Normkritik, förändring och dom andra

Överallt läser jag om vikten av normkritiskt tänkande och intersektionalitet. Nu senast i en skrift ”Göra jämlikhet är att göra skillnad” från Sveriges Kommuner och landsting (SKL).

I skriften står bl.a. följande

”En utgångspunkt för att förändra ojämlikhet är att synliggöra hur ojämlikhet skapas och upprätthålls. Det innebär att titta på de normer som ligger till grund för den egna verksamheten och undersöka vilka villkor de skapar för brukare och invånare.”

Maktfrågorna är nedtonade i denna skrift, men de nämns

”Normer och maktordningar samverkar. Normerna fungerar inte oberoende av varandra, utan de samverkar med varandra. Ett funktionshinder kan exempelvis få olika betydelse för en man och för en kvinna. Normer för sexualitet kan få olika konsekvenser för yngre och för äldre personer. Att belysa hur olika maktordningar samverkar och hur de sammantaget påverkar en persons position och livsmöjligheter kallas att inta ett intersektionellt perspektiv. Detta görs genom att ta in flera dimensioner i analyser av ojämlikhet.”

I SKL:s tidning Dagens samhälle har Marcela Mella-Rinderud från tema likabehandling skrivit en debattartikel om åldersdiskriminering. Hon lyfter också vikten av att granska de egna normerna och arbeta intersektionellt.

”Arbetsgivare bör arbeta mot åldersdiskriminering på ett normkritiskt och intersektionellt sätt för att nå reell förändring. Med normkritiskt arbetssätt menas att arbetsgivare arbetar med att förändra sina egna organisationsstrukturer istället för att inrikta sig på att ändra individer. Med intersektionellt arbetssätt menas att arbetsgivaren tar i beaktning att flera maktstrukturer och normer ofta samverkar på arbetsplatsen. Det är till exempel stor skillnad på hur äldre, svenskfödda kvinnor riskerar att åldersdiskrimineras jämfört med till exempel yngre, utlandsfödda män.”

I regeringsformen står det

” Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

/…/

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”.

Dessutom finns alla FN-konventioner om mänskliga rättigheter.

Jag tycker det är viktigt att ta orden på allvar, kavla upp ärmarna och börja förändringsarbetet i vardagen. Likaså kräver en reel förändring omfördelning av pengar och materiella resurser. Tyvärr är det alltför många som har makt och finns i normens mitt som gärna använder alla jämlikhetsparoller i högtidstalen och sedan går hem och fortsätter göra som en alltid har gjort. Tycker också att glappet har ökat mellan det en säger och det en gör i de politiska partierna.

Andra problem är att en instämmer i orden, men sedan inte inser att det handlar om att en ska granska sig själv. Fast det mycket tydligt framgår att det är människor i normens mitt som har makten att förändra, så gäller det inte den egna maktgrupperingen utan alla andra. ”Vi” och ”dom” sitter djupt hos många makthavare, liksom att det alltid är ”dom” som ska förändra sig, inte jag som behöver förändra mig.

Jag gillar begreppet ”pinkwashing. Så här skriver Queers against pinkwashing

”Pinkwashing är en term som beskriver ett fenomen där verksamheter använder hbtq-rättigheter för att tvätta bort smuts från andra förtryck som samma verksamhet håller på med. Det är att ställa olika grupper mot varandra. Om ett parti medverkar till dagens asylsystem som hindrar många av oss att få åtnjuta våra mänskliga rättigheter, om ett parti medverkar till vapentillverkning som dödar våra syskon i andra länder, om ett parti inte verkar för handelsblockader mot Israel som ockuperar våra syskon i Palestina, om ett parti medverkar till dagens klassamhälle där vi arbetar oss sjukskrivna medan andra plockar ut miljonvinster. Om detta parti samtidigt säger sig värna om hbtq-personer, säger vi att det går att se som pinkwashing. Oss som ni säger er värna om är precis de personer som nekas asyl, vi är dem som trampar på minorna ni exporterar, vi är dem som lever bakom Israels apartheidmur, vi är dem som lever på minimilöner, vi är dem som är utförsäkrade och bostadslösa.

Det är inte antikapitalister som kidnappar Uppsala Pride. Det är kapitalister som genom pinkwashing utnyttjar våra identiteter och erfarenheter för att tjäna rosa pengar. Vår kamp handlar om frihet och rättvisa för alla.”

Jag tycker att det är bra att det överallt framförs vikten av ett normkritiskt förhållningssätt och att arbeta intersektionellt, så jag gläds åt att begreppen implementeras överallt. Däremot är det viktigt att granska hur de används, så att det inte bara blir pinkwashing av alltihop. Det  blir ingen reell förändring utan kamp.

För övrigt har jag haft fullt upp både igår och idag. Mår relativt bra. Orkar mer än jag gjorde för några veckor sedan, men blir ändå ledsen över att klara så lite. Allt är relativt.