Om konstruktioner av feministen, den sjuke m.m.

Jag har tidigare skrivit om hur föreställningar om hur andra är och vad som anses vara normalt/onormalt förstör mycket i mänsklig samvaro tisdag 20 april. Nu läser jag en bok ”Motstånd & Fantasi, Historien om F” som beskriver hur feministisk forskning möts av motstånd och hur kvinnliga feminister blir bemötta utifrån att de anses vara på ett visst sätt(konstrueras). Boken är skriven av sex forskare inom fältet feministisk forskning. Kvinnliga feminister konstrueras till att vara; ovetenskapliga, hycklare, bristfälliga, verklighetsfrånvända, ointressanta, manshatare, omoderna m.m. Jag njuter och känner mig bekräftad när jag läser denna bok.

Nu har jag prioriterat detta läsande före att fira Valborg ute i en vårvarm Uppsalakväll. Varje stund jag tar för att läsa boken känns som lyxtid. Det är så skönt att få vetenskapligt synliggjort hur du blir bemött som feminist och hur starkt motståndet kan bli. Könsmaktsordningen är svår att rucka på. Jag har också mött motstånd som aktiv vänsterpartist, som vill ändra på maktordningarna utifrån klasstillhörighet. Detta har också väckt känslor, men inte lika starka.

Funderar just nu på hur bilden av kroniskt sjuka kvinnor konstrueras. Jag har en kronisk sjukdom, som många i min omgivning inte vill låtsas om. Och framförallt inte har velat se när den inte syns på mig. Får man vara aktiv, självständig och påstridig som bröstcancersjuk kvinna? Är det för förmätet?

Lite verklighetsfrånvänd och omodern måste jag väl ändå anses vara som sitter hemma med en feministisk bok en Valborgskväll i Uppsala.

Jag kommer att stå mig i det jag vill och står för, men ville bara kasta ut frågan.

Trösta eller tröstas eller låta bli

För några år sedan läste jag Lars Björklunds bok, ”Modet att ingenting göra; en bok om det svåra mötet”. Min minnesbild är att den handlade om att våga vara närvande när en människa har det svårt, utan att försöka trösta någon som inte efterfrågar tröst. Boken är skriven utifrån Lars Björklunds erfarenhet av att vara sjukhuspräst på onkologen i Uppsala. När man försöker trösta en person som vill fortsätta vara i sin sorg, så flyttas lätt fokus från den som sörjer till den som försöker trösta. Det blir inte riktigt tillåtet att ta plats med sina svarta känslor. Då kanske tröstaren känner sig misslyckad.

Jag tränar just nu på att tillåta mig att inte ”gaska upp mig” om jag känner mig ledsen och det finns utrymme att låta sorgen ta plats. Det gick riktigt bra i ett telefonsamtal jag hade idag med en klok vän, som ringde och frågade hur jag mådde. Vi hade ett mycket bra samtal. På slutet kom ändå den kulturella normen fram från min vän att avsluta samtalet med några uppmuntrande ord. Jag stod på mig i mitt och vi möttes i att tröstande ord ibland bara förstör. Det kändes så skönt att få behålla min genuina sorgliga känsla en stund efter samtalets slut, för att sedan gå till baka till jobbdatorn och vara som vanligt.

Vanlig dag

Idag har det varit en vanlig dag. Känt mig lite småsur, lite småtrött, lite småorolig. Inget speciellt. Gjort en del saker som behövde göras och har lite mer som behöver göras innan jag ska sova.

Kraften är större än oron

Var på jobbet kl 8.15 och hemma igen kl 16.45. Har varit en rolig dag, med många samtal med kursdeltagare i den likabehandlingskurs jag håller ihop för kommunens skolor. Jag lär mig massor på alla samtal och blir inspirerad av att möta många engagerade lärare. Får energi och livslust. Samtidigt balanserar jag på fel sida om lagom. ”Borde” kanske sitta och vifta med tårna högt och inte belasta fötterna.

Har fått sova någorlunda bra i natt trots kortisonet. Höll på länge igår med att skriva en förfrågan till Uppsalas kommunalråd om att ställa sig bakom ett antirasistiskt upprop. Även detta är något som engagerar mig, där jag hoppas kunna bidra till minskad rasism i samhället. Har redan fått några positiva återkopplingar.

Mitt huvud är alltså fullt av vilja och kroppen på språng. Behöver pusta lite och ta några djupa andetag innan jag ska iväg till min kör. Känner av ryggen lite grand och oron ligger som en gnagande underton till det mesta jag gör och tänker. Känner ändå att kraften och tron på att jag får fortsätta leva länge till vinner.

Fötterna mår bra. Tror på möjligheten till ett jympapass snart.

Dagsform, psalmer och döden

Igår pratade jag med en vän om döden och om att våga gå djupare i sig själv när rädslorna kommer. Hon berättade att när hon vid ett tillfälle hade vågat gå ner i sina rädslor. Då kunde hon känna hur hon delade ut sin livsenergi till nära vänner i en dödsprocess. Min tanke blev att jag ska sätta mig och meditera runt döden.

Jag försökte meditera om döden idag när jag fick cellgiftsdropp, men det gick inget bra. Det blev istället lite Reiki och Yingcheng. Meditera om döden tänker jag göra en annan lugnare dag, när jag inte är fullproppad med cortison.

Nu har jag letat på nätet efter den bok Göran Grip har översatt ”Ljuset ur tunneln” om nära döden upplevelser. Hittade inte boken men en vetenskaplig artikel av Göran Grip. Detta pratade jag också om med min vän i går kväll.

Dagen har varit bra. Nu sitter jag i min sköna säng och viftar med fötterna. Ska försöka befria huden och särskilt fötterna från tryck, för att inte få värre Caelyxbiverkningar. Har reviderat min syn på information om biverkningar, så om du är beroende av Caelyx, följ råden så gott du kan de tre först dagarna och läs mina nu reviderade slutsatser här.

Vänner har berättat för mig om att ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer” är en psalm, se torsdag 22 april. Nu tänker jag på hur många olika tankar några strofer i en psalm kan väcka. Det är dessutom spännande med dikter där några fragment påverkar väldigt många och på väldigt olika sätt. Men det är också skrämmande hur mycket omedvetna tankar vi på ont och gott bär med oss från vårt kristna kulturarv.

Så går en dag (Psalm 188)
Text: C F Neander 1767, J O Wallin 1814
Musik: A Krieger 1667

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Makt, inflytande och skuld

Jag är en aktiv person som vill kunna påverka och förändra. Det känns bra att kunna påverka min hälsa i positiv riktning, liksom jag trivs med att försöka påverka samhället i den riktning jag tror på. För min hälsas skull slutade jag röka, försöker gå på jympa, äter för det mesta sund mat, cyklar mycket, gör yoga och försöker komma ut i skogen. Jag mår bra av att stå upp för det jag tror på i tanke och handling. Motsatsen att känna mig maktlös kan göra mig ledsen och lite rastlös. Helst ville jag förstås ha fullständig makt över min sjukdom om jag kunde påverka kroppen till att bli frisk, men så enkelt är det ju inte.

I fredags skrev jag om mitt läkarbesök, när min läkare ändrade sig och bestämde att jag ska fortsätta med samma cellgiftbehandling för att jag ville detta. Jag har trott att Caelyx minskat canceraktiviteten i mitt skelett, eftersom jag har känt av skelettet mindre, men nu har jag också börjat tvivla.

Sedan i fredags eftermiddag har jag känt mer av mina kotor och av bäckenet. Är trött i ryggen och känner mig överlag tröttare. Tycker mig också känna lite grand i nacken ibland. Jag är nyfiken på om dessa känningar går bort i morgon när jag får ny Caelyxbehandling, men framförallt är jag orolig över att behandlingen inte ska stoppa cancertillväxten. Tänk om cancertillväxten påverkar nerver som utgår från mina kotor, så att jag blir förlamad i benen eller någon annan stans. Tänk om skadorna blir för stora så jag får svår smärta i nacken p.g.a. cancertillväxt. Tänk om mitt inflytande på min behandling gör att jag får skador som inte kan repareras.

Inflytandets avigsida är att jag också har ett ansvar för om det blir fel. När det gäller cancerbehandlingen så är jag glad över att sjukvården har huvudansvaret. Skönt att sjukvården tar det slutliga avgörandet när det gäller olika möjliga behandlingsformer och att det görs vetenskapliga bedömningar över vilka behandlingar som kan ges. Jag vill inte att patienterna ska ha mer makt än idag. Det jag har mött på onkologen på Akademiska sjukhuset är en tillräckligt lyhörd sjukvård för patienternas önskemål och vilja.

Det är viktigt med en tydlig ansvarsfördelning mellan samhälle och individ. Patienter ska inte behöva ha det formella ansvaret över vilken behandling hon får, om patienten inte har fått en fullständig information och överblick över olika alternativs olika konsekvenser. Känslan av skuld går nog aldrig att komma ifrån om man har makt och tar ”fel” beslut. Samtidigt ger inflytande och makt en möjlighet till eftertanke och reflektion. Man blir inte heller ett offer för andras beslut om man har egenmakt. Jag vill alltså ha fortsatt makt och inflytande, trots att inflytandet också kan leda till lite skuldkänslor.

I övrigt har jag haft en helg med många goda samtal och en hel del frisk luft, sol och vind. Jag har sett dvärgmås, tranor och skedand och njutit av ljudet från skrattmås och grågås vid Vendelsjön.

Jag är privilegierad som slipper vara sjukskriven

Jag är privilegierad som har en kommunalrådspension, efter mina 11 år som kommunalråd. Pensionen är samordnad med min lön, så när jag jobbar sjunker pensionen. Jag känner mig lyckligt lottad över denna grundtrygghet. Jag anser mig av hälsoskäl bara orka jobba 80 procent och behöver t ex inte förödmjuka mig för försäkringskassan, eftersom jag klarar mig bra med kommunalrådspensionen som komplement.

Nuvarande regering brukar ofta påstå att deras politik är bra för människor för att de får hjälp till att komma tillbaka till arbetet. Man påstår att sjuka tidigare lämnades åt sitt öde och att man tidigare inte fick adekvat rehabilitering. Jag tycker att detta ger en mycket skev bild av verkligheten och att man har jagat sjukskrivna och misstänkliggjort dem i minst tio år. En politik som hjälper människor med rehabilitering och att därmed möjliggöra en återgång till arbetslivet har också bedrivits under lång tid. Det som har hänt under sista mandatperioden är att jakten på sjuka och arbetslösa människor har ökat. Tilliten till att människor vill bidra med sin arbetskraft i samhället har minskat.

Våren 1999 var jag sjukskriven till 75 procent för att genomgå en tuff cellgiftsbehandling. Jag minns mina känslor inför att skriva under sjukförsäkringen. Jag skulle skriva under på att jag var helt förhindrad att arbeta dessa 75 procent. Det var svårt för jag tänkte att jag kanske orkar ytterligare några procent på jobbet. Vem kan försäkra att man orkar jobba enbart 10 timmar eller enbart 20 timmar i veckan och inte mer. Jag kände mig oärlig, när jag skrev under.

Efter att jag slutat som kommunalråd 31 december 2005 har jag därför struntat i att söka sjukpenning. Jag har i perioder under cellgiftsbehandlingarna helt levt på kommunalrådspensionen.

Nu har jag letat på försäkringskassans hemsida om vad som borde gälla för mig. Ska jag få ersättning så verkar det rimligaste att jag ska ha sjukersättning, vilket bygger på att jag inte kommer att återfå min arbetsförmåga.

Alternativet är sjukpenning, en ersättning när jag inte kan arbeta på grund av sjukdom, som gäller i 364 dagar och därefter eventuellt kan förlängas till 550 dagar. Sedan finns i vissa undantagsfall ytterligare möjlighet till att få förlängd sjukpenning. Att få sjukpenning verkar väldigt otryggt om de 364 dagarna tar slut. I Uppsala län har 880 personer efter årsskiftet utförsäkrats och istället tvingats till arbetsförmedlingen. Jag har läst de mest bisarra berättelser om de skador och sjukdomar människor har, som försäkringskassan ändå har utförsäkrat.

Jag bedömer alltså att jag borde tillhöra gruppen som får sjukersättning p.g.a. att min arbetsförmåga stadigvarande är nedsatt med minst en fjärdedel och detta gäller längre tid än364 dagar.

Ska jag ansöka om sjukersättning så ska försäkringskassan utreda både mina arbetsförhållanden och mina sociala förhållanden. Det innebär att kassan ställer frågor om bland annat familjeförhållanden, hushållsarbete, fritidsaktiviteter, utbildning, bisysslor eller uppdrag som eventuellt kan påverka min rätt till ersättning. Ska jag få ersättning så kanske jag får sluta sjunga i kör och sluta vara föreningsaktiv. Det vill jag inte. Jag vill ha både möjlighet och rätt till både arbete och fritid.

Därför är jag lycklig över min kommunalrådspension. Och jag känner många fler som varken har sjukersättning eller sjukpenning trots att de säkert har rätt till ersättning för att de har nedsatt arbetsförmåga p.g.a. värk och sjukdom. De är också så privilegierade så att de slipper förödmjuka sig hos försäkringskassan. Vi är alltså många som inte syns i sjukdomsstatistiken.

Upp till kamp för ett fungerande sjukförsäkringssystem, som ger alla människor rätt till både trygghet och fritid. Det är bra för hälsan.

Sämre igen!!!

Har träffat min läkare idag. CA 15 har ökat från 57 till 64. Jag var inte beredd på denna försämring, även om oron alltid finns som en underton i mitt liv. Jag har känt mindre i min rygg sista månaderna än vad jag gjort på länge. Möjligen har jag känt lite i höftbenet, men ytterst marginellt. Jag känner mig ganska stum av beskedet. Ledsen, men också lite tom. Ensam. Orkade inte ringa någon efter beskedet, trots att jag har många som jag gärna får ringa, och som jag vet lyssnar och ger stöd. Tror att jag känner en stor trötthet över negativa besked. Nu när förkylningen nästan är bra, fötterna är bra och tungan nästan normal, så kommer det här. Jag vill stoppa huvudet i sanden och lotsas som ingenting. Flyta som en kork på ytan och se glad ut, glömma, bli frisk….

Cyklade till jobbet direkt efter läkarbesöket. Lät tårarna strömma när jag cyklade. Tänkte på att jag vill leva och följa mina barnbarn, när de växer upp. Förhoppningsvis vara ett stöd åt båda barnbarnen och åt min dotter. Vill vara mormor och vill orka massor. Berättade för en jobbarkompis när jag kom fram. Ett ganska kort men bra samtal. Har sedan jobbat hela dagen, ganska koncentrerat. Var med jobbarkompisar på Katalin efteråt och pratade om allt möjligt. Hade trevligt. Sorgen dök upp igen när jag kom hem .

Jag vet att det finns många mediciner och säkert sådana som kan hålla tillbaka metastaserna. Min läkare räknade med att jag kunde fortsätta jobba, även om jag byter cellgiftsort. Han föreslog först att jag skulle byta direkt. Jag var inte inställd på det. Berättade om förbättringarna i skelettet, att jag nästan aldrig kände något. Jag frågade om min cancer fortfarande var hormonkänslig. Enligt Henrik fanns det en liten möjlighet att antiöstrogener kan stoppa upp celldeningen, eftersom cancer ständigt anpassar sig och oftast lär sig överleva de behandlingar som ges. Eftersom det nu var länge sedan jag åt antiöstrogener, så kan cancercellerna igen ha blivit beroende av östrogen, och därmed behandlingsbara mede antiöstrogen. Jag ska därför börja äta Femar igen. På måndag blir det ny behandling med Caelyx. Dosen är något reducerad från 70 till 60 för att jag inte ska få så mycket biverkningar. Längtar nästan efter att få nästa behandling. Har börjat känna av lite i en ländkota och jag tror att det går bort med behandlingen på måndag.

För att få mindre biverkningar på huden ska jag i tre dagar efter behandlingen belasta huden så lite som möjligt. Detta innebär luftiga sockar, inga skor eller kläder som klämmer åt och inga långa promenader eller stående sessioner. Cellerna påverkas första dagarna efter cellgiftbehandlingen, men biverkningarna kan komma flera veckor senare.

Jag ska inte heller dricka eller äta grape under de närmsta dagarna efter behandlingen. Grape påverkar cellgifterna åt ena eller andra hållet. Soja tycket inte Henrik var något större problem att äta.

En positiv sak är att alla andra världen är bra, såsom blodvärden, levervärden, immunförsvar m.m.

Nu ska jag snart sova gott och så hoppas jag på sol och fågelutflykter i helgen. Och att bara vara och att livet kan få vara här och nu.

Gamla ingraverade uttryck

När jag cyklade hem från en kompis ikväll tänkte jag på vad jag ska skriva i dagens blogg. Då kom ”Så går en dag ur våra liv och kommer aldrig åter” upp i huvudet på mig. Eftersom jag inte minns vem som uttalat dessa ord har jag Googlat på nätet, men bara hittat en massa texter som använt uttrycket och inte författarens namn. Så detta uttryck har nog fastnat i huvudet på många.

När jag funderar över vad orden betyder för mig så tänker jag först att uttrycket känns väldigt inriktat på att göra saker. Nu har jag gjort vad jag ska och klarat av en dag till. Det säger också att antalet dagar man har att leva är begränsade, så det gäller att använda ”sina” dagar väl. Tanken leder vidare till att fråga vad innebär det att använda sina dagar väl. För mig blir det att inte fastna vid vad man gör eller inte gör utan vid vad livskvalitet är. En annan aspekt är att dagarna visst kommer åter i form av tankar och minnen. Kanske också i form av dagboksskrivande och bloggande. Ibland känns livet också som en slags spiralutveckling, där gamla tankar kommer tillbaka efter ett antal år och historien delvis upprepar sig.

Egentligen tycker jag ganska illa om uttrycket. Det är både historielöst, ångestbildande (vad gör jag med mitt liv) och moraliserande (hur kan du slarva bort dina dagar på det här sättet). Uttrycket ger också en bild av att åldrandet är något negativt, typ ”dansa min docka medans du är unger, när du blir gammal så blir du så tunger”.

Uttrycket sitter djupt ingraverat i mig och jag ska göra allt jag kan för att karva bort det. Denna blogg är ett led i mitt utrensningsarbete.

Normalt

Nu kan jag gå helt normalt. Tänkte på det när jag idag igen började ta trapporna fyra våningar upp till min arbetsplats på jobbet. Underbar känsla och något som tidigare i livet bara varit självklart.

Rösten är också bättre, men jag är fortfarande hes. Tur nog så verkar det inte belasta mina stämband at t jag pratar. Snart är rösten normal också.
Candidassvampen i munnen besvärar mig inte längre. Har slutat skölja med Mucostatin och behöver inget Vichyvatten.

Cyklar gör jag för fullt på min lilla röda 24-växlade. Tänker ibland att det är skönt att ha bra syn, för annars skulle det vara svårt att cykla i Uppsala. Överallt är det en strid ström av cyklister och ibland blandat med fotgängare, så det gäller att planera sin färd och då måste man ha bra syn.
Sedan två månader tillbaka känner jag knappt av mitt skelett, så jag tror på den här medicinen.

Vad glad jag är över att få gå normalt, äta normal och snart också kunna prata normalt. För mig känns det normala just nu väldigt lyxigt och jag njuter av det.

Föreställningar och konflikter

I morse vaknade jag inte av väckarklockan utan först klockan nio. Jag hade inga inplanerade möten på jobbet, så det gjorde inget att jag kom dit först till halv elva. Jag har årsarbetstid, vilket passar mig alldeles utmärkt. Eftersom jag dessutom jobbar 80 procent, så finns det ett utrymme för att låta kroppen och känslan styra över när jag ska komma och gå.

Skälet till att jag försov mig var dålig sömn. Jag hade ett gräl med en person som står mig nära kvällen innan. Gräl i sig är inte problematiskt, men däremot bristen på samtal och tillit. Konstruktiv kommunikation som också ger plats för att vi har en massa olika känslor är bland det svåraste som finns, tycker jag. Mina egna erfarenheter av att komma vidare i konflikter är tyvärr ganska små. Ibland har samtalet blivit bra och det har lett till djupare kontakt och mer tillit, både med den person jag grälade med under gårdagen och med andra, men alltför ofta är min erfarenhet att man inte når fram till varandra. Istället ligger ofta den enes föreställning om hur den andre är och varför den andre gör som den gör i vägen för samtalet.

Föreställningar om hur andra är och vad som är normalt/onormalt förstör mycket i mänsklig samvaro. Likaså bristen på tillit och tidigare upplevda kränkningar. Ibland vill jag bara gråta och ge upp. Det är väl lika bra att var och en går runt i sin egen bubbla, när rädslorna tornar upp sig, så kan alla fortsätta ha sin egen rätta förklaring till hur den andre är. Men så tänker jag på att livet faktiskt inte är oändligt och bestämmer mig för att ta ny sats. Att låta bli är mycket farligare än att försöka, för alla dessa olösta konflikter och rädslor gör oss faktiskt sjuka.

Kanske ta ny sats, kanske försöka igen, kanske i morgon, kanske i övermorgon, kanske låta rinna ut i sanden som så ofta förr…

Man måste ju också vara två för ett samtal

Tro och tvivel

Ibland tror jag med hela min kropp och själ att jag blir frisk, men oftast tvivlar jag. Tron har minskat vartefter jag har behövt byta behandlingar för att cancern börjat dela sig igen. Beprövad vetenskap talar ju mot att jag kan bli helt fri från cancer, men det kommer hela tiden ny forskning , nya positiva fakta och nya behandlingsmetoder.

Jag är övertygad om att en människas tro på förändring, kan åstadkomma mycket, men tvivlar på att tron kan försätta berg. Att placebo har effekt är däremot vetenskapligt bevisat. Jag tänker fortsätta tillåta mig att i tanken ibland tro och ibland tvivla.

Och känslorna kan jag bara delvis påverka. Oftast rasar känslorna iväg åt ena eller andra hållet oavsett vad jag bestämmer mig för. Sedan är det en annan sak vad jag visar utåt och för vilka.

Lite om dagsformen och mycket om livsvilja/livsenergi

Först lite om dagsformen.
Det mesta går åt rätt håll. Har promenerat flera kilometer och pratat en del med mitt barnbarn utan försämringar i fötter och röst. Mina sandaler, Keen, har jag alltid älskat för de är så sköna. Nu hjälper dessa skor, så att jag kan gå utan försämringar. Hoppas på att det också går att jympa i dem, men där är jag inte ännu. Hostade länge och mycket igår kväll. Efter att ha tagit två Ipren, strax efter midnatt har jag sovit gott resten av natten.

Om livsvilja/livsenergi.
Viljan att få ut mycket av livet och förmågan att koncentrera sig på det som är viktigt för stunden är fantastisk hos små barn. Har njutit av mitt tvååriga barnbarn fram till klockan fyra i dag. Igår kväll var hon mycket nöjd när jag lade henne. Somnade direkt. Idag när vi gick hem från Biologiska museet skulle hon stå på ståbrädan och inte sitta i vagnen. Kämpade mot sömnen och stod och sov. En envis kamp för det som var viktigt just då, att få stå på ståbrädan. Nästa stund är något annat viktigt och all koncentration och kraft används till detta. Eller så unnar hon sig att bara vara, hon liksom mediterar utan att veta vad det är. Jag tror vi har mycket att återerövra hos oss själva genom att lära av barnen. Tillit, livsvilja och koncentration.

Min pappa fick bli 90 år innan han dog, men hans liv var nära att ta slut två år tidigare. Pappa fick en allvarlig stroke vid 84 års ålder. Han blev rullstolsburen, fick afasi och även mentala skador. Min pappa hade mycket livsenergi. Han återhämtade sig och klarade sig själv ganska bra på det vårdboende ditt han flyttade efter stroken. Började t.o.m. använda dator för att träna sin afasi. Några dagar före pappas 88-årsdag blev han väldigt dålig av en urinvägsinfektion. Läkaren bedömde att han inte skulle överleva en vecka, så alla vi tre syskon åkte hem. Att vi fanns där, pappas fru/vår mamma och alla tre barnen gav pappa ny energi. Han blev bättre samma kväll vi kom och på morgonen sjöng han ”Bättre och bättre dag för dag” efter att ha varit nästan okontaktbar ett dygn tidigare.

Andra människor är det som jag tror man får mest livskraft av. Utan medmänniskor blir livet tomt och innehållslöst. Det är inte ovanligt att när en äldre människa förlorar sin livskamrat, så dör partnern ganska snart därefter. Har sett det samma hos katter. Jag tänker på två ungkatter, som bodde i ett stall. Den ena katten blev överkörd och dog direkt. Syskonet dog två dagar senare. Vad syskonet dog av vet jag inte, men vi som upplevde detta trodde att det var av sorg och saknad. Båda kattorna hade verkat helt friska innan trafikolyckan.

Dagsform och statistik

Har hostat hela natten och är hes. Det kliar i armhålan och på fötterna. Däremot är fötterna mycket bättre och jag kan prata lite grann. Har just gått en promenad för att söva mitt barnbarn och nu behövde jag inte alls plåstra om fötterna. Härligt att kunna gå nästan normalt och att få ha mitt snart tvååriga barnbarn hos mig i ett dygn från lunch till lunch.

När jag skrev ordet normalt blev jag intresserad av att ta reda på hur normalt det är att få cancer. Därför börja jag leta bland statistik. Har hämtat informationen via socialstyrelsens hemsida.

Risken att en kvinna före 75 års ålder i Sverige drabbas av bröstcancer är 8,9 procent och risken att hon dör i sjukdomen före 75 års ålder är 1,6 procent. 6312 kvinnor drabbas varje år och 1520 kvinnor dör i Sverige. Andelen kvinnor som får bröstcancer ökar och andelen kvinnor som dör av sjukdomen minskar. Du får fram faktabladet via denna länk
http://www-dep.iarc.fr/NORDCAN/SW/StatsFact.asp?cancer=180&country=752

Risken att en man före 75 års ålder i Sverige drabbas av prostatacancer är 13,3 procent och risken att han dör i sjukdomen före 75 års ålder är 1,6 procent. 9433 män drabbas varje år och 2513 män dör i Sverige. Andelen män som får prostatacancer har ökat kraftigt sedan 1960, men minskat något de senaste åren och andelen män som dör av sjukdomen har minskat något. Du får fram faktabladet via denna länk
http://www-dep.iarc.fr/NORDCAN/SW/StatsFact.asp?cancer=241&country=752

Antal och andel kvinnor och män som får sjukdomen och som dör av den skiljer sig. De flesta männen drabbas efter 65 års ålder och fler män dör av sjukdomen när de är över 80 år. Andelen kvinnor och män som dör före 75 års ålder är däremot lika stor men efter 75 år ökar andelen män som dör markant. Fler kvinnor drabbas tidigare. Det är alltså fler män som dör av sjukdomen prostatacancer, men de dör vid hög ålder. Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män och bröstcancer den vanligaste formen bland kvinnor.

Cancerbehandlingen har tagit stora steg framåt. Om jag minns rätt så överlevde ungefär hälften av kvinnorna sin bröstcancer 1994. Nu klarar sig tre av fyra kvinnor. Visst är det positivt!

Inte bara identiteten cancersjuk

Idag blir det två inlägg på denna blogg.

Halva torsdagen och nästan hela fredagen har jag tillbringat i sängen. När jag äntligen bestämde mig, så kändes det bra. Hade förstås gärna deltagit i allt jag planerat för denna vecka, såsom
• att se en teaterpjäs om jämställdhet på jobbet i torsdags
• deltagit i ett jämställdhetsnätverk idag på förmiddagen, som jag initierade starten av i höstas
• deltagit på ett etiskt seminarium idag på eftermiddagen, som jag varit med och planerat
• deltagit och pratat på ett torgmöte om antirasism vid sextiden idag som jag varit med och planerat
• deltagit i ett seminarium under rödgrönt akademiskt forum i morgon som jag varit med och planerat och ansvarat för innehåll och kontakter

Denna vecka har det alltså varit gott om aktiviteter som jag haft ett stort ansvar för att de genomförs och som jag nu får skippa. (Fullt så mycket brukar det inte vara.) Vad skönt det är att det finns så många andra som kan när jag är sjuk. Och vad nöjd jag känner mig över att ha kraft till att initiera och bidra till många spännande och för mig viktiga aktiviteter. Är framförallt mycket nöjd med att inte bara ha identiteten cancersjuk. Vill ibland bli ömkad för min sjukdom, men vill framförallt bli behandlad som en kapabel människa, med en mångfald av både starka och svaga sidor. Precis som alla andra människor. Det finns inga människor som bara är svaga och sjuka.

Hoppas dessutom att förkylningen är så pass bra, så att jag kan vara barnvakt åt mitt yngsta barnbarn i morgon eftermiddag och natten som följer. Det längtar jag efter. Min dotter ska ha 30-årsfest i morgon kväll.

Rätsidor och avigsidor

Tror verkligen på att tillåta sig vara ynklig. Nu har jag massor med positiv energi. Valde att stanna i sängen i morse, vilket känns behövligt för att ta hand om mig. Har hostat mindre och fötterna behöver inte längre behandlas. Däremot kan jag inte prata och huden är irriterad under vänster armhåla.

Igår kände jag mig orolig för cancern, men det gör jag inte idag. Var ute och läste cancerbloggar i går. Tänker att man alltid kan jämföra sig med andra och att det är OK att göra det. Däremot finns det alltid andra som har det mycket värre och mina problem är pyttesmå i relation till en del andras. Samtidigt finns det andra som klagar över sin ynklighet vars problem med hälsan är små i relation till mina. Tänker att jämförelser är bra för att få perspektiv, men aldrig bestämma mest/minst problem, sjukast/friskast, mest/minst synd om. Mycket kan också förändras från en dag till nästa. Önskar en samhällskultur där alla tillåter sig ta plats med både skavankerna och glädjen i livet.

Alla har både rätsidor och avigsidor, men de är mer eller mindre synliga.

Totalt energilös

Nu vill jag bara gråta. Känner mig helt orkeslös. Fötterna är visserligen bättre, så något har gått åt rätt håll. Men halsen gör ont, tungan har en gråvit beläggning, jag får inte fram andra ljud än väsanden, och jag torrhostar. Har haft ihållande hosta i fyra nätter och hållit hostattackerna tillbaka med läkerol och sockerfria lakritsdrops. Tabletterna håller tillbaka hostan men göder samtidigt candidassvampen. Nu har jag en helvit kant runt tungan och nedanför den är tungan blodröd. Vet inte om halsontet beror på svampen eller på förkylningen.

Några bra stunder har jag också haft idag. Tog bilen en sväng till jobbet i morse för att göra några småsaker. Där känns alla vänliga och omtänksamma. Resten av dan har jag i princip varit sängliggande med dator eller bok i knät.
Blev sugen på ugnspannkaka med hallon, banan och grädde till middag. Det blev lika gott som jag tänkt.

Hörde på radion att det är vanligt att cancersjuka som inte har så långt kvar att leva bloggar. En sjuksköterska tyckte att det var ett bra sätt att berätta hur man hade det och få omtanke tillbaka. Så kunde man göra trevliga saker när man träffades. Jag ska ut och spana på några cancerbloggar.

Jag har inte skrivit om att jag också är svullen och irriterad i vänster armhåla. Tror jag undanhållit detta för att jag inte vill kännas vid mer eländighet. När jag känner mig så här ynklig så tänker jag att jag kanske inte får leva så länge till. Blir ännu mer ledsen av dessa tankar. Tror att det är viktigt att för mig själv erkänna alla känslor som kommer, oavsett det är ilska, glädje eller sorg. Bästa trösten är att synliggöra det som känns. Tillåter därför mina känslor av sorg, när de nu finns där.

PS: I går hittade jag en funktion som gjorde att jag kunde ställa om till rätt tid. Dessutom tror jag att jag gjort det lättare att skriva kommentarer. Prova gärna.

Optimisten kanske hade rätt

Förkylningen har nu satt sig på stämbanden, så jag kan bara ge ifrån mig några rosslande ljud. Sitter i sängen med en värmande halsduk runt halsen och har ganska mycket energi efter en lång och inspirerande jobbdag. Den kurs jag hållit ihop har avslutats idag, med många bra föreläsningar. Eftersom jag planerat och hållit ihop alla kontakter för dagen, så kändes det nödvändigt att åka till jobbet i morse. Det blev bilen och det är jag lika nöjd med som att det blev cykeln igår. Har pratat, hostat och hesat mig igenom dagen. Kändes inget bra att störa med mitt hostande med föreläsningarna var så bra, så jag ville höra allt.

För min hälsa tror jag även idag att fördelarna med att möta så många kunniga, intresserade och glada människor betydde mer än slitet med dagen. Nu har jag nästan klädnypor för munnen och tror, optimist som jag är på att jag kan prata i morgon.

Optimisten hade nog rätt igår. Fötterna är lite bättre. Har nu bara ett öppet sår, så Heracillinet har gjort nytta. I går hade jag strumpbyxor och idag bytte jag till mina vanliga ullstrumpor och det är nog ett skäl till att även blåsorna är lite bättre.

Har letat lite bland ordspråken och här är ett jag gillar

”Även den som går sakta kommer fram ”

Sedan kan man ju alltid fundera över vad målet är, eftersom det enda vi vet är att detta liv tar slut.

Nu börjar jag tror på ordspråk jag tycker illa om

"En olycka kommer sällan ensam" sägs det. Och just nu känns det så. Jag är förkyld och hostar mig igenom nätterna och har dessutom blivit hes. Fötterna värker och nu har jag både sår och blåsor. Dessutom har jag svamp i mun och svalg. Ingenting var för sig är särskilt besvärligt men tillsammans och under så här lång tid börjar det bli tröttsamt.


Fick rådet att gå hem och dricka varmt honungsvatten, men det är också mumma för candidassvampen, så då får jag mer sådana besvär. Usch vad det är synd om eländiga mig. Tänkte ta bilen till jobbet i morse, för att det är SYND om mig, men det fina vädret och att jag blev tillräckligt mätt på ynkligheten, gjorde att jag cyklade. Det var ett bra beslut.

Jag har fått antibiotika utskrivet idag för mina fötter, eftersom det kan vara bakterier som gör att de inte vill läka. Så nu tror den optimistiska delen av mitt jag att fötterna är bättre i morgon. Men pesimisten som också sticker upp ibland skakar på huvudet.

Igår var jag med min kör och invigde Uppsalas nya stationshus. Vi sjöng bl a en tågopera. Det var nog tveksamt att jag var med för min egen skull, men kanske framförallt för att jag riskerade att smitta andra, så det har jag lite dåligt samvete för. Men det var kul att vara med och det vägde kanske upp arbetsbelastningen för min fysiska kropp, när det gäller min egen hälsa.

Jag får ofta rådet att jag ska ta det lite lungnare och göra lite mindre, men jag är en envis typ. Jag vill göra saker. Och jag tror att jag mår bra av min envisa vilja, även om det ibland kan bli lite för mycket. Motsatsen tror jag är sämre och jag tycker jag sätter ganska bra gränser för mig själv och hur mycket jag ska göra.

Men ordspråket "en olycka kommer sällan ensam" får jag nog instämma i om olyckorna har med varandra att göra.

Föränderlighet och beständighet

Förändringar går ibland väldigt snabbt och ibland väldigt långsamt. Minns en gång när en gammal kompis ringde mig när jag var förkyld. När vi pratat färdigt var förkylningen borta. Då var jag tjugu år.

Mina fötter ändrar snabbt färg från rött till normalt och sedan kan dom bli röda igen. Förändringen går nästan lik snabbt som när man rodnar. Tänker också på hur jag ena stunden kan ha huvudvärk och nästa stund är värken borta och jag märker sällan när den försvinner.

När jag var tjugu jobbade jag som sjukvårdsbiträde på en ortopedisk vårdavdelning. Då var det ganska vanligt att äldre människor som bröt lårbenshalsen gav upp och aldrig kom upp på fungerande ben igen. Personalen berättade för mig om en väldigt energisk kvinnlig professor, som inte hade tid att ligga där med bruten lårbenshals. Hon hade en massa inbokade saker hon ville göra. Hennes energi att komma igång igen var så stor så att hon var väldigt snabbt uppe på benen igen.

Fram till jag läste biologi tänkte jag på mitt skelett som något ganska dött och beständigt. Nu vet jag att det sker ständiga förändringar i skelettet. Och de flesta celler i kroppen byts ut inom en period av sju år. Därför tänker jag att det borde gå att byta ut alla cancerceller mot friska, men risken är förstås att gamla cancerceller byts mot nya cancerceller. Men hoppet finns att om jag kan slå ut alla cancerceller, så kan jag få ett nytt och friskt skelett.

Men det finns också saker som inte förändras så snabbt. Frön kan överleva i tusentals år. Bakterier kan bilda sporer som också kan överleva mycket länge. Människor som får barn lever delvis vidare genom att deras gener överförs till nästa generation. Livet (vad det nu är) består i någon form, om inte människan lyckas förgöra alltihop genom vårt egoistiska sätt att förstöra det enda jordklot med liv vi känner till. Människan vill leva och överleva och den livsviljan tror jag är både större och mer komplex än livsviljan hos en bakterie som bildar sporer.

Jag mår gott av tanken på att livet både är snabbt föränderligt och beständigt. Det ger hopp för både mig i min situation och för mänskligheten.

Småkrämpor

Idag har det varit en ganska vanlig dag och det är inget särskilt jag tänkt på avseende den cancer jag har. Har lite vanliga små krämpor. Jag hostar en hel del och har gjort i natt. Tungan är lite mer påverkad av svamp, eftersom det blev en hel del sötsaker i går. Lilltårna blöder från två olika sår, men inga bakterier och ingen svullnad. En ganska tråkig dag. Jag har i princip gjort det jag behövde göra och känner mig nöjd med det.

"Hoppet är det sista som människan" stämmer nog in på mig. Tror därför att jag mår mycket bättre i morgon.

Man vänjer sig 2

Fotstatus: Kanske något bättre. Fötterna var varken särskilt svullna eller röda i morse. Nu är dom lite mer ömma och såren blöder lite. Övrigt OK.

En av mina favoritartister är Kjell Höglund. Hans låtar kommer ofta upp i mitt huvud. Just nu snurrar "Man vänjer sig" för fullt. Texten i övrigt har inte så mycket att göra med min livssituation just nu, men orden "man vänjer sig".

Eftersom jag får ont av att gå så cyklar jag. Det funkar riktigt bra. Som i kväll när jag varit på restaurang med dotter, två barnbarn, bror och barnbarnens pappa. Barnbarnen åkte dubbelvagn, jag cyklade och övriga gick. Lillflickan vinkade glatt åt mig och tyckte det var kul att jag hade cykel och åkte på hjul precis som hon.

I fredags när jag var morgonbarnvakt och lovat ta barnbarnen till förskolan några kilometer bort, blev det samma typ av lösning, bror drog barnvagn, jag cyklade och barnbarnen satt i vagnen. Inget konstigt alls. Man vänjer sig.

Om rädslor och media

Jag är trött efter att allt ont i fötterna och dessutom torrhosta och jobb. Därför blir detta inlägg kort.

Nästan varje dag läser jag i nyhetstidningarna om cancer. Det finns nog inget annat som det skrivs så mycket om. Jag tror att grunden till alla dessa artiklar är människors rädsla för att drabbas av cancer och dö. Därför läggs mycket pengar på cancerforskningen, som ständigt kommer med nya rön. Varje ny rapport förmedlas vidare av media eftersom intresset hos allmänheten är så stort. Att jag har en sjukdom som kunskapen ständigt ökar kring är naturligtvis bra för mig och alla andra drabbade. Det är jag tacksam för.

Däremot önskar jag mer fokus på livskvalitet och mindre fokus på rädslor för att dö. Tänk om mer media lades på budskap, som underlättade för människor att ställa om till en mer hållbar livsstil och mindre på risker för snabb död och lyckas /misslyckasbudskap. Och dessutom mer skattemedel för att underlätta en hållbarare livsstil för alla.

"En vandring på tusen mil börjar alltid med ett steg"

Om optimism och kronisk sjukdom

När jag fick beskedet att jag hade metastaser i skelettet påtalade en av läkarna, som jag då hade att min cancer nu var kronisk. Sedan har jag också fått höra att jag får palliativ vård. Detta betyder att jag inte kan bli frisk och att behandlingarna bara lindrar, inte botar. Jag tycker det är riktigt att jag får informationen att det idag inte finns några vetenskapligt beprövade metoder som kan bota den cancer jag har, men det är onödigt att använda så bryska ord. Vi har alla människor en sista dag i detta liv och vad som händer sedan vet ingen. Om sjukvården gör en bedömning att man inte har så långt kvar att leva, så är det däremot viktigt att få den informationen, även om ingen kan veta exakt hur länge heller. Jag tycker däremot att sjukvården ska informera mig hur jag ska göra för att leva så bra och så länge som möjligt. Det skulle vara värdefullt med mer information om hur jag kan behålla en god hälsa.

I övrigt är jag en optimist. Varje kväll när jag går och lägger mig, så tror jag att mina fötter ska vara bättre nästa dag. Så det bestämmer jag mig för att de är i morgon, för i morgon behöver jag gå mycket.

Man vänjer sig

Nu är det fyra veckor sedan jag var på ett jympapass. Det har känts så bra att ha identiteten ”jag är en som jympar”, men det går fort att vänja om sig. Tror att jag känner mig lite gnälligare, när jag masar runt på onda tår, men det är fullt möjligt att fortsätta kämpa och tro på en positiv framtid. Människan är väldigt anpassningsbar och det är nog en bra överlevnadsstrategi.

Alla sätt är bra utom de dåliga

Förut när jag fått cellgifter så har jag lärt mig när olika biverkningar dyker upp. Med Caelyx så vet jag ännu inte. Fördröjningen i kroppen p.g.a. att medlet finns inkapslat i fett gör att jag inte är riktigt beredd och kan planera. Jag trodde mina fötter var på bättringsväg, men idag är de röda och irriterade.

Jag har dessutom gjort saker som jag inte ska. Idag har jag promenerat ganska mycket eftersom jag haft min bil på verkstad. Det har gjort att ett sår blöder och jag har mer ont. I går lyxade jag genom att ta ett varmt bad och det gillade inte heller fötterna.
Lördagens godis gillade svampen i mun och svalg, så denna utsvävning har gjort slemhinnorna sämre. Det är däremot inte lika illa som det blev när tungan tjocknade och blev en stor klump i munnen.

Idag känner jag mig eländig, men börjar få lite av ett biverkningsschema

Jag ska alltså
• inte äta godis några dagar efter behandlingen när immunförsvaret är på väg ner och se till att ha vichyvatten hemma om jag slarvar.
• Ha Trevis, som hjälper till med en bra magkultur hemma om magen trasslar och börja äta i förebyggande syfte några dagar efter behandlingen
• Inte bada och inte promenera i åtsittande skor en till två veckor efter behandlingen.
• Förebygga genom att smörja fötterna med kortison innan de blir röda och alltid ha Alsolsprit, (uttorkande) och klorhexidin ( bakteriedödande) hemma för fötterna, liksom kompresser och Fixomull stretch för att plåstra om fötterna

Kunskapen om att jag kan påverka hur svåra biverkningar jag får gör saker lättare. Jag får faktiskt välja och jag tänker inte välja att alltid ha koll på allt jag äter och sitta stilla och glo.

”Alla sätt är bra utom de dåliga”

Om oro och mat

Först om att oroa sig: Jag är nog inte en person som oroar sig särskilt mycket, men ibland så finns den där. Oro kan röra både morgondagen och framtiden. Oro för framtiden och hur länge jag får leva finns nog alltid som en mörk skugga över mitt liv, men det är sällan jag stressar upp mig över det faktum att risken är stor att jag dör av den bröstcancer jag har.

Just nu oroar jag mig nog mer för de närmaste månaderna, för vad som händer med mina fötter och om jag får några mer besvärande biverkningar efter denna omgång med cellgifter. När jag träffade min läkare sist var vi överens om att jag skulle ha full dos även denna gång för att sedan eventuellt trappa ner på cellgiftsmängden. Jag tänkte att detta medför risk för att jag drabbas av fler biverkningar, men att det får jag stå ut med, eftersom jag vill slå ut så många cancerceller som möjligt. Tänkte också att eftersom min läkare föreslår full dos så är det bäst för mig, trots att jag är liten sliten av mina fotproblem. Nu känns det som att det var rätt med full dos och att jag faktiskt verkar slippa några nya obehagliga överraskningar. Fötterna är bättre idag än igår, candidassvampen håller sig tillbaka och inga nya problem har dykt upp. Jag fortsätter alltså att strunta i ordspråk som ”En olycka kommer sällan ensam” och ” Ropa inte hej förrän du är över bäcken”. Efter att ha Goglat på ordspråk hittar jag massor, varav de flesta är förfärliga avseende människosyn och Jantekultur. Hittar också några jag tycker är bra såsom ”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”.

Om mat: Jag är övertygad om att det har betydelse för min sjukdom vilken mat jag äter. Försöker därför äta nyttigt, men också miljövänligt. Däremot håller jag mig inte alltid till detta. I förgår kväll köpte jag t ex massor av lösgodis och frossade. Det kändes helt OK, ja helt enkelt mycket bra med detta avsteg. Kan dessutom känna att min kropp inte vill ha mer godis, så nu har jag ingen godislängtan.

Idag har jag träffat en kompis som också har bröstcancer och av henne lärt mig att cancerpatienter som har en östrogenberoende cancer inte ska äta sojaprodukter för soja ökar östrogenhalten i blodet. Jag brukar ganska ofta äta både sojaprodukter och ha sojasås i maten. Dessutom har vi pratat om att även grapefrukt påverkar östrogenhalten, eftersom något ämne som grapefrukten innehållet förhindrar nedbrytningen av östrogen. Jag tycker mycket om och dricker nästan dagligen grapefruktjos. Tycker dessutom att det till skillnad från lösgodiset, känns helt rätt att dricka denna jos.

Har ännu inte bestämt mig om jag ska följa dessa rekommendationer. Ska jag lyssna på min egen kropp, som verkar vilja ha både grapefrukt och soja eller ska jag följa råden att inte äta/dricka soja och grape? Hade dessa råd gällt godis hade det varit lättare. Då hade jag överträtt dem ibland, för att helt enkelt tillåta mig att då och då men inte alltid låta lusten styra.

Nöjd dag

Denna dag känner jag mig nöjd med. Har tagit hand om mig själv. T ex blev det äntligen av att genomföra ett lite längre yoga pass. Jag har också tagit hand om min balkong och äntligen satt upp klädvädringsstången, som legat i en låda i minst två år. Nu är möblerna avtorkade och jag har planterat penséer och små påskliljor i en balkonglåda. Matinköpen är avklarade och frysen full. Dessutom har jag cyklat ner till Årike Fyris. Där satt jag minst en timme i solen och läste och njöt av lärksång och skrattmåsbabbel. Såg kärrhöken glida över fälten, jagad av gormande kråkor. Dessutom har jag plockat hem tre tussilago, som kämpat sig upp ur en smutsig vägslänt.

Idag har det bara strulat lite grand med datorn, så jag börjar nog bli vän med min nya Dell.

Har tänkt på hur lätt det är att snurra runt i sin egen irritation. Det är så lätt att tappa fokus och stressa upp sig själv för småsaker. Ibland är det skönt att bara vara lat och låta tiden gå, men i efterhand märker jag att blir det för mycket” bara vara” så mår jag bara dåligt. Å andra sidan mår jag dåligt av för väl inrutat dagsprogram. När tankarna är i ”nu måsta jag bli klar med detta, så jag kan börja med nästa planerade görande” så mår jag också dåligt. Lagom är som vanligt bäst, tycker jag.

Jag tror på att jobba med den egna koncentrationen, meditera, lyssna fokuserat på något/någon, läsa koncentrerat, göra yoga nidra. Ibland när jag jobbar med min koncentration blir det istället tvärt om, jag gör saker väldigt okoncentrerat, bara för att jag har bestämt mig för att jag ska. Har t ex suttit två gånger om dagen i flera månader på min meditationskudde, men låtit tankarna vara i planerandet och görandet. Ibland tycker jag det är OKEJ att inte vara fullt fokuserad på meditationen, men i längden blir detta ganska meningslöst görande om jag inte ”skärper mig”. Att göra lagom och att skärpa sig är sådana där gamla livsvisdomar som jag tror på.

Idag känner jag mig som sagt nöjd med mig själv, mitt görande och mitt förhållningssätt till det jag genomfört. Känner mig tämligen självgod.

Vårsol

Haft en lat dag i vårsolen. Gungat barnbarn och viftat med tårna i Nyköpings och Jogersös vårsol. Är nu tillbaka i Uppsala. Tittade efter fågelobsar innan jag började blogga. Alla sår utom ett litet skrutt på fotens ovansida har läkt. Mina fötter fungerar. Har gått både till station i Nyköping och från station i Uppsala och jag börjar återfå tron på en gåendes framtid. Därav koll på fågelobsar (fågelobservationer) här hemma. Blir kanske en biltur till någon fågelsjö i morgon.

Törs jag hoppas på att slippa biverkningar från cellgifterna denna gång? Slipper jag svampbelagd klumptunga, illamående och kräkningar, gigantiska blåsor på fötterna, infekterade sår på fötterna?

Får man utmana ödet? JA
Är det så att en olycka sällan kommer ensam? NEJ
Vill jag, törs jag, kan jag? JA

Eländig dag – nytt liv

Har varit ledig från jobbet idag. Ville ha en hel dag hemma när jag skulle göra allt det där….

Varit en grinig dag. Har mest varit sur och irriterad. Gjort samma moment på datorn hur många gånger som helst, när det inte fungerat. Och sedan glömt vad jag gjorde. Bakat, städat, mer dator, mer grinighet. Lagt om tån, som fortfarande gör ont och blivit till ett sår ovanpå foten. Annars är fötterna OK. Regnet småstrilat utanför under dagen. Tänkte cykla ner till Kungsängsbron och titta efter forsärla, men kom bara till affären för att handla jäst. Samlade inte ihop mig för yoga eller cykeltur som jag tänkt och ”borde”. Strulade istället runt hemma.

Tills nyss. När det sista brödet var klart, klockan bara var halv åtta och det fortfarande var ljust. Längtade efter att höra koltrasten sjunga och var nyfiken på om isen gått upp på Fyrisån.

Det var full fart på koltrastarna. Några sjöng men de flesta varnade bara. Njöt också av rödhakens snabba lätta drillar under min lilla cykeltur längs ån ner till Årike Fyris. Isfri å. Dimman låg över fälten. Gräsänder snattrade och några gäss försökte komma till ro. Fullt med dofter. Målarfärgsdoft från småbåtsuppställningsplatsen, URK-lukt från reningsverket, dimdoft och vårfuktdoft. Ådoft. Liv som uppstår ur fjolårets död. Snart är gärdesgårdsfältet fyllt av vita och vinröda kungsängsliljor. Än är allt brunt och gröngråmurrigt. Härligt att så många koltrastar överlevt vinterns snötäcke och kyla.

Längtar efter att sitta vid ladan en solig aprildag och höra enkelbeckasin och storspov, tovsvipor och sånglärkor. Se kärrhöken komma flygande och kanske tornfalken. Kan känna livskraften från allt fågelsurr och alla knoppar som kämpar upp ur jordens mörker. Snart ska nykläckta ungar matas.

Var länge sedan min ”unge” var helt beroende av sin mor. När jag fick cancer var min dotter 14 år. Nu fyller hon 30 om 11 dagar och har egna ”ungar” som behöver henne. Ser hennes slit för att barnen ska få sina behov tillfredställda. Tänkte på min oro för att dö när hon behövde mig. Har pratat med vänner om ursinnet över att bli drabbad av cancer när man har barn. Ursinnet som gör att man orkar hur mycket som helst.

Är koltrasthanarna ursinniga eller glada, när de sjunger för att bevaka revir och locka honor?

Nu får jag hämta kraft från annat än en ”unge” som behöver mig. Kanske ur våren, livet, fågelsången, vänner, skrivande… Kanske ur kamp för välfärd, hållbar miljö och fred…. Barnbarn… Vet och vet inte. Många möjligheter och liv.