söndag 13 maj 2012

Otrygghet och ökade klassklyftor

Ju högre arbetslöshet, desto större klassklyftor. Konkurrens om jobben medför försämrade arbetsvillkor för yrken som inte kräver lång utbildning eller för kvinnligt könskodade anställningar. Viktiga förutsättningar för att motverka dåliga arbetsvillkor är kollektiv organisering och att regeringen prioriterar minskad arbetslöshet och bra arbetsvillkor. Dagens regeringar driver inte en sådan politik utan underordnar sig kapitalets villkor. Klasklyftorna ökar i princip i hela världen.

Läser i Remisos nyhetsbrev om transnationella mödrar. 
Transnationella mödrar sköter en familj i värdlandet och sin egen på distans i ursprungslandet. De utgör den snabbast växande gruppen av migranter. Omsorgs- och hushållsarbete läggs allt mer ut på kvinnor från fattigare länder.

Miljontals kvinnor, migranter från främst Östeuropa, sköter idag hushållsarbete, barn och gamla, i hem i Västeuropa. För uppemot hälften av familjerna i öst utgör de pengar de frånvarande mödrarna skickar hem den största inkomstkällan. På 1970-talet krävde kvinnorörelsen att hemarbetet skulle delas lika mellan kvinnor och män. Detta krav blev aldrig realiserat. Istället out-sourcas hushållsarbetet nu på kvinnor från fattiga länder.

I exempelvis Tyskland är dessa migranter fortfarande illegala, ingen statlig reglering finns av den här invandringen. Alla vet att de behövs. Det är en öppen hemlighet. Men officiellt existerar de inte, vilket skapar en stor utsatthet.

De kvinnliga migranterna  är ofta högutbildade men inte kan hitta jobb i hemlandet som motsvarar deras utbildning. Det här är det bästa sättet för dem att tjäna pengar. De väljer att lämna sina egna barn, ofta i mormors eller farmors vård, för att tjäna ihop till en bra utbildning åt dem.
Många barn betalar ett högt socialt och emotionellt pris. De transnationella mödrarna lever med en ständig skuldkänsla, och skuldbeläggs också ofta av auktoriteter i hemlandet.

Konflikt hade flera bra inslag om utsattheten på arbetsmarknaden för migranter och s.k. illegala invandrare under hösten som jag bloggat om tidigare.

Remeso tar också upp en bok om otrygga anställningar i sitt nyhetsbrev.
På senare tid har begreppet prekära anställningar blivit allt viktigare i forskningen om arbetsvillkor i olika sammanhang. Med det menas ungefär otrygga, eller riskabla anställningar. Annette Thörnquist och Åsa-Karin Engstrand  undersöker i sin bok  uppkomsten av otrygghet i Sverige, ett land som traditionellt har hållits fram som ett exempel när det gäller fördelarna med kraftfull arbetsrätt och anställningstrygghet.

Genom att undersöka utvecklingen av otrygga anställningar under de senaste decennierna i allt från industriella relationer och kollektiva förhandlingar till diskussionen om dem i politiken och vidare till faktiska arbetsförhållanden, ger författarna en rik och varierad analys av fenomenet. De föreslår att det bästa verktyget för att förstå är en maktanalys som bygger på klass, kön och etnicitet.

En nyhet i veckan (som i och för sig inte är en nyhet för oss alla som vet att trygghet och hälsa hör ihop) var att otrygga anställningar ökar risken att bli sjuk. Omkring hälften av alla unga har osäkra anställningar. Lyssna på inslaget om ny forskning från Umeå universitet på SR.

Sedan början av 90-talet har vi matats med dogmatisk ideologisk information om att ungdomar inte vill ha fasta jobb, om att lönerna ökar om de individualiseras, om att låga löner för vissa grupper är bra för samhället, om att arbetsgivaravgifterna är för höga, om att LAS bör avskaffas eller åtminstone luckras upp, om att fackföreningsrörelsen lever sitt eget liv utan kontakt med arbetares villkor, etc etc. Folkpartiet vill inrätta särskilda zoner med lägre arbetsgivaravgifter och införa lägre lön för unga, centerpartiet vill sänka ingångslönerna, regeringen har sänkt momsen för de arbetsgivare som ger människor otrygga arbetsvillkor för att de ska anställa fler etc. etc.

Borgerlig politik och samhällsutveckling går för det mesta helt på tvärs mot aktuell forskning om välfärd och jämlika villkor. Hur långt ska raserandet av välfärden få fortsätta innan folk säger stopp. Vi lever ju ändå fortfarande i en formell demokrati.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar