Läser i Remisos nyhetsbrev om transnationella mödrar.
Transnationella mödrar sköter en familj i värdlandet och sin egen på
distans i ursprungslandet. De utgör den snabbast växande gruppen av migranter.
Omsorgs- och hushållsarbete läggs allt mer ut på kvinnor från fattigare länder.
Miljontals kvinnor, migranter från främst Östeuropa, sköter idag hushållsarbete, barn och gamla, i hem i Västeuropa. För uppemot hälften av familjerna i öst utgör de pengar de frånvarande mödrarna skickar hem den största inkomstkällan. På 1970-talet krävde kvinnorörelsen att hemarbetet skulle delas lika mellan kvinnor och män. Detta krav blev aldrig realiserat. Istället out-sourcas hushållsarbetet nu på kvinnor från fattiga länder.
I exempelvis Tyskland är dessa migranter fortfarande illegala, ingen statlig reglering finns av den här invandringen. Alla vet att de behövs. Det är en öppen hemlighet. Men officiellt existerar de inte, vilket skapar en stor utsatthet.
De kvinnliga migranterna är ofta högutbildade men inte kan hitta jobb i hemlandet som motsvarar deras utbildning. Det här är det bästa sättet för dem att tjäna pengar. De väljer att lämna sina egna barn, ofta i mormors eller farmors vård, för att tjäna ihop till en bra utbildning åt dem.
Många barn betalar ett högt socialt och emotionellt pris. De transnationella mödrarna lever med en ständig skuldkänsla, och skuldbeläggs också ofta av auktoriteter i hemlandet.
Miljontals kvinnor, migranter från främst Östeuropa, sköter idag hushållsarbete, barn och gamla, i hem i Västeuropa. För uppemot hälften av familjerna i öst utgör de pengar de frånvarande mödrarna skickar hem den största inkomstkällan. På 1970-talet krävde kvinnorörelsen att hemarbetet skulle delas lika mellan kvinnor och män. Detta krav blev aldrig realiserat. Istället out-sourcas hushållsarbetet nu på kvinnor från fattiga länder.
I exempelvis Tyskland är dessa migranter fortfarande illegala, ingen statlig reglering finns av den här invandringen. Alla vet att de behövs. Det är en öppen hemlighet. Men officiellt existerar de inte, vilket skapar en stor utsatthet.
De kvinnliga migranterna är ofta högutbildade men inte kan hitta jobb i hemlandet som motsvarar deras utbildning. Det här är det bästa sättet för dem att tjäna pengar. De väljer att lämna sina egna barn, ofta i mormors eller farmors vård, för att tjäna ihop till en bra utbildning åt dem.
Många barn betalar ett högt socialt och emotionellt pris. De transnationella mödrarna lever med en ständig skuldkänsla, och skuldbeläggs också ofta av auktoriteter i hemlandet.
Konflikt hade flera bra inslag om utsattheten på
arbetsmarknaden för migranter och s.k. illegala invandrare under hösten som jag
bloggat om tidigare.
Remeso tar också upp en bok om otrygga anställningar i sitt nyhetsbrev.
Genom att undersöka utvecklingen av otrygga anställningar
under de senaste decennierna i allt från industriella relationer och kollektiva
förhandlingar till diskussionen om dem i politiken och vidare till faktiska
arbetsförhållanden, ger författarna en rik och varierad analys av fenomenet. De
föreslår att det bästa verktyget för att förstå är en maktanalys som bygger
på klass, kön och etnicitet.
En nyhet i veckan
(som i och för sig inte är en nyhet för oss alla som vet att trygghet och hälsa
hör ihop) var att otrygga anställningar ökar risken
att bli sjuk. Omkring hälften av alla unga har osäkra anställningar. Lyssna på
inslaget om ny forskning från Umeå universitet på SR.
Sedan
början av 90-talet har vi matats med dogmatisk ideologisk information om att
ungdomar inte vill ha fasta jobb, om att lönerna ökar om de individualiseras,
om att låga löner för vissa grupper är bra för samhället, om att
arbetsgivaravgifterna är för höga, om att LAS bör avskaffas eller åtminstone
luckras upp, om att fackföreningsrörelsen lever sitt eget liv utan kontakt med
arbetares villkor, etc etc. Folkpartiet vill inrätta särskilda zoner med lägre
arbetsgivaravgifter och införa lägre lön för unga, centerpartiet vill sänka
ingångslönerna, regeringen har sänkt momsen för de arbetsgivare som ger
människor otrygga arbetsvillkor för att de ska anställa fler etc. etc.
Borgerlig
politik och samhällsutveckling går för det mesta helt på tvärs mot aktuell
forskning om välfärd och jämlika villkor. Hur långt ska raserandet av välfärden
få fortsätta innan folk säger stopp. Vi lever ju ändå fortfarande i en formell
demokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar