torsdag 7 juni 2012

Livskris, miljökris och livsglädje

25-årskris
På en studentuppvaktning satt jag och pratade med en blivande 25åring om livskriser. Mindes min egen kris vid 25-årsåldern. Efter studenten handlade mina funderingar framförallt om livets val och görande, alltså om vad jag skulle ”bli” och var jag skulle bo. Det fanns också tankar om vem jag var, men dessa var väldigt mycket på ytan. Fem år senare var livskrisen mycket djupare och hade mer fokus på mitt varande och mina relationer till andra. Det handlade mer om vad jag ville prioritera i mitt liv, om vad som är viktigt.


Den blivande 25-åringen ägnade mycket tid åt att genomföra sina projekt, precis som jag tidigare varit mycket i ett görande. Projekt av ett ständigt genomförande blir viktigare än sociala relationer. Eftersom sociala relationer tar mycket tid, så sker de egna projekten på bekostnad av sociala relationer. Tänker att det är tur att en hamnar i olika kriser, eftersom kriser som en tar sig igenom ger perspektiv åt det liv en lever och de mer eller mindre medvetna val en gör.

Nostalgi eller ”var det bättre förr”
Under eftermiddagen var jag inbjuden till min gamla skolas pensionärsklubb. Vi träffades hos en gammal vän och kollega till mig. Hann prata med ganska många av mina dåvarande arbetskamrater fram till för 18 år sedan, då jag blev kommunalråd. Roligt att träffa många som jag tycker mycket om, men sällan träffar. Blir lite varm i magen när jag tänker på alla engagerade lärare jag mött.

Vi tittade också på film från olika evenemang vi hade på skolan. Vi hade skidtävlingar, årliga idrottscupper med en närliggande skola, volleybollmatcher och fotbollsmatcher mellan elever och lärare, vårshow, klassutflykter, luciatåg, fågelutflykter, pardans för alla elever på skolan med ibland levande musik, m.m. Det mesta genomfördes med ett stänk av humor för att få lite distans till tävlandet och vara bäst attityderna. Alla eleverna fick på olika sätt möjlighet att visa upp sina starka sidor. Både elever och personal hade kul, men det tog förstås mycket tid för personalen

Idag är det mesta nedlagt, för det finns få som orkar med detta ”livets guldkant” när det går så mycket lärartid åt att planera, dokumentera och mäta elevernas prestationer. Känner mig lite nostalgisk, men framförallt sorgsen och arg över dagens skolpolitik. Det är alldeles för mycket fokus på prestationer som är mätbara. Eleverna får väldigt lite med sig från sin skoltid av glädje i varandet och positiv gemenskap med andra. Fokus i dag är på hur en ska bli något i framtiden, hur en ska komma in på ”rätt” utbildning för att bli en på ytan ”lyckad” människa. Delvis finns det bra inslag i dagens skolpolitik, eftersom planering och tydlighet i kraven på eleverna också är viktigt. Men det har tippat över för långt åt det enkelt mätbara på bekostnad av livsglädje och gemenskap i varandet. Det var bättre förr.

Klimatkrisen
Lyssnade på dagens OBS i P1
Forskarna är överens: mänskligheten har klivit in i en ny geologisk epok: Anthropocen, säger Johan Rockström, som bland annat är professor i naturresurshållning. Anthropocen är en geologisk epok som inte är orsakad av saker som planetens långsamma svängningar, utan av människan själv.

Det hela börjar i mitten av 1950 talet då vi var 3 miljarder människor på jorden. Då lade den industriella metabolismen i högväxeln. Plötsligt ökade, mycket snabbt och i stor skala, det mänskliga trycket på planeten. Det som är mest dramatiskt, denna negativa acceleration gäller i stort sätt allt i ”miljön” som utgör grunden för mänsklig välfärd och utveckling. Oavsett en tittar på utsläpp av växthusgaser, havsförsurning, luftföroreningar, överutnyttjande av mark och vatten, uttunning av ozonskikten, kemikalieföroreningar, avskogning, överfiske av haven, så sker det en dramatisk brytpunkt när den moderna globala ekonomin tar fart vid den stora accelerationen.

Det är bara de senaste 6-7 åren som forskare för första gången kan presentera en sammanfattning av den stora accelerationen och dess påverkan på jorden som system. Det är oss själva det handlar om, om ansvaret för vår värld, världen som vi känner den. Vi måste återvända till miljöförutsättningarna i Holocen för att ta ansvar för välfärd på en planet med snart 9 miljarder människor.

Mycket talar för att vi kan klara flera av de stora globala omställningar som krävs för att undvika oacceptabla risker i Anthropocen. En säker framtid för mänskligheten i Anthropocen kommer att kräva djupa omvandlingar av våra samhällen, av hur vi lever våra liv. Nödvändiga förutsättningar är en rättvis fördelning av en fastlagd global kolbudget, kvävebudget, fosforbudget, osv....

Alla har ett ansvar att i sin egen vardag agera för minskad miljöbelastning, men störst ansvar har regeringarna i den rika världen. Själv tänker jag mycket på mina barnbarns rätt att också leva ett gott och värdigt liv. Har då jag rätt att göra något annat än att utifrån mina möjligheter agera och påverka?  

Tror att viktiga förutsättningar för att mänskligheten ska ta sitt ansvar för miljön framförallt är att retorik och politik överensstämmer, men också livsglädje och en tro att det går att ta sig igenom alla former av kriser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar