Så inleds lokaltidningens recension och jag kan bara instämma i att föraktet för svaghet nog också är ganska utbrett i vårt eget samhälle.
Har flera gånger tidigare bloggat om detta förakt, bland
annat utifrån en recension av Maria Sveland om boken ”Varat och varan”
och i bloggen ”Om maskulinitet, feminitet och förakt för svaghet”
Kan märka mitt eget ”förakt för svaghet” som jag nog burit
med mig från jag var liten. Önskar förstås att det inte alls fanns där, men
märker att en skakig äldre man som på svaga ben kämpar sig fram på sina kryckor
väcker underliggande nedsättande känslor hos mig. Minns hur en del äldre blev
mycket illa bemötta av en del personal när jag jobbade på sjukhem på
sjuttiotalet. Minns också hur jag som barn delvis försökte hitta svagheter hos
personer som blev mobbade istället för att försvara dem. Jag är alltså en av
alla oss som helt enkelt har försökt att på ett ganska primitivt sätt hitta
felen hos offret, istället för att granska majoritetssamhällets normer. Tror
att detta förakt för svaghet är en del av primitiva patriarkala strukturer.
När mina egna känslor om att andra är svaga dyker upp,
brukar jag försöka vända på tanken. Ser jag någon kämpa sig fram på darriga
ben, så tänker jag ”Vilken kamp och vilket mod att ge sig ut i samhällsruschen
när benen inte riktigt bär”. Idag är jag ju själv också en människa som kämpar
mig fram på darriga ben. Likaså är jag en människa som tar tid på mig och är
fumlig i kassakön och minns hur jag ibland tidigare blev otålig över andra som
var långsamma.
Försöker också tänka att det är bra att jag nu kan se och
belysa mina känslor och rädslor. Synliggörande är ofta första steget i all
förändring, medan skam och skuldkänslor ofta istället förhindrar en reell
förändring.
Recensenten av boken ”Vårt förakt för svaghet” avslutas med
”Trots mina invändningar tycker jag att Ofstad har gjort
något bättre. Med uttrycket ”vårt förakt för svaghet” har han gett oss ett
användbart verktyg. Han flyttar fokus från nazisterna till oss själva, och
därmed hjälper han oss att släppa de ständiga Hitlerjämförelserna så att vi kan
börja gripa oss an vår egen föraktfullhet på ett djupare plan, var den än visar
sig, på skolgården eller i världspolitiken.”
Jag instämmer men vill tillägga att vi också bör granska
kopplingarnav till det strukturella förtrycket och primitiviteten i
nyliberalismen och i patriarkala strukturer.
Våtarv; ett litet tunt, ihärdigt "ogräs från min gamla trädgård |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar