måndag 9 april 2012

Kan och vet syndromen

Mina ungdomsideal var att vara oberoende och självständig, så att jag kunde välja mina egna vägar och inte behövde underordna mig andras viljor. Jag var ganska mycket av en kan- själv- människa. Kanske kände jag till och med ett uns av förakt för människor jag uppfattade som osjälvständiga.

Idag vet jag att total frihet är en chimär. Jag anser fortfarande att ekonomisk frihet och demokratiska fri- och rättigheter är de viktigaste politiska frågorna, liksom rätten till bostad, arbete och mat. Däremot känner jag idag en ödmjukhet över att vi människor är sociala varelser som behöver varandra. Om en tror att en alltid kan-bäst-själv, så blir det såväl gnissel i det sociala samspelet som i samhället i stort.

Som barn och ungdom lyssnade jag alltid intresserat på politiska samtal och andra former av mer kunskapshöjande samtal. Njöt av att höra andra som hade mer kunskap än mig. Anser fortfarande att kunskap är lika viktigt, men blir idag oerhört trött på allt tyckande.

Har nyligen läst en rapport ”Lärarutbildningen, jämställdhetoch genus” där två forskare med bakgrund i disciplinerna etnologi respektive pedagogiskt arbete granskat genusfrågor hos lärarutbildningarna. De har genom observationer löpande följt med i vardagens situationer för att få syn på om, och i så fall hur, ojämställda genusmönster återskapas och/eller utmanas inom utbildningen.

De synliggör många brister i den genusutbildning studenterna får. En är skillnaden mellan just kunskap och allmänna tyckanden. En utmaning för lärarutbildarna är att moderera samtalen mellan lärarstudenter under seminarierna, så att de leder till ett fördjupat lärande. Rapportförfattaren redovisar flera exempel från seminariediskussioner där vardagliga tankar och åsikter utbyts utan att problematiseras.

Efter ett seminarium avslutade en av studenterna en och en halv timmes diskussion med att säga:
– Det var trevligt. Allt mellan himmel och jord har vi pratat om.

Diskussionen skulle handla om genus, klass och etnicitet som begrepp, de teoretiska aspekterna av begreppen var i fokus. Trots att diskussionen under seminariet var livlig, och trots att de flesta av studenterna var involverade i diskussionen, hade samtalet varit relativt friktionsfritt. Åsikter växlades i rask takt och associationerna drog iväg åt olika håll. Allt från eget ansvar till biologins inverkan på könen diskuterades. Tre vitt skilda perspektiv radades upp bredvid varandra, utan att motsättningarna dem emellan tydliggjordes. Då det inte fanns något som gjorde att diskussionen stannade upp och fördjupades, blev det möjligt att säga ungefär vad som helst, och hur som helst. Allas tyckanden blev lika viktiga och många gick nog därifrån lika säkra på att deras tyckande var det rätta. Om ett sådant förhållningssätt till kunskap genomsyrar lärarutbildningen i likabehandlingsfrågor, så fortsätter bristerna i professionalitet i våra skolor att fostra elever till ojämlika, ojämställda människor. Det blir istället den enskildes engagemang och kunskap som styr.


Kunskap är makt är ett ganska vanligt uttalande eller har i varje fall varit vanligt. Om det stämmer att kunskap ger makt är det bra. Tyvärr tror jag att det framförallt är andra saker som ger makt, såsom nätverk, kön, klass och begränsande normer. Jag tror också att kunskap väcker rädslor hos människor. En försöker helt enkelt dölja det en är osäker på. Raka förståelsefrågor är alltför ovanliga och många tycks anse att en bara ska kunna utan att behöva jobba med sitt eget lärande.  

Vet-själv-syndromet är kanske ännu vanligare än kan-själv-syndromet.

Eftersom jag gillar att lära mig nya saker, så slutade jag som vuxen med att bara sitta och lyssna. Tyckte nog att jag själv kunde så mycket, så att jag tog mig rätten att prata mer och lyssna mindre om det inte var för mig nya saker jag fick lyssna till. Har säkert betett mig illa ibland, samtidigt som jag tycker jag gjort rätt att stå på mig i andra sammanhang när jag vet att jag har ganska grundliga och uppdaterade kunskaper.

Grunden till denna blogg är att jag på sista tiden mött och pratat med alltför många som tycker sig veta och kunna bedöma mina behov och min sjukdom. Jag tycker det är jobbigt när andra helt tar över allt görande i mitt hem och tycks tro att jag inte är kapabel till någonting. Jag är förstås glad över all hjälp jag får men önskar mer av samspel där även jag tillåts vara en aktör och inte hundra procent funktionsoduglig. Det tar mer tid men ibland behöver också jag känna att jag kan själv. Jag mår helt enkelt dåligt av att inte få vara en samspelare och aktör.

Nästan ännu jobbigare blir det när andra i samtal med mig tror sig veta vilka behandlingar jag får och hur jag mår. Jag är expert på min egen sjukdom och det tar massor av energi i samtalen, när andra försöker ge en bild av att de är pålästa om mig och min sjukdom när jag är närvarande.  Jag är övertygad om att det är av välvilja men detta beteende dödar alla samtal och jag stänger in mig i mitt hörn.

Så snälla alla som känner igen sig i ovan skisserade bilder. Mitt tillstånd förändras ständigt och det kan vara helt olika från den ena veckan till den andra. Och framförallt gör mig inte till ett objektför andras omhändertagande då jag kan mycket själv. VÅGA FRÅGA om du vill veta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar