Aggresivitet som bygger på påstådda oförätter

För några veckor sedan läste jag Maria Svelands utmärkta debattartikel ” I tystnaden vilar förnekelsen av orättvisorna” på DN debatt.

Hon gick på en pubkväll som de två antifeministerna Pelle Billing och Pär Ström anordnar. Har bloggat om dessa två män tidigare. Hennes och andra feministers syfte var att få samtala för att förstå mer av det feministiska hatet.

Maria skriver:
”Som feminist är man van vid att ständigt mötas av just förnekelse över de orättvisor man försöker att definiera och bekämpa. Det är ett av de absolut vanligaste motargumenten. Vi överdriver. Vi är onödigt högljudda. Det finns inget hat. Det finns inga orättvisor mellan män och kvinnor. När det kommer till den del av debatten som handlat om det allvarliga politiska läget där en alltmer högerradikal rörelse just nu kyler Europa har förnekelsen varit både total och absurd. I stället för att tydligt ta avstånd från de högerradikala och rasistiska partier som nu samarbetar med flera regeringar i Europa har ett antal debattörer lagt skuldbördan på vänstern. I den här debatten har det hetat att väns­tern måste rannsaka sig själv. Väns­tern vägrar att tala om hela verkligheten.”

Samma mönster som högerradikala och rasistiska rörelser följer kan skönjas hos antifeministerna.

Maria frågar också hur man kan förväxla problematiserandet av en destruktiv mansroll som ibland leder till våld med det befängda påståendet att alla män därmed är våldsutövare. Hon kommer fram till att så länge antifeministerna känner sig anklagade kan de fortsätta rikta sin förorättade ilska mot feminister i stället för att behöva problematisera sin egen del i kvinnoförtrycket.

Antifeministerna ignorerar helt att feminister i alla tider kämpat för att förmå männen att ta mer ansvar för barn och familj och bli mer närvarande i sina barns liv, men är förbittrade över att de ibland förlorar vårdnaden av sina barn. Hur de varit som fäder verkar vara betydelselöst. De väljer att hata och många anser sig ha rätt att skriva anonyma hatfulla kommentarer och mejl.

Maria avslutar debattartikel med att efterfråga demokratiskt inriktade debattansvariga och debattörers  indignation över allt hat? Varför ställs inte extremistbloggarna till svars för alla direkta hot som publiceras på deras sidor?

”Så länge vi låter tystnaden råda kommer vårt samhälle att förbli rasistiskt och orättvist. I tystnaden vilar förnekelsen. Motståndet, däremot, är högljutt och organiserat.”

Jag njuter av Maria Svelands klarsynthet och rakhet. Makthavare har ett ansvar att ta avstånd mot kvinnohat och rasism om de menar allvar med att de vill ha ett jämställt och jämlikt samhälle. Men jag tänker också på alla som väljer att fastna i bitterhet och fortsätta odla förorättelser de anser sig varit utsatta för istället för att se sin egen roll och granska om det handlar om systematiskt förtryck.

Tänker också på reportaget ”könskriget” som sändes i Dokument inifrån i maj 2005, där såväl intervjuer med ROKS dåvarande ordförande som med Eva Lundgren klipptes ihop på ett oetiskt sätt. Samtidigt blev aldrig aktörernas forskning och verksamhet belysta på ett allsidigt sätt. På Wikipedia ges en ganska allsidig beskrivning av reportagen där det bland annat framkommer att delar av reportaget har fällts i granskningsnämnden.

Tycker det är nästan komiskt att uttalandet ”Män är djur” väckte så mycket känslor och aggressivitet hos antifeminister. Jag tycker inte om stereotypiserande uttalanden, där män anses vara si och kvinnor så. Men män som är aktiva eller passiva motståndare till jämställdhet brukar just bygga sin argumentation på biologi och biologiska skillnader mellan könen. Biologiskt sett tillhör såväl kvinnor som män gruppen däggdjur och varför får en då inte säga att män är djur. Alla antifeminister borde väl gilla att män framställs som djur eller anser de att män är mer gudomliga än kvinnor?

Tycker att var och en som upplever sig vara förorättad bör granska sina egna argument, innan de går till anfall mot olika grupper.