I morse vaknade jag inte av väckarklockan utan först klockan nio. Jag hade inga inplanerade möten på jobbet, så det gjorde inget att jag kom dit först till halv elva. Jag har årsarbetstid, vilket passar mig alldeles utmärkt. Eftersom jag dessutom jobbar 80 procent, så finns det ett utrymme för att låta kroppen och känslan styra över när jag ska komma och gå.
Skälet till att jag försov mig var dålig sömn. Jag hade ett gräl med en person som står mig nära kvällen innan. Gräl i sig är inte problematiskt, men däremot bristen på samtal och tillit. Konstruktiv kommunikation som också ger plats för att vi har en massa olika känslor är bland det svåraste som finns, tycker jag. Mina egna erfarenheter av att komma vidare i konflikter är tyvärr ganska små. Ibland har samtalet blivit bra och det har lett till djupare kontakt och mer tillit, både med den person jag grälade med under gårdagen och med andra, men alltför ofta är min erfarenhet att man inte når fram till varandra. Istället ligger ofta den enes föreställning om hur den andre är och varför den andre gör som den gör i vägen för samtalet.
Föreställningar om hur andra är och vad som är normalt/onormalt förstör mycket i mänsklig samvaro. Likaså bristen på tillit och tidigare upplevda kränkningar. Ibland vill jag bara gråta och ge upp. Det är väl lika bra att var och en går runt i sin egen bubbla, när rädslorna tornar upp sig, så kan alla fortsätta ha sin egen rätta förklaring till hur den andre är. Men så tänker jag på att livet faktiskt inte är oändligt och bestämmer mig för att ta ny sats. Att låta bli är mycket farligare än att försöka, för alla dessa olösta konflikter och rädslor gör oss faktiskt sjuka.
Kanske ta ny sats, kanske försöka igen, kanske i morgon, kanske i övermorgon, kanske låta rinna ut i sanden som så ofta förr…
Man måste ju också vara två för ett samtal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar