LEV!

I dagens lokaltidning är författaren till boken ”Om man håller sig i solen”  Johanna Ekström intervjuad. I boken söker hon efter svar på vad som händer under ytan i en offentligt beundrad familj. Boken är ingen uppgörelse med hennes föräldrar utan ett sätt att försöka förstå sin barndom.

”Det som fanns under ytan talade man inte om, det fula och triviala, sveken, smärtpunkterna, dubbelspelet. Det glappet mellan yta och verklighet, mellan språk och sanning fick henne till slut att skriva.”

”Man lär sig snabbt att känna av vad som är fint eller fult, rätt eller fel om man växer upp i en familj där vreden och de ambivalenta känslorna inte får finnas.” 

Jag känner lite på samma sätt att jag vill förstå vad som finns och fanns bakom talets alla vackra ord och alla synliga handlingar. Hur ska jag tolka det jag ser och hör, när det är så många lager av fernissa över alla möten mellan människor. Det är alltför sällan som fernissan spricker och människan blir mer tydlig. Tror att vi alla blir mer eller mindre sjuka av allt som osynliggörs. Jag menar inte att vissa känslor och tankar inte ibland måste döljas, men däremot att en också ibland måste våga borra, gräva och reflektera. Vädring, vrede och de ambivalenta känslor är en del i mänsklig utveckling.

Tänker att det viktigaste i livet är kommunikation, samspel och synliggörande av konflikter. Gråter åt alla missade möjligheter. Livet är så kort. Tror att ett skäl till att jag ändå överlevt cancern så länge är just min vilja till meningsfullhet och utveckling. Om medmänsklig kommunikation med andra upphör, så tror jag att jag vill dö. Om överlevnad blir meningen med livet och jag blivit ett paket, ett objekt, då hoppas jag att mitt liv fort tar slut.

Dubbel nysört från min gamla trädgård