Min sjukdom gör att jag kommer mycket närmare några människor, samtidigt som avståndet till andra ökar.
Jag har fina samtal med många, samtal där jag mår gott av mötet. Njuter av alla omtänksamma goa som inte har något annat syfte än att just mötas. Njuter också av möten där syftet är att en ska utträtta något konkret och lära något nytt. Alla som har ett genuint samhällsengagemang och står upp för detta blir jag glad av.
Har blivit mycket mer känslig för vad som är bra för mig. För att mina möten med andra ska bli bra tror jag att följande är viktigt:
- Det finns en underliggande och ömsesidig respekt
- Alla kan både framföra och ta konstruktiv kritik, när det är viktigt. Få kritik är ofta jobbigt direkt i situationen. Ibland tar det lite tid att känna in och formulera vad en själv tänker. Viktigast är att viljan finns att försöka förstå kritiken, även om processen behöver ta tid. Att formulera konstruktiv kritik är ofta svårt. Det gäller att försöka skilja på vem som har vilket ansvar, att formulera ett jag och ett du där båda tillåts vara subjekt.
- Ingen tar sig rätten att helt definiera hur en annan människa är. Frågar istället för att själv ta för givet. Lyssnar och reflekterar
Detta kanske känns som självklarheter, men fungerar alltför sällan i praktiken. För mig är det tyngst när människor jag känner definierar vem jag är, utan att vilja lyssna på mina perspektiv. En kan förstås se saker olika, men det finns inga objektiva sanningar i konflikter. Däremot finns det tyvärr alldeles för många maktordningar och informella hierarkier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar