggat om delat partiledarskap m.m. och gillar att fler kandidater kliver fram.
Ska vänsterpartiet bli kaxigare så krävs det ökat mod hos såväl medlemmar som partiledare. En partiledare kan aldrig tycka som medlemsmajoriteten i alla frågor. Jag tycker det visar på mod och mognad att som partiledare föra fram egna tankar och ställningstaganden innan partiet har satt ned foten och tagit beslut i olika frågor.
I går bloggade jag om ledarskap och manliga maktstrukturer. I den patriarkala maktmodellen ska innehavaren av den tyngsta aktörsrollen leva upp till den auktoritära manligheten som idealtyp. Vänsterpartiet har delvis frångått denna partiledarkultur, men synen på ledarskapet behöver utvecklas i partiet. Det märks bland annat bland alla kritiker till delat ledarskap.
Flera medlemmar har skrivit i Flamman om att de inte tror på delat ledarskap. Argumenten känns svaga och lite gammaldags.
Ett argument mot delat ledarskap är att det ställer extremt stora krav på dem som ska väljas. Följdfrågan till detta argument är för mig: Vilka ledare vill vänsterpartiet ha? Mogna människor eller räddhågsna personer som använda härskartekniker mot sina partikamrater.
En medlem skriver att delat ledarskap försvagar partiet. En ledare ska enligt debattören vara stark och tydlig. Denna medlem verkar ha såväl en patriarkal bild på ledarskap som en biologistisk syn på könen, alltså en föreställning om att könen är komplementära och olika.
Fler har uttryckt en rädsla för att delat ledarskap medför att könsmaktsordningen stärks genom att mannen då kommer att räknas som den riktiga partiledaren. PS-ledamoten Mats Einarsson skriver i Flamman att delat ledarskap i praktiken garanterar att det alltid kommer att finnas en man i ledningen. Han menar också att delat ledarskap bara handlar om att på ett symboliskt plan markera förnyelse. Jag tycker att debattörerna argumenterar för att inget kan förändras och att könsmaktsordningen och patriarkatet kommer att bestå .
Jämlikhet för mig handlar om att alla människor har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett etnicitet, tro, utseende, sexuell läggning, status, åsikt, funktionskapacitet, klass eller kön. Om vänsterpartiet har visionen att människor ska bli jämlika, istället för att merparten ska representera olika underordnade grupper, så ska vi också klara av att ha visioner om att flera individer kan leda partiet oavsett de tillhör olika kategorier eller samma kategori. Idag är det definitivt inte de mest lämpade som väljs till olika positioner i samhället, men vänsterpartiet ska väl tro och arbeta för att partiet kommer att klara detta framöver.
Hans Linde skriver så här:
”Men Vänsterpartiet står inför stora utmaningar, som inte kan underskattas. Vi har gått på defensiven, motståndet mot borgerlighetens försämringar har kommit i fokus och vi har alltför ofta fått utgå från en politisk dagordning som vi inte själva satt. För alltför många har vårt parti kommit att uppfattats som ett bevarande och försvarande parti – inte ett parti med idéer om hur vi vill bygga Sverige bättre i morgon. Det duger inte om vi ska växa, om vi ska lyckas göra Sverige mer rättvist och jämställt.
Vi har inte råd att gräma oss över politiska förluster på 90-talet eller fastna i interna strider från 00-talet om vi vill vara ett parti för 2010-talet. Vänsterns stora utmaning är att hitta sin egen roll i svensk politik och att gå på offensiven. ”
Flera debattörer som är mot delat ledarskap påstår sig göra detta för att de är feminister. Jag tycker att dessa inlägg genomsyras av en tro att det inte går att förändra könsmaktsordningen ens i vänsterpartiet. Hur ska ett parti som inte ens tror på sin egen politik kunna sätta dagordningen och bli mer offensiva. Delat ledarskap är ingen symbolfråga, men flera inlägg vittnar om att medlemmarna inte vågar tro på sina egna visioner.
Idag är varken vänsterpartiet eller övriga samhället jämlikt. Det är enkelt att visa att det finns många olika maktordningar. Jag tycker inte att det är något problem om vänsterpartiet kommer att ledas av en man och en kvinna. Och jag klarar att det bara blir en ledare som väljs på partikongressen.
Viktigare är att partiet arbetar för jämlikhet både i teorin och i praktiken, både i det egna partiet och i övriga samhället. Och då måste medlemmarna också våga titta på den egna partikulturen och inte bara tro att allt blir bra om alla andra ändrar sig.
Miljöpartiet hade modet att pröva för decennier sedan. Vänsterpartister – sluta vara så defensiva!!!
Jag har tidigare bloggat om delat partiledarskap m.m. och gillar att fler kandidater kliver fram.
Ska vänsterpartiet bli kaxigare så krävs det ökat mod hos såväl medlemmar som partiledare. En partiledare kan aldrig tycka som medlemsmajoriteten i alla frågor. Jag tycker det visar på mod och mognad att som partiledare föra fram egna tankar och ställningstaganden innan partiet har satt ned foten och tagit beslut i olika frågor.
I går bloggade jag om ledarskap och manliga maktstrukturer. I den patriarkala maktmodellen ska innehavaren av den tyngsta aktörsrollen leva upp till den auktoritära manligheten som idealtyp. Vänsterpartiet har delvis frångått denna partiledarkultur, men synen på ledarskapet behöver utvecklas i partiet. Det märks bland annat bland alla kritiker till delat ledarskap.
Flera medlemmar har skrivit i Flamman om att de inte tror på delat ledarskap. Argumenten känns svaga och lite gammaldags.
Ett argument mot delat ledarskap är att det ställer extremt stora krav på dem som ska väljas. Följdfrågan till detta argument är för mig: Vilka ledare vill vänsterpartiet ha? Mogna människor eller räddhågsna personer som använda härskartekniker mot sina partikamrater.
En medlem skriver att delat ledarskap försvagar partiet. En ledare ska enligt debattören vara stark och tydlig. Denna medlem verkar ha såväl en patriarkal bild på ledarskap som en biologistisk syn på könen, alltså en föreställning om att könen är komplementära och olika.
Fler har uttryckt en rädsla för att delat ledarskap medför att könsmaktsordningen stärks genom att mannen då kommer att räknas som den riktiga partiledaren. PS-ledamoten Mats Einarsson skriver i Flamman att delat ledarskap i praktiken garanterar att det alltid kommer att finnas en man i ledningen. Han menar också att delat ledarskap bara handlar om att på ett symboliskt plan markera förnyelse. Jag tycker att debattörerna argumenterar för att inget kan förändras och att könsmaktsordningen och patriarkatet kommer att bestå .
Jämlikhet för mig handlar om att alla människor har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett etnicitet, tro, utseende, sexuell läggning, status, åsikt, funktionskapacitet, klass eller kön. Om vänsterpartiet har visionen att människor ska bli jämlika, istället för att merparten ska representera olika underordnade grupper, så ska vi också klara av att ha visioner om att flera individer kan leda partiet oavsett de tillhör olika kategorier eller samma kategori. Idag är det definitivt inte de mest lämpade som väljs till olika positioner i samhället, men vänsterpartiet ska väl tro och arbeta för att partiet kommer att klara detta framöver.
Hans Linde skriver så här:
”Men Vänsterpartiet står inför stora utmaningar, som inte kan underskattas. Vi har gått på defensiven, motståndet mot borgerlighetens försämringar har kommit i fokus och vi har alltför ofta fått utgå från en politisk dagordning som vi inte själva satt. För alltför många har vårt parti kommit att uppfattats som ett bevarande och försvarande parti – inte ett parti med idéer om hur vi vill bygga Sverige bättre i morgon. Det duger inte om vi ska växa, om vi ska lyckas göra Sverige mer rättvist och jämställt.
Vi har inte råd att gräma oss över politiska förluster på 90-talet eller fastna i interna strider från 00-talet om vi vill vara ett parti för 2010-talet. Vänsterns stora utmaning är att hitta sin egen roll i svensk politik och att gå på offensiven. ”
Flera debattörer som är mot delat ledarskap påstår sig göra detta för att de är feminister. Jag tycker att dessa inlägg genomsyras av en tro att det inte går att förändra könsmaktsordningen ens i vänsterpartiet. Hur ska ett parti som inte ens tror på sin egen politik kunna sätta dagordningen och bli mer offensiva. Delat ledarskap är ingen symbolfråga, men flera inlägg vittnar om att medlemmarna inte vågar tro på sina egna visioner.
Idag är varken vänsterpartiet eller övriga samhället jämlikt. Det är enkelt att visa att det finns många olika maktordningar. Jag tycker inte att det är något problem om vänsterpartiet kommer att ledas av en man och en kvinna. Och jag klarar att det bara blir en ledare som väljs på partikongressen.
Viktigare är att partiet arbetar för jämlikhet både i teorin och i praktiken, både i det egna partiet och i övriga samhället. Och då måste medlemmarna också våga titta på den egna partikulturen och inte bara tro att allt blir bra om alla andra ändrar sig.
Miljöpartiet hade modet att pröva för decennier sedan. Vänsterpartister – sluta vara så defensiva!!!
Seg och grinig
Det är min avsikt att arbeta hemifrån idag, eftersom mina ben inte riktigt bär. Kroppen är trött efter måndagens cellgiftbehandling. Har svårt att koncentrera mig. Har hittills jobbat en halvtimme, gått igenom e-posten och skickat iväg ett mejl som krävde lite förarbete. Nu tog jag lite paus för att blogga.
Ska sedan jobba genom att läsa en rapport. Vid tretiden kommer en kompis med mat åt mig. Tror att det ger mig lite mer energi att träffa henne. Nu är både tankar och känslor intrasslade i sega ogenomskinliga hinnor. Jag har inga direkta konkreta svårigheter, men känner mig grinig och seg. Tycker synd om mig själv.
Dessutom tänker jag nästan hela tiden på min dotter. Hoppas att det är dags för lillungen att komma ut, så vi får träffa henne.
Ska sedan jobba genom att läsa en rapport. Vid tretiden kommer en kompis med mat åt mig. Tror att det ger mig lite mer energi att träffa henne. Nu är både tankar och känslor intrasslade i sega ogenomskinliga hinnor. Jag har inga direkta konkreta svårigheter, men känner mig grinig och seg. Tycker synd om mig själv.
Dessutom tänker jag nästan hela tiden på min dotter. Hoppas att det är dags för lillungen att komma ut, så vi får träffa henne.
onsdag 3 augusti 2011
Ledarskap och manliga maktstrukturer
På jobbet idag har jag gått igenom all e-post. Hittade en pdf om en avhandling av Micael Nilsson, som jag tidigare läst om i ett pressmeddelande från Linköpings universitet ”Gubbvälde trots fler kvinnor” Avhandlingen handlar om Manlighet och makt
”Fler kvinnor i politiken är ingen garanti för en mer jämställd fördelning av makten. Så länge den informella makten fortsätter att vila på manliga maktstrukturer kan ”gubbväldet” bestå.”
En mjuk, lyssnande och förhandlingsinriktad ledarstil känns inte igen och leder därför till otrygghet och osäkerhet. Vår bild av makten bygger på en manlig logik. En man som är svag som ledare blir inte bara ifrågasatt som ledare, han blir också ifrågasatt som man. Frågan om makt och genus kan inte förstås utifrån individuella perspektiv. Det handlar om system och strukturer.
I avhandlingen pekar Micael Nilsson på att i den patriarkala maktmodellen ska innehavaren av den tyngsta aktörsrollen leva upp till den auktoritära manligheten som idealtyp.
Genuspsykologen Jean Baker Miller har formulerat följande förhållningssätt i över- respektive underordnade grupper. (ur Sophia Ivarssons bok Leda jämställt)
• Den underordnade vet i regel mer om den överordnade än den överordnade anser sig behöva veta om den underordnade
• Den underordnade beskrivs på ett okunnigt och stereotypt sätt, där den underordnades erfarenheter och synpunkter ofta ignoreras
• Det är olämpligt för den underordnade gruppen att visa missnöje eller vrede
• Den underordnade gruppen görs i regel beroende av den överordnade gruppen, ekonomiskt, socialt, politiskt.
I handboken Mångfald 4.0 – ett interaktivt verktyg av Hans Robertsson & Caroline Tovatt lyfts begreppet ”doing gender”.
”Doing gender” står för att göra kön, etnicitet och sexualitet och kan förklara de förändringar och förskjutningar som sker mellan och inom olika kategorier. Förändringar kan åstadkomma förskjutningar och omförhandlingar mellan olika kategorier. Skapandet och återskapandet sker i ett kontextbundet sammanhang, som hela tiden förändras, och därför sker en viss förändring hela tiden beroende på mångfacetterade beroendeförhållanden och förskjutningar mellan olika maktpositioner.
I morse räckte inte orken till att cykla. Jag tog bilen. På vägen hem lyssnade jag på Sjöström i P1, ”Snart tio år sedan 11 September. Hur har USA förändrats?”
Katrine Kielos, ledarskribent för Aftonbladet och Billy McCormac, republikan och konsult på reklambyrån Prime, samtalade med Sten Sjöström om 11 september och om ledarskap och presidenter. För Billy McCormac så var det självklart att USA skulle starta ett krig och hämnas efter attentatet den 11 september. Han tycker att Buschs första reaktion var rätt och riktig. Katrine Kielos kritiserar vänstern för att de uttalade att det inte spelade någon roll om presidenten var demokrat eller republikan när Busch valdes. Al Gore som demokratisk president hade inneburit stora skillnader, enligt Katrine Kielos.
Billy McCormac anser att bilden av Busch kommer att se annorlunda ut om tjugu år. Då kommer han att vara saknad för att han byggde besluten på magkänsla och inte velade. Han var en stark ledare, liksom Ronald Reagan. Obama har inte lyckats bryta med Buschs terrorpolitik. Tankefigurerna från 2001 finns kvar i hela västvärlden, enligt Katrine Kielos. Obama har inte visat något större ledarskap, enligt Billy McCormac.
Jag tänker att Billy McCormac har den patriarkala maktmodellen som norm. USA:s president ska leva upp till den auktoritära manligheten som idealtyp. Katrine Kielos reflekterar runt att en demokratisk president skulle haft andra ideal som president och inte på samma sätt förväntats reagera utifrån magkänslan. Hon säger också att Buschs tankefigurer finns kvar i hela västvärlden, att kontexten, sammanhangen har förändrats sedan 11 september och att människor reagerar mer utifrån sina magkänslor idag. Båda är överens om att Obama inte har lyckats bryta med Buschs terrorpolitik.
Jag funderar mycket över varför Obama delvis fortsätter med samma politik som Busch. Vilka frihetsgrader har han och vad vill han egentligen åstadkomma? Som president har han stor formell makt, men vilka möjligheter har han som färgad demokratisk president att också leda landet. Hur ser de informella maktstrukturerna ut. Obama tillhör en underordnad grupp i det amerikanska samhället och är samtidigt president.
Eftersom han tillhör en underordnad grupp vet han troligen mer om överordnade grupper än de överordnade anser sig behöva veta om honom. Republikaner försöker beskriva honom på ett stereotypt och förklenande sätt. Hans erfarenheter och politiska budskap kan Tea-party-rörelsen förlöjliga och ignorera .
Det uppfattas som olämpligt att visa missnöje eller vrede om en är en färgad ledare och ska leda vita människor . En mjuk, lyssnande och förhandlingsinriktad ledarstil som Obama delvis tvingas in i kan samtidigt i ett patriarkalt samhälle leda till otrygghet och osäkerhet. Vilken ledarstil vill egentligen Obama ha? Är det överhuvudtaget möjligt för Obama att åstadkomma några större förändringar i ett konservativt svartvitt samhälle som USA?
Jag tycker att Katrine Kielos gör rätt när hon kritiserar vänstern för att de tidigare uttalade att det inte spelade någon roll om presidenten var demokrat eller republikan. Busch har ytterligare försämrat det politiska klimatet, världsekonomin och dessutom stärkt terrorismen i hela världen. Ledare som följer sin magkänsla och har den auktoritära manligheten som idealtyp kan vinna kortsiktig framgång i en svartvit patriarkal värld. Det går snabbt att rasera, men det tar tid att bygga upp.
Enligt ”Doing gender” begreppet sker förändringar och förskjutningar ständigt mellan och inom olika kategorier. Skapandet och återskapandet av maktordningar sker i ett kontextbundet sammanhang, som hela tiden förändras, och därför sker en viss förändring hela tiden beroende på mångfacetterade beroendeförhållanden och förskjutningar mellan olika maktpositioner. Det går men det tar tid att medvetet förändra maktordningar och kontexter, så att ledare tillåts vara mer mjuka och reflekterande. Det har stor betydelse vilka ledare vi väljer. Vilka ledartyper vill du och jag ha?
Det har dessutom enorm betydelse hur samhällets materiella resurser är fördelade. Vem äger vad? Hur ser den materiella världsordningen ut? Vad är möjligt att omfördela och hur lång tid får det ta?
För mig måste socialismen och feminismen gå hand i hand. Politik är att vilja på väldigt många lika plan.
”Fler kvinnor i politiken är ingen garanti för en mer jämställd fördelning av makten. Så länge den informella makten fortsätter att vila på manliga maktstrukturer kan ”gubbväldet” bestå.”
En mjuk, lyssnande och förhandlingsinriktad ledarstil känns inte igen och leder därför till otrygghet och osäkerhet. Vår bild av makten bygger på en manlig logik. En man som är svag som ledare blir inte bara ifrågasatt som ledare, han blir också ifrågasatt som man. Frågan om makt och genus kan inte förstås utifrån individuella perspektiv. Det handlar om system och strukturer.
I avhandlingen pekar Micael Nilsson på att i den patriarkala maktmodellen ska innehavaren av den tyngsta aktörsrollen leva upp till den auktoritära manligheten som idealtyp.
Genuspsykologen Jean Baker Miller har formulerat följande förhållningssätt i över- respektive underordnade grupper. (ur Sophia Ivarssons bok Leda jämställt)
• Den underordnade vet i regel mer om den överordnade än den överordnade anser sig behöva veta om den underordnade
• Den underordnade beskrivs på ett okunnigt och stereotypt sätt, där den underordnades erfarenheter och synpunkter ofta ignoreras
• Det är olämpligt för den underordnade gruppen att visa missnöje eller vrede
• Den underordnade gruppen görs i regel beroende av den överordnade gruppen, ekonomiskt, socialt, politiskt.
I handboken Mångfald 4.0 – ett interaktivt verktyg av Hans Robertsson & Caroline Tovatt lyfts begreppet ”doing gender”.
”Doing gender” står för att göra kön, etnicitet och sexualitet och kan förklara de förändringar och förskjutningar som sker mellan och inom olika kategorier. Förändringar kan åstadkomma förskjutningar och omförhandlingar mellan olika kategorier. Skapandet och återskapandet sker i ett kontextbundet sammanhang, som hela tiden förändras, och därför sker en viss förändring hela tiden beroende på mångfacetterade beroendeförhållanden och förskjutningar mellan olika maktpositioner.
I morse räckte inte orken till att cykla. Jag tog bilen. På vägen hem lyssnade jag på Sjöström i P1, ”Snart tio år sedan 11 September. Hur har USA förändrats?”
Katrine Kielos, ledarskribent för Aftonbladet och Billy McCormac, republikan och konsult på reklambyrån Prime, samtalade med Sten Sjöström om 11 september och om ledarskap och presidenter. För Billy McCormac så var det självklart att USA skulle starta ett krig och hämnas efter attentatet den 11 september. Han tycker att Buschs första reaktion var rätt och riktig. Katrine Kielos kritiserar vänstern för att de uttalade att det inte spelade någon roll om presidenten var demokrat eller republikan när Busch valdes. Al Gore som demokratisk president hade inneburit stora skillnader, enligt Katrine Kielos.
Billy McCormac anser att bilden av Busch kommer att se annorlunda ut om tjugu år. Då kommer han att vara saknad för att han byggde besluten på magkänsla och inte velade. Han var en stark ledare, liksom Ronald Reagan. Obama har inte lyckats bryta med Buschs terrorpolitik. Tankefigurerna från 2001 finns kvar i hela västvärlden, enligt Katrine Kielos. Obama har inte visat något större ledarskap, enligt Billy McCormac.
Jag tänker att Billy McCormac har den patriarkala maktmodellen som norm. USA:s president ska leva upp till den auktoritära manligheten som idealtyp. Katrine Kielos reflekterar runt att en demokratisk president skulle haft andra ideal som president och inte på samma sätt förväntats reagera utifrån magkänslan. Hon säger också att Buschs tankefigurer finns kvar i hela västvärlden, att kontexten, sammanhangen har förändrats sedan 11 september och att människor reagerar mer utifrån sina magkänslor idag. Båda är överens om att Obama inte har lyckats bryta med Buschs terrorpolitik.
Jag funderar mycket över varför Obama delvis fortsätter med samma politik som Busch. Vilka frihetsgrader har han och vad vill han egentligen åstadkomma? Som president har han stor formell makt, men vilka möjligheter har han som färgad demokratisk president att också leda landet. Hur ser de informella maktstrukturerna ut. Obama tillhör en underordnad grupp i det amerikanska samhället och är samtidigt president.
Eftersom han tillhör en underordnad grupp vet han troligen mer om överordnade grupper än de överordnade anser sig behöva veta om honom. Republikaner försöker beskriva honom på ett stereotypt och förklenande sätt. Hans erfarenheter och politiska budskap kan Tea-party-rörelsen förlöjliga och ignorera .
Det uppfattas som olämpligt att visa missnöje eller vrede om en är en färgad ledare och ska leda vita människor . En mjuk, lyssnande och förhandlingsinriktad ledarstil som Obama delvis tvingas in i kan samtidigt i ett patriarkalt samhälle leda till otrygghet och osäkerhet. Vilken ledarstil vill egentligen Obama ha? Är det överhuvudtaget möjligt för Obama att åstadkomma några större förändringar i ett konservativt svartvitt samhälle som USA?
Jag tycker att Katrine Kielos gör rätt när hon kritiserar vänstern för att de tidigare uttalade att det inte spelade någon roll om presidenten var demokrat eller republikan. Busch har ytterligare försämrat det politiska klimatet, världsekonomin och dessutom stärkt terrorismen i hela världen. Ledare som följer sin magkänsla och har den auktoritära manligheten som idealtyp kan vinna kortsiktig framgång i en svartvit patriarkal värld. Det går snabbt att rasera, men det tar tid att bygga upp.
Enligt ”Doing gender” begreppet sker förändringar och förskjutningar ständigt mellan och inom olika kategorier. Skapandet och återskapandet av maktordningar sker i ett kontextbundet sammanhang, som hela tiden förändras, och därför sker en viss förändring hela tiden beroende på mångfacetterade beroendeförhållanden och förskjutningar mellan olika maktpositioner. Det går men det tar tid att medvetet förändra maktordningar och kontexter, så att ledare tillåts vara mer mjuka och reflekterande. Det har stor betydelse vilka ledare vi väljer. Vilka ledartyper vill du och jag ha?
Det har dessutom enorm betydelse hur samhällets materiella resurser är fördelade. Vem äger vad? Hur ser den materiella världsordningen ut? Vad är möjligt att omfördela och hur lång tid får det ta?
För mig måste socialismen och feminismen gå hand i hand. Politik är att vilja på väldigt många lika plan.
tisdag 2 augusti 2011
Veckan som är
Mer om Israels agerande mot Frihetsteatern
Jag har tidigare bloggat om Israelisk militärs agerande mot Frihetsteatern i Jenin på Västbanken. I P1:s kulturnytt rapporterades att de två frihetsberövade medarbetarna är placerades i säkerhetsfängelse. De har ännu inte fått träffa sin advokat.
Läger om existentiella frågor för ungdomar
Ungdomarna får tid att prata om frågor som de sällan pratar om annars, om djupa relationer, om döden och om andra livsfrågor. Hemma uppfattas ofta dessa frågor som flummiga och samtalen blir ytliga, enligt de intervjuade ungdomarna, i Studie 1. Jag tycker att alla ungdomar borde erbjudas denna möjlighet till samtal, kanske som en icke konfessionell konfirmation.
Politiskt subjektiva rubriker i TT-telegrammen
Märker mer och mer ofta att det smyger sig in politiska synpunkter i nyhetsartiklar från TT som ska uppfattas som objektiva. Urval av nyheter är alltid subjektivt. Men nu lyfts även politiska sanningar in. Ship to Gaza beskrivs som propalestinsk i ett TT-telegram för en dryg vecka sedan, vilket leder tanken till att organisationen är fiender till staten Israel. Istället borde det stå att Ship to Gaza arbetar för att mänskliga rättigheter också ska gälla palestinierna i Gaza och att Israel utsätter befolkningen för en illegal blockad. Små ord betyder ibland väldigt mycket.
Måndag 1 augusti var rubriken till en artikel i lokaltidningen om ekonomin i USA “ USA:s skuldkris. Ett sparpaket på 3000 miljarder gör att man slipper höga skatterna” . Min politiska inställning, liksom Obamas är att skatterna behöver höjas, men rubriksättaren har en annan politisk åsikt, som lätt kan uppfattas som en sanning. Tyvärr omredigeras dessa artiklar på webbsidorna eller så tas de bort. Därför kan jag inte hänvisa till dessa artiklar
Första jobbdagen efter semestern
Cyklade till jobbet när jag var klar med morgonbestyren. Det var många obemannade skrivbord på min arbetsplats. Har två lugna veckor framför mig innan allt kommer igång på allvar. Lyxigt. De flesta kommer tillbaka först nästa vecka. Är ganska nöjd med att ha möjlighet att fortsätta med mitt jobb. Hade gärna varit ledig ytterligare några veckor, men så ska det väl kännas när ledigheten varit behaglig.
Efter jobbet
Fortsätter mitt hålla igång kroppen program. Har gjort min sjukgymnastik två gånger idag. På eftermiddagen genomförde jag sedan hela yogaprogrammet. Därefter cyklade jag över till min dotter med några saker jag köpt. Vi hoppas alla på att lillasyster ska orka tränga sig fram snart, så vi får träffa henne.
Jag har tidigare bloggat om Israelisk militärs agerande mot Frihetsteatern i Jenin på Västbanken. I P1:s kulturnytt rapporterades att de två frihetsberövade medarbetarna är placerades i säkerhetsfängelse. De har ännu inte fått träffa sin advokat.
Läger om existentiella frågor för ungdomar
Ungdomarna får tid att prata om frågor som de sällan pratar om annars, om djupa relationer, om döden och om andra livsfrågor. Hemma uppfattas ofta dessa frågor som flummiga och samtalen blir ytliga, enligt de intervjuade ungdomarna, i Studie 1. Jag tycker att alla ungdomar borde erbjudas denna möjlighet till samtal, kanske som en icke konfessionell konfirmation.
Politiskt subjektiva rubriker i TT-telegrammen
Märker mer och mer ofta att det smyger sig in politiska synpunkter i nyhetsartiklar från TT som ska uppfattas som objektiva. Urval av nyheter är alltid subjektivt. Men nu lyfts även politiska sanningar in. Ship to Gaza beskrivs som propalestinsk i ett TT-telegram för en dryg vecka sedan, vilket leder tanken till att organisationen är fiender till staten Israel. Istället borde det stå att Ship to Gaza arbetar för att mänskliga rättigheter också ska gälla palestinierna i Gaza och att Israel utsätter befolkningen för en illegal blockad. Små ord betyder ibland väldigt mycket.
Måndag 1 augusti var rubriken till en artikel i lokaltidningen om ekonomin i USA “ USA:s skuldkris. Ett sparpaket på 3000 miljarder gör att man slipper höga skatterna” . Min politiska inställning, liksom Obamas är att skatterna behöver höjas, men rubriksättaren har en annan politisk åsikt, som lätt kan uppfattas som en sanning. Tyvärr omredigeras dessa artiklar på webbsidorna eller så tas de bort. Därför kan jag inte hänvisa till dessa artiklar
Första jobbdagen efter semestern
Cyklade till jobbet när jag var klar med morgonbestyren. Det var många obemannade skrivbord på min arbetsplats. Har två lugna veckor framför mig innan allt kommer igång på allvar. Lyxigt. De flesta kommer tillbaka först nästa vecka. Är ganska nöjd med att ha möjlighet att fortsätta med mitt jobb. Hade gärna varit ledig ytterligare några veckor, men så ska det väl kännas när ledigheten varit behaglig.
Efter jobbet
Fortsätter mitt hålla igång kroppen program. Har gjort min sjukgymnastik två gånger idag. På eftermiddagen genomförde jag sedan hela yogaprogrammet. Därefter cyklade jag över till min dotter med några saker jag köpt. Vi hoppas alla på att lillasyster ska orka tränga sig fram snart, så vi får träffa henne.
måndag 1 augusti 2011
Demokrati, normer och extremism
Läste precis ett bra inlägg, som tydliggör att hoten kommer inifrån. Så här skriver vänsterpartiets ordförande i Storstockholm:
”Behring-Breiviks terrordåd är unikt i brutalitet, omfattning och beräkning. Men högerextrema våldsdåd är långt vanligare än islamistiska. I Sverige har ett tjugotal mord begåtts av högerextrema de senaste årtiondena. Ändå undervärderas detta hot å det grövsta. Det är hög tid att ändra på det.”
Eftersom vänsterpolitik och demokrati ofta är min ingång i att analysera och tänka framåt så har jag formulerat nedanstående 5 punkter.
1. Politisk ideologi finns på en skala från höger till vänster. Viktigaste delarna är fördelningspolitiken och synen på makt och ägande. Glidande skala där jag står till vänster.
2. Syn på flerpartisystem, rösträtt, fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, parlamentarism. För mig är detta absoluta krav.
3. Rätten att bruka våld för att störta makthavare. För mig är det ett absolut krav att inte bruka våld i en nation som lever upp till punkt 2.
4. Politisk intern kultur/har alla lika värde i praktiken. Glidande skala från att ledarens ord tolkas som ”lag” till att organisationen synliggör sina egna normer och medvetet arbetar för att motverka alla former av maktordningar.
5. Formella hierarkier. För mig är det ett absolut krav att organisationen har stadgar som beskriver hur maktdelningen ser ut och hur företrädare väljs till olika positioner.
Jag är medlem i ett vänsterparti som lever upp till alla mina absoluta krav, alltså punkt 2,3 och 5. Punkt 5 behövs för att kunna ställa makthavare i det egna partiet till svars för sina beslut. Det är också viktigt att i stadgar framföra hur partiet arbetar med öppenheten, tillgång till protokoll, etc. Nätverkande, öppenhet i processer och möjlighet för alla att komma till tals är viktigt, men när väl beslut ska tas så är ofta en hierarkisk organisation nödvändig i stora nationella organisationer. Patriarkala strukturer har däremot inget existensberättigande.
Punkt 4 behöver mitt parti arbeta mer med, men jag tillhör inte ett parti där organisationen uppfattar ledningens ord som ”lag”.
Finns det något vänsterparti som lever upp till samtliga punkter och samtidigt jobbar systematiskt med sina egna normer och maktordningar? Finns det något högerextremistiskt parti som lever upp till något av mina krav? Finns det något högerparti som lever upp till mina krav i punkt 2 till 4 och dessutom arbetar systematiskt med sina normer och maktordningar?
Ett skäl till mina tankar är att det av och till framförs synpunkter om att högerextremism och vänsterextremism inte ska nämnas samtidigt. Jag tycker absolut att alla former av politisk extremism ska fördömas och kan jämföras, men däremot inte jämställas.
Hörde nyligen på radion hur ledande Sverigedemokrater inte bara fördömer partikamrater som på bloggar m.m. ser vissa likheter mellan SD:s politiska inriktning och Anders Breviks ideologi. En uttalar också att Sverigedemokrater som inte tillhör partiledningen ska tiga om sina tankar. T ex ska kommunpolitiker bara tänka offentligt om kommunalpolitik som gäller välfärden. Analyserna ska enbart partiledningen stå för. Inom SD verkar principen partiledningens ord är ”lag” gälla.
Mer om SD finns att läsa på Aftonbladet och på tidningen expo
För övrigt har jag haft en bra dag. Promenerat, fått cellgifter, fortsatt promenad, utomhuslunch vid Fyrisån, fortsatt promenad, bilfärd till min dotter, kaffe och bullar, spelat den förlorade Diamanten med barnbarnen, promenad hem, ätit lite, promenad till station och min mammas tåg, promenad hem, bilresa för att köpa mat, ätit, läst tidningen, bloggat. Med andra ord en dag med mycket ork.
”Behring-Breiviks terrordåd är unikt i brutalitet, omfattning och beräkning. Men högerextrema våldsdåd är långt vanligare än islamistiska. I Sverige har ett tjugotal mord begåtts av högerextrema de senaste årtiondena. Ändå undervärderas detta hot å det grövsta. Det är hög tid att ändra på det.”
Eftersom vänsterpolitik och demokrati ofta är min ingång i att analysera och tänka framåt så har jag formulerat nedanstående 5 punkter.
1. Politisk ideologi finns på en skala från höger till vänster. Viktigaste delarna är fördelningspolitiken och synen på makt och ägande. Glidande skala där jag står till vänster.
2. Syn på flerpartisystem, rösträtt, fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, parlamentarism. För mig är detta absoluta krav.
3. Rätten att bruka våld för att störta makthavare. För mig är det ett absolut krav att inte bruka våld i en nation som lever upp till punkt 2.
4. Politisk intern kultur/har alla lika värde i praktiken. Glidande skala från att ledarens ord tolkas som ”lag” till att organisationen synliggör sina egna normer och medvetet arbetar för att motverka alla former av maktordningar.
5. Formella hierarkier. För mig är det ett absolut krav att organisationen har stadgar som beskriver hur maktdelningen ser ut och hur företrädare väljs till olika positioner.
Jag är medlem i ett vänsterparti som lever upp till alla mina absoluta krav, alltså punkt 2,3 och 5. Punkt 5 behövs för att kunna ställa makthavare i det egna partiet till svars för sina beslut. Det är också viktigt att i stadgar framföra hur partiet arbetar med öppenheten, tillgång till protokoll, etc. Nätverkande, öppenhet i processer och möjlighet för alla att komma till tals är viktigt, men när väl beslut ska tas så är ofta en hierarkisk organisation nödvändig i stora nationella organisationer. Patriarkala strukturer har däremot inget existensberättigande.
Punkt 4 behöver mitt parti arbeta mer med, men jag tillhör inte ett parti där organisationen uppfattar ledningens ord som ”lag”.
Finns det något vänsterparti som lever upp till samtliga punkter och samtidigt jobbar systematiskt med sina egna normer och maktordningar? Finns det något högerextremistiskt parti som lever upp till något av mina krav? Finns det något högerparti som lever upp till mina krav i punkt 2 till 4 och dessutom arbetar systematiskt med sina normer och maktordningar?
Ett skäl till mina tankar är att det av och till framförs synpunkter om att högerextremism och vänsterextremism inte ska nämnas samtidigt. Jag tycker absolut att alla former av politisk extremism ska fördömas och kan jämföras, men däremot inte jämställas.
Hörde nyligen på radion hur ledande Sverigedemokrater inte bara fördömer partikamrater som på bloggar m.m. ser vissa likheter mellan SD:s politiska inriktning och Anders Breviks ideologi. En uttalar också att Sverigedemokrater som inte tillhör partiledningen ska tiga om sina tankar. T ex ska kommunpolitiker bara tänka offentligt om kommunalpolitik som gäller välfärden. Analyserna ska enbart partiledningen stå för. Inom SD verkar principen partiledningens ord är ”lag” gälla.
Mer om SD finns att läsa på Aftonbladet och på tidningen expo
För övrigt har jag haft en bra dag. Promenerat, fått cellgifter, fortsatt promenad, utomhuslunch vid Fyrisån, fortsatt promenad, bilfärd till min dotter, kaffe och bullar, spelat den förlorade Diamanten med barnbarnen, promenad hem, ätit lite, promenad till station och min mammas tåg, promenad hem, bilresa för att köpa mat, ätit, läst tidningen, bloggat. Med andra ord en dag med mycket ork.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)