Natur och miljonprogram

Efter att sommar efter sommar ha tänkt att jag ska ta mig till Domkyrkoplan klockan 12 i början av juli för att lyssna på Linnékvintettens tornmusik, har jag idag äntligen upplevt detta. Tillsammans med en kompis var jag därefter inne i Domkyrkan och hörde konserten. Härligt avkopplande musik från 1600-talet. Efter lunchätande hos min kompis cyklade vi till blåbärsskogen.

När jag satt där på en blåbärskulle tänkte jag på morgonens program om Tensta och på mitt ”eget ” miljonprogramsområde i Gottsunda.

P1-programmet var en dokumentär om hur fördomarna och föraktet mot betongförorten gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. Ett fåtal småkriminella ungdomar på jakt efter snabba cash och svarta rubriker har under flera års tid regerat miljonprogrammet Tensta. Gänget har skaffat sig berömmelse genom att slåss med ordningsvakter, råna andra unga, tända eld på bilar och kasta sten på polisen.

På andra blåbärskullar som ligger i Nåsten, men framförallt från Predikstolen, en hög bergskam i denna skog kan hen se husen i miljonprogrammen sticka upp i det gröna Gottsunda. Jag har alltid njutit av att se Stenhammarsparkens gulvita höghus från Predikstolen. Tycker husen är vackra och smälter in på ett fint sätt i miljön mellan höga tallar.

I Tenstaprogrammet fick svenskar från etniskt segregerade svenskområden uttala sig om Tensta. Deras förakt och okunskap för miljonprogramsområden blev väldigt tydlig. Många ansåg t ex att byggnaderna var fula och miljön steril. Här är en beskrivning av Tensta av Stockholms stadsmuseum:

"Även den yttre miljön är här av ett stort arkitektoniskt och konstnärligt värde. Tensta vattentorn, uppförd i en enkel och stram arkitektur, fungerar med sin placering på stadsdelens högsta punkt som ett landmärke som tillsammans med de närliggande skivhusen ger stadsdelen en monumental prägel mot E18. Bebyggelsen i Tensta besitter som helhet ett stort byggnadshistoriskt värde och är därför föreslaget att pekas ut som särskilt kulturhistoriskt värdefullt i kommande översiktsplan."

Så här skriver den kvinnliga journalist som gjort P1-programmet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

”Tänk om det bara är ett vanligt ungdomsgäng som fått ovanligt mycket makt över sitt bostadsområde? Och tänk om det är likadant i andra miljonprogramsområden?

Ett gäng på 30 unga skulle knappast tillåtas terrorisera en stadsdel med 17000 invånare i mer än i några dagar i innerstaden eller i en medelklassförort, men i Tensta har bråken fått pågå i åratal. Hur svårt kan det vara att ta kontroll över 30 kända individer?
Gemensamt för miljonprogramsområdena är att de befolkas av maktlösa samhällsgrupper.”

”Utanförskap uppstår inte av sig själv. Att somliga blir utanför beror på att andra stänger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen ägnar sig åt att skydda sina privilegier och sprida skräck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invånare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena. ”

Många undersökningar visar att majoriteten av de boende i miljonprogrammen trivs bra och inte vill flytta därifrån. Själv kände jag en stolthet över mitt bostadsområde när jag bodde i Gottsunda som jag aldrig känt någon annanstans. Gottsunda hade en egen identitet, som få andra områden jag bott i haft. Samarbetet och solidariteten mellan människor var ofta stor. De flesta Norbybor dit jag sedan flyttade när jag köpt mitt hus, var betydligt mer egoistiska och värnade sitt eget revir.

Oavsett jag bott i Gottsunda, Norby eller någon annanstans har det oftast varit människor med arbetarklassbakgrund som stått upp för solidaritet och gemenskap. Ett eget kapital är bra för att hen inte behöver bli beroende av arbetsgivare eller av offentliga myndigheter om hen blir av med sina inkomster. Den frihetskänsla egna pengar ger kan samtidigt leda till övermod och en tro att hen klarar sig utan andra människor. När hen vet att hen inte har kapital nog att köpa sig fri med pengar, så blir hen helt enkelt mer medveten om att vi människor är beroende av varandra.

Jag håller helt med journalisten som gjort programmet att problemen handlar om någras makt att definiera andra. Den resursstarka svenska medelklassen objektifierar människor i miljonprogramsområdena och sprider förakt, som inte har något med verkligheten att göra. De i mina ögon fulaste bostadsområdena i Sverige, är stora homogena villaområden där ingen vågar sticka ut genom att planera och sköta sin tomt på ett mer originellt sett.

En annan sak som förenar såväl Domkyrkan, som Predikstolen, som miljonprogramsområdena är höjden över marken. Höga berg, höghus och kyrkspiror ger utsikt och för mig ödmjukhet inför naturens och livets alla olika perspektiv.